Emotionella bindningar till sitt material

[HitMe]

Jag har under 20 års tid funderat på huruvida det är bra eller dåligt med emotionella bindningar till sitt materal.

Personligen står jag farligt nära mina Strolzinnerskor och ett av mina tre par gula Langeskal. Jag minns också med smärta den dagen jag skruvade av bindningarna från ett par Völkl rennservice storslalomlagg.

Hur är det, kan emotionella bindningar till materialet göra dig och din utrustning till en mer samspelt och homogen enhet redo att uträtta stordåd eller hindrar dessa känslor dig från att byta till grejor du egentligen innerst inne vet är bättre. Skapar allt för starka känslomässiga band till utrustningen bara problem när materialet till slut ger upp, går sönder och måste kasseras?

Vad tror ni?

HWC HitMe

Mannen, Myten, Materalförvaltaren.

 

[HAWK]

Stordåd eller ej så är det ju så att han som spar han har. Detta leder i sin tur till att om man införskaffar ny utrustning och behåller sin gamla kan man senare själv avgöra och testa vad som egentligen funkar bäst.
Tvivelaktigt är ju att de gamla prylarna, då ofta bland ”de första” av någonting, ofta förknippas med ens identitet på ett helt annat sätt än nya grejor och därmed känns ”mera värda”. Tex sittar jag på en Norröna Trollveggen jkt från -87 som Gore-tex laminatet gett efter på för 10 år sedan men ack så schysst jacka, som jag givet har kvar.
På din sista fråga om det blir problem när utrustningen ger upp och går sönder så känns det ju som – ja, då kan det uppstå problem.