Nu är det MÅNGA år sen jag var där som säsongare, men berget är ju detsamma fortfarande och känner jag tyskarna rätt så spelas det förmodligen fortfarande Wolfgang Petrys "Wahnsinn" varje dag på afterskin så här tjugo år senare.
Söldenområdet består av tre huvuddelar varav två utgår från två större liftar från byn.
Du har dels Giggijoch till höger på pistkartan och längst ner i dalen, där ett ägg tar dig upp mot Hochsölden och därefter fyller ett gäng stolliftar på i uppgiften att lyfta upp dig mot ett snällt och extremt brett, lättåkt pistområde med snälla puderpartier bredvid och mellan sig. Det är blåa pister, otroligt stora ytor men ändå ofta tämligen tätbefolkat, soligt, jodelkalas och allmänt alptrevligt, men utmaningarna är få om man är bättre åkare, även om det går att knata upp lite här och där och även en del kul grejor i skogen nedanför Hochsölden. Störst behållning av den här delen tycker jag är offpistområdet som tar dig ner mot Rettenbachdalen. Det är klassiska fäbodsängar i lagom puderlutning med inslag av klippor och sen framåt senvintern ofta ytslaskcruising om man prickar in solvärmningen rätt. Områdets kanske lurigaste terrängfälla finns också nedanför Hochsölden för övrigt, i form av några till synes inbjudande passager ner skiers left om talabfahrten. Det börjar bra, men allt slutar i en allt brantare bäckravin som till slut mynnar ut i ett 25m isfall. I övrigt kan man i princip åka var som helst på Giggijoch och det reder ut sig på ett eller annat sätt, med undantag för skogen som i majoritet är för tät för att det ska vara åkbart hela vägen ner till byn.
Sen är det det andra berget, Gaischlachkogl som har en helt annan karaktär. Det är högt, vasst, brant och vilt. Det är färre pister, MYCKET mer utmanande åkning och även betydligt större möjligheter att göra bort sig på riktigt, både i återvändsgränder och lavinfara. Det finns dock många guldkorn och projekt och det är ett sådant berg som det inte räcker med en hel vinter för att lära känna fullt ut. Det finns mängder med varianter. Tyvärr kräver nordsidan med några riktigt fina linjer en del snö eftersom det finns några stora områden med "stenåker" med stora halvmeterstora stenar. Märks inte en bra vinter, men det tar tid att fylla i under sämre vintrar. Jag gillar främst den stora s-formade rännan mitt i massivet ner mot Rettenbach och hela sydsidan som man enklast kommer åt från glaciärliftarna.
Det tredje området är glaciärerna Rettenbach och Tiefenbach inkl vägen dit. Glaciäråkningen är som vanligt mestadels snäll, men Sölden ståtar med några riktiga piströkare på glaciär vilket annars brukar vara ovanligt. Främst då WC-pisten och en rödsvart goding på Tiefenbach. Delar av glaciären var ofta stängd vintertid när jag var där, men det ger bra backup om det är en svag snövinter eller om det värmer på framåt vårkanten och man är sugen på kallsnö. På vägen till glaciären ligger Schwarzkogl som är ett nytt område där jag bara har några få dagar som dagsbesökare. Bra lut, lite svårtolkat berg, men där finns det saker att utforska utanför pisterna.
Terrängmässigt är området otroligt stort och räcker mer än väl till för en eller flera säsonger. Det som saknas är bra skogsåkning, vilket är en klar nackdel för dåligt väder. Eller rättare sagt, det finns bra skogsåkning, men man får inte åka där utan att riskera liftkortet. Det hände mer än en gång att vi blev jagade av skidpatrullen på skoter efter att ha poppat över nåt förbudsstaket och jublat upp en puderrepa ner bland nyplanterade glesa smågranar. En stor fördel med Sölden som jag ser det är att man kommer ner till byn utan liftar i princip var man än är på hela berget (finns något enstaka undantag med raviner osv). Det gör framförallt på senvintern helt kan skippa att bry sig om när liftarna stänger och ta den där extra hiken, eller bygga färdigt en kick i ett par timmar efter stängning osv. Det tyckte jag gav en väldigt go och avslappnad stämning rent tidsmässigt på berget, jämfört med att man måste hinna med en sista kabin upp för att inte bli strandad i nån granndal eller på fel sida berget.
Byn är i stor mån byggd längs landsvägen som leder längre upp i dalen där de flesta är på väg till Ober- och Hochgurgl. Kul orter med bra snö för övrigt och jag vet inte om de numera ingår i något liftkort. Det pratades mycket om sådana planer förr, men jag vet inte om det har realiserats. De som ska vidare upp i dalen har bara en möjlighet och det är att åka genom Sölden by. Det är därmed en del trafik längs vägen och den går rakt igenom byn, så bytesdagar är lite trista i den aspekten. Stämningen i byn är annars, precis som nämnts, lite full tysk gillar umpa-umpa och neonmössa, men utbudet är stort och det går att slå loss en utekväll eller hitta en reservskruv till en bindning utan några som helst problem, men tyskarna är överallt så undvik den klassiska storyn om hur det gick i de två värdskrigen.
Säsongarkulturen för svenskar var i alla fall på min tid oerhört tunn jämfört med svenskkolonier som St Anton, Badgastein och liknande. Det lär vara likadant fortfarande även om det förmodligen är en del säsongsjobbare på plats. Vi var två då och jag tror vi såg nån svensk veckoturist någon gång, men annars är det lokala förmågor, tyskar, danskar och engelsmän i absolut majoritet på gott och ont. Bra för tyskan, sämre för att partaja med svenskar om man vill det. Sammansättningen av besökare gör också att det är extremt mycket mindre puderhets på berget än i s.k. friåkningsmeckan. Om du åker bra snö eller inte beror inte på om det är spårat eller inte utan på hur snökvaliteten är. Orört finns alltid att hitta.
Det leder oss in på Söldens mindre bra sida och det är snömängden. Sölden ligger i nederbördsskugga på norvästliga lågtrycksbanor pga lång passage över Arlberg och även delvis det höga massivet runt Wildspitze/Pitztal och även på sydväst eller sydliga lågtryck pga huvudkammens sydliga sväng just runt Ötztal. Det samlar mer snö i de omkringliggande dalarna och uppåt Aarlberg generellt på nordvästbanor och det snöar på sydsidan av huvudkammen på sydväst-syd-sydost. Det gör också att snön ofta blir kompaktare och med mindre kristaller, dvs det snöar sällan mycket med stora, lätta snöflingor helt enkelt. Dock får Sölden oftast snö från alla riktningar, men det kommer mindre per snöfall och totalt sett på en vinter om man jämför med puderhål.
För en säsong i Alperna finns det mängder med bra alternativ. Det är inga som helst problem att ha det riktigt kul i Sölden en vinter, men det är inget puderhål. Bra höjd och säker snö med glaciärbackup dock. Men närliggande Obergurgl tex får betydligt mer snömängd. Aarlberg ytterligare ett snäpp upp i snö och har en starkare säsongartradition om man är mer socialt inriktad. En gyllene medelväg kan vara Serfaus-Fiss-Ladis också om du är ute efter en ort i samma region med rejält med liftnåbar bergarea, men där du som svensk säsongare är ett lite mer exotiskt inslag än i massbummarlägret Anton. Jag skulle också slå ett slag för att säsonga i någon annan ort i Aarlbergsystemet, tex Zürs, Lech, Warth eller Schröcken. Då slipper man lämmeltåget och den extrema spårarhetsen efter snöfall, men har ändå tillgång till pulsen och utbudet i Anton när man väl är sugen på den biten.
Mer österut i Österrike är det generellt sett mjukare, lägre och snällare berg med något kortare säsong, men ändock finns det otroligt mycket bra orter även där. Drar man sig åt Schweiz och Frankrike tuffar bergen till sig, det blir mer högalpint och mer utmanade, vilket har både för- och nackdelar. Avancerade åk i Verbier ställer högre krav på alpin kunskap och erfarenhet jämfört med att surfa ner bland betesmarker i Sportgastein så att säga. Inte lätt att välja...
Min erfarenhet efter ett antal säsonger i yngre dagar är att orten inte spelar så jättestor roll. Det viktiga är dels att det blir en bra snövinter och kanske ännu mer att sällskapet är rätt.
