Hjälp - känslig & mono ute i spenaten

  • Trådstartare Trådstartare user152698
  • Start datum Start datum
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten

@xviggenx Jag blir så jäkla glad för din skull!

Själv har jag landat i La France, sitter på mitt nya kneg och snyltar på wifit, ska fixa säsongskort imorgon och funderar på att ägna eftermiddagen åt att stighuda i pisten bara för att mjukstarta säsongen lite.

Ska inte påstå att tillvaron är hundra, men åtminstone typ 85 eller så. :)
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Hej allihop.

Hoppas att det är bättre med er än vad det är med mig. Drar iväg till Engelberg för min andra säsong om lite drygt två veckor. Hösten har varit allt annat än rolig. Min flickvän lämnade mig i mitten av augusti (Vi träffades i Åre och skulle flytta ihop till vintern). I samma veva blev jag arbetslös, det ena ledde till det andra och ja. Detta plus en uppväxt av ensamhet, mobbing, utanförskap och att flytta hem till mor och far och upptäcka att de få vännerna man hade i stan har flyttat så var remissen till psykiatrin ett faktum. Har träffat min psykolog varannan vecka sen dess, ska träffa en läkare nästa vecka och få ångestdämpande och lugnande utskrivet. Har levt hela hösten för vintern, men är rädd att jag kommer fortsätta må dåligt där nere. Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg, men känns skönt att "bikta" sig en aning.
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Jag tycker ni äger allihopa!
Och jag vet inte riktigt varför, men tänker att det kanske kan hjälpa någon och vill dela med mig. Om när jag åkte iväg på min första säsong. Jag slog på stort och drog helt ensam till Kanada, till en ort jag aldrig hört talas om, ett land jag aldrig varit i, ett jobb jag aldrig trott var för mig. Jag kände inte en människa i hela Kanada. Jag skulle jobba som skidlärare, och utbildas på plats. Jag skulle bo på ett gammalt ombyggt hostel med 120 st från bergets personal, och dela rum med tre. Jag hade aldrig tvättat en tvättmaskin (döm mig inte) och lagade bara kycklingwok, hamburgare och pasta. Jag hade alltid drömt om att säsonga, jag hade länge längtat till Kanada och jag fick det att hända direkt efter studenten. Jag var så sjukt peppad. Jag längtade och laddade. Men hela första flyget, första gången jag flög själv, mellan Göteborg och Frankfurt, sprutade tårarna konstant. Jag var så sjukt rädd, ledsen, orolig och allt möjligt. Jag gråter bara jag tänker på det. På när jag lämnade mamma på flygplatsen och åkte upp för den j*kla rulltrappan på Landvetter. Men på det andra flyget hamnade jag bredvid en kanadensisk kvinna som var snäll, gav mig sina kontaktuppgifter om jag skulle behöva hjälp med något och välkomnade mig till Kanada. Redan på flygplatsen träffade jag en som skulle till samma skidort som mig. På hostelet i Vancouver fick jag direkt bra vänner. Jag hade nya bästa vänner på någon vecka och jag är så sjukt glad och tacksam för allt jag upplevde den säsongen, allt jag lärde mig och alla jag lärde känna. Jag har kanske aldrig varit så lycklig som den säsongen. När det finns andra i samma sits som man klickar med går det fort att bli de närmaste vänner man kan vara. Det tänker jag på när jag är nervös inför en ny säsong. jag vet fortfarande inte riktigt var jag vill komma... och känns ganska fjuttigt att jag grät en flygresa. Men någon kanske känner igen sig och känner sig bättre eller så.
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Vill bara säga tack för peppen i denna tråd, ni gjorde att jag inte vände hemåt innan jag ens satt ner min fot, gav Chamonix en chans och det är ju faktiskt rätt fantastiskt här!! :)

(Att jag nu fått ett drömjobberbjudande hemma, typ en en-gång-i-livet-grej, och man nu är kluven över det är ju en annan femma. Suck :rolleyes: )
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten

@CelineC nu vet inte mycket detaljer om ditt drömjobbserbjudande eller dig som person, MEN jag brukar alltid tänka vad mitt 85-åriga jag skulle tyckt. Åka skidor med nya kompisar på en fantastisk plats eller jobba?
Du har förmodligen 40+ år framför dig att jobba och få kalaserbjudanden på, njut av säsongen. Den kanske inte kommer igen.
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Håller med, beror såklart på vad det är för jobb och hur drömmigt och sällsynt det är, men tycker inte man ska ta det bara för man vill göra det någon gång, utan också för man vill göra det nu och är redo och sugen. Har man lyckats få ett erbjudande en gång brukar man kunna få det eller något liknande igen, i alla fall om man inte blir snabbt sämre med tiden haha..
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten

@ella_swan94 Älskar din historia, en sån där solskenshistoria! ;)

Bra tankesätt det där ändå med 85 årigt jag!

Det jag känner är väl mest att alperna står kvar, jag är 21 år och kan komma tillbaka senare men inte till det jobberbjudandet troligtvis. Men det handlar också lite om det känslomässiga planet eller vad man ska säga; har inte mått jättebra på sista tiden och det känns som det här jobbet kan vara ett "långsiktigt mål" (uppemot ett år eller mer) där man kan få ro i själen typ haha istället för en kortsiktig lycka (4-5 månader) i alperna där jag sedan igen måste leta nytt jobb, gå igenom samma emotionella panik osv. Men samtidigt är jag extremt sugen på att stanna såklart, ha en kul tid och bara vara här!

Funderar på att försök klippa ihop det här till att försöka säga att jag är tillgänglig först i februari eller mars, och isåntfall ta jobbet jag troligtvis kommer få här (också skitkul! :D ), vara kvar några månader och sen bege mig hemåt lite innan säsongens slut. Är rädd att det varken blir hackat eller malet då, lite som det brukar bli med mig som alltid har fyra bollar i luften fast jag egentligen bara kan jonglera med tre..
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
CelineC sa:
@ella_swan94 Älskar din historia, en sån där solskenshistoria! ;)

Bra tankesätt det där ändå med 85 årigt jag!

Det jag känner är väl mest att alperna står kvar, jag är 21 år och kan komma tillbaka senare men inte till det jobberbjudandet troligtvis. Men det handlar också lite om det känslomässiga planet eller vad man ska säga; har inte mått jättebra på sista tiden och det känns som det här jobbet kan vara ett "långsiktigt mål" (uppemot ett år eller mer) där man kan få ro i själen typ haha istället för en kortsiktig lycka (4-5 månader) i alperna där jag sedan igen måste leta nytt jobb, gå igenom samma emotionella panik osv. Men samtidigt är jag extremt sugen på att stanna såklart, ha en kul tid och bara vara här!

Funderar på att försök klippa ihop det här till att försöka säga att jag är tillgänglig först i februari eller mars, och isåntfall ta jobbet jag troligtvis kommer få här (också skitkul! :D ), vara kvar några månader och sen bege mig hemåt lite innan säsongens slut. Är rädd att det varken blir hackat eller malet då, lite som det brukar bli med mig som alltid har fyra bollar i luften fast jag egentligen bara kan jonglera med tre..
Jo visst blev det massa solsken! Men poängen är väl lite att ett tag var det omöjligt att se att det fanns ljus i slutet på tunneln (även om den var kort).
Låter som ett sjukt svårt val! Båda kommer ju säkert bli sjukt bra. Men det gör det ju svårare att välja bort något haha!
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Bra tråd. Välbehövlig tråd. För min egen del har livet varit fyllt av höga toppar och djupa dalar (både fysiska och emotionella). Det var rent av i en sådan svacka, nyss fyllda 20, som jag fattade beslutet att inte åka iväg för mig första säsong. Jag var så nere att det kändes omöjligt och att jag troligtvis skulle ha gett mig ut för första bästa klippa för att få ett slut på allt. I stället flyttade jag till Örebro, en stad utan höga klippor och med en snäll farmor som tog hand om mig. Det ena ledde till det andra och efter några turer med diagnos(er), behandlingar och medicinering har jag nu landat där jag är. Ganska mycket klokare och med en hel del upplevelser, inklusive skiddagar, på mitt samvete, även om jag (ännu) inte gjort någon säsong.

CelineC sa:
Bra tankesätt det där ändå med 85 årigt jag!
CelineC sa:
... det känns som det här jobbet kan vara ett "långsiktigt mål" (uppemot ett år eller mer) där man kan få ro i själen typ haha istället för en kortsiktig lycka (4-5 månader) i alperna...
Jag måste göra dig lite besviken här. Men är det något som människor sällan/aldrig önskar då de blickar tillbaka på livet är det att de jobbat mer. Snarare tvärt om. De ångrar att de inte spenderat mer tid med människor som betytt något och gjort saker som betytt något. Så, jag tror att det du beskriver som kortsiktig lycka, kommer att ge dig både kortsiktig och långsiktig lycka.
Och "ro i själen" av ett jobb. Då blir jag verkligen nyfiken på vad det är för jobb...?

CelineC sa:
Är rädd att det varken blir hackat eller malet då, lite som det brukar bli med mig som alltid har fyra bollar i luften fast jag egentligen bara kan jonglera med tre..
Jag känner igen det. Livet igenom har jag följt samma rutin: först jonglerat med en boll, sen en till, sen en till, en till... tills jag tappat dem alla. Då har det dröjt ett tag, tills jag plockat upp en ny boll, och en till, och en till... Jag börjar bli van. Och samtidigt bättre på att hålla ordning på de bollar jag faktiskt lattjar med för stunden och inte tro att nästa boll skulle vara bättre eller göra mig lyckligare/smartare/rikare/bättre/snyggare eller var det nu skulle vara. Man lär sig!

En sak till... Och nu menar jag inte att utnyttja den varma stämning som råder i tråden (bara lite). Men om någon vill stötta min Movember-kampanj är det fritt fram. Alla pengar går oavkortat till forskning för att främja mäns psykiska hälsa. Om inte donera, så dela gärna länken i diverse sociala medier.
Grow a Mo – Help a Bro!
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten

@johngustafsson

Apropå att du är orolig för att fortsätta må dåligt när du kommer ner till Alperna:
Mina egna erfarenheter från kombinationen säsong + ledsen i själen är att inte hålla allt inne i sig. Prata med någon, antingen att du bestämmer fasta dagar/tider då du ringer någon hemma eller de ringer dig och bara stämmer av läget, även om det inte är något speciellt som hänt just då, eller om du har någon på plats som du känner dig trygg med som du kan prata med när det behövs.

Förra vintern hade jag en period på flera månader då jag pratade i telefon med mamma på förutbestämda tider. Varje tisdag klockan halv åtta, typ. Det kanske låter jättelöjligt att en (då) tjugosjuåring behövde göra det, men som många i den här tråden säkert vet så är en typisk depressions-grej att initiativförmågan liksom går i stå, och att då få lite hjälp på traven av nån och prata av sig, även om det är på distans, kan faktiskt hjälpa. Vissa gånger var det bara fem minuter av "jodå, läget är bra, det snöar hela jävla tiden" och andra gånger var det betydligt längre samtal. Poängen var iallafall att jag inte skulle ha massa grejer som låg och gnagde eller staplades på alldeles för stora känslohögar.
Det är så himla lätt att säsong blir mycket ytligt snack men inga ordentliga samtal, vilket inte är så konstigt eftersom det är en orgie i nya bekantskaper, skidpepp och öl, men det kan få till följd att det blir tufft för grubblare ibland.

Och, nu kan jag bara snacka utifrån mig själv såklart, men såhär har det oftast varit för mig: så länge jag är på berget mår jag bra, oavsett snökvalité och väder. Bästa plåstret för själen som finns. Det är de av dygnets timmar som jag inte tillbringat med pjäxor på fötterna som brukar bli svåra, för då har jag tid att tänka på annat, och det är inte alltid bra tyvärr.

Men ja, TL;DR – du behöver inte berätta för hela världen hur du mår, men snacka av dig med någon/några ibland så att du inte blir som en tidsinställd bomb av ledsenhet. För det tar ett jävla tag att städa upp efter att en sån bomb har sprängts.
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
God jul på er allesammans.

Jag vet inte hur det är med er, men lika mycket som jag älskar julgodis och att kolla på Karl-Bertil Jonssons julafton (som en rumskompis i Valdi 2009 förövrigt dissade med orden "det där är alldeles för deprimerande socialistiskt") avskyr jag andra delar av julen. Främst att den framkallar hemlängtan och att julhelvetet får mig att gå lite allmänt sönder av saknad efter kompisarna därhemma. Särskilt dom som inte åker så mycket skidor och som jag därför litegrann lämnar därhän ett halvår i taget, eftersom jag trots alla nutidens lösningar vad gäller kommunikation inte riktigt har kommit ikapp och helst håller mig till snigelpost och telefonsamtal. (När jag inte häller ut mitt liv i textform på internet, såklart.)

Det är helt och hållet mitt eget fel/val, men ibland undrar jag om det är värt det, att leva livet i halvårsbitar och komma hem i maj och ha missat tusentals internskämt och små vardagshändelser. Innerst inne så vet jag att det nog är så, värt det, för det är något med dom jävla bergen som gör mig lugn på ett sätt som nästan inga andra saker kan, men det känns också som att jag alltid befinner mig lite i limbo och aldrig riktigt hör hemma någonstans. Att jag sällan är särskilt saknad, för att min omgivning är så vana vid att jag hela tiden flyttar på mig. Och det är fan jobbigt. Särskilt på jul när en befinner sig i en skitliten skidby och har svårt för att lära känna folk mer än ytligt.

Givetvis försöker jag då och då (senast igår, ja detta är ett bakisinlägg) råda bot på mina sociala tillkortakommanden med att hälla i mig överdrivna mängder alkohol, men det går aldrig bra, det slutar alltid med en rejäl dos ångest med rötterna i intrycks-överdos och den där fantastiska personlighetsförändringen som sker efter en öl för mycket.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med dethär, kanske bara ge min personliga motreaktion till att julen åtminstone utåt sett alltid ska vara så jävla härlig. Kanske behövde jag bara skriva av mig lite. Jag mår inte så bra just nu, whoop there it is. Det kommer nästan säkert att bli bättre, men precis just nu är jag en gnutta eländig och om någon annan också är en gnutta eländig – på grund av julen eller bara för att – så skickar jag en virtuell kram i relevant riktning.
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Heddious sa:
God jul på er allesammans.
/.../
Hittade precis den här fantastiska tråden och du(och ni andra som skriver om er själva här) verkar ju helt awesome.

Jag förstår helt känslan av att inte höra hemma, att inte känna sig saknad osv. Jag bor själv i en pytteliten stad alldeles för långt söderut i Sverige där jag känner väldigt få. Innan bodde jag i Göteborg och har vänner där och på många ställen, men eftersom jag bor lite "off" nu är det inte många som hör av sig eller räknar med att jag har möjlighet att dyka upp. Jag är uppväxt i Dalarna, är där nu men känner ju väldigt få här nuförtiden, det var länge sen jag flyttade även om min familj bor kvar.
Jag är just nu i det stora valet och kvalet om jag faktiskt ska ta mitt pick och pack och flytta till någon annan liten stad, men närmare berg och alltså ännu längre bort från alla jag känner. Det bär emot för att det är klart att det är läskigt, men bergen och möjligheten till mer skidor lockar ju något förbannat.

Jag har aldrig säsongat och vill verkligen göra det, men har haft för få skiddagar på grund av kombinationen dålig geografisk plats och dålig ekonomi. Nu gör jag allt för att öka antalet skiddagar, bland annat har jag fixat så att jag kan vara i min hemstad i Dalarna extra länge över jul och nyår, men då regnar det såklart istället när puder hade utlovats. ;P

Det är som sagt inte så enkelt när en känner sig ensam och långt borta. Men jag är övertygad om att du(och jag också säkert) har vänner som skulle bli jätteglada om vi hörde av oss och som tänker på dig/oss.
Jag tycker att det är sjukt coolt att du är där och jag önskar att jag också kan få ordning på mitt liv tillräckligt för att det ska bli möjligt att säsonga eller ännu hellre bo med tillgång till åkning.

Det är inte enkelt att vara en nomad/vagabond, men att våga följa sina impulser och flytta mycket på sig är sjukt häftigt och du är grymt cool. Det du känner nu är dock baksidan av det livet. Men det blir bättre. Och tänk på pudret.

Virtuella kramar om du vill ha. ^^
/Frida
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Hej allihopa.

Lägesuppdatering från det schweiziska höglandet. Regnet är här. Under hela gårdagen så spöregnade det upp på typ 2000 meter. Och om inte det vore nog så fick jag sparken från skidlärarjobbet igårkväll, med motiveringen "Vi har fått dålig feedback på dig, John. Vi kan tyvärr inte erbjuda dig mer jobb den här säsongen". Fick ett tack, får bo kvar i huset och ett nummer till en psykolog och en kommentar om att mina f.d kollegor är oroliga för mig, vilket det kanske finns anledning till. I alla fall för tillfället. Frågan är nu om jag ska kasta in handduken och åka hem till svedala, eller om jag ska slita på här nere, ringa psykologen och försöka leta upp ett annat jobb. Allt är helt ebkelt inte på topp, nu heller. slutgnällt för denna gång. Ta hand om er.
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
johngustafsson sa:
Hej allihopa.

Lägesuppdatering från det schweiziska höglandet. Regnet är här. Under hela gårdagen så spöregnade det upp på typ 2000 meter. Och om inte det vore nog så fick jag sparken från skidlärarjobbet igårkväll, med motiveringen "Vi har fått dålig feedback på dig, John. Vi kan tyvärr inte erbjuda dig mer jobb den här säsongen". Fick ett tack, får bo kvar i huset och ett nummer till en psykolog och en kommentar om att mina f.d kollegor är oroliga för mig, vilket det kanske finns anledning till. I alla fall för tillfället. Frågan är nu om jag ska kasta in handduken och åka hem till svedala, eller om jag ska slita på här nere, ringa psykologen och försöka leta upp ett annat jobb. Allt är helt ebkelt inte på topp, nu heller. slutgnällt för denna gång. Ta hand om er.
Inget alternativ att leva ut säsongen på en snålkvist om du har boendet kirrat? :/
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Vattendroppe sa:
johngustafsson sa:
Hej allihopa.

Lägesuppdatering från det schweiziska höglandet. Regnet är här. Under hela gårdagen så spöregnade det upp på typ 2000 meter. Och om inte det vore nog så fick jag sparken från skidlärarjobbet igårkväll, med motiveringen "Vi har fått dålig feedback på dig, John. Vi kan tyvärr inte erbjuda dig mer jobb den här säsongen". Fick ett tack, får bo kvar i huset och ett nummer till en psykolog och en kommentar om att mina f.d kollegor är oroliga för mig, vilket det kanske finns anledning till. I alla fall för tillfället. Frågan är nu om jag ska kasta in handduken och åka hem till svedala, eller om jag ska slita på här nere, ringa psykologen och försöka leta upp ett annat jobb. Allt är helt ebkelt inte på topp, nu heller. slutgnällt för denna gång. Ta hand om er.
Inget alternativ att leva ut säsongen på en snålkvist om du har boendet kirrat? :/
+1. Leva på nudlar men ha möjlighet att åka skidor låter i mitt huvud som en trevligare tillvaro än att inte befinna sig i en miljö lämpad för lagg. Och jag vet inte hur det är i Engelberg men här i Frankrike brukar det ploppa upp diverse ströjobb under sportlovsveckorna, typ extrajobb i skidbutiker under helgerna och annat, så det kanske finns lite hopp på knegfronten ändå?
Men, det är självklart inget fel i att åka hem heller. Ibland räcker inte bergen för att lappa ihop själen, hur gärna en än vill, och om magkänslan säger "åt helvete med säsongen" under en längre tid, så lyssna på den. Snön finns förhoppningsvis kvar andra år.
Alternativ tre kan ju vara att åka hem och pausa ett par veckor och komma tillbaka sen, om du nu ändå får bo kvar i boendet menar jag.

tumblr_mcfenmm5jg1rj6pi1o1_400.gif
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Hej,

Först och främst tack till alla som har bidragit till den här traden. Jag har följt den ett tag. Har velat posta men inte riktigt kommit dit hän än. Förrän nu.

Jag mar ganska skit just nu. Känns som jag skulle vilja börja från början och berätta ”allt”. Men lat mig försöka baklänges istället. Hoppas att det inte blir sa långt da. Att jag lyckas undvika snurra bort mig i gamla sorger och lyckorus som inte längre är relevanta.

Nu.
Jag bor i Schweiz. Har bott här rätt manga ar nu. Just nu sjukskriven från ett bra jobb som jag lyckats sta ut med i rätt manga ar. Bra i den bemärkelsen att jag kan leva väl på det och ända åka skidor 40 dagar om aret. Har gjort det sedan 2008 nu. Rätt lyxigt kan man väl lugnt pasta.
Denna vinter blev dock lite annorlunda. Slet av korsbandet samt skadade menisk och inre ledband i mitten December. Operation i början Januari. Sjukskriven sedan dess. Skall försöka smyga mig tillbaka till jobbet nästa vecka.
Rätt skraj. Pendlar från dag till dag mellan supermotivation, för den lilla sjukgymnastik som jag redan far göra, och total kaos i huvudet, gråt, tandagnisslan och total skräck för att inte kunna komma tillbaka.

De senaste veckorna.
Jag har insett att alla dessa kompisar som jag trodde att jag hade har gatt vidare till annat. Det två närmaste besökte mig i alla fall när jag kommit ut från sjukhuset efter operationen. Det var fint. Jag hoppas att dom gjorde det för att dom ville det och inte för att dom kände sig förpliktade att göra det.
De senaste tre veckorna har jag inte träffat en käft. Inte pratat med någon mer än hej och goddag till läkare och sjukgymnaster. Börjar inse att jag är rätt ensam. Vissa dagar är bättre än andra. Men jag är sa jävla ensam.

I höstas.
Jag gjorde slut med min flickvän som jag varit tillsammans med sedan tre ar tillbaka. Ärligt talat, förhållandet var bra i ett och skit i två ar av de tre aren sa det var nog rätt beslut. Men ända tänker jag lite på det. Speciellt när jag är ensam. Det är jag ju som sagt rätt mycket. Träffade henne i veckan. Det var nödvändigt men inte brådskande. Är dock glad att jag gjorde det förr snarare än senare da det visade sig vara en större katastrof en jag kunnat föreställa mig. Tydligen har jag varit en ännu sämre pojkvän än ens jag kunnat föreställa mig. Stod typ det i brevet hon gav mig när vi skildes at efter att ha klarat av hövligheter och en del praktiska saker.

Har aldrig tagit professionell hjälp. Vet inte om jag varit i behov av det. Har bara varit lite at det deppiga hållet. Sa länge jag kan minnas. Har väl liksom alltid sett det halvtomma glaset snarare än det halvfulla. Har alltid sett problem snarare än möjligheter.
Är det sa att vissa människor bara är gladare än andra? Ja sa är det nog. En mer relevant fråga är väl om alla människor har möjlighet att vara lika glada? Sa är det nog också. Det skulle ju i sa fall betyda att det bara är att ”rycka upp sig” sa blir allt bra. Men mitt eget leverne och det faktum att denna trad existerar är väl ett par bevis på att det är lättare sagt än gjort.

Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Kändes mest som att jag ville skriva något i denna trad. Något som någon kanske läser som kanske kan relatera till det. Det är väl kanske det denna trad är till för. Jag hoppas det. Känns kanske inte direkt som att vi kommer att lösa några problem här. Men kanske vi kan relatera lite till varandra. Det hjälpte i alla fall mig lite att läsa denna trad och inse att man inte är ensam ”ute i spenaten”.

Tack i alla fall till alla som skrivit i denna trad. Det känns bra att veta att man inte är sa förbannat sjuk i huvudet som man ibland själv tror. Att det finns andra som tampas med liknande spöken. Tack.
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Tack alla som skrivit. Många har nog varit nere en tid och förhoppningsvis vänt någon gång! Livet går ju upp och ner helt enkelt. Kämpa på! Det känns lättare att veta att allt inte är en dans på rosor för alla och att man inte är ensam om att ha "ups and downs"! kram på er!
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Skibumwannabe;
Om någon säger att det bara är att rycka upp sig har du alla deppiga personers tillåtelse att slå vederbörande på käften då personen inte har en aning om vad han eller hon pratar om.
Det är vetenskapligt bevisat att det är kemiska processer i hjärnan som avgör hur vi mår. En del är födda med mer glädje än andra men även dessa kan hamna i depptillstånd på grund av stress eller personlig kris.
Personer som har för låga halter av serotonin, dopamin eller noradrenalin eller en obalans mellan dessa kan räkna med en deppigare tillvaro men kan oftast få hjälp med att balansera upp detta med medicinering av en psykiater. Meditation har visat sig ha en väldigt gynnsam effekt på måendet för det är nu så knepigt att kemin påverkar hur vi mår men måendet kan också påverka kemin, dvs vissa ämnen i hjärnan som får oss att må bättre reagerar på positiv input över tid. Ett kul test man kan göra själv när man känner sig nere är att man kan le med hela ansiktet under en längre stund (gör helst detta när ingen annan ser). Efter ett tag kommer du garanterat att känna dig lite gladare då hjärnan tolkar ditt leende som att du måste ha det ganska kul just nu och dom kemiska processerna drar igång.
Jag har själv hamnat i depression ett par gånger då jag har en tendens att se mörkt på tillvaron och båda gångerna har jag blivit hjälpt att komma upp ur hålet av en medicin som finns under många namn men det vanligaste är väl Cipralex (det aktiva ämnet heter escitalopram). Efter den senaste deppen för cirka tre år sedan så har jag fortsatt att äta den då den helt enkelt får mig att bli ljusare i sinnet och det har gjort livet lättare.
Sorry om nu någon tycker att jag går läkemedelsbranschens ärenden men ibland är det bara så att en del personer helt enkelt behöver kemisk hjälp för att få tillvaron att funka då hjärnan inte mår bra av att vara deppig för länge.
En sak till; gör bara saker som du vill göra och tvinga dig inte till ett surt jobb, en tjatig flickvän, en gnällig morsa eller vilket som nu är ditt bojsänke.
Livet är fan för kort för det.
 
Senast ändrad:
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
...som egentligen inte var alltför trevlig, även om jag ibland iaf mindes vad det innebar att göra sitt bästa. Skämt åsido så har jag flytt fältet till Norrlands inland och det känns bättre. Att tystnaden låter är rätt häftigt, att den går att lyssna på - ur en särskilt förtydligande mening självfallet. Jag behövde flytta ifrån närheten till det dekadenta levernets möjliggörande källor, bokstavligen (eehh what??!!). Under senare år har jag befunnit mig i något som man kan kalla en sen tonårsfas. Dvs inte alls allt för obesläktad med C.Sheens 'meltdown'. Och det var ju intressant och bejakande på sitt sätt...dock kostsamt på alla andra sätt å vis.

Strunt samma Im back in the cool saddle again å drömmer vidare, å då realistiskt så klart - hoppas jag, om både havslek å skidor. Det bästa vore att få komma till nån svensk/skandinav som driver hotell/restaurang i säg alper/Medelhav å typ diska några dagar i veckan mot säg mat å boende. Men det ligger på framtiden, och jo jag kan dansa också. Har man ett (för sig själv iaf) tydligt progressivt psyke så e ju allt mest besvärligt, dvs även då man är mer fysiskt starkt. Omotiverade orosmoln å fa'an å hans moster. Man får väl ta å rycka upp sig på sitt sätt helt sonika, då ilska är bättre än luddiga nyanser av avföring å annan lömsk hjärnböös.

Låt härmed den annalkande kylan bädda in eder i det naturligare tillståndet: idets varma famn å förhoppningsvis tryggheten den enkla (om inte annat är ju vintern en bra tid för att ex drömma om rollerblades eller Hawaii). Och god jul i förskott (då jag ändå har ordet)!
 
Senast ändrad:
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Fantastisk tråd och jag tror många känner igen sig i varandras historier. Jag som många andra här har känt mig deppig/låg väldigt länge. Sedan barn har jag alltid varit odd man out, fel sporter och intressen jämfört med "svensson" och således aldrig skapat så många nära kompisar, därtill kan tilläggas att jag flyttat ganska ofta. Så överlag har jag känt mig ganska ensam helt enkelt. Dessutom har jag i mina ögon blivit ifrån sprungen på det professionella planet, personer som man pluggat med har bra jobb och bra lön....jag har bättre examen och bättre studie resultat än de flesta jag känner....men jag jobbar halvtid i en verkstad med skidor och cyklar. Jobbar inte ens med high end grejer vilket är mitt personliga intresse område. Bor inte ens nära berg så jag kan hojja dh eller åka skidor. Ofta kan det kännas som om man redan är golvad och någon fortsätter bara sparka för glatta livet.

Men jag har insett några saker som verkligen ger mig ny energi och glädje.

Uppskatta och återupplev gamla minnen som verkligen är bra, dvs tänk på den där perfekta puderdagen och gläds åt att du har fått varit där och upplevt den.

Ha fler passioner och intressen än du har tid för. Investera inte hela din själ i ett intresse eller en människa för om den försvinner av någon anledning försvinner din identitet och ditt jag. Det är en stor värld att utforska.

Glöm inte din familj, vi tar dem helt för givet för mycket men det är dem vi kommer sakna mest. Jag bor nära min syster nu och vi umgås flera gånger i veckan. När vi var unga kunde vi nära på ha världskrig flera gånger i veckan.

Personer som är negativa eller beter sig illa/problematiskt (problematiskt som i omöjliga att bestämma något med eller avbokar i sista minut etc) är det bara att lämna bakom sig. Man behöver inte vara elak eller så där utan bara sluta ha dem i sitt liv. Bjud in personen men förvänta dig inget av den utan bestäm vad du vill göra och gör det men bjud in för den som vill.

Sista är lite klyschig men "be the change you want to see in others". Varför ska en bekant vilja bara komma å hälsa på? Brukar du själv bara dyka upp hos någon eller va drivande för lite häng? Ge själv först så kommer du få tillbaka mer.


människan är programmerad att tänka "negativt" och se faror för att kunna överleva, i ett modernt samhälle är detta inte ett problem så man får omprogrammera sig själv till en viss del i min mening. För dina tankar styr du faktiskt helt själv över!
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
Oj vilken trad, var har du varit hela mitt liv?

Vilse pa fel halvklot bade bokstavligt (bor i Sydney) och emotionellt. Mycket folk har som vill prata hela tiden. Ingen sno. Inga moln. Ingen kurig tjurig adventskansla. Bara sol och strander, vart jag mig an vander. Solblekta obehagliga ljusroda tomtar hanger fran balkonger med blatt glitter. Ar over 50 och inser att jag aldrig kommer att gora en alpsasong. Valtrar mig i sjalvskadebeteende - kollar webcams och snodjup i Alperna och Japan. Landets basta skidort ligger 8 timmar bort och ar som St Antons by med Duveds liftsystem. Mina skidor star iofs anda och rostar i garaget och pjaxorna luktar mogel.

Saknar t o m den snofattiga forsasongshelgen i Branas stugby eller den gangen snon regnade bort i Duved. Eller utsikten mot bilstrommen pa den moddiga riks-45an fran Alebackens knappt tvasiffriga hojdmetrar i Gbg. Regn innanfor kragen i en varm grabrun skidbacke, visst ar det harligt. Fosterland och fostervatten.

Saknar prickar pa mina a, a och o.

 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten

Självskadebeteendet har jag dragit ned till att sova och att så att säga alltid ha ett par starkbärs på nattduksbordet. Livet, ja det ger jag med fördel till
@Jonsbert och alla dem som denne inte vill vara som... :D ja lite vetenskapliga studier har väl ingen dött av. Skämt åsido så skall jag vinna på Lotto och leva som Marlon igen. Betrakta mössen på håll och självnjuta kraftfullt, ömt men även i viss mån professionellt va i nån jävla hyresrätt i ingenmansland, ett land som stavas landsbygden och där en kan leva mer bejakandes utan hela denna jävla buooom av hyper normalisation. Dvs jag är ej rik, jag är ej lycklig. Men jag får den frid, i egenskap av människa, som jag förtjänar. Och det är den jag alltid varit förtjänt av, den jag alltid sökt. Ledord i stad/tätort röker man en bong va...hehe, lite skadeglad - Och glad för deras skull, är man alltid. Som isarna när det blir vår!
 
Senast ändrad:
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten
...då ska vi se här i vårsolen om det finns något ljus. Hallå, hallå?! Det blev tyst, varpå den som skriver nu loggade ut, men inte gjorde det, ändå. Hallå!
 
Hjälp - känslig & mono ute i spenaten

@Heddious Jag blir osäker på hur jag ska tolka det: som om Du verkligen menar det, eller så som du ser på människorna, och kanske då den sk västerländska, i stort. Själv så har jag ju inga problem att bry mig för mycket - ibland på riktigt och ibland på låtsas. Att intellektualisera å spela med är ju tämligen vanligt, som bra emellanåt. Däremot är det ju "rätt så" påfrestande i längden i egenskap av hemlig, känslig etc. Ja det kan ju faktiskt också vara så att en genuint ej har något att säga. Bara lite tankar - inte för att jag bryr mig (...) men att skriva detta kändes bra i ett par minuter. Tack mig själv för den stunden! =)
 
Senast ändrad:
Tillbaka
Topp