rabbit
Aktiv medlem
Duckstanceteori
Det har du rätt i. Men det var inte så mycket ett argument som en gliring.Jarle sa:Det där är ju precis samma argument som användes till att förkasta våra kära fetingarrabbit sa:Har man salomon bindningar kan man ju prova någon grads duck genom att ställa tåvingarna.
Bindningen lär väl knappast fungera optimalt, men vill man känna på det där extra lilla hugget in i sväng utan att anstränga sig för mycket...
Å andra sidan kan man fixa samma effekt med bättre teknik.![]()
![]()
Allt som gör det kul är ju givetvis bra. Men orsaken till det roliga bör vara klar.
Jag förstår inte riktigt hur detta skall gå till?Jarle sa:montering närmare innerkant bara ger positiv effekt för dalskidan medan duck ger positiv effekt för både ytter och innerkant
Om assymetrin i duckstance ger fördel åt ena hållet; hälen närmare kanten etc, så ger det ju automatiskt, per samma argument, nackdel åt andra hållet dvs längre ifrån kanten->mindre hävstång ("man står ju inte mitt i när man skall välta kanot...") -> mindre "prestanda".
Biomekaniskt kan man påvisa 2 positioner där duckstance kan ge fördel. Omcentreringen mellan sväng; där belastningen är minimal, samt landning efter dropp; där belastningen är maximal/väldigt hög.
Övriga delar av åkningen är det vilket som.
En intressant notis i sammanhanget är ju den att en svag inåtvinkling av knäna, i samband med flexion, är ett väldigt effektivt sätt att hjälpa balansen.
Titta på en snowboard-stance(inte alla), knäna på en boxare, knäna på Kobe när han tar en jumper och/eller straff, en volleybollspelares upphopp etc.
Väldigt många idrotter har ett kritiskt moment där det är positivt för utövaren att böja på benen och oftast också vinkla knäna mot varandra.
Detta sänker och centrerar tyngdpunkten när det behövs.
Varför skulle skidåkning vara annorlunda? dvs varför skulle detta vara något negativt vid alpin utförsåkning?
-peace
/r
Senast ändrad: