Nja, du gör det lite väl enkelt för dig. Man får nog utveckla mat-/restaurangmetaforen en del för att den ska kunna appliceras i detta fall.
Om du går till en restaurang och beställer middag är det inte ovanligt att det kommer in lite bröd och smör. Du har inte beställt det som en enskild rätt. Du betalar därmed inte specifikt för brödet och smöret, utan det ”ingår” i priset för de övriga rätterna du betalar för.
Brödet och smöret, alltså längdspåren i denna metafor, kostar ju givetvis också pengar för restauratören. Det kan ju dock vara så att andra gäster, de som betalar för att äta frukost exempelvis, de betalar merparten (eller helparten) av brödet och smöret, då det är basråvaran för deras frukostupplevelse.
Om vi då återgår till lift- och spårkort, så skulle ju faktiskt längdåkarna vara de som står för kostnaden att preparera längdspår. Alpinåkare med liftkort kan åka ”gratis”. På samma sätt skulle ju en längdåkare med betalt spårkort kunna få en ”gratis” tur i liften för att kunna åka längd uppe på fjället. Den turen bekostas då av betalande alpinåkare. Inte så konstigt egentligen.
Skistar har ju möjlighet att paketera liftkortet så att spårkort ingår. Skistar kan också välja att låta de som betalar spårkort får en tur upp på fjället i liften.
Varken alpinåkaren eller längdåkaren är ju den primära kunden i den andres system, och därmed kommer det upplevas som generöst.
Nu väljer Skistar ett annat, i mångas ögon, mindre sympatiskt upplägg. Restaurangerna har däremot valt att ”inkludera” något, som såklart inte ges bort, som höjer upplevelsen.
