Jag har ett intressant konkret exempel att ta upp i den här frågan.
Jag hade inför den här säsongen ett par slitna Tecnica Icon Carbon, dvs en modell som har runt fem år på nacken. När den köptes var det en av dom populäraste pjäxorna ur den hårdaste änden av friåkningssegmentet. Runt 130 i flextal skulle jag tippa efter att ha testat runt en del i vintras. Iconpjäxan sprack i plasten vid det främre spännet och jag lämnade in den till en sportbutik för reparation. Butiken skickade in den till Tecnica, som till min stora förvåning tog ärendet som en reklamation. Ännu mer förvånad blev jag när de kostnadsfritt ersatte den fem år gamla och totalt slutkörda Iconen med ett par sprillans nya Diablo Magnesium. Diablo Magnesium var förra säsongens top of the line inom friåkningsserien och har ett flextal på 110 med Tecnicas egna mått.
Rent målgruppsmässigt fick jag alltså en identisk pjäxa, men skillnaderna i konstruktion är stora. Icon Carbon är utpräglat biffig i skaftet och har styv plast över hela foten. Modellerna Icon och Icon Carbon utvecklades i slutet på 90-talet som en efterträdare till den klassiska Explosion 8 och den styvare 10. Det nya greppet med Iconserien var en ramkonstruktion i riktigt styv plast i en vaggliknande insert runt underdelen av foten. Den är något styvare än Explosion och den stänger bättre högt i skaftet enligt mig. När Iconen togs fram hade det än så länge inte börjat diskuteras teorier om att de nya korta skidorna eventuellt skulle frambringa krav på pjäxor som flexade mjukare framåt. Diablon å andra sidan är en pjäxa av modernt snitt. Den har dubbeldensitetsplast, dvs plasten är mjukare på översidan av foten för att ge bättre komfort och för att flexet och styvheten ska finnas på rätt ställe. Pjäxan är också lägre och mjukare än Icon, främst för att det saknas ett av de överlappslager som återfinns framför tungan på traditionellt designade överlappspjäxor. Vinkeln på skaften är 3 grader mindre i och med att åkaren intar en mer upprätt position med moderna skidor. Diablo är gjord för den nya typen av kraftigt skurna och korta skidor helt enkelt.
Efter butikstest visade det sig att Tecnica hade gjort om storlekarna till i år och som dom själva säger gett pjäxan "more space in the toe box". Jag som gärna vill känna framkanten på pjäxan när den är ny kände istället att jag kunde gå ner en storlek för att få en tightare passform. Sagt och gjort och jag bytte ut det nya 313mm-skalet mot ett 302mm. Sen var det dags för test i snön. Jag åker mest på AK Rocket Lab 195 och Völkl Explosive 190 förresten.
Bytet från Iconen till Diablo var närmast chockerande i början. Det mjuka flexet framåt gjorde att jag fick ställa om tekniken rejält för att det skulle fungera ens skapligt i pisten. Det kändes som att kraften man lade ner i skidan försvann på vägen ner. När man sen körde in i något som jag normalt sett bara bränner rakt över/igenom fick man sig en jädra smäll och hade det funnits ett styre att volta över hade jag gjort det för att pjäxorna inte pallade att hålla emot. Det var inte alls trevligt och det hela mynnade ut i att jag kände att jag åkte mer passivt och mindre aggressivt än tidigare. När jag testade pjäxorna med Explosive 190 var det än värre. Det gick bara inte att hantera en sådan skida med dom pjäxorna. Pjäxorna formligen vek sig och havererade totalt när man laddade på för fullt med den typen av skida. Eller rättare sagt när man försökte ladda på för fullt. Ladd var det aldrig tal om egentligen med den kombon.
Jag gick tillbaka till butiken och beklagade mig storligen, men det var svårt att hitta en lösning pga att jag hade åkt ett par dagar med pjäxan och därmed gick det inte att skicka tillbaka den. Vi kom fram till att jag skulle få testa ett par formsprutade innerskor till en mycket billig peng. Butikspersonalen hade en idé liknande det påstående som finns här ovan, dvs att om passformen är tight så spelar skalets hårdhet inte så stor roll. Jag tyckte att det skulle bli ett intressant test, även om passformen redan i orginalutförande var riktigt bra på Diablon.
Det plockades fram ett par gamla Strolz-dojjor med hög tunga enligt mina önskemål som sprutades med hårt skum och så tight som det bara går att få till. Efter det modifierades skalet med nya bakspoilers för att öka lutningen, ett plastinlägg under de två övre spännena och en extra powerstrap för att få upp ett högre stöd framåt. I butik kändes det som en otroligt fin pjäxa iom den sprutade passformen och att biffigheten ökade markant med en extra powerstrap plus lite mer plast. Dock varade inte den lyckan länge. Med skidor på fötterna var det fortfarande problem med att få ner rätt kraft i skidan och att kunna kontrollera stora och hårda skidor. Pjäxan pallade inte den ökade kraften som det högre skaftet gav. Nu vek sig istället hela konstruktionen runt foten och därmed tappades vridstyvheten i kraftöverföringen. Däremot gick den otroligt bra till korta slalomcarvers där man kände att man var snabbare i reaktionerna och kunde jobba mer med att flytta tyngdpunkten framåt och bakåt. Iconen är istället lite för biffig när man kör på korta skidor. Tecnica har alltså lyckats med det dom säger sig ha gjort. Pjäxan är för små skidor. Det är inget som jag prioriterar alls när jag handlar pjäxor dock.
Lösningen blev tills vidare att jag fick plocka ut ett par Explosion 8 ur hyrsortimentet utan kostnad. Dom är högre och hårdare än Diablo, men ändå bara halvvägs till Icon Carbon när det gäller styvhet. Efter en vecka med Diablo var jag dock jublande glad över att det äntligen gick att åka på riktigt igen utan att behöva hålla igen. Tanken var då att jag skulle försöka byta Diablon mot ett par Tecnica Race 130 eller liknande hårdare skal. Det visade sig dock bli en kostsam historia och min då tunna skibumplånbok medgav inga sådana utgifter. Istället skingrade sig molnen och alpguden plockade fram sitt stora leende och jag hittade ett par helt nya Icon Carbon i rätt storlek på en uthyrning. Butiksägaren förklarade att den pjäxan var alldeles för hård för att hyra ut och att den därför bara hade blivit stående de senaste fyra åren. Prislappar kvar och förvarad nere i en kall källare... mumma. Som ny. Jag betalade gladeligen de 100 Euro han begärde för paret. Sen modiferades skalet omedelbart med en extra powerstrap (gillade verkligen den känslan) och lutningen ställdes på max. Den formsprutade sko som gjordes till Diabloskalet passade bra även i Iconskalet, även om det kanske inte blir helt optimalt.
Ut på en testrunda och ojojoj... för att citera en känd reklam: "Du har väl inte glömt hur gott dom smakar?". Shit pomfritt säger jag bara. Efter två veckors hasande med mjukare pjäxor var jag hemma igen. Det var skrämmande att se hur mycket man omedvetet hade hunnit ställa om teknik och tom inställningen till bergens lutning och svårighetsgrad på en så kort tid med fel grejor på fötterna. Återvändsgränden med passiv åkning hade öppnats upp till en motorväg. Nu kunde jag åter krossa pucklar, ladda rakt över uppkörda partier och ta ett par snabba puckelsvängar i hög fart när det knixar till sig. Skidorna kändes inte längre aningen för långa, utan man började återigen med ett lätt nöjd leende undra om det verkligen inte gick att specialbeställa ett par tvåmeters Explosive. Jag framför härmed ett stort tack till alla de tyskar som genom åren har gått förbi dom här pjäxorna i uthyrningshyllan till förmån för mjukare alternativ.
Lärdomen i frågan är att marknadens utveckling mot kortare skidor med mer skärning har gjort pjäxvalet till än mer centralt för den som åker med stora offpistskidor. Globalt sett är friåkningsmarknaden med riktigt breda skidor försumbar jämfört med 170cm:s smala carvingskidor. Kraften i utvecklingen sätts naturligtvis där det finns mest pengar. Att handla ett par pjäxor gjorda för just korta och kvicka skidor är ett fatalt misstag om man är en avancerad friåkare.
zzzchrille> De pjäxor som kallas "Soft" i racingsammanhang är knappast mjuka trots att en direkt svensk översättning menar detta. Racepjäxor, plugs, är fortfarande hårda i jämförelse med butiksskor. Tecnicas Race Pro 130 är ett exempel på detta. Den är en i racetermer mjuk pjäxa, men sätter man en sådan på högerfoten och en Diablo (som sagt den hårdaste friåkningspjäxan) på vänstern så känner man en otrolig skillnad. Race 130 känns som en fem-tio år gammal friåkningspjäxa och Diablo med sin tighta passform och mjuka flex känns som en blandning mellan en toppsko och en fem-tio år gammal nybörjarsko. Race 130 är ändå inte den hårdaste racemodellen. Det finns minst en ännu hårdare variant som inte finns att få tag på för normala konsumenter. Då är den modifierad med ett extra plastlager bland annat. När trendnissarna säger att raceåkarna numera kör i mjukare skor i världscupen relateras det till de betongdojjor de körde med förut. För oss dödliga åkare innebär trenden i världscupen att man numera kan handla ett par riktiga raceskor utan att man får ett par totalt överstyva ankelkrossande monster.
Till er som säger er vara nöjda med att åka med kombinationen mjuka pjuck och stora skidor säger jag bara... Testa något hårdare och se vad som händer.
