Att alperna, i forna dagar, var en plats av sådan sammankomst! Där mjöden skummade ner i kollosala trästop som vägde upp mången stenbumlingar och tobaksröken låg tätare än den rikes grepp om pengapungen.
Jag törstar efter den dag jag får ta del av ett gille av sådan storhet, sådan magnitud, där självaste camaro ramlar av stolen och tvingas surras fast i den bärande ekbalken mitt i salen. Där likasinnade möts och nya bundsförvanter går samman.
Där blodsband knyts och där det talas om stordåd från forna tider då det inte var ovanligt att två män med en mindre dispyt ursäktade sig, och reste sig för att i stilla ro stiga ut för en stund och reda ut situationen, och endast en av dem återvända segrande till sitt enorma trästop ståendes på dennes plats vid bordet med blott smärre blodstänk på sin påk som enda antydan till rabalder.
Där träborden skakar av bultande knytnävar större än ladugårdsdörrar och salen dånar av djupa, skrovliga men ack så hjärtliga skratt och sånger om storslagna strider på vida, till synes oändliga, fält.
Där man vaknar nästa morgon utan kläder mitt på borggården fastsurrad vid brunnen av Stor-Erik, som såg dig lägga an på hans fru. Fortfarande med borrande huvudvärk efter stopet som flög genom luften, vilket huvudet tillslut fick stopp på.
Men jag anar att så aldrig kommer bli fallet, då äldremännen här på Tråden inte låtit sig skönja hopp om bättring. Det grämer mig att inte fler grubblar i samma banor. Det förefaller så att jag får vända mig åt mina befintliga bundsförvanter för att hitta någon att skåla med detta skummande, till kanten fyllda, mjödkrus, jag sitter med höjt i min hand. Skål!
/Jens