Rädsla för skidåkning hos barn

Youpougon

Medlem
Rädsla för skidåkning hos barn
Vi är en skidälskande familj men vårt mellanbarn (kille på 10 år) utvecklas inte i åkningen och blir bara mer rädd och osäker.

Han började åka samtidigt som storebror (i 2-3årsåldern) och utvecklades på samma sätt tills cirka 6-årsåldern. När han hade lärt sig åkte han i alla möjliga nedfarter (tom svarta pister) men nu vägrar han röda backar, till och med vissa blåa pister. Han tycker det är otäckt med ljud från andra skidåkare och är rädd att bli pååkt (det har aldrig hänt).

Från att svänga bra plogar han han nu sig nedför pister. Vi försöker peppa honom att öva på svängar, och åka där han tycker det är roligt (i skogsbanor osv), men han blir mest sur när vi försöker guida.

Vi har föreslagit att han kan få åka med en skidlärare som guide men det tog han som en förolämpning. släktingar har åkt med honom men inte heller lyckats få honom trygg.

Han trivs trots allt i skidmiljöer (vill ofta ut och åka) men hans rädsla begränsar honom och familjen, det är svårt att åka tillsammans som familj. Vi försöker anpassa oss men utvecklingen…går bakåt och jag börjar bli frustrerad. Jag vill att han ska känna sig trygg och förstå att han har förmågan.

Saken blir förstås inte bättre av att storebror åker superbra (bättre än oss vuxna). Jag vill också att vi som familj ska ha roligt i backen, men just nu går det inte.

Inget trauma ligger bakom vad vi vet, men han har nämnt att han tycker att vi ”lurade” ut honom i för svåra pister och att han är höjdrädd. Vi har nog peppat honom (då vi sett vad han klarar) men aldrig såklart tvingat honom till något. Han är en känslig och försiktig kille i allmänhet, och det är okej, men här har det låst sig på ett sätt som inte han heller mår bra av. Det är jobbigare att ploga sig nerför långa pister gång på gång osv

Vad har ni för tips?
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Mitt tips, låt honom vara
:) han kanske bara vill glida omkring i barnbackar i sitt eget tempo, varför då pressa honom ner i svarta backar?
Det är typ så vi har gjort de senaste åren. Eller åkt långa gröna/blåa och transportleder. Låtit honom styra. Men han blir bara mer rädd och osäker. Han börjar blir rädd även där han tidigare slappnat av. Jag tror det är rädslan som styr snarare än lusten att åka barnbackar. Han ska styras av lust, inte av rädsla att ngn ska åka på honom eller att han kommer ramla.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Sätt en målsättning ihop med grabben. Hur ska ni ta er dit? Vad är det som är jobbigt och vad tänker han själv kan lösa det? Ta små steg och jobba med ångesten och att det är en del av utvecklingen.

En tanke i början av progressionen kan vara att åka brantare i början eller slutet av dagen när det är mindre folk ute. För att sen stegra det genom att åka hela dagen utan att ploga.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Hej, det låter riktigt jobbigt. För honom och för er som familj. Jag kan bara tänka mig hur vi skulle reagera om någon av våra pojkar skulle göra samma sak: Oro och att vilja hitta ett sätt att hjälpa.

Det låter som ni har gjort allt rätt i backen. Kan inte komma på nåt mer själv, men har ni undersökt om det kan ha med något annat än skidåkningen i sig att göra? Kan det finnas andra aspekter där han backar på liknande sätt från tidigare uppskattade aktiviteter, som ni bara inte märkt? Kanske nåt i skolan han inte längre vill göra, tex inom idrotten, eller nåt annat? Kompisar han inte längre vill umgås med, eller nya som han har fått?

Kanske är det ett slags rop på hjälp med utåtagerande som grundar sig i nånting som inte har med skidåkningen i sig att göra. Om han trots allt vill ut och åka skidor så borde det ju inte ha med konceptet skidåkning att göra.

Eller så kanske har bara grubblar mycket, kanske insett eller sett, läst eller hört om hur illa man kan skada sig om det går riktigt illa, och sen tar hjärnspökena fart. Kanske nån som visat honom nån hemsk video på en skiddolycka i skolan. Jag hade en period kring 13 år när jag hade jättesvårt att somna för jag tänkte ut mardrömsscenarior i huvudet och överanalyserade händelser under dagen. Man kan ju tänka tunga tankar även när man är 10 menar jag.

Men jag är ju inte psykolog, bara förälder liksom du, så kanske ni ska be om lite professional hjälp för att se om han kan öppna upp den vägen, om han inte vill prata med er om det. Ett samtal med skolans kurator kanske kan vara ett lagom odramatiskt men värdefullt steg för honom?

Edit: kom på en grej: kan det vara nåt med utrustningen som gör att han känner sig osäker? För långa skidor eller pjäxor som inte håller fast fötterna ordentligt? Viktigt att få bak hälen så han kan trycka på pälsen. Blir han hängande bak i skaften så tappar han kontrollen, det kan ju vara obehagligt.
 
Senast ändrad:
Rädsla för skidåkning hos barn
Sätt han i hockeyskola om han vill. Skridskoåkning använder i stort samma muskler och även ganska lik teknik som skidåkning men det sker på plan mark. Dessutom är det en kontaktsport så att han ”tuffar till sig”. Båda dessa saker kommer bygga självförtroende för skidåkning.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Vi är en skidälskande familj men vårt mellanbarn (kille på 10 år) utvecklas inte i åkningen och blir bara mer rädd och osäker.

Han började åka samtidigt som storebror (i 2-3årsåldern) och utvecklades på samma sätt tills cirka 6-årsåldern. När han hade lärt sig åkte han i alla möjliga nedfarter (tom svarta pister) men nu vägrar han röda backar, till och med vissa blåa pister. Han tycker det är otäckt med ljud från andra skidåkare och är rädd att bli pååkt (det har aldrig hänt).

Från att svänga bra plogar han han nu sig nedför pister. Vi försöker peppa honom att öva på svängar, och åka där han tycker det är roligt (i skogsbanor osv), men han blir mest sur när vi försöker guida.

Vi har föreslagit att han kan få åka med en skidlärare som guide men det tog han som en förolämpning. släktingar har åkt med honom men inte heller lyckats få honom trygg.

Han trivs trots allt i skidmiljöer (vill ofta ut och åka) men hans rädsla begränsar honom och familjen, det är svårt att åka tillsammans som familj. Vi försöker anpassa oss men utvecklingen…går bakåt och jag börjar bli frustrerad. Jag vill att han ska känna sig trygg och förstå att han har förmågan.

Saken blir förstås inte bättre av att storebror åker superbra (bättre än oss vuxna). Jag vill också att vi som familj ska ha roligt i backen, men just nu går det inte.

Inget trauma ligger bakom vad vi vet, men han har nämnt att han tycker att vi ”lurade” ut honom i för svåra pister och att han är höjdrädd. Vi har nog peppat honom (då vi sett vad han klarar) men aldrig såklart tvingat honom till något. Han är en känslig och försiktig kille i allmänhet, och det är okej, men här har det låst sig på ett sätt som inte han heller mår bra av. Det är jobbigare att ploga sig nerför långa pister gång på gång osv

Vad har ni för tips?
En idé kanske skulle vara att hitta en ”jämnduktig” kamrat att åka med. Tänker att det kan ha fördelen att ta bort en del utav pressen som han verkar uppleva, samtidigt som det kan ge en glädje att utvecklas och upptäcka skidsystemet tillsammans med någon annan än familjen? Det skulle kunna få en liknande effekt som en skidlärare utan att det känns som att han blir nedgraderad till skidskola (om jag tolkade det rätt med att han kände sig förolämpad). Oavsett så hoppas jag att du/ni får goda råd och hittar en lösning :)
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Vi är en skidälskande familj men vårt mellanbarn (kille på 10 år) utvecklas inte i åkningen och blir bara mer rädd och osäker.

Han började åka samtidigt som storebror (i 2-3årsåldern) och utvecklades på samma sätt tills cirka 6-årsåldern. När han hade lärt sig åkte han i alla möjliga nedfarter (tom svarta pister) men nu vägrar han röda backar, till och med vissa blåa pister. Han tycker det är otäckt med ljud från andra skidåkare och är rädd att bli pååkt (det har aldrig hänt).

Från att svänga bra plogar han han nu sig nedför pister. Vi försöker peppa honom att öva på svängar, och åka där han tycker det är roligt (i skogsbanor osv), men han blir mest sur när vi försöker guida.

Vi har föreslagit att han kan få åka med en skidlärare som guide men det tog han som en förolämpning. släktingar har åkt med honom men inte heller lyckats få honom trygg.

Han trivs trots allt i skidmiljöer (vill ofta ut och åka) men hans rädsla begränsar honom och familjen, det är svårt att åka tillsammans som familj. Vi försöker anpassa oss men utvecklingen…går bakåt och jag börjar bli frustrerad. Jag vill att han ska känna sig trygg och förstå att han har förmågan.

Saken blir förstås inte bättre av att storebror åker superbra (bättre än oss vuxna). Jag vill också att vi som familj ska ha roligt i backen, men just nu går det inte.

Inget trauma ligger bakom vad vi vet, men han har nämnt att han tycker att vi ”lurade” ut honom i för svåra pister och att han är höjdrädd. Vi har nog peppat honom (då vi sett vad han klarar) men aldrig såklart tvingat honom till något. Han är en känslig och försiktig kille i allmänhet, och det är okej, men här har det låst sig på ett sätt som inte han heller mår bra av. Det är jobbigare att ploga sig nerför långa pister gång på gång osv

Vad har ni för tips?
Hej! 10-årsåldern runtomkring är en sån där fas där barn kan bli väldigt oroliga för allt möjligt. Bland annat kan små saker förstoras väldigt mycket. Ta det lugnt med er kille och ge honom trygghet. Är ingen idé att stressa eller pressa. Det kommer vända!

Vi har alltså haft samma upplevelse som er och pratat med barnpsykolog och sådär. Numera åks det isiga branta pister igen och hon har ett sug på att utveckla sin teknik.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Sätt en målsättning ihop med grabben. Hur ska ni ta er dit? Vad är det som är jobbigt och vad tänker han själv kan lösa det? Ta små steg och jobba med ångesten och att det är en del av utvecklingen.

En tanke i början av progressionen kan vara att åka brantare i början eller slutet av dagen när det är mindre folk ute. För att sen stegra det genom att åka hela dagen utan att ploga.
Tack för bra råd. Jag testade faktiskt idag att ge oss av för att åka precis innan liften stängde. Han åkte riktigt snabbt och avslappnat när backen var helt tom.

Men han vill däremot inte säga att han har några mål, mer duktig på att säga allt han inte vill. Om jag frågar om det är något han vill lära sig, testa eller ngt sätt att ha roligare på i backen så är svaret konsekvent nej.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Annars är ju grupptryck ett gammalt beprövat knep att få barn att tänja på sin komfortzon. Menar ju inte att ni ska mobba ungen till att åka fortare men det finns nog en stor chans att han skulle utmana sig själv mer om han åkte med jämnåriga för att inte verka svag inför sina kompisar.

Dock tror jag som andra redan har varit inne på att det inte är något att oroa sig för när han är 10 år. Det är en fas som med största sannolikhet kommer gå över ganska snart.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Hej, det låter riktigt jobbigt. För honom och för er som familj. Jag kan bara tänka mig hur vi skulle reagera om någon av våra pojkar skulle göra samma sak: Oro och att vilja hitta ett sätt att hjälpa.

Det låter som ni har gjort allt rätt i backen. Kan inte komma på nåt mer själv, men har ni undersökt om det kan ha med något annat än skidåkningen i sig att göra? Kan det finnas andra aspekter där han backar på liknande sätt från tidigare uppskattade aktiviteter, som ni bara inte märkt? Kanske nåt i skolan han inte längre vill göra, tex inom idrotten, eller nåt annat? Kompisar han inte längre vill umgås med, eller nya som han har fått?

Kanske är det ett slags rop på hjälp med utåtagerande som grundar sig i nånting som inte har med skidåkningen i sig att göra. Om han trots allt vill ut och åka skidor så borde det ju inte ha med konceptet skidåkning att göra.

Eller så kanske har bara grubblar mycket, kanske insett eller sett, läst eller hört om hur illa man kan skada sig om det går riktigt illa, och sen tar hjärnspökena fart. Kanske nån som visat honom nån hemsk video på en skiddolycka i skolan. Jag hade en period kring 13 år när jag hade jättesvårt att somna för jag tänkte ut mardrömsscenarior i huvudet och överanalyserade händelser under dagen. Man kan ju tänka tunga tankar även när man är 10 menar jag.

Men jag är ju inte psykolog, bara förälder liksom du, så kanske ni ska be om lite professional hjälp för att se om han kan öppna upp den vägen, om han inte vill prata med er om det. Ett samtal med skolans kurator kanske kan vara ett lagom odramatiskt men värdefullt steg för honom?

Edit: kom på en grej: kan det vara nåt med utrustningen som gör att han känner sig osäker? För långa skidor eller pjäxor som inte håller fast fötterna ordentligt? Viktigt att få bak hälen så han kan trycka på pälsen. Blir han hängande bak i skaften så tappar han kontrollen, det kan ju vara obehagligt.
Tack för ett långt och omtänksamt svar! Ja…jag vill knappt erkänna det men jag tycker det är riktigt riktigt jobbigt. Vi har försökt investera i mycket tid på skidor för att detta ska vara något vi som familj kan göra. Nu får jag och min man turas om att åka med vår son för att inte tappa tålamod osv. Och jag får bita mig hårt i tungan ibland.

För två år sedan fick vår son diagnosen adhd så vi vet att han är superkänslig för intryck. Han blir lätt stressad och är även rädd för mycket utanför skidbacken. Så det är väl hans personlighet med mycket ångest som visar sig även på detta område (som man önskar var en frizon).

Så jag kan bekräfta att han grubblar mycket och oroar sig för alla möjliga katastrofer, säkerligen även skidolyckor även om det specifikt inte nämns.

Jag tror vi föräldrar skulle behöva avlastning av att en pedaogisk och rolig skidlärare fick leka fram tryggheten med honom. Oss blir han bara förbannad på.

Om jag föreslår några fartlekar, försöker vara rolig (åka tåg, lattja med skidor, åka baklänges, leka tagen, prova att ramla) blir han bara tvärarg.

Det har blivit laddat och pressat i familjen trots att vi vuxna verkligen inte vill. Personligen tror jag att vi i vår iver att peppa, leka fram skidlust, blivit ”för mycket”. Han märker hur vi anstränger oss och tycker inte om det. Vi kanske också låtit hans rädsla styra för mycket, att nästan bara åka åk han vill osv.

Storebror tycker att han är så jobbig och långsam att han princip vägrar åka med honom numera. Trist!
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Några tankar…

- Låt tiden ha sin gång. Den åldern är en mycket snabb mognadsfas där det nästa år kan se helt annorlunda ut oavsett vad ni gör (och ni verkar ändå vara kloka och reflekterande föräldrar). Det är vanligt med ”platåer” eller t o m vad som liknar bakslag (på ytan), och det är inte otänkbart att de närmaste åren (tonåren) blir ännu knepigare. I tonåren har även många i övrigt "oproblematiska" barn en sorts ADHD-liknande turbulent period, allt ställs på huvudet och man får vara glad om det så småningom kommer ut en person som är någorlunda vuxen och mogen på andra sidan... :-)

- Min brors story påminner om er sons. Han har iofs inte ADHD (vilket antagligen spelar in) men en del andra hjärnspöken i tonåren. Det handlade nog mycket om prestationsångest inför familj och andra bekanta. Mina föräldrar kämpade ett tag men lät honom sedan hållas med det han själv ville göra. I 20-års ålder upptäckte han själv UCPA-konceptet och resten är skidhistoria (en glad sådan).

- Liknande story med annan yngre släkting, ADHD/lätt autism, där det efter många år av "truligt krångel" (vägrade t.ex. länge alla andra skidorter än Branäs där han började...) men plötsligt i 16-17-årsåldern "föll allt på plats", han blev en mogen/lugn/glad/trygg kille, tar sig nu själv runt i livet i egen takt och jag tvivlar på att han har någon diagnos alls längre.

- Det är inget fel att inte gilla skidåkning, snarare är det både vanligt och helt normalt. Börja umgås med tanken att skidåkning, åtminstone enligt standardmodellen, kanske inte är hans grej. Någon har sagt att slalom är den dummaste vägen mellan två punkter… 😉 Många helt normala och kloka vuxna i min släkt och bekantskapskrets har testat skidåkning utan att bli entusiaster. Litet svårt att handskas med när man själv känner så positivt, det kanske är vi här på Freeride som behöver terapi....
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Fråga om han vill testa snowboard istället, det blir något nytt för honom och kanske släpper pressen lite att känna att han behöver åka snabbt och i branta backar för att hänga på er. Det blir ju naturligt istället att han får börja om i lättare backar igen, sakta ner och fokusera på något nytt. Nackdelen är väl att det kan kännas frustrerande i början men han kanske går med på lektioner då istället för skidor som han redan kan. :)

Och snowboard är ju mycket roligare ;)
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Tack för ett långt och omtänksamt svar! Ja…jag vill knappt erkänna det men jag tycker det är riktigt riktigt jobbigt. Vi har försökt investera i mycket tid på skidor för att detta ska vara något vi som familj kan göra. Nu får jag och min man turas om att åka med vår son för att inte tappa tålamod osv. Och jag får bita mig hårt i tungan ibland.

För två år sedan fick vår son diagnosen adhd så vi vet att han är superkänslig för intryck. Han blir lätt stressad och är även rädd för mycket utanför skidbacken. Så det är väl hans personlighet med mycket ångest som visar sig även på detta område (som man önskar var en frizon).

Så jag kan bekräfta att han grubblar mycket och oroar sig för alla möjliga katastrofer, säkerligen även skidolyckor även om det specifikt inte nämns.

Jag tror vi föräldrar skulle behöva avlastning av att en pedaogisk och rolig skidlärare fick leka fram tryggheten med honom. Oss blir han bara förbannad på.

Om jag föreslår några fartlekar, försöker vara rolig (åka tåg, lattja med skidor, åka baklänges, leka tagen, prova att ramla) blir han bara tvärarg.

Det har blivit laddat och pressat i familjen trots att vi vuxna verkligen inte vill. Personligen tror jag att vi i vår iver att peppa, leka fram skidlust, blivit ”för mycket”. Han märker hur vi anstränger oss och tycker inte om det. Vi kanske också låtit hans rädsla styra för mycket, att nästan bara åka åk han vill osv.

Storebror tycker att han är så jobbig och långsam att han princip vägrar åka med honom numera. Trist!
Stor igenkänningsfaktor på din beskrivning!
Men glöm inte bort din egen åkning. Se till att komma iväg själv eller med polare. "Famlijeåkning" har sin tjusning - men för mycket av den varan så kommer du känna som Schulman (se annan tråd ;)

i övrigt kan jag bara hålla med @fredw inlägg
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Vi är en skidälskande familj men vårt mellanbarn (kille på 10 år) utvecklas inte i åkningen och blir bara mer rädd och osäker.

Han började åka samtidigt som storebror (i 2-3årsåldern) och utvecklades på samma sätt tills cirka 6-årsåldern. När han hade lärt sig åkte han i alla möjliga nedfarter (tom svarta pister) men nu vägrar han röda backar, till och med vissa blåa pister. Han tycker det är otäckt med ljud från andra skidåkare och är rädd att bli pååkt (det har aldrig hänt).

Från att svänga bra plogar han han nu sig nedför pister. Vi försöker peppa honom att öva på svängar, och åka där han tycker det är roligt (i skogsbanor osv), men han blir mest sur när vi försöker guida.

Vi har föreslagit att han kan få åka med en skidlärare som guide men det tog han som en förolämpning. släktingar har åkt med honom men inte heller lyckats få honom trygg.

Han trivs trots allt i skidmiljöer (vill ofta ut och åka) men hans rädsla begränsar honom och familjen, det är svårt att åka tillsammans som familj. Vi försöker anpassa oss men utvecklingen…går bakåt och jag börjar bli frustrerad. Jag vill att han ska känna sig trygg och förstå att han har förmågan.

Saken blir förstås inte bättre av att storebror åker superbra (bättre än oss vuxna). Jag vill också att vi som familj ska ha roligt i backen, men just nu går det inte.

Inget trauma ligger bakom vad vi vet, men han har nämnt att han tycker att vi ”lurade” ut honom i för svåra pister och att han är höjdrädd. Vi har nog peppat honom (då vi sett vad han klarar) men aldrig såklart tvingat honom till något. Han är en känslig och försiktig kille i allmänhet, och det är okej, men här har det låst sig på ett sätt som inte han heller mår bra av. Det är jobbigare att ploga sig nerför långa pister gång på gång osv

Vad har ni för tips?

Våra barn har också varit väldigt rädda i början. Det handlar oftast om att man känner att kontrollen saknas -- som en simpel grej som att kunna stanna säkert. Det fungerade inte alls att jag försökte lära dem, eftersom stämningen blev dålig och vi blev osams.

Det som har gjort underverk är Skistars gruppskidskola. Våra kids började i grön nivå, och bara på någon dag så märktes det stor skillnad. Barnen åker med andra barn med liknande kunskaper. Viktigt är att inte välja en för svår grupp. Det kan tyckas tråkigt att börja i "grön grupp", men det går ju alltid att flytta upp -- det kommer nog kännas jobbigare åt andra hållet.

Lycka till!
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Tack för ett långt och omtänksamt svar! Ja…jag vill knappt erkänna det men jag tycker det är riktigt riktigt jobbigt. Vi har försökt investera i mycket tid på skidor för att detta ska vara något vi som familj kan göra. Nu får jag och min man turas om att åka med vår son för att inte tappa tålamod osv. Och jag får bita mig hårt i tungan ibland.

För två år sedan fick vår son diagnosen adhd så vi vet att han är superkänslig för intryck. Han blir lätt stressad och är även rädd för mycket utanför skidbacken. Så det är väl hans personlighet med mycket ångest som visar sig även på detta område (som man önskar var en frizon).

Så jag kan bekräfta att han grubblar mycket och oroar sig för alla möjliga katastrofer, säkerligen även skidolyckor även om det specifikt inte nämns.

Jag tror vi föräldrar skulle behöva avlastning av att en pedaogisk och rolig skidlärare fick leka fram tryggheten med honom. Oss blir han bara förbannad på.

Om jag föreslår några fartlekar, försöker vara rolig (åka tåg, lattja med skidor, åka baklänges, leka tagen, prova att ramla) blir han bara tvärarg.

Det har blivit laddat och pressat i familjen trots att vi vuxna verkligen inte vill. Personligen tror jag att vi i vår iver att peppa, leka fram skidlust, blivit ”för mycket”. Han märker hur vi anstränger oss och tycker inte om det. Vi kanske också låtit hans rädsla styra för mycket, att nästan bara åka åk han vill osv.

Storebror tycker att han är så jobbig och långsam att han princip vägrar åka med honom numera. Trist!
Alltså, om er son är diagnostiserad med ADHD och det går ut över hela familjen inklusive honom själv rekommenderar jag professionell hjälp så ni får verktyg och stöd för att hjälpa honom och resten av familjen. Det här säger jag enbart av omtanke!

Har släkt och bekanta med barn med ADHD. Vissa vuxna hanterar det bättre än andra, och faktum är att det är ganska jobbigt att umgås med familjerna som blundar för saken. Det drabbar ju både dem men framförallt deras barn på sikt.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Några tankar…

- Låt tiden ha sin gång. Den åldern är en mycket snabb mognadsfas där det nästa år kan se helt annorlunda ut oavsett vad ni gör (och ni verkar ändå vara kloka och reflekterande föräldrar). Det är vanligt med ”platåer” eller t o m vad som liknar bakslag (på ytan), och det är inte otänkbart att de närmaste åren (tonåren) blir ännu knepigare. I tonåren har även många i övrigt "oproblematiska" barn en sorts ADHD-liknande turbulent period, allt ställs på huvudet och man får vara glad om det så småningom kommer ut en person som är någorlunda vuxen och mogen på andra sidan... :-)

- Min brors story påminner om er sons. Han har iofs inte ADHD (vilket antagligen spelar in) men en del andra hjärnspöken i tonåren. Det handlade nog mycket om prestationsångest inför familj och andra bekanta. Mina föräldrar kämpade ett tag men lät honom sedan hållas med det han själv ville göra. I 20-års ålder upptäckte han själv UCPA-konceptet och resten är skidhistoria (en glad sådan).

- Liknande story med annan yngre släkting, ADHD/lätt autism, där det efter många år av "truligt krångel" (vägrade t.ex. länge alla andra skidorter än Branäs där han började...) men plötsligt i 16-17-årsåldern "föll allt på plats", han blev en mogen/lugn/glad/trygg kille, tar sig nu själv runt i livet i egen takt och jag tvivlar på att han har någon diagnos alls längre.

- Det är inget fel att inte gilla skidåkning, snarare är det både vanligt och helt normalt. Börja umgås med tanken att skidåkning, åtminstone enligt standardmodellen, kanske inte är hans grej. Någon har sagt att slalom är den dummaste vägen mellan två punkter… 😉 Många helt normala och kloka vuxna i min släkt och bekantskapskrets har testat skidåkning utan att bli entusiaster. Litet svårt att handskas med när man själv känner så positivt, det kanske är vi här på Freeride som behöver terapi....
Tack för kloka tankar. Det är så skönt att höra om när saker vänder och går bra för kidsen, även efter turbulenta perioder. Gör mig glad för deras skull och hoppfull för min sons situation.

Det kluriga är att han själv gillar skidor. Eller han efterfrågar skidsemester och föreslår ofta åkning som utflykter på helger, då blir vi glada och försöka uppmuntra. Men väl i backen … så är han rädd/plogar/försiktig men vill ändå åka. Han blir trött men är nöjd efter en skiddag. Vi bor i Jämtland vilket gör att skidåkning är en stor del av vårt liv, både socialt och fritidsmässigt.

Så det handlar inte om att han inte gillar skidåkning, utan att han är rädd och osäker, och vi föräldrar når inte fram med de hjälp/stöd vi kan komma på ❤️

Men ja…haha, skulle nog säga att terapi inte är så himla fel för skidtokar.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Annars är ju grupptryck ett gammalt beprövat knep att få barn att tänja på sin komfortzon. Menar ju inte att ni ska mobba ungen till att åka fortare men det finns nog en stor chans att han skulle utmana sig själv mer om han åkte med jämnåriga för att inte verka svag inför sina kompisar.

Dock tror jag som andra redan har varit inne på att det inte är något att oroa sig för när han är 10 år. Det är en fas som med största sannolikhet kommer gå över ganska snart.
Ja. Men vi har försökt. Han slår bara bakut och blir riktigt ledsen, i de situationer när han märker att han inte ”hänger med”. Det är nästan så att vi skyddar honom från att åka i grupper nu.
 
Rädsla för skidåkning hos barn
Ja. Men vi har försökt. Han slår bara bakut och blir riktigt ledsen, i de situationer när han märker att han inte ”hänger med”. Det är nästan så att vi skyddar honom från att åka i grupper nu.
Tråkigt. Antagligen någon situation som han upplevt som läskig som har satt sig. Släpper antagligen av sig självt. Är kanske inte så mycket att göra mer än att låta honom ta det i sin egna takt.

Fortsätt åk så länge han själv vill, skidåkning är ju en typiskt bra sysselsättning för någon med ADHD. Dålig på att fokusera framför en bok men bra på att hitta så kallat hyperfokus under en aktiv rolig aktivitet som skidåkning eller snowboard.

Om ni inte redan har gjort det så kolla så att utrustningen fungerar som den ska också. Skidåkning är trots allt en materialsport, alla blir osäkra om man inte kan lita på utrustningen.
Sitter pjäxorna som de ska? Löser bindningarna ut när de ska? Är skidorna onödigt långa så som han åker för tillfället? Skulle ett par kortare mer lätthanterliga skidor funka bättre till dess han hittar tryggheten i åkningen igen?
 
Senast ändrad:
Rädsla för skidåkning hos barn
Det kan räcka med en sån enkel sak som puberteten för att få skidåkningen på rätt köl. Jag minns faktiskt att det gick betydligt bättre i backen när benmusklerna blev litet stadigare i tonåren. Han har inte för hårda skidor eller pjäxor?
 
Tillbaka
Topp