Jibberisch
Aktiv medlem
Att överleva en flygresa, utan att stanna hemma.
Lägger denna i "hälsoforumet", av uppenbara skäl.
Eftersom jag tycker om att se mig omkring i vår urballade värld, är det alltid en stor glädje när jag börjar packa min väska. Återigen får jag verka världsvan med mitt nya Visakort. Det brukar vara tryggt nedstoppat i "reseplånboken". En finurlig och mycket användbar uppfinning som på samma gång den skyddar dina slantar fungerar ungefär som en gördel. En resenärs bästa vän som på ett komfortabelt och helt accepterat sätt gör dig attraktivare hos det motsatta könet. Förmodligen har den samma effekt också på det satta könet. Vilket kan vara värt att beakta beroende på hur öppen man är och framför allt vart man är på väg. Men packandet av väskan och transporten till flygplatsen är inte problemet jag kommer att ta itu med här. Om du inte klarar av att packa din egen väska bör du med största sannolikhet inte resa någonstans alls. Dispens ges om du tagit dig till din destination och av någon anledning har svårt att packa väskan för att åka hem. Självklart ska du ta dig hem. Glöm inte att det alltid är manligt att vara för packad för att packa väskan. Det man också ska komma ihåg när man ska resa bortom vårt väl fungerande lands gränser, är att det förmodligen är ganska stor risk att någon jävel kommer vilja rota igenom din väska. Ett råd till pedanten är alltså att packa med en nypa salt. Köp också eventuella självförsvarsartiklar på plats.
När den lycklige resenären, undertecknad i just detta scenariot har lyckats få ihop sitt pick och pack, återstår resan till flygplatsen. Att ta sig till flygplatsen är en fundamental sak om du ska resa med ett flygplan. Det verkar nämligen som att de där flygplanen bara bor på vissa speciellt utvalda platser. Ofta har de något löjliga och långsökta namn. Att ta sig till flygplatsen kan i viss mån jämföras med att packa sin väska. Det finns många sätt det att göra det på, det ena smidigare än det andra, helt beroende på just din situation. Man kan ta tåg, båt, helikopter (om man har tillgång till en så kallad "brat"), bil eller till exempel bli skjutsad av en mycket bakfull och negativ vän.
Har du ingen vän, är det ingen ursäkt att inte ta dig till flygplanet. Misslyckas du med detta föreslår jag att du sätter dig ner, slappnar av och tar en rejäl funderare på om det verkligen var värt att gå utanför dörren. Det är ett riskabelt företag att gå utanför dörren. Om du kommer fram till att det trots allt verkar vara en bra idé att försöka ta dig till lufthamnen, kan det vara ett listigt inslag att boka om ditt hotell. Till ett som ligger inom gångavstånd från den motsatta lufthamnen. Risken finns att semestern blir lidande, det är jag inte så insatt i. Kontakta din resekonsult för mer information. Har du svårigheter att hitta till flygplatsen och inte har någon resekonsult anlitad alls. Öppna då en öl av ditt favoritmärke och ge helt sonika upp.
Har du väl tagit dig till fram till flygplatsen skulle jag aldrig komma på tanken att klandra dig för något. Därinne väntar nämligen all djävulskap du kan tänka dig. En så kallad "tes" är att alla negativa, tråkiga, och tjuriga människor som dör och hamnar i helvetet får jobb på flygplatser. Förmodligen kvoteras de också in på Coop Forum. Det första man bör göra är något som kallas för att "checka in". Ett otrevligt fenomen som drabbar de flesta resenärer. Speciellt om man är ute och reser med sina skidor.
Det som brukar dyka upp framför en nyanländen och vilsen resenär är en lång disk. Självklart sätter reptilhjärnan igång, det vattnas i munnen man blir sugen på cigg och nötter. Sedan blir man besviken. Det jobbiga med den här disken är att här får du ingen belöning för ditt köande i form av en härligt kittlande kall vätska. Här får du ingen dryck som automatiskt gör dig till en bättre människa inte. Nej, man måste vara stark, fokusera, hitta sitt förbannade flygbolags anställda. Sedan är det bara att le snällt och ställa sig i den troligtvis överdrivet långa kön. Tiden i kön kan lämpligen fördrivas med att hitta sitt pass, möjligen dra en stilla bön som tack för att man faktiskt stoppade ner det i sin lätt homostämplade gördel. Att jämföra sin resväska med andras samt att gissa vikten på sin ögonsten är också ett trivsamt tidsfördriv. Eftersom det nästan är billigare att skicka ett kilo extra med posten än att ha det i väskan ombord på planet är det alltså läge att göra en sista koll.
--Troligtvis kommer det fram ungefär samtidigt i alla fall, så tveka inte att skicka saker med posten istället för att packa det i väskan.--
En gång kom det fram en dam till mig där jag stod i kön och log. Hon föreslog lite klämmigt att jag skulle pröva deras nya käcka automatiska in-checkningsmaskin. Eftersom tanten hade en sådan trevlig baka-bullar-look svalde jag betet. Jag klev ur kön och följde efter henne mot 2000-talet. Redan när den gamla tackan fortsatte förbi maskinen utan att ens vända sig om började jag ana oråd. Väl framme vid automaten som liknade något ur en tidig Star-Trek film besannades mina farhågor. Efter en inte alls kort betänketid fick jag dock klart för mig att automaten inte hade med var sig warpdrive eller lasersköldar att göra.
Den ville ha min biljett för att ge mig en plats på planet. En känsla av lyx och V.I.P. fyllde min kropp och dum i huvudet som man är reflekterade jag inte över vad som egentligen kan gå snett. "Jag är ju på en flygplats, vad kan gå snett", tänkte jag och stoppade raskt in biljetten. Det kom inte ut någon biljett. Automaten började blinka och ge ifrån sig ett metodiskt tjut istället. Ett tag var jag helt säker på att lufthamnen när som helst skulle bli sprängd i bitar av en intergalagtisk superrymdflotta. Så var självklart inte fallet, självklart var det min biljett som hade fastnat i apparaten. Jag reagerade precis som vilket sund, logisk människa som helst skulle ha gjort. Jag tryckte in alla knappar jag kunde hitta på manicken, sedan sparkade jag på den, därefter väntade jag, efter ett litet tag sparkade jag på den igen.
Minuterna tickade på. En stund senare kom en herre iklädd någon form av overall förbi och föreslog att vi skulle använda en av hans flashiga nyckel för att öppna maskinen och med våld ta tillbaka min biljett. Efter en kort fight gav Plåt-Nicklas upp och släppte mitt färdbevis. Moloken och med ungefär samma livsglädje som Arthurs polare Marvin återvände jag till kön. Redan innan jag lämnat min väska till den hurtigt leende människan bakom disken hade jag börjat ångra att jag klev ur sängen denna dag.
Förbryllad över att min väska inte vägde för mycket eller hade fel form travar jag vidare in i flygplatsens inre. Ibland får man tydligen en klapp på axeln av det som kallas livet. Men jag är vis nog att inte släppa ner garden. Nästa påhälsning av universum kan lika gärna visa sig vara ett krokben.
Nästa station säkerhetskontrollen, vilket är ett av de många moment som orsakar svettningar hos den lyckligt ovetande resenären. Kanske för att den påminner om den hotfulla sida flygplansresande faktiskt representerar. För den oinvigde kan jag tala om att vid säkerhetskontrollen kontrolleras just säkerheten. Det kontrolleras helt enkelt så att resenärerna inte tar med sig några livsfarliga saker ombord på det där flygplanet. Det kan röra sig om knivar och pistoler, våtservetter, vatten och tandborstar. I vissa enskilda fall kan det även röra sig om en hamster. Givetvis är det att betrakta denna kontroll som något positivt missuppfatta mig inte. Men hur bra den än är får jag alltid en känsla av obehag när det är dags att lägga min väska på bandet. Jag kliver nervöst igenom dörröppningen. Det faktum att jag delar den lille skallige mannens rädsla för att hamna i en annan dimension bidrar starkt till mina svettningar.
Herrn i uniform med något som liknar en sexleksak från framtiden på andra sidan gör inte heller saken bättre. Efter ett djupt andetag och en känsla av förståelse för Raoul Duke i kroppen tar jag "the leap of faith" (Ja, "Assasins Creed" är beroende framkallande).
Förvånad och lite paranoid över att det gått hyfsat bra hittills fortsätter jag mot flygplatsenshjärta, shoppinggatan. Eftersom det sällan ges en skattehatande medborgare tillfälle att shoppa loss bland svinbilliga parfymer och dylikt utan att kanal 5 ska ha 25% finns risken att tid och rum glöms bort. Har man med sig någon av det kvinnliga könet kan det vara bra att ställa någon form av timer. Det rekommenderas för att motverka försenad ankomst till sin avgång. Beroende på lufthamnens storlek finns det ett mer eller mindre stort utbud av förströelser i väntan på bättre tider. Man bör därför aldrig sätta sin fot på lufthamnar modell större med någon av det motsatta könet.
För mig personligen brukar väntetiden kännas som att stå i en krogkö. Det är ofta tråkigt och fullt med folk som man egentligen inte vill veta av. Längtan att få komma in är stark, även fast man vet att det kommer vara trångt och på tok för dålig service där inne. För att undvika trubbel, brukar jag efter mina obligatoriska parfyminköp helt enkelt slå mig ner vid min gate och se jävligt apatisk ut. Detta tillstånd fortsätter tills det åkdon som ska föra mig till mina drömmars paradis avgår. Man kan kalla det självbevarelsedrift i sitt esse. Allt för att undvika alla de frestelser lufthamnen erbjuder. Vem i helvete köper en, i folkmun kallad "öststatsblottarrock", innan man ska ut och resa till exempel? Det hela verkar onödigt. Men det är emellertid innan man börjat dricka öl med halvt neurotiska och fylle-flygrädda medpassagerare.
"Halvt neurotiska fylle-flygrädda medpassagerare" är en art som är vanlig på flygplatser. Så vanlig att det förekommer kontrollerad jakt på dem för att de inte ska sprida sig och ta över hela flygplatsen. De förekommer i alla möjliga sorters former och skepnader. En del är så kallade "kameleonter". Det vill säga de anpassar sig efter sällskapet och kan i viss mån framstå som berusade normala människor. Gemensamt för dem alla är att de verkar tycka att det roligaste som finns är att berätta om förra årets resa. En resa som av någon anledning alltid gått helt åt skogen. Varje gång jag beställer en ny överprisad öl i baren ställer jag mig samma fråga, varför åker fåntrattarna tillbaka till samma ställe i år igen? Ibland blir jag förvånad, men oftast inte. En gång gjorde jag missen att ställa den fråga till ett stirrigt "kameleontpar" i övre medelåldern. Därav varningen med blottarrocken, efter ett gäng kalla började den se väldigt stilig ut.
När det börjar närma sig ombordstigning på luftfarkosten brukar väldigt många människor bilda en trevlig liten rad. Har du någon gång spelat dataspelet "Lemmings" så vet du exakt vad jag menar. Raden brukar bli ganska lång och ringla sig fram emellan dem enormt bekväma stolarna, som någon har varit bussig att installera i vänthallen. Varför vissa människor känner ett behov av att vara på aeromaskinen så länge som det absolut är möjligt har jag aldrig riktigt förstått.
Det är lika bra att sitta kvar, av den enkla anledningen att det brukar vara de människor som betalt en hel jävla massa fler pengar än mig som får gå ombord först. De lyckliga har vissa privilegier, privilegier som inte tillfaller den stora massan i boskapsvagnen. De kan sträcka på benen, de får något så när okej mat, gratis champagne och ibland även en pyjamas att mysa runt i. De stackars människorna i hagen tilldelas tack och lov fortfarande filtar och kuddar. De som åker längst fram får även champagne på champagnen. Servicen ska tydligen också vara flera gånger bättre. Men noll gånger noll är fortfarande noll i min värld?
Vad för service har jag alltid varit lite intresserad av att veta, men jag har aldrig orkat lägga ner någon energi på att ta reda på sanningen. Servicen har med största sannolikhet bara blivit sämre sen 70-talet. Nu för tiden är det trist nog ingen som riktigt utstrålar "Fly me" i kabinpersonalyrket.
Enligt dem som vet är det störst chans att dö ju längre fram i planet man placerar sig. Vilket inte är mer än rätt. Jag menar bibeln är ju full av sådana exempel, lättja och lyx leder till ond bråd död medens slit och lidande leder till något annat. Så för min del får pyjamaslirarna gärna gå på först, rent logiskt är det ju bättre att dem sitter längst med alla sina extra kvadrat. Jag sitter alltså kvar och lyssnar på sången om lokomotivet medens folk travar på planet.
Efter att ha marscherat nedför en smal korridor, tagit en tidning skriven på ett språk jag inte förstår (mest för att verka viktig), frågat efter min plats två gånger och blivit tillsagt att jag sitter längre bak tre gånger har jag förhoppningsvis satt mig på rätt plats. Ibland sitter man vid fönstret och ibland vid gången, det spelar egentligen ingen roll båda platserna har sina helt unikt charmiga nackdelar.
Att ta plats vid fönstret till exempel, för med sig en hel del obehag. Det beror mer eller mindre på vem du sitter bredvid. Eftersom alla andra är idioter är chansen överhängande att du hamnar bredvid just en sådan. Det kan vara allt ifrån en stor äldre herre med obehagliga kroppsljud och narcissisklägning (en sådan som troligtvis har läderkallsonger med familjevapnet stansat därfram), till en hypad liten varelse med adhd.
Båda individerna kommer att på sitt eget lilla vis ställa till det för dig. Ett exempel på en sådan situation kan vara; När du måste drista dig mot en av de säkerligen upptagna men ack så städade faciliteterna ombord. Den äldre herren kommer förmodligen att efter släppt ifrån sig en hel del otäcka läten, ta ungefär 5 minuter på sig att stiga ur den trivsamma sittställning han befinner sig i innan han släpper ut dig ur din fångenskap.
Den lilla människan från helvetet arbetar ungefär efter samma metod, dock med olika tillvägagångsätt. Risken finns att han studsar upp ur sin stol efter att du ursäktat dig hövligt. Vilket är positivt, mindre positivt är att han på ett föga diskret sätt förmodligen kommer att fråga vad du ska göra på toaletten. Språkvalet brukar variera med ålder och grad av damp och/eller tourettessyndrom. Chansen är att du inte skulle vinna ihop till semesterkassan om du ringde svenskaspel och "bettade" en hundring på att den lilla snorungen kommer trakassera dig hela vägen till toaletten.
Om ditt äventyr glidigt på tämligen smärtfritt hittills, kommer skaran som dyrkar toan som ett tempel, sannolikt visa sig vara abnorm. Den lilla människan kommer förmodligen också att lysa upp din tid i kön med att berätta om sitt senaste försök att verka vuxen. Det man vinner på karusellerna förlorar man på gungorna brukar det tydligen heta. Eller var det tvärtom? Kan det alltså vara värt att ta lite skit i till exempel incheckningskön? Ska man med flit dra på sig skit innan man kommer ombord på? Är chansen större att resan blir behaglig? Det är frågor man måste överväga.
Det finns logiskt nog en plats till man kan hamna på. I den här studien utesluter jag platserna som är lokaliserade i mitten, i mitten, i mitten. Då dessa stolar inte borde kallas "platser" av en mängd anledningar. Hamnar du på en sådan, vilket inte är helt omöjligt ta då fram taxfree katalogen och börja beställ flytande varor snabbt.
Vid en resa i någon av "fåtöljerna" närmast gången kan man med lite tur undkomma med en öm armbåge. När du är parkerad vid en sådan plats får du också en ofrivillig insyn i hur andra beter sig när de reser med flygplan. Istället för den härliga känslan av att störa andra, som när du reser vid fönsterplats, kommer du hela tiden att få dras med att tillfredställa andras behov.
Det finns ingen ände på förskräckelsen, och det börjar redan tio minuter efter det som engelskan kallar "take-off" har inträffat. "Take-off" innebär att de uråldriga datorerna i det höga tornet sagt till de trötta "flygledarna" att nu är det faan i mig dags att låta de förväntansfulla turisterna vara på väg.
---Tips, Starten blir mycket mäktigare om du lyssnar på Kenny Loggins – Danger Zone---
De trötta och kraftigt koffeinpåverkade "flygledarna" säger sedan till piloterna i cockpiten att nu kan ni pallra er iväg. När man kommit upp i luften släcks den lilla lampan som säger att alla borde sitta fastspända, tysta och be för sitt liv. Då brakar helvetet lös. Alla människor i den lilla plåtburken känner plötsligt samtidigt ett onormalt stort behov av en jävla massa saker.
Simultant ska det plockas ner blöjor, kritor, dvdspelare, laptops, uppblåsbara får och gud vet allt från de fin fina hatthyllorna. Detta i kombination med att hälften av invånarna måste lätta sig och andra hälften vill ha något att dricka gör att man inte vill ha en plats vid gången. Hur en rofylld man än gör sitter han i skiten. Sitter han kvar måste han resa på sig, reser han på sig måste han snabbt som ögat sitta ner för att ge plats åt drickavagnar, stressade flygservitörer och väskor som langas med en sådan hastighet att Ford själv skulle vara imponerad. Slutligen efter att ha rest sig fyra gånger och fått armbågen rammad av drickavagnen lika många lägger sig lugnet och den lycklige resenären kan slappna av. Armbågsfenomenet är dock en intressant sak. Hur man än sitter, vad man än vidtar för åtgärder träffas man alltid av den smala vagnen. Ett tag var jag säker på att personalen ombord hade en interntävling där de delade ut miniatyrstatyer av " Manneken Pis" när tillräckligt många sabbade armbågar uppnåtts. Efter en grundlig undersökning av diverse utrymmen i och utanpå plåtburken utan att hitta några bevis, lades den teorin åt sidan.
Det brukar vara någotsånär lugnt tills efter de längst fram i planet får nypressade apelsiner till sin härliga hummersoppa. Det är nämligen 30 till 45 minuter efter det som vi alldagliga resenärer brukar få in vår så kallade föda. Det härliga med att äta ombord på flygplan är att man aldrig vet hur det kommer att stimulera smaklökarna. Det kan jämföras med att ragga i baren på Estlandsfärjan. Det förvånar en på många olika sätt. Efter att ha lagt plastbesticken åt sidan, och konstaterat att de höll lika hög lägsta nivå som måltiden lutar man sig ofta bakåt i sätet med behag. För att förvissa mig om att allt står rätt till känner jag efter att jag fortfarande är hungrig. Jag sträcker på benen och viftar med tårna, mest för att undvika kramp och andra vanliga åkommor som lätt drabbar en upptäcktsresande. Det är då det brukar börja, "The battle of the armstöd".
Striden om det förlösande armstödet är något som kan ses på samma sätt som Birgitta Dahls sejour som talman i riksdagen. Det är fult men man måste ta i tu med det för eller senare. Det finns förmodligen lika många angreppssätt som motståndare. Nyckeln är att inte underskatta vare sig situationen eller motståndaren. Mången tappra män har jag mött och besegrat i denna stridskonst. Föreberedelserna är ytterst viktiga. Teorin är viktig. Mitt råd är att skippa böckerna om asiatiska krigskonst och gå rakt på självbiografier från andra världskriget. Gå till biblioteket, där finns tonvis med krispiga sidor om stenhårda män i ridbyxor och baskrar.
För att få rätt känsla kan du sätta dig i avdelningen för utländskatidskrifter och låtsas att du är Mata Hari. Här kan du ägna dig åt en hel del olika övningar för att fullända din teknik. Var dock noga med vad objektet läser för tidning, gör också en så kallad mental anteckning om vilket språk tidningen är skriven på. Vissa medmänniskor är mindre toleranta mot spioner. Eftersom jag inte vill hänga ut någon kultur här får du använda ditt sunda förnuft (som du naturligtvis alltid har i bakfickan) för att välja ut ett objekt som passar. Exempel på aktiviteter kan vara; Att försöka smygläsa vad herrn i den diskutabla frisyren till höger om dig fördjupar sig i, testa att stjäla hans penna (Den som alla respektabla herrar på bibblan har i bröstfickan), varför inte se hur många gånger du kan byta plats utan att objektet börjar bli irriterad? (Desto närmare du placerar dig desto mer poäng i spionboken) Efter ett par veckor kanske du är redo att utveckla tekniken något.
Då kan du försöka dig på att knyta ihop hans skosnören utan att han märker något, alternativt vaxa hans mustasch. Kom ihåg att när han tittat irriterat åt ditt håll för tredje gången eller med flit spillt ut sin överprisade "latte" mot dig är det dags att ge upp. För att maximera spioneffekten kan du viska "Vi kommer tillbaka exakt när katedralen öppnar" alternativt "Mamma Mia! hundar pratar mat" när du passerar honom. Om du vill kombinera den akademiska forskningen med träning inför den stundande flygturen föreslår jag att du beger dig till den hörna av bibblan som är avsedd för de så kallade "kidsen". Har du riktigt tur så är det lokala dagiset där för en sagostund. Sätt dig och läs, kolla på klockan och försök hålla dig så länge så möjligt innan du vrålar "Hakuna Matata då för faan". Pröva gärna några dagar i rad för att öka på din uthållighetsförmåga. Ett tips är att inte besöka samma bibbla mer än tre dagar i rad. Observera också att risken för att gå in i den där väggen vid denna typ av träning är överhängande. Glöm aldrig heller att lämna böckerna hemma. Ta alltså inte med dem på flygresan. Böcker om manliga krigare skall aldrig någonsin medtagas på ställen där alkohol serveras. Ekvationen slutar aldrig lyckligt.
Har du förberett dig noga vet du också att ett par solglasögon i handbagaget är mycket viktigt. De kommer väl till användning här, eftersom det du strävar efter är något som kan liknas vid ett så kallat "pokerfejs". Du vill inte att din motståndare ska kunna läsa dig som en öppen bok eller hur? Du bör också likt en pokerspelare räkna "pottodds". Vad det betyder för oss som diggar socialtumgänge istället för att spela Allan och säga "all-in" ska jag förklara.
Missförstå mig inte här, ju fler "checkande" snubbar det finns, desto fler explorers och nervösa modeller åt Benke! Nåväl pottodds, det betyder enligt en pekfingerknackande vän att man räknar på hur stora oddsen är att vinna, om det verkligen är värt att satsa så att säga. De där pekfingerkillarna tar tydligen pottensstorlek med i ekvationen också. I sluggermatchen om armstödet betyder det att du bör syna motståndaren väl för att se om det verkligen är värt att gå med i matchen överhuvudtaget. Det är mycket viktigt, tar du dig vatten överhuvudet här kan upplevelsen i ankomsthallen bli lika otäck som en tippexshot på Magaluf.
Stödd av döda generalers segerrecept, med uthållighetsträningen i ryggen och nyllet täckt av dina trendiga D&G brillor ger du dig självklart in i leken. Som jag nämnde förut är de olika taktikerna många. Vissa är fysiska andra är psykologiska. Har du varit passiv i början av flygningen har säkerligen din granne redan norpat det saliga armstödet framför ögonen på dig. Om du fortfarande tror på mänskligheten kan du helt enkelt föreslå på ett vänligt sätt att det kanske är din tur en liten stund nu.
När du upptäckt anledningen till varför det finns virus på jorden föreslår jag att du skrider till handling. Är du en man eller kvinna med framförhållning kan du ta fram din tub med hudsalva ur din väska. En väska som du föresten aldrig ska släppa ifrån dig. Risken är att den hamnar på hatthyllan och vandrar iväg med en berusad flygkamelont när ni landat. Låt honom se varningstriangeln du påpassligt målat på tuben samtidigt som du lägger din arm mot hans på stödet. Gnid armen mot hans samtidigt som du river frenetiskt med naglarna. Oftast är detta nog. Observera att det fungerar bäst om din granne är av samma kön. Vid en olik-könad granne kan ditt beteende misstolkas för någon form av "före-parnings-beteende". I vissa fall kan den slå helt bakut även med en lik-könad granne. Observationer är av yttersta vikt.
Om du är av det manliga könet och din granne suttit iförd kavaj, med benen i kors i nio timmar kan det tolkas som en varningssignal. Om den arom som sköljer över dig varje gång han är tillbaka från holken, frambringar flashbacks från när du gömde dig i tjejernas omklädningsrum på högstadiet, är det ännu en rödflagga. Har han sedan inte tagit en tugga av maten utan bara druckit kolsyrat källvatten hela flygningen bör du idka försiktighet. Har han en dryckesteknik som går ut på att dricka bubbelvatten utan att lillfingret nuddar glaset, råder jag dig att bara idka psykologisk krigsföring.
Det kan också göras på många olika sätt. Variationerna är nästan lika många som regeringspartiets bortförklaringar till budgetunderskottet. Hitta något som biter och kläng dig fast vid det likt en jobbig flicka som fått för sig att hon förtjänar en drink i baren. Kom ihåg att det handlar om psykologi. Det är alltså rent stimuli du måste jobba efter. Om du t.ex. lyssnar på din Ipod och råkar sjunga med i Madonnas "Like a virgin" (en låt som oftast gör sig bättre på karaoke i Bulgarien) måste du hur vacker din stämma än är sluta sjunga varje gång han ger upp armstödet. Har du inte att göra med en komplett idiot brukar det ta någonstans mellan fyra eller fem påsar rostade jordnötter innan han/hon fattar. Åtta påsar om nötterna är rostade i honung. Här fungerar också kroppsljud mycket bra. Det förenar nytta med nöje på ett ytterst trevligt vis. Njut av dina nötter med öppen mun. Den ljuva arom som förlöses blåses diskret åt din motståndares håll. Här kommer spionträningen på biblioteket också mycket passande in i bilden. Ibland får man dock tragiskt nog se sig besegrad. Ju förr du inser att världen är full av idioter desto snabbare kommer du hitta den inre frid vi alla söker. Acceptera att det bara är du som är glad och fråga första bästa tjej med "fly me" attityd om ett par bögiga ögonskydd. Stäng ute allt ljus, skruva upp volymen på din miniatyr discomaskin och försök somna. Ett musik tips är hippies som sjunger om att vardagens alla problem egentligen inte är några problem. (jävla hippies som en polare sa en gång) Har du bara tillgång till sömntabletter och inte gammal hederlig majja, tveka inte att använda dem. Lite piller har ju aldrig dödat någon, som polaren också brukade skämta. En bra idé är att inte överdosera dem. Jag återkommer till vikten av att dosera de små raringarna rätt senare. Har fru fortuna vaknat på rätt sida somnar du till tonerna av skäggiga herrar inom en timme, “Joy the the world , all the boys and girls , joy to the fishies in the deep blue sea , joy to you and me.." kan vara det sista du hör innan dina ögonlock, likt en rik amerikansk tant blir tyngre och tyngre.
Se till att du har bältet spänt innan du somnar. Detta är mycket viktigt, då det kan ge dig 30-40 minuters extra sömn. Har du bältet på dig är risken mindre att du blir väckt av den maniska blendkärringen, hon med mustaschen och en allt för stor pliktkänsla, när det är dags att landa. Om du känner att du inte behöver den extra sömnen kan du alltid skippa bältet. Om du skippar bältet under din tupplur placeras de två delarna med fördel ut i närheten av dina tre delar (Om du är av det manliga könet, är du inte det och har tre delar föreslår jag att du ringer Guiness rekordbok). Det är nämligen så att om du sover eller låtsas sova (vilket också är ett fenomen som inträffat) kan det bli just du som får ditt bälte fastspänt av en kvinna i uniform. Du kanske inte tro mig, men jag är allvarlig när jag säger att chansen finns att en kvinna i uniform rör vid dina juveler utan att du behöver betala. Det är sjukt, men sant. Världen är inte logisk min vän. Självklart när det finns tillfälle att något går vägen, hänger riskerna där. Dem hänger där likt gubbarna i bastun på badhuset. Dem finns alltid där och "hänger". En snubbe med samma namn som ett mycket gott och smakfullt öl har skrivit några paragrafer om företeelsen. Dem tänker jag dock inte gå in på här. Riskerna inblandade är egentligen så uppenbara att jag inte behöver gå in på dem. Men för vissas skull gör jag det ändå. Man kan dela in dem i två enkla scenarier. Båda kan sluta i obehag, så ta dig i akt. I scenario nummer ett är kvinnan i uniform attraktiv och du kommer kanske att önska att planet är blir försenat i cirkus 30 minuter för att undvika att en pinsam situation utvecklar sig. Detta är vanligt förekommande om resenären ifråga är av manligt kön samt i nedre tonåren. Filten som delades ut innan start kan då komma väl till pass. I scenario två spänns bältet fast av den plikttrogna blendkärringen. Ludna fingrar och en andedräkt som sticker lätt i ögonen kan bidra till svårigheter till "umgänge" vid ankomsten till destinationen. Faktum är att det kan påverka semestern upp till två veckor efter det inträffat. Det är alltså inte riskfritt inte.
Underbart! Dina öron håller på att explodera och tvingar dig därmed att vakna. Men misströsta inte! Det innebär att du snart är på marken. På marken i en bättre värld än den du lämnade. Gräset är alltid grönare på andra sidan, det är ett välkänt faktum.
Det är nu du befinner dig i den farligaste fasen av hela resan. Nu min vän gäller det att vara utvilad och hyfsat nykter om allt ska ros i hamn. Det är nu det börjar hända saker på allvar. Längst fram i planet sitter två vilt främmande snubbar. Två snubbar som i detta skede är mycket upptagna. Det dras i rattar och spakar. Det pratas i lurar och tittas på skärmar. Allt för att du ska återkomma till marken på ett så bra sätt så möjligt. Det finns ju som bekant ett par stycken att välja mellan. Det brukar allt som oftast gå vägen, så lägg inte ner för mycket energi på det hela. Du har viktigare saker att tänka på. Allt är beroende på vart hän du tänkt bege dig. Vissa länder här på vår jord kräver att du ska skriva en uppsats för att få tillträde till dess saftiga frukter. En ödmjuk resenär tvingas komma ihåg all möjlig löjlig fakta. Vad man har packat, hur mycket det är värt, eller vart man ska husera är några exempel på dravel man tvingas veta på rak arm. Efter att ha läst igenom uppsatsen och konstaterat att den liknar bläckfisk arbetet du gjorde på mellanstadiet, är det dags att börja försvara dina ägodelar. Det är just i detta nuet dårarna runt omkring dig börjar packa ner sitt pack. Bli inte nervös om individer börja tala om sig själva i tredjeperson. Långa smala fingrar trevar överallt, det rivs och slits. Allt ska ner, ingen pardon! Har du otur i detta kritiska skede kan du hamna i en fet gubbes väska tillsammans med hans läder-hoosen. Har du riktig otur blir du beskylld för stöld när han packar upp dig på sitt hotell rum. Jag rekommenderar lugn. Sitter du närmast gången akta dig för alla matvagnar som i ilfart nu körs upp, ner och bakochfram. Personligen tror jag fortfarande att dem jagar "Critical-bonus-hits". Hittar jag en staty föreställande en kissande pojke ombord på ett plan är det inget snack. Jag kapar det direkt.
Med ett djupt andetag konstaterar jag att jag är nere på marken. Det är nu man vinner på att ha doserat de små rara sömntabletterna rätt. Att kräkas eller somna i ankomsthallen anses inom flygkretsar som något fult. Slutsatser grundade på djupt rotade fördomar dras direkt. Man riskerar att bli anklagad för fylla och annan dekadens. I värsta fall kan de korrupta bastarderna komma på tanken att skicka tillbaka dig. I ett nafs kan resan gå över staketet till det mindre gröna gräset. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Världen är inte logisk min vän.
Nu kanske du tror att allt är kirrat, att allt är lugnt. Risken är stor att en ovan resenär släpper ner garden i den där ankomsthallen. Aldrig får det glömmas bort att du landat på en precis lika jävlig plats du lyckades fly ifrån. Flygplatser aka lufthamnar är och förblir ett helvetes hål på jorden. Konstigt det där, att det finns så många små helveten på den blå planeten. Avsaknaden av paradis kan tyckas vara total.
Felet är enligt mig att vi människor är så jävla bortskämda. Det är de små sakerna som gör det. Det är de små, inte de stora "min-farmor-vann-på-bingolotto", utan de "Här-en-kall-öl-och-en-toblerone-efter-flygresan" sakerna. Det gäller att hålla ögonen öppna. Små bitar av himlen finns överallt bara men vet vad man letar efter. Vissa hävdar att livet är som bäst i de ögonblick man nästan skiter på sig av rädsla. Du vet den där fångad-i-strålkastarna-blicken rådjur har innan man plöjer dem med bilen. I viss mån kan jag hålla med om detta, men då har jag helst skidor på mej. Skillnaden ligger i humöret. Det som kan kännas ypperligt ena dagen kan verka korkat och utomordentligt egendomligt nästa. Helger innehar av någon anledning ofta den egenskapen.
Det gäller att hitta sitt eget paradis. Hitta ditt paradis och sluta gnälla. Men hur man än vrider och vänder på det finns inte paradiset i en ankomsthall efter en 8-10 timmars flygning. Ofta är det samma känsla som när den där förbannade våren kräver en timme en lördag om året. Alltid är det just den lördagskvällen man lyckats i baren. Föga förvånande att stället stänger och super-baben man helt brutalt lätt lyckats fixa in sig hos måste iväg med sina polare för att käka mosade kikärtor. Grymma öde! Ett fenomen som föresten också kan orsaka den där rådjursblicken hos vilken stark individ som helst. Om man inte äger ett årskort till ett spännarställe och har nära till en spegel.
En flygplats ankomsthall är en av de många ställen på jorden man möts av människans otäcka sida. Den är extra stor om man flyger västerut ca. 7-8 timmar. Har du valt ett varmt resmål rekommenderar jag att du håller en eller flera deodoranter nära till hands. Tyvärr informerar inte flygbolagen dina medresenärer om detta. Det kan alltså vara en bra idé att ta med någon form av klädnypa. En lång flygning brukar göra för underverk för kroppsaromen.
Nu börjar alltså allting om igen. Men denna gång är skiten lite kryddad. För det första har din kropp suttit still på samma plats med människor du skyr värre än skåningar på snowblades. För det andra bygger hela upplägget på att du vill in i någon annans land. De har något du vill ha, vilket lockar fram ett skrämmande beteende. När jag tänker efter kan flygplatser likt flygplan också liknas vid krogen. De flesta som jobbar på en lufthamn, speciellt de som har med säkerhet och dylikt att göra vet att dem kan göra va faan som faller dem in. De kan snoka i din väska, snoka i din tarm, be om ditt pass 111 gånger och det ända du kan göra är att le och hoppas på att de inte använder en hel arm. Turerna tycks skilja sig från lufthamn till lufthamn, från land till land.
En sak är däremot säker det är lika ologiskt som att hälla vatten i whiskeyn med förevändningen att det smakar mer. Efter att ha svarat på frågorna snällt, visat ditt pass och sagt att det är mycket trevligt att vara här tre gånger, fortsätt utan dröjsmål mot bagageutlämningen. Efter att ha lämnat ditt namn och din adress hos snubben som har hand om borttappat bagage föreslår jag att du flyr fältet. Prata inte med någon, lita inte på något utan spring mot närmsta taxi, hoppa in och skrik "följ den bilen" till chauffören. Sjunk ner i baksätet och pusta ut. Torka svetten ur pannan och försök inte att tänkte på att du snart måste göra om skiten igen.
------------------------------------
Så, fram med era bästa tips högt och lågt!
Hur gör man en flygresa till en gemytlig tillställning? (Ja, jag vet att det finns valium men om man inte vill droga ner sig eller har en flickvän som kräver uppmärksamhet någon gång i timmen.)
Hur undviker man huvudvärk, jordnötsallergiker och blendkärringar?
Vilken mat bör man undvika? Vilken mat bör man satsa på?
Går det att hångla upp en flygvärdinna? Och i såfall, ger det några rent praktiska fördelar?
Vilka flygplatser bör man undvika?
Flygbolag som är skit?
Håller en "hatthylla" för att sova i?
Handbagage inte handbagage?
Ni förstår poängen, tackar på förhand.
Eftersom jag tycker om att se mig omkring i vår urballade värld, är det alltid en stor glädje när jag börjar packa min väska. Återigen får jag verka världsvan med mitt nya Visakort. Det brukar vara tryggt nedstoppat i "reseplånboken". En finurlig och mycket användbar uppfinning som på samma gång den skyddar dina slantar fungerar ungefär som en gördel. En resenärs bästa vän som på ett komfortabelt och helt accepterat sätt gör dig attraktivare hos det motsatta könet. Förmodligen har den samma effekt också på det satta könet. Vilket kan vara värt att beakta beroende på hur öppen man är och framför allt vart man är på väg. Men packandet av väskan och transporten till flygplatsen är inte problemet jag kommer att ta itu med här. Om du inte klarar av att packa din egen väska bör du med största sannolikhet inte resa någonstans alls. Dispens ges om du tagit dig till din destination och av någon anledning har svårt att packa väskan för att åka hem. Självklart ska du ta dig hem. Glöm inte att det alltid är manligt att vara för packad för att packa väskan. Det man också ska komma ihåg när man ska resa bortom vårt väl fungerande lands gränser, är att det förmodligen är ganska stor risk att någon jävel kommer vilja rota igenom din väska. Ett råd till pedanten är alltså att packa med en nypa salt. Köp också eventuella självförsvarsartiklar på plats.
När den lycklige resenären, undertecknad i just detta scenariot har lyckats få ihop sitt pick och pack, återstår resan till flygplatsen. Att ta sig till flygplatsen är en fundamental sak om du ska resa med ett flygplan. Det verkar nämligen som att de där flygplanen bara bor på vissa speciellt utvalda platser. Ofta har de något löjliga och långsökta namn. Att ta sig till flygplatsen kan i viss mån jämföras med att packa sin väska. Det finns många sätt det att göra det på, det ena smidigare än det andra, helt beroende på just din situation. Man kan ta tåg, båt, helikopter (om man har tillgång till en så kallad "brat"), bil eller till exempel bli skjutsad av en mycket bakfull och negativ vän.
Har du ingen vän, är det ingen ursäkt att inte ta dig till flygplanet. Misslyckas du med detta föreslår jag att du sätter dig ner, slappnar av och tar en rejäl funderare på om det verkligen var värt att gå utanför dörren. Det är ett riskabelt företag att gå utanför dörren. Om du kommer fram till att det trots allt verkar vara en bra idé att försöka ta dig till lufthamnen, kan det vara ett listigt inslag att boka om ditt hotell. Till ett som ligger inom gångavstånd från den motsatta lufthamnen. Risken finns att semestern blir lidande, det är jag inte så insatt i. Kontakta din resekonsult för mer information. Har du svårigheter att hitta till flygplatsen och inte har någon resekonsult anlitad alls. Öppna då en öl av ditt favoritmärke och ge helt sonika upp.
Har du väl tagit dig till fram till flygplatsen skulle jag aldrig komma på tanken att klandra dig för något. Därinne väntar nämligen all djävulskap du kan tänka dig. En så kallad "tes" är att alla negativa, tråkiga, och tjuriga människor som dör och hamnar i helvetet får jobb på flygplatser. Förmodligen kvoteras de också in på Coop Forum. Det första man bör göra är något som kallas för att "checka in". Ett otrevligt fenomen som drabbar de flesta resenärer. Speciellt om man är ute och reser med sina skidor.
Det som brukar dyka upp framför en nyanländen och vilsen resenär är en lång disk. Självklart sätter reptilhjärnan igång, det vattnas i munnen man blir sugen på cigg och nötter. Sedan blir man besviken. Det jobbiga med den här disken är att här får du ingen belöning för ditt köande i form av en härligt kittlande kall vätska. Här får du ingen dryck som automatiskt gör dig till en bättre människa inte. Nej, man måste vara stark, fokusera, hitta sitt förbannade flygbolags anställda. Sedan är det bara att le snällt och ställa sig i den troligtvis överdrivet långa kön. Tiden i kön kan lämpligen fördrivas med att hitta sitt pass, möjligen dra en stilla bön som tack för att man faktiskt stoppade ner det i sin lätt homostämplade gördel. Att jämföra sin resväska med andras samt att gissa vikten på sin ögonsten är också ett trivsamt tidsfördriv. Eftersom det nästan är billigare att skicka ett kilo extra med posten än att ha det i väskan ombord på planet är det alltså läge att göra en sista koll.
--Troligtvis kommer det fram ungefär samtidigt i alla fall, så tveka inte att skicka saker med posten istället för att packa det i väskan.--
En gång kom det fram en dam till mig där jag stod i kön och log. Hon föreslog lite klämmigt att jag skulle pröva deras nya käcka automatiska in-checkningsmaskin. Eftersom tanten hade en sådan trevlig baka-bullar-look svalde jag betet. Jag klev ur kön och följde efter henne mot 2000-talet. Redan när den gamla tackan fortsatte förbi maskinen utan att ens vända sig om började jag ana oråd. Väl framme vid automaten som liknade något ur en tidig Star-Trek film besannades mina farhågor. Efter en inte alls kort betänketid fick jag dock klart för mig att automaten inte hade med var sig warpdrive eller lasersköldar att göra.
Den ville ha min biljett för att ge mig en plats på planet. En känsla av lyx och V.I.P. fyllde min kropp och dum i huvudet som man är reflekterade jag inte över vad som egentligen kan gå snett. "Jag är ju på en flygplats, vad kan gå snett", tänkte jag och stoppade raskt in biljetten. Det kom inte ut någon biljett. Automaten började blinka och ge ifrån sig ett metodiskt tjut istället. Ett tag var jag helt säker på att lufthamnen när som helst skulle bli sprängd i bitar av en intergalagtisk superrymdflotta. Så var självklart inte fallet, självklart var det min biljett som hade fastnat i apparaten. Jag reagerade precis som vilket sund, logisk människa som helst skulle ha gjort. Jag tryckte in alla knappar jag kunde hitta på manicken, sedan sparkade jag på den, därefter väntade jag, efter ett litet tag sparkade jag på den igen.
Minuterna tickade på. En stund senare kom en herre iklädd någon form av overall förbi och föreslog att vi skulle använda en av hans flashiga nyckel för att öppna maskinen och med våld ta tillbaka min biljett. Efter en kort fight gav Plåt-Nicklas upp och släppte mitt färdbevis. Moloken och med ungefär samma livsglädje som Arthurs polare Marvin återvände jag till kön. Redan innan jag lämnat min väska till den hurtigt leende människan bakom disken hade jag börjat ångra att jag klev ur sängen denna dag.
Förbryllad över att min väska inte vägde för mycket eller hade fel form travar jag vidare in i flygplatsens inre. Ibland får man tydligen en klapp på axeln av det som kallas livet. Men jag är vis nog att inte släppa ner garden. Nästa påhälsning av universum kan lika gärna visa sig vara ett krokben.
Nästa station säkerhetskontrollen, vilket är ett av de många moment som orsakar svettningar hos den lyckligt ovetande resenären. Kanske för att den påminner om den hotfulla sida flygplansresande faktiskt representerar. För den oinvigde kan jag tala om att vid säkerhetskontrollen kontrolleras just säkerheten. Det kontrolleras helt enkelt så att resenärerna inte tar med sig några livsfarliga saker ombord på det där flygplanet. Det kan röra sig om knivar och pistoler, våtservetter, vatten och tandborstar. I vissa enskilda fall kan det även röra sig om en hamster. Givetvis är det att betrakta denna kontroll som något positivt missuppfatta mig inte. Men hur bra den än är får jag alltid en känsla av obehag när det är dags att lägga min väska på bandet. Jag kliver nervöst igenom dörröppningen. Det faktum att jag delar den lille skallige mannens rädsla för att hamna i en annan dimension bidrar starkt till mina svettningar.
Herrn i uniform med något som liknar en sexleksak från framtiden på andra sidan gör inte heller saken bättre. Efter ett djupt andetag och en känsla av förståelse för Raoul Duke i kroppen tar jag "the leap of faith" (Ja, "Assasins Creed" är beroende framkallande).
Förvånad och lite paranoid över att det gått hyfsat bra hittills fortsätter jag mot flygplatsenshjärta, shoppinggatan. Eftersom det sällan ges en skattehatande medborgare tillfälle att shoppa loss bland svinbilliga parfymer och dylikt utan att kanal 5 ska ha 25% finns risken att tid och rum glöms bort. Har man med sig någon av det kvinnliga könet kan det vara bra att ställa någon form av timer. Det rekommenderas för att motverka försenad ankomst till sin avgång. Beroende på lufthamnens storlek finns det ett mer eller mindre stort utbud av förströelser i väntan på bättre tider. Man bör därför aldrig sätta sin fot på lufthamnar modell större med någon av det motsatta könet.
För mig personligen brukar väntetiden kännas som att stå i en krogkö. Det är ofta tråkigt och fullt med folk som man egentligen inte vill veta av. Längtan att få komma in är stark, även fast man vet att det kommer vara trångt och på tok för dålig service där inne. För att undvika trubbel, brukar jag efter mina obligatoriska parfyminköp helt enkelt slå mig ner vid min gate och se jävligt apatisk ut. Detta tillstånd fortsätter tills det åkdon som ska föra mig till mina drömmars paradis avgår. Man kan kalla det självbevarelsedrift i sitt esse. Allt för att undvika alla de frestelser lufthamnen erbjuder. Vem i helvete köper en, i folkmun kallad "öststatsblottarrock", innan man ska ut och resa till exempel? Det hela verkar onödigt. Men det är emellertid innan man börjat dricka öl med halvt neurotiska och fylle-flygrädda medpassagerare.
"Halvt neurotiska fylle-flygrädda medpassagerare" är en art som är vanlig på flygplatser. Så vanlig att det förekommer kontrollerad jakt på dem för att de inte ska sprida sig och ta över hela flygplatsen. De förekommer i alla möjliga sorters former och skepnader. En del är så kallade "kameleonter". Det vill säga de anpassar sig efter sällskapet och kan i viss mån framstå som berusade normala människor. Gemensamt för dem alla är att de verkar tycka att det roligaste som finns är att berätta om förra årets resa. En resa som av någon anledning alltid gått helt åt skogen. Varje gång jag beställer en ny överprisad öl i baren ställer jag mig samma fråga, varför åker fåntrattarna tillbaka till samma ställe i år igen? Ibland blir jag förvånad, men oftast inte. En gång gjorde jag missen att ställa den fråga till ett stirrigt "kameleontpar" i övre medelåldern. Därav varningen med blottarrocken, efter ett gäng kalla började den se väldigt stilig ut.
När det börjar närma sig ombordstigning på luftfarkosten brukar väldigt många människor bilda en trevlig liten rad. Har du någon gång spelat dataspelet "Lemmings" så vet du exakt vad jag menar. Raden brukar bli ganska lång och ringla sig fram emellan dem enormt bekväma stolarna, som någon har varit bussig att installera i vänthallen. Varför vissa människor känner ett behov av att vara på aeromaskinen så länge som det absolut är möjligt har jag aldrig riktigt förstått.
Det är lika bra att sitta kvar, av den enkla anledningen att det brukar vara de människor som betalt en hel jävla massa fler pengar än mig som får gå ombord först. De lyckliga har vissa privilegier, privilegier som inte tillfaller den stora massan i boskapsvagnen. De kan sträcka på benen, de får något så när okej mat, gratis champagne och ibland även en pyjamas att mysa runt i. De stackars människorna i hagen tilldelas tack och lov fortfarande filtar och kuddar. De som åker längst fram får även champagne på champagnen. Servicen ska tydligen också vara flera gånger bättre. Men noll gånger noll är fortfarande noll i min värld?
Vad för service har jag alltid varit lite intresserad av att veta, men jag har aldrig orkat lägga ner någon energi på att ta reda på sanningen. Servicen har med största sannolikhet bara blivit sämre sen 70-talet. Nu för tiden är det trist nog ingen som riktigt utstrålar "Fly me" i kabinpersonalyrket.
Enligt dem som vet är det störst chans att dö ju längre fram i planet man placerar sig. Vilket inte är mer än rätt. Jag menar bibeln är ju full av sådana exempel, lättja och lyx leder till ond bråd död medens slit och lidande leder till något annat. Så för min del får pyjamaslirarna gärna gå på först, rent logiskt är det ju bättre att dem sitter längst med alla sina extra kvadrat. Jag sitter alltså kvar och lyssnar på sången om lokomotivet medens folk travar på planet.
Efter att ha marscherat nedför en smal korridor, tagit en tidning skriven på ett språk jag inte förstår (mest för att verka viktig), frågat efter min plats två gånger och blivit tillsagt att jag sitter längre bak tre gånger har jag förhoppningsvis satt mig på rätt plats. Ibland sitter man vid fönstret och ibland vid gången, det spelar egentligen ingen roll båda platserna har sina helt unikt charmiga nackdelar.
Att ta plats vid fönstret till exempel, för med sig en hel del obehag. Det beror mer eller mindre på vem du sitter bredvid. Eftersom alla andra är idioter är chansen överhängande att du hamnar bredvid just en sådan. Det kan vara allt ifrån en stor äldre herre med obehagliga kroppsljud och narcissisklägning (en sådan som troligtvis har läderkallsonger med familjevapnet stansat därfram), till en hypad liten varelse med adhd.
Båda individerna kommer att på sitt eget lilla vis ställa till det för dig. Ett exempel på en sådan situation kan vara; När du måste drista dig mot en av de säkerligen upptagna men ack så städade faciliteterna ombord. Den äldre herren kommer förmodligen att efter släppt ifrån sig en hel del otäcka läten, ta ungefär 5 minuter på sig att stiga ur den trivsamma sittställning han befinner sig i innan han släpper ut dig ur din fångenskap.
Den lilla människan från helvetet arbetar ungefär efter samma metod, dock med olika tillvägagångsätt. Risken finns att han studsar upp ur sin stol efter att du ursäktat dig hövligt. Vilket är positivt, mindre positivt är att han på ett föga diskret sätt förmodligen kommer att fråga vad du ska göra på toaletten. Språkvalet brukar variera med ålder och grad av damp och/eller tourettessyndrom. Chansen är att du inte skulle vinna ihop till semesterkassan om du ringde svenskaspel och "bettade" en hundring på att den lilla snorungen kommer trakassera dig hela vägen till toaletten.
Om ditt äventyr glidigt på tämligen smärtfritt hittills, kommer skaran som dyrkar toan som ett tempel, sannolikt visa sig vara abnorm. Den lilla människan kommer förmodligen också att lysa upp din tid i kön med att berätta om sitt senaste försök att verka vuxen. Det man vinner på karusellerna förlorar man på gungorna brukar det tydligen heta. Eller var det tvärtom? Kan det alltså vara värt att ta lite skit i till exempel incheckningskön? Ska man med flit dra på sig skit innan man kommer ombord på? Är chansen större att resan blir behaglig? Det är frågor man måste överväga.
Det finns logiskt nog en plats till man kan hamna på. I den här studien utesluter jag platserna som är lokaliserade i mitten, i mitten, i mitten. Då dessa stolar inte borde kallas "platser" av en mängd anledningar. Hamnar du på en sådan, vilket inte är helt omöjligt ta då fram taxfree katalogen och börja beställ flytande varor snabbt.
Vid en resa i någon av "fåtöljerna" närmast gången kan man med lite tur undkomma med en öm armbåge. När du är parkerad vid en sådan plats får du också en ofrivillig insyn i hur andra beter sig när de reser med flygplan. Istället för den härliga känslan av att störa andra, som när du reser vid fönsterplats, kommer du hela tiden att få dras med att tillfredställa andras behov.
Det finns ingen ände på förskräckelsen, och det börjar redan tio minuter efter det som engelskan kallar "take-off" har inträffat. "Take-off" innebär att de uråldriga datorerna i det höga tornet sagt till de trötta "flygledarna" att nu är det faan i mig dags att låta de förväntansfulla turisterna vara på väg.
---Tips, Starten blir mycket mäktigare om du lyssnar på Kenny Loggins – Danger Zone---
De trötta och kraftigt koffeinpåverkade "flygledarna" säger sedan till piloterna i cockpiten att nu kan ni pallra er iväg. När man kommit upp i luften släcks den lilla lampan som säger att alla borde sitta fastspända, tysta och be för sitt liv. Då brakar helvetet lös. Alla människor i den lilla plåtburken känner plötsligt samtidigt ett onormalt stort behov av en jävla massa saker.
Simultant ska det plockas ner blöjor, kritor, dvdspelare, laptops, uppblåsbara får och gud vet allt från de fin fina hatthyllorna. Detta i kombination med att hälften av invånarna måste lätta sig och andra hälften vill ha något att dricka gör att man inte vill ha en plats vid gången. Hur en rofylld man än gör sitter han i skiten. Sitter han kvar måste han resa på sig, reser han på sig måste han snabbt som ögat sitta ner för att ge plats åt drickavagnar, stressade flygservitörer och väskor som langas med en sådan hastighet att Ford själv skulle vara imponerad. Slutligen efter att ha rest sig fyra gånger och fått armbågen rammad av drickavagnen lika många lägger sig lugnet och den lycklige resenären kan slappna av. Armbågsfenomenet är dock en intressant sak. Hur man än sitter, vad man än vidtar för åtgärder träffas man alltid av den smala vagnen. Ett tag var jag säker på att personalen ombord hade en interntävling där de delade ut miniatyrstatyer av " Manneken Pis" när tillräckligt många sabbade armbågar uppnåtts. Efter en grundlig undersökning av diverse utrymmen i och utanpå plåtburken utan att hitta några bevis, lades den teorin åt sidan.
Det brukar vara någotsånär lugnt tills efter de längst fram i planet får nypressade apelsiner till sin härliga hummersoppa. Det är nämligen 30 till 45 minuter efter det som vi alldagliga resenärer brukar få in vår så kallade föda. Det härliga med att äta ombord på flygplan är att man aldrig vet hur det kommer att stimulera smaklökarna. Det kan jämföras med att ragga i baren på Estlandsfärjan. Det förvånar en på många olika sätt. Efter att ha lagt plastbesticken åt sidan, och konstaterat att de höll lika hög lägsta nivå som måltiden lutar man sig ofta bakåt i sätet med behag. För att förvissa mig om att allt står rätt till känner jag efter att jag fortfarande är hungrig. Jag sträcker på benen och viftar med tårna, mest för att undvika kramp och andra vanliga åkommor som lätt drabbar en upptäcktsresande. Det är då det brukar börja, "The battle of the armstöd".
Striden om det förlösande armstödet är något som kan ses på samma sätt som Birgitta Dahls sejour som talman i riksdagen. Det är fult men man måste ta i tu med det för eller senare. Det finns förmodligen lika många angreppssätt som motståndare. Nyckeln är att inte underskatta vare sig situationen eller motståndaren. Mången tappra män har jag mött och besegrat i denna stridskonst. Föreberedelserna är ytterst viktiga. Teorin är viktig. Mitt råd är att skippa böckerna om asiatiska krigskonst och gå rakt på självbiografier från andra världskriget. Gå till biblioteket, där finns tonvis med krispiga sidor om stenhårda män i ridbyxor och baskrar.
För att få rätt känsla kan du sätta dig i avdelningen för utländskatidskrifter och låtsas att du är Mata Hari. Här kan du ägna dig åt en hel del olika övningar för att fullända din teknik. Var dock noga med vad objektet läser för tidning, gör också en så kallad mental anteckning om vilket språk tidningen är skriven på. Vissa medmänniskor är mindre toleranta mot spioner. Eftersom jag inte vill hänga ut någon kultur här får du använda ditt sunda förnuft (som du naturligtvis alltid har i bakfickan) för att välja ut ett objekt som passar. Exempel på aktiviteter kan vara; Att försöka smygläsa vad herrn i den diskutabla frisyren till höger om dig fördjupar sig i, testa att stjäla hans penna (Den som alla respektabla herrar på bibblan har i bröstfickan), varför inte se hur många gånger du kan byta plats utan att objektet börjar bli irriterad? (Desto närmare du placerar dig desto mer poäng i spionboken) Efter ett par veckor kanske du är redo att utveckla tekniken något.
Då kan du försöka dig på att knyta ihop hans skosnören utan att han märker något, alternativt vaxa hans mustasch. Kom ihåg att när han tittat irriterat åt ditt håll för tredje gången eller med flit spillt ut sin överprisade "latte" mot dig är det dags att ge upp. För att maximera spioneffekten kan du viska "Vi kommer tillbaka exakt när katedralen öppnar" alternativt "Mamma Mia! hundar pratar mat" när du passerar honom. Om du vill kombinera den akademiska forskningen med träning inför den stundande flygturen föreslår jag att du beger dig till den hörna av bibblan som är avsedd för de så kallade "kidsen". Har du riktigt tur så är det lokala dagiset där för en sagostund. Sätt dig och läs, kolla på klockan och försök hålla dig så länge så möjligt innan du vrålar "Hakuna Matata då för faan". Pröva gärna några dagar i rad för att öka på din uthållighetsförmåga. Ett tips är att inte besöka samma bibbla mer än tre dagar i rad. Observera också att risken för att gå in i den där väggen vid denna typ av träning är överhängande. Glöm aldrig heller att lämna böckerna hemma. Ta alltså inte med dem på flygresan. Böcker om manliga krigare skall aldrig någonsin medtagas på ställen där alkohol serveras. Ekvationen slutar aldrig lyckligt.
Har du förberett dig noga vet du också att ett par solglasögon i handbagaget är mycket viktigt. De kommer väl till användning här, eftersom det du strävar efter är något som kan liknas vid ett så kallat "pokerfejs". Du vill inte att din motståndare ska kunna läsa dig som en öppen bok eller hur? Du bör också likt en pokerspelare räkna "pottodds". Vad det betyder för oss som diggar socialtumgänge istället för att spela Allan och säga "all-in" ska jag förklara.
Missförstå mig inte här, ju fler "checkande" snubbar det finns, desto fler explorers och nervösa modeller åt Benke! Nåväl pottodds, det betyder enligt en pekfingerknackande vän att man räknar på hur stora oddsen är att vinna, om det verkligen är värt att satsa så att säga. De där pekfingerkillarna tar tydligen pottensstorlek med i ekvationen också. I sluggermatchen om armstödet betyder det att du bör syna motståndaren väl för att se om det verkligen är värt att gå med i matchen överhuvudtaget. Det är mycket viktigt, tar du dig vatten överhuvudet här kan upplevelsen i ankomsthallen bli lika otäck som en tippexshot på Magaluf.
Stödd av döda generalers segerrecept, med uthållighetsträningen i ryggen och nyllet täckt av dina trendiga D&G brillor ger du dig självklart in i leken. Som jag nämnde förut är de olika taktikerna många. Vissa är fysiska andra är psykologiska. Har du varit passiv i början av flygningen har säkerligen din granne redan norpat det saliga armstödet framför ögonen på dig. Om du fortfarande tror på mänskligheten kan du helt enkelt föreslå på ett vänligt sätt att det kanske är din tur en liten stund nu.
När du upptäckt anledningen till varför det finns virus på jorden föreslår jag att du skrider till handling. Är du en man eller kvinna med framförhållning kan du ta fram din tub med hudsalva ur din väska. En väska som du föresten aldrig ska släppa ifrån dig. Risken är att den hamnar på hatthyllan och vandrar iväg med en berusad flygkamelont när ni landat. Låt honom se varningstriangeln du påpassligt målat på tuben samtidigt som du lägger din arm mot hans på stödet. Gnid armen mot hans samtidigt som du river frenetiskt med naglarna. Oftast är detta nog. Observera att det fungerar bäst om din granne är av samma kön. Vid en olik-könad granne kan ditt beteende misstolkas för någon form av "före-parnings-beteende". I vissa fall kan den slå helt bakut även med en lik-könad granne. Observationer är av yttersta vikt.
Om du är av det manliga könet och din granne suttit iförd kavaj, med benen i kors i nio timmar kan det tolkas som en varningssignal. Om den arom som sköljer över dig varje gång han är tillbaka från holken, frambringar flashbacks från när du gömde dig i tjejernas omklädningsrum på högstadiet, är det ännu en rödflagga. Har han sedan inte tagit en tugga av maten utan bara druckit kolsyrat källvatten hela flygningen bör du idka försiktighet. Har han en dryckesteknik som går ut på att dricka bubbelvatten utan att lillfingret nuddar glaset, råder jag dig att bara idka psykologisk krigsföring.
Det kan också göras på många olika sätt. Variationerna är nästan lika många som regeringspartiets bortförklaringar till budgetunderskottet. Hitta något som biter och kläng dig fast vid det likt en jobbig flicka som fått för sig att hon förtjänar en drink i baren. Kom ihåg att det handlar om psykologi. Det är alltså rent stimuli du måste jobba efter. Om du t.ex. lyssnar på din Ipod och råkar sjunga med i Madonnas "Like a virgin" (en låt som oftast gör sig bättre på karaoke i Bulgarien) måste du hur vacker din stämma än är sluta sjunga varje gång han ger upp armstödet. Har du inte att göra med en komplett idiot brukar det ta någonstans mellan fyra eller fem påsar rostade jordnötter innan han/hon fattar. Åtta påsar om nötterna är rostade i honung. Här fungerar också kroppsljud mycket bra. Det förenar nytta med nöje på ett ytterst trevligt vis. Njut av dina nötter med öppen mun. Den ljuva arom som förlöses blåses diskret åt din motståndares håll. Här kommer spionträningen på biblioteket också mycket passande in i bilden. Ibland får man dock tragiskt nog se sig besegrad. Ju förr du inser att världen är full av idioter desto snabbare kommer du hitta den inre frid vi alla söker. Acceptera att det bara är du som är glad och fråga första bästa tjej med "fly me" attityd om ett par bögiga ögonskydd. Stäng ute allt ljus, skruva upp volymen på din miniatyr discomaskin och försök somna. Ett musik tips är hippies som sjunger om att vardagens alla problem egentligen inte är några problem. (jävla hippies som en polare sa en gång) Har du bara tillgång till sömntabletter och inte gammal hederlig majja, tveka inte att använda dem. Lite piller har ju aldrig dödat någon, som polaren också brukade skämta. En bra idé är att inte överdosera dem. Jag återkommer till vikten av att dosera de små raringarna rätt senare. Har fru fortuna vaknat på rätt sida somnar du till tonerna av skäggiga herrar inom en timme, “Joy the the world , all the boys and girls , joy to the fishies in the deep blue sea , joy to you and me.." kan vara det sista du hör innan dina ögonlock, likt en rik amerikansk tant blir tyngre och tyngre.
Se till att du har bältet spänt innan du somnar. Detta är mycket viktigt, då det kan ge dig 30-40 minuters extra sömn. Har du bältet på dig är risken mindre att du blir väckt av den maniska blendkärringen, hon med mustaschen och en allt för stor pliktkänsla, när det är dags att landa. Om du känner att du inte behöver den extra sömnen kan du alltid skippa bältet. Om du skippar bältet under din tupplur placeras de två delarna med fördel ut i närheten av dina tre delar (Om du är av det manliga könet, är du inte det och har tre delar föreslår jag att du ringer Guiness rekordbok). Det är nämligen så att om du sover eller låtsas sova (vilket också är ett fenomen som inträffat) kan det bli just du som får ditt bälte fastspänt av en kvinna i uniform. Du kanske inte tro mig, men jag är allvarlig när jag säger att chansen finns att en kvinna i uniform rör vid dina juveler utan att du behöver betala. Det är sjukt, men sant. Världen är inte logisk min vän. Självklart när det finns tillfälle att något går vägen, hänger riskerna där. Dem hänger där likt gubbarna i bastun på badhuset. Dem finns alltid där och "hänger". En snubbe med samma namn som ett mycket gott och smakfullt öl har skrivit några paragrafer om företeelsen. Dem tänker jag dock inte gå in på här. Riskerna inblandade är egentligen så uppenbara att jag inte behöver gå in på dem. Men för vissas skull gör jag det ändå. Man kan dela in dem i två enkla scenarier. Båda kan sluta i obehag, så ta dig i akt. I scenario nummer ett är kvinnan i uniform attraktiv och du kommer kanske att önska att planet är blir försenat i cirkus 30 minuter för att undvika att en pinsam situation utvecklar sig. Detta är vanligt förekommande om resenären ifråga är av manligt kön samt i nedre tonåren. Filten som delades ut innan start kan då komma väl till pass. I scenario två spänns bältet fast av den plikttrogna blendkärringen. Ludna fingrar och en andedräkt som sticker lätt i ögonen kan bidra till svårigheter till "umgänge" vid ankomsten till destinationen. Faktum är att det kan påverka semestern upp till två veckor efter det inträffat. Det är alltså inte riskfritt inte.
Underbart! Dina öron håller på att explodera och tvingar dig därmed att vakna. Men misströsta inte! Det innebär att du snart är på marken. På marken i en bättre värld än den du lämnade. Gräset är alltid grönare på andra sidan, det är ett välkänt faktum.
Det är nu du befinner dig i den farligaste fasen av hela resan. Nu min vän gäller det att vara utvilad och hyfsat nykter om allt ska ros i hamn. Det är nu det börjar hända saker på allvar. Längst fram i planet sitter två vilt främmande snubbar. Två snubbar som i detta skede är mycket upptagna. Det dras i rattar och spakar. Det pratas i lurar och tittas på skärmar. Allt för att du ska återkomma till marken på ett så bra sätt så möjligt. Det finns ju som bekant ett par stycken att välja mellan. Det brukar allt som oftast gå vägen, så lägg inte ner för mycket energi på det hela. Du har viktigare saker att tänka på. Allt är beroende på vart hän du tänkt bege dig. Vissa länder här på vår jord kräver att du ska skriva en uppsats för att få tillträde till dess saftiga frukter. En ödmjuk resenär tvingas komma ihåg all möjlig löjlig fakta. Vad man har packat, hur mycket det är värt, eller vart man ska husera är några exempel på dravel man tvingas veta på rak arm. Efter att ha läst igenom uppsatsen och konstaterat att den liknar bläckfisk arbetet du gjorde på mellanstadiet, är det dags att börja försvara dina ägodelar. Det är just i detta nuet dårarna runt omkring dig börjar packa ner sitt pack. Bli inte nervös om individer börja tala om sig själva i tredjeperson. Långa smala fingrar trevar överallt, det rivs och slits. Allt ska ner, ingen pardon! Har du otur i detta kritiska skede kan du hamna i en fet gubbes väska tillsammans med hans läder-hoosen. Har du riktig otur blir du beskylld för stöld när han packar upp dig på sitt hotell rum. Jag rekommenderar lugn. Sitter du närmast gången akta dig för alla matvagnar som i ilfart nu körs upp, ner och bakochfram. Personligen tror jag fortfarande att dem jagar "Critical-bonus-hits". Hittar jag en staty föreställande en kissande pojke ombord på ett plan är det inget snack. Jag kapar det direkt.
Med ett djupt andetag konstaterar jag att jag är nere på marken. Det är nu man vinner på att ha doserat de små rara sömntabletterna rätt. Att kräkas eller somna i ankomsthallen anses inom flygkretsar som något fult. Slutsatser grundade på djupt rotade fördomar dras direkt. Man riskerar att bli anklagad för fylla och annan dekadens. I värsta fall kan de korrupta bastarderna komma på tanken att skicka tillbaka dig. I ett nafs kan resan gå över staketet till det mindre gröna gräset. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Världen är inte logisk min vän.
Nu kanske du tror att allt är kirrat, att allt är lugnt. Risken är stor att en ovan resenär släpper ner garden i den där ankomsthallen. Aldrig får det glömmas bort att du landat på en precis lika jävlig plats du lyckades fly ifrån. Flygplatser aka lufthamnar är och förblir ett helvetes hål på jorden. Konstigt det där, att det finns så många små helveten på den blå planeten. Avsaknaden av paradis kan tyckas vara total.
Felet är enligt mig att vi människor är så jävla bortskämda. Det är de små sakerna som gör det. Det är de små, inte de stora "min-farmor-vann-på-bingolotto", utan de "Här-en-kall-öl-och-en-toblerone-efter-flygresan" sakerna. Det gäller att hålla ögonen öppna. Små bitar av himlen finns överallt bara men vet vad man letar efter. Vissa hävdar att livet är som bäst i de ögonblick man nästan skiter på sig av rädsla. Du vet den där fångad-i-strålkastarna-blicken rådjur har innan man plöjer dem med bilen. I viss mån kan jag hålla med om detta, men då har jag helst skidor på mej. Skillnaden ligger i humöret. Det som kan kännas ypperligt ena dagen kan verka korkat och utomordentligt egendomligt nästa. Helger innehar av någon anledning ofta den egenskapen.
Det gäller att hitta sitt eget paradis. Hitta ditt paradis och sluta gnälla. Men hur man än vrider och vänder på det finns inte paradiset i en ankomsthall efter en 8-10 timmars flygning. Ofta är det samma känsla som när den där förbannade våren kräver en timme en lördag om året. Alltid är det just den lördagskvällen man lyckats i baren. Föga förvånande att stället stänger och super-baben man helt brutalt lätt lyckats fixa in sig hos måste iväg med sina polare för att käka mosade kikärtor. Grymma öde! Ett fenomen som föresten också kan orsaka den där rådjursblicken hos vilken stark individ som helst. Om man inte äger ett årskort till ett spännarställe och har nära till en spegel.
En flygplats ankomsthall är en av de många ställen på jorden man möts av människans otäcka sida. Den är extra stor om man flyger västerut ca. 7-8 timmar. Har du valt ett varmt resmål rekommenderar jag att du håller en eller flera deodoranter nära till hands. Tyvärr informerar inte flygbolagen dina medresenärer om detta. Det kan alltså vara en bra idé att ta med någon form av klädnypa. En lång flygning brukar göra för underverk för kroppsaromen.
Nu börjar alltså allting om igen. Men denna gång är skiten lite kryddad. För det första har din kropp suttit still på samma plats med människor du skyr värre än skåningar på snowblades. För det andra bygger hela upplägget på att du vill in i någon annans land. De har något du vill ha, vilket lockar fram ett skrämmande beteende. När jag tänker efter kan flygplatser likt flygplan också liknas vid krogen. De flesta som jobbar på en lufthamn, speciellt de som har med säkerhet och dylikt att göra vet att dem kan göra va faan som faller dem in. De kan snoka i din väska, snoka i din tarm, be om ditt pass 111 gånger och det ända du kan göra är att le och hoppas på att de inte använder en hel arm. Turerna tycks skilja sig från lufthamn till lufthamn, från land till land.
En sak är däremot säker det är lika ologiskt som att hälla vatten i whiskeyn med förevändningen att det smakar mer. Efter att ha svarat på frågorna snällt, visat ditt pass och sagt att det är mycket trevligt att vara här tre gånger, fortsätt utan dröjsmål mot bagageutlämningen. Efter att ha lämnat ditt namn och din adress hos snubben som har hand om borttappat bagage föreslår jag att du flyr fältet. Prata inte med någon, lita inte på något utan spring mot närmsta taxi, hoppa in och skrik "följ den bilen" till chauffören. Sjunk ner i baksätet och pusta ut. Torka svetten ur pannan och försök inte att tänkte på att du snart måste göra om skiten igen.
------------------------------------
Så, fram med era bästa tips högt och lågt!
Hur gör man en flygresa till en gemytlig tillställning? (Ja, jag vet att det finns valium men om man inte vill droga ner sig eller har en flickvän som kräver uppmärksamhet någon gång i timmen.)
Hur undviker man huvudvärk, jordnötsallergiker och blendkärringar?
Vilken mat bör man undvika? Vilken mat bör man satsa på?
Går det att hångla upp en flygvärdinna? Och i såfall, ger det några rent praktiska fördelar?
Vilka flygplatser bör man undvika?
Flygbolag som är skit?
Håller en "hatthylla" för att sova i?
Handbagage inte handbagage?
Ni förstår poängen, tackar på förhand.
