FF
Aktiv medlem
En kort utflykt i fantasin
Gick precis in på völkl.com för att leta lite data på Katanan. Blir påmind om detta åkdon, varpå pulsen stiger kraftigt, kallsvettninger framträder och jag kommer på mig själv med att febrilt tugga på läpparna.
Jag inbillar mig själv vid toppen av det första åket efter en natts snöande. Skidspetsarna sticker fram över den lilla vinddrivan som är insteget till åket och jag flänger upp lite till synes viktlös snö med staven. Eftersom solen står precis bakom i ryggen, bildas det skuggor som liknar både moln och strömt vatten, i det av småträd sporadiskt perforerade puderfältet framför mig.
Backar ett par meter för att få fart över kanten och skjuter iväg. Den korta luftfärden övergår steglöst till landning när den mjuka vita härligheten omfamnar mig. För ett ögonblick verkar det som om världen, som vi känner den, försvinner och jag befinner mig viktlös i någon okänd dimension. Detta är dock inget jag hinner fundera över länge - plötsligt når jag ytan och frustar ut snön ur näsborrarna för att kunna andas.
Endorfinerna sprutar och trots att varje sväng ger mig kallsupar kan jag inte låta bli att åka med öppen mun. Det är helt enkelt omöjligt att låta bli att le som en fåne.
Det går snabbare och snabbare allt eftersom småträden ökar i antal och åket brantar på. Samtidigt sträcker sig snöröken bakom mig längre och längre, likt en orm som sträcker sig efter bytet - mig.
Eller är det bara tätheten på träden och lutningen, som skapar illusionen av högre fart? Nu måste man anpassa svängarna efter hur träden står. Jag ser min egen skugga framför mig och känslorna pulserar i symbios med verkligheten, när jag plötsligt når pisten som leder tillbaks till liften. Jag stänger av mp3spelaren, släpper vinballen och tangentbordet och plötsligt ser jag att det regnar utanför fönstret.
Snart är det vinter!
/Fredrik
Jag inbillar mig själv vid toppen av det första åket efter en natts snöande. Skidspetsarna sticker fram över den lilla vinddrivan som är insteget till åket och jag flänger upp lite till synes viktlös snö med staven. Eftersom solen står precis bakom i ryggen, bildas det skuggor som liknar både moln och strömt vatten, i det av småträd sporadiskt perforerade puderfältet framför mig.
Backar ett par meter för att få fart över kanten och skjuter iväg. Den korta luftfärden övergår steglöst till landning när den mjuka vita härligheten omfamnar mig. För ett ögonblick verkar det som om världen, som vi känner den, försvinner och jag befinner mig viktlös i någon okänd dimension. Detta är dock inget jag hinner fundera över länge - plötsligt når jag ytan och frustar ut snön ur näsborrarna för att kunna andas.
Endorfinerna sprutar och trots att varje sväng ger mig kallsupar kan jag inte låta bli att åka med öppen mun. Det är helt enkelt omöjligt att låta bli att le som en fåne.
Det går snabbare och snabbare allt eftersom småträden ökar i antal och åket brantar på. Samtidigt sträcker sig snöröken bakom mig längre och längre, likt en orm som sträcker sig efter bytet - mig.
Eller är det bara tätheten på träden och lutningen, som skapar illusionen av högre fart? Nu måste man anpassa svängarna efter hur träden står. Jag ser min egen skugga framför mig och känslorna pulserar i symbios med verkligheten, när jag plötsligt når pisten som leder tillbaks till liften. Jag stänger av mp3spelaren, släpper vinballen och tangentbordet och plötsligt ser jag att det regnar utanför fönstret.
Snart är det vinter!
/Fredrik
Senast ändrad:
