Har ni provat att kanta skidan?
Förmodligen har ni lärt av den gamla skolan med en viktfördelning om 50-50% på dal- resp bergsskida.
Denna teknik utvecklades för att möjliggöra nedfart i branta pister med låga läderpjäxor med snörning samt raka skidor med dubbelspann. Utövarna kännetecknas inte sällan av sin upprätta åkstil.
För er som utövar denna teknik rekommenderar jag Fischer E99 i valfri längd över 210cm som finns med vaxbas samt även i ett vallningsfritt utförande (2400kr resp 2500kr) lämpligen monterade med Swix Telemark (199kr) av Rottefellatyp. Lämplig pjäxa skulle kunna vara Lundhags Svartlöga (750kr).
Låter detta intressant? Sluta genast att läsa samt följ denna
http://www.friflyt.no/default.asp , logga ur Freeride och lyd ovanstående köpråd.
Inte?
Förmodligen lider ni av en alltför slapp teknik i kombination med en felaktig viktfördelning.
Lägg mer vikt på dalskidan, om det är hyfsat pistat är en fördelning om 70-90% av vikten/kraften på dalskidan mer korrekt. Endast vid mer utmanande underlag bör större del av kraften appliceras på bergsskidan.
Bergsskidan för en tämligen värdelös tillvaro på ett hårt underlag, delvis pga att de flesta butiker tyvärr monterar Telemarksskidor enligt Rottefellas instruktioner som medför en starkt frammonterad placering av bindningen, jämfört med alpin stil.
Vid knäböjande ställning appliceras därmed ev vikt/kraft framför mittpunkt/balanspunkt på bergsskidan som därmed med glädje och lätthet både svänger kraftigt samt släpper från underlaget och orsakar inbromsning av hastigheten, vilket naturligtvis inte är önskvärt. Dessutom bildas assymetriska och fula spår.
Även ställningens art är relevant, det faller sig naturligt att endast en relativt liten del av kraften verkligen överförs till bergsskidan, genom ett böjt ben och en böjd fotled, ställd på tå, alldeles för långt fram på skidan.
Vid åkning på hårdare underlag rekomenderas istället att endast viss styrkraft appliceras på bergsskidans ytterkant som genom att ligga på kant genast beter sig lugnare.
Detta faktum ang viktfördelning eleminerar dessutom den löjeväckande livslögnen att Telemarkskidor bör vara mjukare än fasthälskidor.
Självklart kan en mjuk skida vara att föredra vid konstant låga hastigheter som t ex i nybörjarsammanhang, men eftersom större eller lika stor kraft (som vid alpin stil) appliceras per skida i en (korrekt utförd) telemarksväng finns det absolut inget belägg för att generellt begränsa urvalet.
Vidare har skidans längd inte längre samma betydelse för dennes stabilitet som tidigare.
Avgörande för längden är istället användningsområde samt vilken karaktär man vill att skidan skall besitta.
Självfallet skall helabergetåkare och Colacutters generellt köpa längre lagg för att öka upp arean och därmed flytkraften, i synnerhet med tanke på telemarkteknikens låga åkstil.
Den stora massans vanor inbegriper dock sällan besök ute i pereferin och arean på skidan kan därför delvis eller helt ignoreras när det gäller val av längd till just detta klientel.
Istället bör värden som skidans kvickhet, radie och bredd tas i akt samt åkarens ev skicklighet.
En medelgod åkare bör inte överskrida sin egen längd, medans en god åkare gärna kan göra detta. Generellt och totalt ovetenskapligt fungerar de flesta skidor så att en kortare skida blir kvickare och har kortare radie, medans en längre ofta fungerar bättre i större svängar.
Tyvärr lever ännu en gammal dubbelspanns-skröna kvar, att telemarksskidor minsann ska var 10-15cm längre än egen längd. Det anser jag vara ett totalt förlegat begrepp och fyller ingen som helst funktion och medför endast att skidorna blir trista och trögflyttade. För att inte tala om hur löjligt det ser ut på Afterskin.
Öpnna lädret och köp ett par midfat"s typ Atomic 11.20 och lär er åka telemark, inte skating.
(bränn bränn bränn bränn, bränn bränn bränn bränn)
Jag har inga intentioner att gå in på själva svängens utförande och disposition då kunskap (om än teoretisk) om denna torde vara grundläggande för sportens utövande.
