kognitiv
Medlem
Mullfjället Lavinen som begravde två pistörer
Skriver denna berättelse utav denna artikel som jag hittade i en Åre tidning.
Artikel: http://data.fuskbugg.se/skalman01/DSC03376.JPG
Mullfjället 1999-2000 Lavinen som begravde två pistörer
Så länge jag minns har jag varit uppe i Åre och åkt skidor. Det började med att föräldrarna hyrde en stuga av banverket i mitten av åttiotalet, de förälskade sig i naturen och de härliga öppna vidderna av snöklädda berg och de dröjde inte länge tills vi köpte vår egna lilla stuga. Alla tänkbara högtider och skollov spenderades i Åre, skutskjutet, ballentine obstacle course vid före detta stjärnliftens avstigning var en återkommande aktivitet.
Det är snart 10 år sedan jag och fyra andra snowboardåkare begav oss upp på Mullfjället för att åka offpist, vi hade varit där många gånger och tillhörde den generationen som levde utanför de väl preparerande pisterna. Respektlösa som vi var hade vi tidigare stött på fullutrustade Randonnée killar med stighudar och transceivers i våra farsors anorak från 60-talet mitt på det stormigaberget. Detta avskräckte oss aldrig utan vi fortsatte att exploatera terrängen efter nya cliffs och tänkbara quarterpipes.
Mellan Tegelfjäll och Duved finns en ravin som kallas Gunnilravinen, vid den tiden en orörd pärla, här bildas naturliga quarterpipes och cliffs, ett drömparadis för snowboardåkare. Enda nackdelen är bredden på ravinen som vid en eventuell lavin fylls som en kittel.
Vi kom upp väldigt tidigt på Mullfjället, de senaste dagarna hade det varit stränga minusgrader följt av ett milt snöoväder och vi visste vad detta kunde medföra. Vi gick vår vanliga väg upp och nådde snart toppen av Gunnilravinen. Diskussionerna avlöste varandra och vi hade väldigt svårt att bestämma vad vi skulle göra, bygga ett hopp eller bara åka lössnö? Det slutade med att vi tog några djupa pudersvänga för att sedan gå upp igen.
Från ingenstans dök två skotrar upp och vi såg direkt att de tillhörde liftsystemet, första tanken var att de kommer att tvinga oss av berget men de vinkade glatt från botten av ravinen. Vi tackade gud för att det inte var SLAO då de brukar vara extra hård mot oss snowboardåkare. Jag satt mig ner och började spänna på mig bindningarna, när jag reser mig upp hör jag ett dovt men väldigt högt ljud. Jag tar bort blicken från min vän och ser att hela bergssidan på ravinen börjar röra på sig, jag skriker -DET SLÄPPER! DET SLÄPPER!! Alla vänder sig om. Bägge skotrarna står vänd mot den rörande ravinen och försöker i desperation göra en 180 graders sväng, ena skoten hinner vända medans den andra träffas med full kraft på sidan, lavinen hinner med råge upp den andra skotern som slukas lika snabbt. Det blir tyst.
Jag hoppar iväg tätt följt av min kompis mot den stillaliggande snömassan. När vi kommer ner möter vi snöblock lika stora som bilar och adrenalinet hjälper till medans vi försöker ta oss fram. Ena pistören (Henrik) sitter fast till midjan i hårdpackad snö och är på den mentala bristningsgränsen, han pratar osammanhängande och är väldigt stressad. Vi lämnar han och söker efter den andre, skotern står som ett spätt i snön så vi börjar söka kring den. Vi hittar hans fot och börjar gräva, det visa sig att han ligger raklång med ansiktet nedåt. Pistören Henrik kommer farande och att i upplösningstillstånd, han flyger in i oss så vi ramlar och börjar gräva, men hans krafter tar snabbt slut och han faller bort. Han är väldigt osammanhängande så vi beordrar han att hålla käften och sitta ner medans vi gräver. Efter några minuters grävande längst kroppen kommer vi fram till pistörens ansikte han låter som ett djur och tårarna sprutar, vi tar upp han och sätter han hos Henrik. Sedan väntar vi.
Minnesbilderna är svaga men plötsligt befinner sig hela samhällets resurser på berget. En polis säger att vi skall försvinna ner och vi frågar han vart, tillbaka till Duved säger han. Så vi tar våra snowboards och börjar sakta gå mot Duved med vetskap att denna pistör aldrig skulle ha överlevt om det inte vore för oss…
Artikel: http://data.fuskbugg.se/skalman01/DSC03376.JPG
Mullfjället 1999-2000 Lavinen som begravde två pistörer
Så länge jag minns har jag varit uppe i Åre och åkt skidor. Det började med att föräldrarna hyrde en stuga av banverket i mitten av åttiotalet, de förälskade sig i naturen och de härliga öppna vidderna av snöklädda berg och de dröjde inte länge tills vi köpte vår egna lilla stuga. Alla tänkbara högtider och skollov spenderades i Åre, skutskjutet, ballentine obstacle course vid före detta stjärnliftens avstigning var en återkommande aktivitet.
Det är snart 10 år sedan jag och fyra andra snowboardåkare begav oss upp på Mullfjället för att åka offpist, vi hade varit där många gånger och tillhörde den generationen som levde utanför de väl preparerande pisterna. Respektlösa som vi var hade vi tidigare stött på fullutrustade Randonnée killar med stighudar och transceivers i våra farsors anorak från 60-talet mitt på det stormigaberget. Detta avskräckte oss aldrig utan vi fortsatte att exploatera terrängen efter nya cliffs och tänkbara quarterpipes.
Mellan Tegelfjäll och Duved finns en ravin som kallas Gunnilravinen, vid den tiden en orörd pärla, här bildas naturliga quarterpipes och cliffs, ett drömparadis för snowboardåkare. Enda nackdelen är bredden på ravinen som vid en eventuell lavin fylls som en kittel.
Vi kom upp väldigt tidigt på Mullfjället, de senaste dagarna hade det varit stränga minusgrader följt av ett milt snöoväder och vi visste vad detta kunde medföra. Vi gick vår vanliga väg upp och nådde snart toppen av Gunnilravinen. Diskussionerna avlöste varandra och vi hade väldigt svårt att bestämma vad vi skulle göra, bygga ett hopp eller bara åka lössnö? Det slutade med att vi tog några djupa pudersvänga för att sedan gå upp igen.
Från ingenstans dök två skotrar upp och vi såg direkt att de tillhörde liftsystemet, första tanken var att de kommer att tvinga oss av berget men de vinkade glatt från botten av ravinen. Vi tackade gud för att det inte var SLAO då de brukar vara extra hård mot oss snowboardåkare. Jag satt mig ner och började spänna på mig bindningarna, när jag reser mig upp hör jag ett dovt men väldigt högt ljud. Jag tar bort blicken från min vän och ser att hela bergssidan på ravinen börjar röra på sig, jag skriker -DET SLÄPPER! DET SLÄPPER!! Alla vänder sig om. Bägge skotrarna står vänd mot den rörande ravinen och försöker i desperation göra en 180 graders sväng, ena skoten hinner vända medans den andra träffas med full kraft på sidan, lavinen hinner med råge upp den andra skotern som slukas lika snabbt. Det blir tyst.
Jag hoppar iväg tätt följt av min kompis mot den stillaliggande snömassan. När vi kommer ner möter vi snöblock lika stora som bilar och adrenalinet hjälper till medans vi försöker ta oss fram. Ena pistören (Henrik) sitter fast till midjan i hårdpackad snö och är på den mentala bristningsgränsen, han pratar osammanhängande och är väldigt stressad. Vi lämnar han och söker efter den andre, skotern står som ett spätt i snön så vi börjar söka kring den. Vi hittar hans fot och börjar gräva, det visa sig att han ligger raklång med ansiktet nedåt. Pistören Henrik kommer farande och att i upplösningstillstånd, han flyger in i oss så vi ramlar och börjar gräva, men hans krafter tar snabbt slut och han faller bort. Han är väldigt osammanhängande så vi beordrar han att hålla käften och sitta ner medans vi gräver. Efter några minuters grävande längst kroppen kommer vi fram till pistörens ansikte han låter som ett djur och tårarna sprutar, vi tar upp han och sätter han hos Henrik. Sedan väntar vi.
Minnesbilderna är svaga men plötsligt befinner sig hela samhällets resurser på berget. En polis säger att vi skall försvinna ner och vi frågar han vart, tillbaka till Duved säger han. Så vi tar våra snowboards och börjar sakta gå mot Duved med vetskap att denna pistör aldrig skulle ha överlevt om det inte vore för oss…
