I kontrasternas paradis norden råder det väl ingen tvekan om vad man ska ta sig till när snön förvandlats till ett ständigt strilande, irriterande, humörsdödande, nedblötande, djävulskt pissande, aldrig avtagande regn.
Man måste härifrån.
Ingen, och jag menar ingen plats i Sverige skulle kunna få mig att uppskatta sommaren, åtminstone inte under en längre sammanhållen period.
Visst, jag förstår er som smädar Åre som skidort eller flackåkningsort eller vad ni nu vill kalla det. Men faktum är ju trots allt att det är fullt möjligt att dänga in en bra bit över hundra dagar på berget, per år här. Något som skulle vara svårt i flottsbro om man inte skaffar sig ett par rullskidor förstås. Och som faktiskt också står sig ganska bra även jämfört med många andra skidorter.
På sommaren däremot kan jag inte se en enda möjlighet att härda ut under några längre perioder på någon plats i landet.
Det är inte förrän människor resignerat och degenererat till en nivå där multisport, kayakpaddling eller skärmflygning är det mest hissnande man kan ta sig för som Sverige har något att erbjuda.
Nej, efter den sista slasksvängen är det bara att dra på flipp-floppsen och ta första bästa transport till arlanda där man välpackad av drycker och fullastad med leksaker tar första bästa flyg till kontinenten, (oklart vilken). För att skaffa sig lagom mycket bränt skinn och sjukdommar för att kunna återvända till vintern som en starkare människa.