- MnO&Co:s SKIDTEST 2014 -

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad MnO (5 år sedan)

Så här i tyvärr sen timme är det dags att presentera årets samlade intryck från säsongens skidtestarhelger. Återigen har diverse sociala åtaganden och alpsemestrar har gjort att tiden vid tangentbordet har varit begränsad den senaste tiden. De flesta har säkert hunnit bestämma sig för vilka skidor som ska bli säsongens följeslagare, men vi hoppas ändå att det kan bli en stunds trevlig läsning för de prylbitna. Vi i testgruppen har under hösten också varit djupt engagerade i Project Opinion där vi tillsammans med forumet har tagit fram en ny friåkningsskida. Det har tärt lite på forummotivationen ska erkännas, eftersom vi som heltidsarbetare med annat trots allt har en begränsad tid att lägga på skidåkning. Men skidtest är tradition och en sådan bryter vi inte i första taget.

Vi i testgruppen har i vanlig ordning åkt runt på ett antal av de tillgängliga testhelgerna och sedan har vi sammanfattat vad vi tycker om skidorna här. Vi har också kompletterat med en del åkning i Alperna och Norge med vissa modeller.


http://i44.tinypic.com/14tso6w.png http://i41.tinypic.com/35ku72p.png

Elan Boomerang TBT Scott Scrapper


Nytt för i år är att vi utser vinnare i två olika kategorier. Det är dels "Best innovation" och dels "Ski of the year". Det förstnämnda prisar skidor som är nyskapande och som bjuder på något extra som vi kanske inte har sett förut, eller som görs med mer finess än tidigare. Det kan vara konstruktionsdetaljer eller nya egenskaper som uppskattas, men det behöver inte vara en helhet god nog för att bli en vinnare totalt sett. "Ski of the year" däremot är den skida som vi tycker är bäst av de vi har hunnit testa.

Vi har under många år gjort den här typen av tester och som vanligt vill vi redan från början påpeka att det här inte är något skidtest där skidornas egenskaper testas på ett komplett sätt. Varje skida har, förutom i undantagsfall, endast testats under ett antal åk vid ett visst tillfälle av respektive åkare. Underlagen kan variera kraftigt beroende på var och när en skida testas. Exempelvis var skillnaden i förhållanden enorm mellan lördagseftermiddagen och söndagmorgonen under luciahelgen i Åre. Från att ha varit rena hockeyrinken, där nästan ingenting bet på lördagen, kördes Gästrappet med rent skär i mjuk, nypistad natursnö på söndag morgon. Givetvis påverkar det omdömet. Men, oftast kan man som teståkare hitta partier med varierad snö, även i samma åk. Den sedvanliga kritiken kring rätt förhållanden för breda skidor är förståelig och väntad. Ett par teståk med skidorna säger ändå enormt mycket mer än vad en ren butiksflex eller katalogstudie någonsin kan göra. Man får en bild av skidans karaktär och grundkänsla och det försöker vi förmedla här.

Årets sortiment i skidhyllorna präglas av att rockertrenden nu har fått mogna några år. De riktiga ytterligheterna är borta och tillverkarna börjar få kläm på hur en rockerprofil ska se ut för att den ska fungera bra. Det är också fler och fler skidor som är utvecklade från början med tanke på rocker, och som inte är baserade på en äldre modell som sedan förses med lite lyft fram och bak. Det finns mängder med riktigt bra skidor i år. Men det skiljer också enormt mycket i känsla och karaktär mellan olika märken och modeller. Risken för att man ska välja fel är samtidigt lika stor som alltid, om inte t.o.m. större. Det är viktigare än någonsin att fundera över vad man vill ha ut av sina glidverktyg och med ärlighet inse vilket typ av åkare man egentligen är, eller kanske med någon form av rimlighet strävar efter att bli. En skida färgar en skidåkare tydligt och man kan genom att välja rätt eller fel verktyg verkligen påverka prestationerna på berget.

Årets trend är downsizade friåkningsskidor i bredder mellan 100 och 110mm. Det finns ett flertal exempel på skidor i den kategorin som härstammar från bredare märkesbrödraskidor och som blir en lätthanterlig väg in i modern friåkning för nytillkomna åkare. Vi har under ett antal år sett många skidor i den breddkategorin som är baserade på smalare skidor breddats. Nu är trenden istället att 115-130mm:s puderinriktade skidor smalas av och kommer i ett folkligare format. Rossignol, Salomon, DPS, Icelantic m.fl. presenterar alla skidor som kommer att göra det mycket lättare för normalåkaren att testa bredlaggskonceptet utan att behöva lägga ner den kraft som krävs för att driva en riktigt stor skida. Samtidigt passar dessa lättåkta skapelser åkare som vill ta det lite lugnare på berget eller som med tiden har insett att dagarna med bottenlöst puder inte blir lika många nu när heltidsjobbet är ett faktum.

Vi har i år, liksom de flesta tidigare år, enbart testat friåkningsskidor med breddmått i princip uteslutande över 100mm. Det gör vi eftersom det är den kategorin skidor som vi själva är mest intresserade av. Det hade varit kul att testa även midsize och pistskidor, men det är en tidsmässig omöjlighet. Dessutom är det svårt att byta mellan vitt skiljda kategorier och ändå göra ett rättvist utlåtande. Vi har även försökt att få med någon eller några tjejer i testet för att kunna ha med tjejskidor, men vi har återigen misslyckats med att hitta någon tjej som dels är tillräckligt bra åkare och dels är tillräckligt insatt i prylar för att kunna ge ett detaljerat omdöme om de skidor som testas. Är det någon på forumet som känner sig träffad och är sugen på att vara med nästa år, så hör av dig/er till någon i testgruppen så hoppas jag att det blir ändring framöver.

Bilderna från testet är från Freerides skiddatabas, eller från tillverkarnas hemsidor.
Skidorna presenteras i bokstavsordning med några få undantag.

- TESTLAGET 2013 -
(beskrivet av MarkusO, vilket snart framgår...)

Martin Ottosson "MnO"
35 år, 77kg, 180cm.
https://lh5.googleusercontent.com/-QNPdC2t60bk/UtxqDRVHoJI/AAAAAAAAB3s/eQ6_uhb5B8c/s800/MnO.JPG
Gruppens ordförande, inläggssnickrare och krönta prylkonung. Generösare med adjektiven än Björn Ranelid. Skidsmaken har växlat genom åren, men just nu föredras ganska lekfulla skidor runt 115 mm som huvudverktyg. Med åren och skadorna har försiktigheten kommit krypande på berget, men är underlaget bra och humöret på topp kan den gode MnO fortfarande lufta ur riktigt tappert. MnO besitter en sällan skådad förmåga att beskriva skidors egenskaper i ord, något som faktiskt inte är speciellt trivialt. Det vet vi andra som försökt.

Jon Ramstedt "xJonx"
31 år, 74kg, 177cm
https://lh5.googleusercontent.com/-hXNW_BZ8GnE/UtxqDQdr2RI/AAAAAAAAB3s/NnzzXPOOze4/s800/Jon.JPG
Det visade sig att Den Odödlige trots allt inte var He-Man och han äntrar därför årets scen med delar av knäskålssenan ombyggt till korsband. En lång sommar och ett frekvent flängande till gymmet har dock gjort att xJonx är tillbaka i skaplig form redan nu. Nån enstaka knäoperation hindrar inte Jon att behöva vänta både där uppe och där nere i åken. Åkstilen är modern med en central position på skidorna, egentligen oavsett underlag. I utpisten föredrar han moderna shaper som bygger flyt med sin geometri, inte med bakmontering. Fenomenalt bra på att analysera skidor.

Markus Ottosson “MarkusO"
35 år, 74kg, 179cm
https://lh3.googleusercontent.com/-ksL6nFFyi8c/UtxqDXKxPbI/AAAAAAAAB3s/31epZgjKFAc/s488/Mso.JPG
Bäst. Allas favorit och ödmjukheten personifierad. Speciellt föredragen av Prinsessan Madeleine, som mer än en gång lagt upp sig på renfällen för denne hårfagre och välhängda viking. Chris, pffft. Good cover. Åkert stort och fort med en frustande säkerhet. Hoppar högt, långt och gärna. Gärna med rotationer runt godtycklig axel. Jäklar vad det köttas helt enkelt. Anja fick en signerad cykel av honom en gång. Hon grät av lycka. Markus åker på Super Mega Jarlesome.

Per Nyberg PNyberg
27 år, 83kg, 186cm
https://lh5.googleusercontent.com/-vo1ikY4gtIE/UtxqELowfjI/AAAAAAAAB3s/HWOr0XW-nPs/s800/PNyberg.JPG
Ungtuppen och numera också utvandraren i gruppen. Av någon oklar anledning tyckte han att Grenoble och närhet till franska alper small högre än mörka decemberhelger i Åre och Tandådalen. Utvecklas ständigt på laggen och har gått från att ha jibberinslag i sin åkstil till att bli en potent storabergsåkare. En stark initativtagare i många sammanhang och i skidåkning i synnerhet. Har en förmåga att beskriva skidor med mycket målande och ofta nyskapande formuleringar. Åker fort och effektivt och kan konsten att få fallhöjdsmeter att försvinna nästan helt obemärkt. Gillar skidor med rak skärning och bra stabilitet.

- BESKRIVNING AV TESTHELGERNA -
Tandådalen (29:e nov - 1:e dec)
http://afterskiteamsweden.se/wp-content/uploads/2013/12/Tand%C3%A5dalen-logo-e1386684417752.png
Klassisk svensk försäsong med nästan enbart konstsnö, med undantag för nån decimeter sliten natursnö. Snön var relativt nytillverkad, vilket gav en fredag som var svåråkt med mycket rullkulor. I takt med att snöbollarna åktes sönder och pistades på nätterna blev underlaget gradvis bättre mot söndagen. Som vanligt var underlaget ganska tufft för både testlaggen och åkarna, men det är man ju van vid när det gäller försäsong i Sälen. Tyvärr var utbudet i tälten mycket begränsat. Endast ett fåtal märken var på plats och den forna stortestarhelgen i Tandådalen kändes som ett minne blott. Men stämningen var god och vi hade skidor att åka på hela tiden.

Åre (Luciahelgen)
http://195.67.11.137/Global/Destinationer/Are/Logos/Eventloggor/are_snotestochfest_cmyk.gif
Åre bjöd upp till dans med ett mycket skiftande väder. Från slaskåkning på torsdagen, via stenhård ren is på fredag och lördags eftermiddagar till perfekt pistad natursnö i vintersol från toppen av Skutan på söndag förmiddag. Under helgen kunde det åkas på nästan alla tänkbara pistunderlag, och för den djärve gick det att få till en och annan bra lössnösväng på söndagsmorgonen. Testskidorna fick dock stanna i pisten pga risken för tomteblosseffekter på de stenar som stack fram med täta mellanrum. Totalt sett var det en mycket bra testhelg med ett mycket bra utbud i tälten.

Övriga testlokaler
Blandade förhållanden i de franska och österrikiska alperna och Riksgränsen.

Svar

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad MnO (5 år sedan)

-- TESTADE SKIDOR --


Blizzard Gunsmoke 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12031_pic1b.jpg
Mått: 140-114-130, 23m
Testad av: MarkusO och PNyberg
Testad i: Åre och Riksgränsen


Gunsmoke är tillbaka med ny grafik, men samma konstruktion. Vi har testat skidan förut och för en mer ingående beskrivning hänvisas till tidigare recensioner. Markus och Per tar dock ut den dekaltrimmade pistolrökarn för ett par åk även i år.

Markus kommenterar: "Gunsmoke är favorit som återigen levererar. Skidan känns som en referensdesign för en klassisk rockad twintip utan konstigheter, även om vi gärna hade sett lite mer lowrisekaraktär. Både bygget i sig och uppträdandet på snön inger förtroende. Det känns helt enkelt som bra grejer. Längden är i sammanhanget helt perfekt, då det känns som rätt avvägning mellan balans och lugn. Skidan bettar bra på det stenhårda underlaget samtidigt som den upplevs som väldigt styrbar. Gunsmoken sorteras återigen in som ett säkert val för en åkare som letar efter en skida som ska klara allt som berget lägger framför åkarens fötter. "

Per håller med: "Det känns tryggt att staka iväg med Gunsmoke på något sätt. Det är andra året jag testar den och jag står fast vid vad jag sa förra gången. Gunsmoke är en hybrid av egenskaper, som inte riktigt har bestämt sig för om den vill buttra eller charga. De är aningen för hårda för att vara riktigt lättlekta men fina att freerida med och det går fortfarande att lattja runt på features i terrängen. Den hade fungerat klockrent som endaskida för alpbruk och det är bra val för den ska köpa sig sina stora första plank och inte har en ren parkbakgrund. För min smak är den lite för intetsägande för att verkligen sticka ut åt något håll, vilket både är en styrka och en svaghet."

Twintip-imagen till trots så känns Gunsmoke närmare direktionell än centerbalanserad, så för parkåkare som vill bredda skidorna och kliva ut i sidecountryn finns det andra skidor som passar bättre. Men Gunsmoke är ändå en skida som väldigt många kan trivas med.


CMD The Wizard 189cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12668_pic1b.jpg
Mått: 144-117-140, 19m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Tandådalen och Åre


CMD dök upp på den svenska marknaden förra året när ett gäng Åre-jibbers lanserade en minilinje med två olika modeller med fokus på lekfullhet och ung, kaxig skidåkning. Bakom sig har de Åre Skidfabrik som också bygger bla Extrem och Hendryx, vilket borgar för en mycket bra kvalitet rakt igenom. Till i år kommer CMD med ett antal nyheter, i form av en helt ny smalare parkskida vid namn Animal och uppdaterade konstruktioner i allmountainskidan The It och i bc-jibbern The Wizard. Wizard är märkets största skida med 117mm under foten och den som för testgruppen är mest intressant. Balansen i skidan är precis som med märkets övriga modeller tydligt centrerad. Den här skidan är nästan symmetrisk och det märks att den redan på ritbordet är tänkt att åka med en nästan centrerad monteringspunkt.

Wizard är tillbaka med oförändrad geometri. Konstruktionsmässigt är dock Wizard rejält uppdaterad i år och den har fått honeycombinserts i tip och tail, en ny typ av blandträkärna med bok och poppel och en gummistringer som går över hela skidan. Förra årets skida hade en ren poppelkärna, vilket gav en mycket alert och spänstig skida, men som saknade mognad och stabilitet enligt många. Den hårdare och tyngre bokinblandningen i kärnan ger betydlig tryggare känsla i skidan samtidigt som honeycomben i tip och tail gör att vikten reduceras där det märks som mest. Man har alltså tillfört en aning vikt och stuns i kärnan och kompenserat det genom att minska svingvikten istället. Till detta adderas en ganska smal gummistringer som dämpar högfrekventa vibrationer, vilket framförallt märks i ett avsevärt förbättrat isgrepp. När Tandådalen visar sin bistra novembersida gör det underverk för helhetsintrycket.

Totalt sett är uppgraderingen en rejäl prestandaförbättring. Skidan är i känslan fortfarande mycket livlig och lekfull och är kvick och rapp i alla ledder. Den känns lätt och smidig, men klarar ändå av det bitvis mycket stökiga underlaget. Det är mycket glädjande att CMD har lyckats behålla den känslan, trots att de har petat in material i skidan som så tydligt höjer den flera klasser. De lätta tipparna och en rund, genomgående flexkurva ger en väldigt lättåkt skida som samtidigt bjuder på riktigt bra stabilitet och spårvilja även över riktigt hårda partier. Skidan är följsam och hänger med i minsta vink i kortsväng och stökiga områden. Trots att grundbalansen hela tiden markerar att skidan ska åkas med centrerad viktplacering havererar skidan inte på något sätt om man kommer lite fel här och där. Lite bakvikt eller för mycket plöstryck märks förvisso i under- eller överstyrning, men skidan har en lång kontaktyta och räddar upp incidenter utan att protestera.

Vi i testgruppen, som är vana vid att åka på Opinion numera, känner igen oss i en konstruktion som är mycket snarlik. Det är en traditionell glasfiberbaserad träsandwich med mycket skidkänsla. Det är svårt att inte gilla den här skidan. Wizards lättsamma själ finns kvar, men CMD har byggt in betydligt mer prestanda i den här nya versionen av trollkarlen. Glädjande är också att grafiken känns mycket mer lyckad till i år. Det är en nog så viktig parameter för många i målgruppen. CMD har lyckats riktigt bra i år.

Markus lägger till: "Ett under av liv. Andas kompetens med sitt bett och sin kvickhet. Skidan är ganska mjuk, men pallar ändå en hel del känns det som. Sitter riktigt bra. Relativt lite dämpning och ett lätt paket, men lyckas ändå leverera på det ganska stökiga underlaget. En mycket trevlig skida som är omöjlig att inte tycka om. Bra CMD. Den här har ni prickat."


Black Crows Navis 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11166_pic1b.jpg
Mått: 134-105-125, 23m
Testad av: PNyberg
Testad i: Les 2 Alpes


En skida som har funnits i Black Crows sortiment i princip sedan märket blev känt för den breda massan. Navis är en karaktäristiskt indragen skärning i tip och tail, men sen är det slut med moderna attribut. Spannprofilen är nästan fullt ut traditionell och även om tipparna släpper en aning när spannet pressas samman så är spannet långt och i princip av full längd. Per testar skidorna i Les 2 Alpes i franska alperna och är inte alls nöjd med hur de känns:

"GÄSP! Här det var inte varken lek eller ladd. Black Crows har annars väldigt sköna skidor men detta är, för mig, ett undantag. Flexet är styvt och stumt, trots den beskedliga längden 186cm och jag fick inte alls ordning på dom. Tunga, tråkiga och för styva för att vara roliga. Navis testades i Les 2 alpes och snöläget var, liksom i stora delar av Alperna i år, sådär. Det var mest is och vindfuckad snö som inte var den roligaste att åka på, oavsett verktyg på fötterna och det kan ha färgat intrycket en aning mot den negativa kanten."

Navis är ett väldigt traditionellt bygge som inte riktigt passar in i Black Crows linje. Det är i princip en relik som utan vidare kan ersättas av märkets andra modeller. Förmodligen ligger den kvar i sortimentet i väntan på en uppgradering, alternativt för att investeringskostnader till formar osv redan är betalda. Då kostar det inte så mycket att låta den ligga kvar i linjen. I år, när Corvus har blivit mer lättåkt och Black Crows dessutom har lagt till Camox, känns den dock som helt överflödig. Navis känns som ett par storslalomskidor, vilket förvisso gör att de är ett bra val om det ska nötas mycket hårda underlag. Monteringspunkten är mossigt långt bak, skidan är understyrd och balanserar dåligt i sladd. PNyberg flyttar fram så långt det går med demobindningen, vilket förbättrar situationen markant, men inte tillräckligt. Skidan livas upp en aning, men totalintrycket är ändå att skidan känns tung, trög och seg i jämförelse med mer moderna kreationer.

PNyberg avslutar hårt: "Jag tog med dem en sväng i parken och det var just vad det blev...ETT varv sen fick det vara nog. Inte heller där blev det någon trivsel tillsammans med Navis. Ta bort skiten, Black Crows. Navis har gjort sitt"


DPS Wailer 99 Pure3 192cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11450_pic1b.jpg
Mått: 126-99-110, 18m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Åre


Wailer 99 är DPS representant i den numera riktigt folkliga 100mm allroundklassen. Wailerserien finns i två olika konstruktioner i form av den kolfiberstinna Pure3 och den lite tyngre, men fortfarande kolfiberförsedda Hybrid. Skidan har ett tydligt spann och en relativt kort tiprocker och är ganska pistorienterad, i alla fall om man jämför med offpistinriktade allrounders. Tidigare generationer av DPS Pure har varit extremt krispiga och kolfibriga i beteendet. Den här Wailern har dämpats ner ordentligt, vilket vi ser som ett stort steg framåt. Alla kolfiberbaserade skidor som vi har testat hittills har alla dragits med samma problem. De känns stabila och bettar suveränt bra tack vare vridstyvheten, men när man når en viss gräns havererar stabiliteten otroligt snabbt. Det går från bra till katastrof på en mikrodel av en sekund. Wailer 99 har en del av det kvar, men mycket är nerdämpat och gömt bakom viskoselement och andra dämpande delar i konstruktionen.

Gästrappet är hårt vid testtillfället och då är det en fröjd med en skida som bettar från första ansats till sväng. Men som vanligt med de pistorienterade skidorna från DPS så får man då och då, helt utan förvarning, en rejäl smäll på fingrarna. Det är mindre än tidigare, men det finns där. Skidan sprattlar plöstligt till ordentligt när greppet inte räcker till längre, eller när man försöker pressa den ur skäret för att ta ner farten. Man måste fortfarande undvika för mycket kraft och press i sladdsväng, men den klarar väldigt mycket mer än den hypernervösa RP112 tex. Bortser man från skillnaden i bredd så känns Wailer 99 som en blandning mellan den stabila 112 RPC och den ettriga 112 RP. Svängradien är fortfarande kort, men inte lika kort som i RP:n. Det svänger rejält när den kantas upp. Med en smal midja under 100mm och en konstruktion som är fantastiskt vridstyv kommer greppet på is och krävande underlag inte som någon som helst överraskning. Tailen är lätt att sladda ut överlag och det finns en antydan till pintailkaraktär i botten, men samtidigt känns tailen lite hooky när det är mjukt här och där.

Balansen i skidan är åt det frontdominerade hållet, trots tiprockern. Kortsvängar är superenkla att rada upp och skidan hänger med i i olika variationer av svängradier och positioner. Överlag en kanonbra pistorienterad allroundskida för en åkare som gillar nytänkande när det gäller konstruktioner, men som är aningen konservativt lagt i avseendet balans och position på skidan.
Markus är inne på samma spår: "Pure greppar riktigt bra i isen på skär, samtidigt som den är lätt att sladda ut om så önskas. Just när det gäller sladdgreppet uppträder den dock en aning komplext. I mjuka partier greppar den nämligen mer än man förväntar sig. Det lägger ett märkligt, lite otryggt skimmer över skidan som förstärks av att det finns lite kolfiberaggressivitet i botten. Förmodligen vänjer man sig, men det räcker inte med ett par åk för att hamna där. En lite ökad “slarvebarhet" står på önskelistan inför nästa år."


Elan Boomerang TBT 190cm
http://www.elanskis.com/img/products/boomerang-tbt.jpg
Mått: 140-120-140, 22m
Testad av: MnO, MarkusO, PNyberg, xJonx
Testad i: Åre, Chamonix


http://i44.tinypic.com/14tso6w.png

Den nya Boomerangen från Elan är en av vinterns mest intressanta skidor. Den tidigare versionen av skidan hängde med i många år och var riktigt bra, men det var dags för Elan att komma med något nytt. Och det gör dom sannerligen. Egentligen är det konstigt att den här skidan kallas Boomerang överhuvudtaget, för den har inte mycket genemsamt med föregångaren, förutom att den riktar sig i huvudsak till åkning på stora berg med mycket snö. Outlinen och rockerkurvan är inget som kommer att höja några ögonbryn. 23m radie, fullt ut symmetrisk form och en ganska kort tip- och tailrocker som mer eller mindre följer marknadsstandard. Vad som däremot är både udda och riktigt roligt att se är att Elan vågar ta ut svängarna genom att "spoona" en rejäl bit av skidan både fram och bak. Elan kallar sin variant av skålat belag för TBT, som står för Triple Base Technology. Rent praktiskt innebär det att Boomerangens belag är kraftigt uppvinklat ut mot kanten, dvs i praktiken som en form av oerhört extrem hängning de sista 45-50cm:arna av skidan. Både i tip och tail. Vi i gruppen har läst om skidan tidigare, men det var först när vi fick se skidan som vi insåg att det var så pass mycket spooning det handlade om. I jämförelse med diverse helt meningslösa båtspetsar och liknande tidigare så har TBT-konceptet enormt stor effekt på hur skidan beter sig.

Åre och Gästrappet är inte alls rätt arena för att testa den här skidan. Den är gjord för att vara lätt att slida och för att vara extremt unhooky i svår snö. Dock har vi lite tur och hittar faktiskt lite mjuk snö här och där, efter att det har snöat ganska rejält under natten. Pisten är riktigt mjuk och go på morgonen, även om det snabbt hårdnar till i takt med att antalet åkare ökare framåt förmiddagen. Boomerang TBT överraskar ordentligt. Till vår stora förvåning är det faktiskt riktigt underhållande att köra pist med den. Inte för att de ligger bastant i skäret och bjuder på carvingprestanda, utan snarare tvärtom. Den är extremt lätt att avverka fallhöjdsmeter med och åkningen blir avslappnad på ett sätt som ingen annan skida kan matcha under helgen. Kantar man så går det att hitta ett skär, i alla fall i mjukare partier, men det är slarvigheten och den fantastiska kontrollen på sladd som är behållningen. Hur man än beter sig så ligger skidorna helt parallellt och de hittar inte på några egenheter alls. Att gå fram i vikt och jobba plöstryck i svänginitiering är helt lönlöst och ger noll resultat. Istället är det en upprätt stance och en neutral vikt som gäller, och då börjar det hända grejor. Skidan är mycket lätt att jobba igenom med sitt långa, mjukt harmoniska flex och frågan är om någon 120mm:are har varit mer lättåkt genom historien. Boomerangen är verkligen otroligt lätt att få styr på.

Isgreppet är dåligt på skär, men sladdgreppet är däremot riktigt bra. I kortsväng sitter den fast även på isfläckarna och greppet är tillräckligt för att kontrollera farten, vilket faktiskt inte var helt självklart alla stunder under helgen. Skidan är mjuk och mycket lätthanterlig överlag och alla manövrar sker utan kraftinsats. Ju mjukare underlaget är, desto mer lättsam och svängvillig blir Elanen. Åkningen blir spänstig och lekfull och även den som aldrig ens har funderat på att dra en nosebutter kommer att bli sugen med den här skidan.

Markus och Jon är rörande överrens med MnO. Markus kallar den för "dagens stora favorit" och fortsätter: "Den nya Boomerangen tar termen följsamhet till en ny nivå. Greppet är bra, men ändå är skidan helt otroligt styrbar. Jag utnämner spetsen till markadens skönaste. Känslan får en att fundera över om “spoonade" spetsar kanske är nästa stora grej?"

Jon fyller på med hyllningar: "Årets innovation, spoon! väldigt sliding i känslan när skidorna ligger plant mot snön. Dessutom inga som helst problem att få i kanten när man vill. Väldigt låttåkt. Minus för att rockerkurvan känns lite trött och eventuellt lite väl symmetrisk."

Per är inte lika alls lika övertygad:

"En skida som jag har sett fram emot länge och nu fanns den äntligen att testa. Men tyvärr föll den mig inte i smaken. Kanske hade någon form av slip gått snett eller liknande, för jag tyckte att den var näst intill oåkbar. Den mest nervösa skiten jag har åkt på! Ena skidan vandrade konstant utåt och greppet var otroligt ojämnt. Det blir ingen bra recension av dessa eftersom det bara blev ett åk på dem. Den enda gången jag kände att det fanns något bra under huven var när det var löst då dem var silkeslena att åka på! Väldigt stor skillnad på dessa jämfört med första generationen boomisar. Förutom den uppenbara skillnaden med belagspooningen bjuds det på en lättare kärna och mer betydligt mer krispighet i känslan. Men jag får nog ge dom en chans till, för jag kom inte överrens med det här."

Åsikterna går isär alltså och antingen är trimmet av kanterna kritiskt iom den korta aktiva ytan vid plana skidor, eller också passar den inte alla tekniker. PNyberg är också klart tyngre än de övriga i gruppen och Boomerang TBT är en mycket mjuk skida som förmodligen viker sig ordentligt under en 85kg:s åkare. Men faktum kvarstår. Tre i gruppen, inklusive mig, klassar det här som en av årets absolut roligaste skidor. Den är också nyskapande och det krävs att man är medveten om att det här är långt från någon carvingmaskin. Den som vågar tänka om en aning kommer att få mycket roliga stunder på den här skidan och kan låta andra få ta hand om träningsvärken. Vi hade önskat att Elan hade lagt in en anings mer lowriserocker och kanske att dom hade haft ett lite mindre symmetriskt alternativ med samma grundidé, men vi är ändå nöjda med att de presenterar en så pass udda skida. Under tiden som PNyberg väntar på att kastäggen i korgen ska ruttna ställer sig MarkusO, MnO och Jon och utdelar applåder till Elan!


Elan Spectrum 105 Alu 187cm
http://www.elanskis.com/img/products/spectrum-105-alu.jpg
Mått: 142-105-120
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen


Elans Spectrumserie är en samling skidor som sträcker sig mellan 95 och 115mm med ett mellansteg på 105mm och som finns i två material i de två smalare dimensionerna. 95 och 105 med tillägget "Alu" är titanalförstärkta och därmed mer bastanta och dämpade jämfört med 95 och 105 i standardversionen. 95 och 105 utan titanal är istället två lättsammare alternativ med fokus på låg vikt och spänst. 115 finns bara med titanal, förmodligen för att Elan tycker att om man kliver upp på den - då vill man ha svar i skidorna smile. Först ut för test är Aluversionen av Spectrum 105. Det här är Elans representant i den folkliga 105-klassen som har vuxit sig stark på marknaden det senaste året. Den har en aning tiprocker och Elans Amphibiospetsar, men i övrigt är det en väldigt traditionell skida utan överraskningar. Idén med Amphibio är att höger- och vänsterskida har olika rockerprofiler i tippen. Insidan på skidan ska ligga an mot snön och utsidan lyfter en aning för att skidan ska balansera bättre i skär. I praktiken ser skidorna lite skeva ut i fronten när man sätter dom belag mot belag, men i övrigt är det svårt att påvisa någon som helst effekt. Det hade man kanske kunnat gjort om man hade testat en identisk skida med en vanligt tiprocker, men alla övriga parametrar gör större skillnad i relation till andra skidor.

105:an är en sandwichbyggd skida med step down topsheet och en riktigt hög finish. Den bara glänser i skidstället och en metallicartad lyster genomsyrar hela serien. Om grafiken är snygg eller inte är en individuell bedömning, men sällan har en ny skida sett så välpolerad ut som när en Spectrum från Elan står i butikshyllan.

Väl på snön fortsätter intrycket av att skidan är relativt fri från egenheter. Även om spetsarna har skevats till så är känslan fullt ut traditionell. I tider när man är van vid servostyrningen från tiprockade skidor känns en spannprofil som gränsar till helspann lite småseg och den är svår att få med sig trots beskedliga 105mm. Metallinblandningen har naturligtvis en del i det här och man påminns om en tid när en titanalförstärkt 105mm bred skida kändes stor. När jag försöker runda upp fartbegränsade svängar känns det som om Elanen mer strävar efter att gå rakt fram på ett stabilt och tryggt sätt. Jag behöver vänja mig vid att lägga in aningen mer input än vad man är van vid, men några åk senare går det alldeles utmärkt. Flexkurvan är utpräglat frontmjuk och tailen är relativt hård. Det förstärker intrycket av lite sävlighet i kortsvängar. I skär spårar skidan bra, och den har en typiskt metallisk spårvilja. Dock krävs det att man sätter an skäret bestämt om inte fronten ska kännas lite oren med sitt mjuka flex och här och där känns tippen lite lös i svaret. Återigen märks det att tailen tar överhanden i kraftinlagringen. I svängväxlingar får man tillbaka en del av detta i form av retur, men jag kan inte låta bli att tycka att skidan känns en smula ålderdomlig. För fem år sedan var det vanligt att tipparna mjukades upp på skidor i den här breddklassen för att man ville få mer flyt och ett enklare beteende i lösare snö. Nu för tiden löses det problemet med rockerprofilen istället. Efter ett par åk vänjer jag mig dock och i ryggraden finns reflexerna kvar.

När man väl har vant sig vid den lägre graden av respons i pressad rundad sladdsväng och en lite driftande mjuk tip så går Spectrum 105 kanon. Elan har alltid varit bra på att bygga skidor och är det fortfarande. Isgreppet är kanske inte bäst i klassen, men fullt tillräckligt för att kunna tampas med även riktigt hårda underlag. Stabiliteten är också bra, även om tippen ibland viker sig lite mer än förväntat när det stökar till sig. Spectrum Alu i breddversion 105 gör rakt av det den ska, men sen är det svårt att hitta någon riktig spets som får den att sätta sig i minnet. Sammanfattat en snygg skida med lyster och hög finish, men i övrigt ganska intetsägande prestanda. Passar bäst den traditionella åkaren som bara vill kliva på en skida och köra.


Elan Spectrum 115 Alu 185cm
http://www.elanskis.com/img/products/spectrum-115-alu.jpg
Mått: 145-115-130, 20m
Testad av: MnO
Testad i: Åre


I Åre blir det storebror Spectrums tur att tas med ut på en testrunda. Spectrum 115 finns bara i Alu-version som sagt. Nu handlar det iofs inte om ett fullt titanallager, utan om en skuren skiva som ska matcha Amphibiorockern, så något titanalmonster är det inte tal om. Men visst känner man av metallen i snökontakt och tryck i skidan. 115-skidan blir min favorit i serien och det beror på att den med mina referensramar hanterar blandunderlag bättre än lillebror 105. Isgrepp och grundkänsla är väldigt lika, men jag upplever flexbalansen som bättre i den bredare skidan. Trots den ökade midjebredden får jag med mig 115 bättre i stökiga och puckliga partier. Titanalinslagen gör sig verkligen i Gästrappets övre riktigt hårda del. Även om skäret inte riktigt sitter (det gjorde inga skidor vid tillfället) så är det lätt att kontrollera sladd och fartbegränsning. I mjukare partier svarar skidan direkt och visar en oväntat lekfull sida. Kul!

Beskrivningen ovan är baserad på en justerad bootcenterplacering. Den rekommenderade monteringspunkten är i mina ögon helt felaktig och sitter alldeles för långt bak. Detta trots att jag är en relativt konservativ åkare som gärna går bak lite i montering på moderna shaper. Jag kliver i bindningarna i tältet på rekommenderad linje och tar ett par svängar ner i branten. Med den inställningen är skidan väldigt frontdominerad och jag har riktigt svårt att komma överrens med den. Efter att ha justerat fram demobindningen 2cm vaknar skidan och börjar kännas balanserad. Borra inte den här skidan på rekommenderad punkt, vad ni än gör...


Extrem Project 110 190cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12162_pic1c.jpg
Mått: 140-110-130, 26m
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre (förra våren)


Project 110 finns kvar i Extrems produktlinje och har blivit uppdaterad med en ny kärna och en lite snällare attityd överlag. Men låt dig inte luras. Utgångspunkten var en biffig rackare i den första årsmodellen och även med en upplättning är det en skida med MYCKET stuns i. Dubbeltitanal skojar man inte bort i 110mm bredd med fullängdskant och ett bastant flex. PNyberg tar en dag med skidan i Åre och sammanfattar intrycken enligt följande:

Ahh! Det här är bra! Den var bra redan förra året med och den har INTE blivit sämre till i år efter att Extrem har skruvat lite på parametrarna! En riktig ladda-bajset-skida som sitter i pisten och går som ett lok utanför. Kärnan är lätt men kombineras med metall och dämpning, vilket ger en förvånandsvärt lätthanterlig prestanda. Känslan i konstruktionen drar åt Hendryx 917-hållet med en metallburen gummifiltrerad raceaktig snökontakt. Spårningen är dock lite snällare än hos Hendryx pistbombare och P110 är lättare att sladda ut. Totalintrycket blir riktigt bra och trots skitsnön som bjuds på i Åre, litar jag helt på skidorna och flyger ner bredvid 1000metarn ner i östra och ut i susabäcken. En av storheterna är att det aldrig dyker upp några överraskningar. Skidan känns som en förlängning av mig en förlängning av mig. Min filosofiska sida vill skriva “VI ÄR ETT" och liknande floskler. Ska jag vara petig hade jag gärna sett en annan tipshape som hade eleminerat hookiness i djupare snö, men för dagen kan jag inte hitta ett bättre verktyg. Extrem Project 110 är en skida som pallar allt och säkert funkar fint i lite djupare snö. Skit i snurren och gå för farten!


Extrem PT84 184cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12122_pic1b.jpg
Mått: 124-84-112, 17m
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen och Åre


Extrems PT84 är en ny modell för året. Vi testade den redan i våras och det stod redan då klart att det här kommer att bli en riktigt populär skida. 84mm innebär nu för tiden en ren pistskida och konstruktionen är fullt ut anpassad för fasta underlag. Även om namnet PT står för en allmountainådra kommer version 84 med sin smala midja att vara en tämligen krävande skida i någon form av vettiga offpistförhållanden. Konstruktionen är Extrems typiska sandwich med step down topsheet och den innehåller dubbeltitanal och gummidämpning. Flexkurvan är inte direkt mjuk, men det är heller ingen uttryckligen styv skida, utan den är snarare väl avvägd. Shapen är modern med en låg tip, en smula tiprocker och ett lågt spann. En pistskida som helt smälter in i toppsegmentet år 2013 helt enkelt.

Väl på snön är PT84 en fröjd att spendera tid med. Den är relativt lättåkt, även för en åkare som kommer från bredlaggssidan, men det finns som hos de flesta smalare prestandapistskidor vissa aggressiva drag som tar en stund att vänja sig vid. Skidan är påtagligt skärsökande och bettar direkt och bastant tidigt i svängen. Skäret är tryggt och förtroendeingivande och det är lätt att trycka till i slutet på svängen för att få en rejäl retur som skickar in åkaren i nästa sväng. Skidan är i första hand en storslalominspirerad skapelse, men det går även att resa upp positionen en aning och gå över lite mer mot slalomposition och kortare svängar. I kortsväng hänger skidan med helt ok, men vikten och stunsen gör ändå att den trivs bäst i lite längre svängar. På fötterna på rätt åkare är det här en riktig carvingmaskin. Jag gillar att skidan går relativt lätt att trycka ur skäret och drifta för att ta ner farten eller att verkligen runda upp åkningen när farten ska tas ner i brantare partier. Även om skidan svarar bra är det ändå ingen skida för riktiga tungviktare. Den passar mig på knappa 80kg perfekt.

Snökontakt och känsla känns igen från många av Åre skidfabriks Titanalmodeller. Det är racedoftande och typiskt metalligt med ett klart inslag av tävlingsskidor för storslalom. Hendryx och Extrem delar mycket av varandra, både när det gäller känsla i konstruktioner och egenskaper. Extrems PT-serie är lite snällare överlag, men det finns mycket prestanda att hitta. Den här kategorin 85mm:s pistskidor har verkligen blommat ut de senaste åren. Flera av dom stora aktörerna har lanserat en del riktigt vassa modeller i segmentet och nu har även Extrem hakat på det tåget. Ett ganska rejält breddsteg upp från 70mm:are gör att man hämtar fördelar framförallt på mjukt och ojämnt underlag, samtidigt som bettet och reaktionssnabbheten fortfarande finns kvar. Är man en åkare som spenderar mest tid på breda friåkningskidor finns det ingen anledning att gå ner på smalare skidor än det här.


Extrem PT92 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12141_pic1c.jpg
Mått: 138-92-124
Testad av: xJonx och MnO
Testad i: Tandådalen


Storebror PT tar steget från 84mm till 92. Även om det framstår som att det här är "original-PT:n", är det enligt Patrik och Stefan i Extremtältet precis tvärtom. Fabrikskillarna var så nöjda med prototyperna av 84:an förra året så att 92:an anpassades till den smalare skidan istället för tvärtom. 8mm bredare mått ger en tydlig skillnad. För oss i gruppen som förmodligen åker mer än 90% av vår snötid på skidor över 110mm är breddökningen ett steg mot att komma hem. En bredare midja ger mer pondus, känsla av kraft och ett lugnare beteende. I Tandådalens svåra underlag med rullkulor, hårda partier och mjukt om vartannat gillar testgruppen 92:an bäst av de två PT-bröderna. Grundkaraktären är i det närmaste identisk och skaparnas berättelse om den enes grund i den andra känns väldigt träffande. Det som framförallt skiljer sig är reaktionstiden på input som är absolut direkt hos 84:an och aningen sävlig, fast på ett positivt sätt, hos 92:an. Även om 92mm fortfarande är riktigt smalt så börjar det ändå att dyka upp lite offpistegenskaper och hanteringen av mjuk snö tar ytterligare ett steg från 84:an. Även om 84mm räcker för att piska smalare pistskidor på mjukare partier så blir det ännu bättre med 92mm. Det märks framförallt framåt eftermiddagen när stenhårda fläckar blandas med partier av pärlsocker. Smala skidor kräver ständig passning i de förhållandena i och med att greppgraden och spårviljan varierar extremt mycket mellan fast och mjukt underlag. Med 92mm under foten följer skidan snällt spåret oavsett om det dyker upp sockersnö eller om det är stenhårt.

Isgrepp är liksom i fallet Pt84 riktigt bra och båda dessa skidor är föga förvånande de i Extrems sortiment som går bäst på hårt underlag som gränsar till is. Tillsammans bildar det ett par som kommer att passa väldigt många drivna åkare som vill ha viss allroundprestanda utan att tulla på pistegenskaperna. Det är två skidor som inbjuder till aktiv åkning, höga farter, låga positioner och skärande svepande svängar. Det är lättåtkomlig prestanda dock och det gör att även medelgoda åkare kan trivas på PT. Kanon, Extrem.


Extrem Opinion 187cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12165_pic1b.jpg
Mått: 142-118-132, 23m
Testad av: MnO, PNyberg, xJonx, MarkusO
Testad i: Åre, Tandådalen, Alperna gånger flera, Riksgränsen, Japan


Det här är såklart en speciell skida för gruppen, och det är förmodligen få som läser det här inlägget som inte kan storyn bakom den. För er som har missat det följer en kort resumé: Testgruppen som ligger bakom det här inlägget har under ett antal år pratat om att på något sätt vara med och skapa en egen skidmodell. För ett och ett halvt år sedan kontaktades Åre Skidfabrik och vi presenterade ett koncept som innebär att vi tillsammans med Freerides forummedlemmar skulle ta fram en modern friåkningsskida för den typ av åkning vi själva oftast bedriver, eller i alla fall prioriterar. Totalt sett är Opinion-tråden snart upp i 600 000 visningar, vilket är enormt mycket för en seriös produkttråd här på forumet.

Opinion har en lång, harmonisk och låg tiprocker, runt 2mm spann under foten och en tydlig, men ändå relativt begränsad tailrocker. Konstruktionen är relativt enkel med en blandträkärna av bok och poppel och med glasfiber som huvudkomponenter. Detta kompletteras med en fullängds gummistringer och Koroyd/Tubecomb i tip och tail, vilket ger dämpning respektive en markant minskad svingvikt.

Opinion är en skida som är tänkt att fungera på hela berget för en driven åkare som åker med fokus på offpist. I Tandådalens fasta pister testar både vi och många andra de serieproducerade skidorna för första gången. Shapen är mycket neutral och det är lätt att hitta rätt direkt på skidan. Redan efter ett par svängar är man vän med den och sen är det bara att köra. Skidan är relativt lugn i karaktären rent geometriskt. Svänginitiering går lätt och smidigt, men skidan väntar på input både på plana skidor och vid lätt kantning. Tanken med shapen är att den ska vara lätt att köra fort med i puder och den egenskapen märks även i fasta pister. Den gör inga konstigheter, inga hugg eller att spetsen sticker iväg, utan det är mer en grad av avvaktande i botten. När man väl sätter an en sväng däremot, så händer det grejor. Svingvikten är påtagligt låg och hela skidan är ganska lätt, vilket gör att den reagerar snabbt när den väl får någon form av order. Bettet och spårviljan är påfallande bra, men då är det delvis förklarat av att alla skidor vi testar den här helgen kommer direkt från pressarna. Nybett är alltid nybett. Dessutom är skidorna aggressivt trimmade i originalslipen.

Snökontakt och känsla är relativt krispig och alert. Även om det ligger en del gummi skidan så är det långt från en död skida. Den är snarare poppig och lekfull i känslan, även om geometrin lugnar ner den en hel del. I mjukare partier kan man erinra sig om vårens tester i perfekt kallsnö i Alperna då Opinion skapade ren eufori utför linje efter linje. I puder och då framförallt i den högre änden av fartregistret mixar Opinion flyt, lekfullhet och stabilitet i en sannerligen svårslagen blandning. Men i Tandådalen är det pist som gäller och även där presterar Opinion med den äran. Den är faktiskt tillräckligt bra i pisten för att man ska kunna ha den som enda skida under en Sälenhelg och ändå inte känna sig begränsad i piståkningen.

Vintern får utvisa hur Opinion tas emot av marknaden, men det står redan klart att det är en riktigt bra skida som ligger i framkanten på utvecklingen.


Fatypus D-Sender Rocker 194
https://www.freeride.se/img/review/original/11194_pic1b.jpg
Mått: 144-112-130
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre och Tandådalen


Till testgruppens stora glädje dyker Fatypus upp både i Tandådalen och i Åre, dock dessvärre utan både gladrunda tjejer och arga lejon. Det hade annars varit en given succé och då hade tältpersonalen dessutom förmodligen även fått chansen att bjuda Kvinnolobbyn på spetsad glögg.

I Tandådalen är utbudet lite begränsat när det gäller modeller, eftersom flera skidor enligt importören hade dykt upp precis innan testet och därför inte hade hunnits monteras. Men det finns i alla fall ett antal skidor att testa. Först ut blir den långa D-Sender Rocker i 194cm. D-Sender är Fatypus compski, vilket bygger upp förväntningar. Även om midjemåttet är beskedliga 112mm blir det i 194cm:s längd en rejält stor skida. I stolliften upp under första åket inger skidan respekt och det är med ett mått av ödmjuk osäkerhet den släpps lös i Tandådalen stora backe. Det visar sig vara en helt obefogad oro, för 194:an överraskar med att vara riktigt smidig för sin storlek. Den är relativt lätt och dämpningsgraden är inte speciellt hög. Flexet däremot är av det styvare slaget, men snökontakten är ren och responsen direkt. En så här stor skida rent måttmässigt kommer alltid att vara en smula sävlig, oavsett om den är alert i konstruktionen. D-Sender tar sig fram med stabilitet och trygghet som bara en riktigt lång skida kan göra. Bettet är inte jättebra, men fullt tillräckligt. Den här 194cm långa fallhöjdsdödarmaskinen får Tandådalens Stora Backe att krympa betänkligt. Lite småpucklar och skrot? Skit samma. Kör.

D-Sender har lite olika rockerprofiler i olika längder. 194:an har en tydlig tiprocker som lyfter upp till en traditionell tip. Kantkontakten är av fullängdstyp och inget indrag alls finns. Det här är en klassisk fatski av det kaxigare slaget som har blivit lättillgänglig tack vare rockerprofilen. Det här är ett kanonalternativ för den konservativt lagde åkaren som antingen är ordentligt lång, ordentligt stor, eller båda delar.


Fatypus D-Riddum 188cm
http://powderyeti.com/wp-content/uploads/2013/02/D-Ridden.png
Mått: 143-118-138, 15m
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre


En av Fatypus nya skapelser är 5-pointern D-Riddum. Så här när 5-pointtrenden nästan har dött ut och övergått i moderata idéer av konceptet där fördelen av indrag plockas in i mer harmoniska designer kommer alltså Fatypus ut med en ren 5-pointer av gammalt gott snitt. Welcome back, JJ, är känslan när man tar den från stället. D-Riddum har rejält med indrag och ett kort skuret segment i mitten. Rockern är som väntat tydlig, om än lite kort, både fram och bak. Gruppen har aldrig riktigt hittat rätt på true 5-points. Det krävs en stor finness för att hitta rätt i flex och skärningsmönster när den aktiva ytan minskar. Ett exempel på en skida som inte har varit helt lyckad är nämda JJ. Den är för mesig under foten för de flesta. BlueHouse Maestro är motpolen som är precis tvärtom med ett stenhårt flex under foten. Det gör den nästan omöjlig att spåra ett skär med. Mellan dessa två ytterligheter finns många exempel på 5-pointers som inte nått ända fram. Därför är förhoppningarna inte speciellt stora på D-Riddum, men såklart måste den ut på en provtur.

Det räcker med ett par svängar för att inse att Fatypus verkligen har fått till den här. Det är den klart bästa rena 5-pointern hittills på marknaden tycker jag. Den spårar prickfritt och bettar balanserat och direkt i sladd, utan att bli hooky och svår. I skär störs den av en smula tipvibb såklart, men det går ändå att pressa ur riktigt g-kraftsgenererande svängar i låg position. Ofta kan 5-pointers bli flytiga i skäret när de kantas mycket, förmodligen på grund av att det är mycket inaktiv kantlängd med en lyftande kraft framför den aktiva kantytan. Med D-Riddum finns tendenser på detta, men det blir aldrig ett problem som med många andra liknande shaper. Vi saknar en del riktigt isbett, men på fast underlag sitter det bra. Kortsvängar känns också rappa och lättbalanserade även när det blir trångt och även om man hamnar lite snett i vikten så hanterar D-Riddum det med en förlåtande attityd.

Jon fyller håller med och gillar också D-Riddum. “Kort radie och mycket indrag. Trots det fungerar den riktigt bra i pisten. Både på skär och i kortsväng. Kantgreppet är bra och den är kul att åka på. Det går bra att carva, men i större svängar och mer fart tappar den inte helt oväntat spåret lite då och då och det känns inte riktigt tryggt. Hög fart och sladd svängar går däremot bra. Oväntat bra med så mycket indrag. Kul om man inte tänker åka jättefort och hårt. Väldigt lätt att bara hoppa på och åka."

Det här är en skida som jag bara kan klicka i och åka iväg med och känna mig bekväm med direkt. Det är ett riktigt bra betyg för en skida med så utpräglad 5-punktsform. D-Riddum sällar sig till I-Rock FT som en riktigt bra skida för sin kategori. Fatypus är sannerligen på banan i år.


Fatypus D-Sender 184
https://www.freeride.se/img/review/original/11194_pic1b.jpg
Mått: 144-112-130, 25m
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre


En fullt ut traditionell 110mm:are av den gamla goda bredlaggsskolan. Här är det ingen rocker eller indrag eller något annat modernt trams. Bara en helt klassiskt shapad 110mm bred storlslalomskida och inget annat. Fatypus håller kvar vid sin compski i de kortare längderna, men har försett 194:an med rocker istället, vilket är en evinnerlig tur med tanke på hur stor den annars hade känts. 184-versionen är mindre och smidgare såklart, men ändå en skida som man snabbt går förbi. Det skulle vara kul att skriva att en så klassisk shape slår alla rockerskidor på fingrarna. Det gör den inte. Det är inte ens nära dessvärre. Friåkningsskidor har kommit långt sen det här var aktuellt.

D-Sender har en glasfiberbas i snökontakten och underlaget förmedlas på ett aningen hårt, men direkt vis. I övrigt är det intetsägande och anonymt. Isgreppet är klart sämst av alla Fatypus, vilket förvånar en aning. Även om det står i katalogen att det är en charger känns det inte så. Jämfört med 194:an är den kraftlös och lite konstigt lös men stum. Kanske den vaknar till i mjukare snö, men i helgens gästrapp är den inte kaxig. Avsaknaden av rocker gör att även 110mm faktiskt känns lite brett här och där, vilket inte alls är fallet med rocker. Då är snarare 110mm smalt och smidigt. Nej, Fatypus. Det här är trevlig historia, men inte mer. Den får rejält med pisk av både I-Rock FT och D-Sender Rocker från samma märke. D-Sender 184cm är för åkare med en stor konservativ ådra, annars rekommenderas någon av Fatypus modernare modeller.


Fatypus A-Lotta Rocker 190
https://www.freeride.se/img/review/original/11171_pic1b.jpg
Mått: 172-140-158
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen


A-Lotta har funnits i många år i Fatypus sortiment och är i stor mån en skida som många förknippar med märket. Den har förändrats en del genom åren och den största utvecklingen var införandet av tiprocker för tre år sedan. Med åren har man vant sig vid breda skidor. Ingen höjer på ögonbrynen när man glider fram med en 115mm skida i liftkön längre. Ska man sticka ut gäller det att gå stort. Och när vi kliver i A-Lotta är det just det. Stort. Den ser vulgärt bred ut på fötterna och dessutom är den rejält lång. Redan på platten ner mot liften märks det att det här är två rejäla stekspadar. Det är förmodligen den största skida vi någonsin testat. Fatypus bygger ganska lätta konstruktioner som tur är och inte ens A-Lotta är direkt tung, utan förvånar snarare med en relativt normal vikt trots storleken.

I pisten fortsätter förvåningen. A-Lotta känns inte alls så stor som den ser ut. Markus väljer tom att kalla den kvick och rapp, men då är det i relation till storleken. Även om det såklart vrider tydligt i fötterna när den greppar på fast underlag är den inte direkt svåråkt. Den är seg i kantväxlingar, men när den väl ligger på kant är det tryggt och lugnt även över slagiga partier. Bredden och storleken i allmänhet lugnar ner hela uppenbarelsen, men det krävs inte onåbara mängder med kraft för att liva upp A-Lottan. Känslan i konstruktionen är väldigt lik övriga Fatypus, vilket innebär en skida som kontaktmässigt är ganska direkt och odämpad, men som med ett ganska styvt flex ändå är mycket stabil. Kortsväng går bra så länge man böjer igenom skidan, men rena passiva sladdsvängar är lite småläskigt. Det gäller speciellt när underlaget växlar från hårt till mjukt och skidan bettar ojämnt. På ren is finns inte mycket bett i sladd, men på fast men ändå lättbettat underlag, däremot sitter skidan aggressivt och bastant. Det greppet ger en tydlig vridning upp i benet och då och då får jag därför någon slags sidledshack/slag som fortplantar sig upp i en vridning i fot och ben, vilket inte känns alls behagligt i mina relativt medfarna knän. Det gäller att våga driva skidan helt enkelt, och så länge jag gör det går det alldeles utmärkt.

A-Lotta är alltså i allra högsta grad hanterbar, även om bredden ger vissa egenheter. En klart positiv överraskning som faktiskt bjuder på underhållning även i Sälen. Vad som däremot känns lite svårt att förstå är motivet till den här skidan. Visst är det fräckt att ha den bredaste skidan av alla, men det är ändå oklart vad tanken egentligen är. Att göra en så bred skida med full pistgeometri är underligt. Bredden till trots så går den förmodligen sämre än 10mm smalare puderorienterade skidor i lössnö och i pist är den defintitivt sämre än tex I-Rock FT från samma märke. Bara en aning indrag i skärningen hade också gjort att tip och tail hade kunnat göras lite smalare med bibehållet midjemått, vilket hade varit en fördel för hanterbarheten. Slutsatsen blir att det här är en märkesdefinierande skida utan egentligt tydligt användningsområde. Kul att testa, men inget som någon i gruppen kommer att åka runt på.

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad MnO (5 år sedan)

Fatypus I-Rock FT 190cm
http://www.fat-ypus.com/images/2014/ski-graphics/small-ski-images/i-rock.png
Mått: 158/126/148, 24m
Testad av: MnO, MarkusO och xJonx
Testad i: Åre


I Åre har Fatypusrepresentanten jobbat bättre med borrmaskinen och nu har ett antal modeller försetts med bindning och lagts till i det åkbara sortimentet. I-Rock FT, där FT står för Flat Tail, är en variant på den vanliga I-rocken där tailrockern och twintippen har minskats till ett minimum. Nu är det en liten colouirtip med ett aningens plattat spann bak, i kombination med en 40cm lång early rise rocker upp till en klassisk tip. Liksom på D-Sender saknas helt indrag. Shapen ovanifrån sett är helt traditionell, vilket innebär fulllängdskontakt för kanten i hög kantningsvinkel.

Vi har tidigare testat originalvarianten av I-Rock, som kan klassas in som en bred bc-jibber, men med en del traditionella inslag. Den skidan är verkligen allround för en åkare som kan lägga ner kraft i snön, och är riktigt bra i både puder och lite svårare snö om man gillar skidor som driver runt i svängen med en carvingliknande sväng istället för en slarvig känsla. I pisten lider original-I-rock av en brist på retur och blir därför lite tungrodd emellanåt, framförallt i greppiga snötyper. Med FT går Fatypus ett steg mer mot traditionell känsla och monteringspunkten är av naturliga skäl flyttad en bit bakåt. Den aktiva ytan och kanten är ökad med runt 6-7 centimeter och tailen är markant hårdare. I Åre är det bara piståkning och här är förändringen ett stort steg framåt. I åkningen märks det framförallt på en mycket tydlig och lättfunnen retur och ett bastant och tryggt isgrepp, utan att skidan trots detta blir svårkontrollerad.

I rådande förhållanden med en blandning av is och hård konstsnö, tillsammans med mjuka pucklar och ganska mycket folk, är det alltid med viss tveksamhet man kliver på en hård skida i 125mm-klassen. Så även denna gång, men den oron blåser bort som en fjällvind så fort skidan släpps loss i Gästrappet. I-Rock FT blir en av helgens stora överraskningar. Den bjuder på ett otroligt bra isgrepp och stabilitet finns i överflöd, utan att skidan känns det minsta bökig. Visst krävs det mycket kraft med en så stor och kaxigt flexande skida, men svåråkt är den inte. T.o.m. i trånga lägen och i kortsväng mellan pucklar hänger FT:n med. När jag växlar över till skärande långsvängar går det ännu bättre och den fasta tailen går verkligen att ladda upp med kraft i slutet på svängen så att man skickas in i nästa. Jag går ner i djup position och upplever en ren och mycket distinkt kantnärvaro i skäret, trots att det finns en hel del dämpning på vägen. Förmodligen gör den raka tailen att skidan är en smula stelare än original-I-rocken i puder, men som brett och kraftfullt allroundverktyg är det här en svårslagen pjäs. En kanonskida från Fatypus.

Markus säger: "Rejält stöddig skida som verkligen ber dig att ladda på ordentligt. Otroligt bra bett för sin bredd. Blir lite seg när tempo ska växlas, men sammanfattningsvis en mycket trevlig upplevelse."

Jon håller med och gillar också den nya I-rocken: "Känns bred och lite stor i kortsväng i pisten, men jag har inga problem att hantera den. Det blir bara lite långsammare i svängväxlingar. Lite tung i känslan, vilket kan bero på monteringspunkten. Spårar dock bra och riktigt kul på skär. Bra spark ur sväng. Kanske den roligaste breda skidan i storslalomsvängar. Lite dov, men ändå alert snökontakt."


Hendryx Funkallistic 182cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12870_pic1c.jpg
Mått: 149/110/143, 18m
Testad i: Tandådalen
Testad av: MnO


Hendryx har genom åren varit försiktiga med att ändra alltför mycket i sitt modellutbud och läget är detsamma i år. Det handlar om justeringar av befintliga former och inga nya modeller har lagts till. Funkallistic är fortsatt en skida i den styva hörnan för tunga och/eller kraftfulla åkare som vill ha en skida som inte viker sig i något läge. För mig har Funken alltid känts som lite väl mycket av det goda som en högpresterande, men synnerligen krävande skida. Årets version har tagit ett klart steg mot mer lättfunnen prestanda genom att ha mjukats upp i tip- och tail. Det är inga jätteskillnader, men det räcker för att känslan av lätt överladd ska försvinna. Kvar finns en rå prestanda med ett fantastiskt isgrepp och en spårvilja värdig en guldklocka från SJ. Sätt an skäret och känn hur all din kraft går rakt ner i snön. Så långt känner jag igen Funken. Det är när jag växlar sväng eller rundar upp åkningen i kortsväng som nyheterna börjar visa sig. Med en mycket glädjande förvåning får jag nu med mig besten i fartdämpande kortsvängar. För första gången går det att låta Funken drifta ur skäret en aning när det blir för trångt eller för brant, vilket hände ofta i Tandådalens testpister. Skidan svarar bastant under foten, men tip och tail går lätt att få loss när jag vill det. Det är precis det som jag har har saknat hos Hendryx hårdare skidor förut. För mig är det den bästa Funken hittills med bred marginal.

Känslan i skidan när det gäller snökontakt påminner om en ren raceskida. Det är metall, glasfiber, gummi och en rejäl dos pressat trä som finns mellan foten och snön och det känns tungt och bastant mot snön. Så fort man kantar upp skidan känner man att det här handlar om prestanda. Det har man i och för sig alltid känt när man kliver på ett par Hendryx, men det som imponerar är att den känslan nu kombineras med en hanterbarhet som hittills inte har funnits. Funkallistic har genomgått en osynlig, men tydligt utveckling inför 2014.


K2 Annex 118 (Seth) 181cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11599_pic1c.jpg
147/118/135, 26m
Testad av: MarkusO, MnO, xJonx
Testad i: Åre


Seth Morrisons nya pro-model som går ett tydligt steg mot direktionell freerider jämfört med tidigare generationer, med visst undantag för SideSeth som också hade direktionella drag. K2 har omdesignat linjen rejält tills i år och har glädjande nog äntligen släppt sin snöplogande branta rockerprofil på tip och tail. Annex har en avesevärt lägre och renare tipprofil och numera är det en modern spets som ger flyt hela vägen fram med en tydlig lowrise. Det har tagit ett par år för K2, men nu presenterar de äntligen skidor som inte längre ser ut som fem år gamla hyvelbänksböjda AK Made´n. I puder kommer det att innebära en avsevärd förbättring, och dessutom ger det fördelar på hårt underlag iom att skidan håller sig närmare snön och inte fladdrar lika mycket.

Väl i testpisten känner vi dock igen K2-känslan. Det är precis samma konstruktion som vi har sett under många år från K2. Mängder med gummi, lite i mjukaste laget och en rund genomgående flexkurva. Trots en uppdaterad shape lyckas inte Annex imponera på testarskaran. Skidan känns lite obalanserad mellan tip och tail och den är allmänt seg och död. Skär går skapligt, men så fort man försöker runda upp kortsvängarna hänger den inte med. Det är framförallt fartkontrollerande semi-släpp-sladd eller vad man ska kalla det som inte riktigt fungerar. Skidan sladdar rakt ut/fram utan att runda svängen. Framänden är lös medan bakänden känns inlåst och lite överspårig. Förvisso ger det i viss mån en lätthanterlig brist på drag in i svängen, men kul är det inte. Formen är ok, men det är noll känsla i konstruktionen och den lilla retur som finns får man jobba för att hitta. Den här skidan passar åkare som inte bryr sig överhuvudtaget om snökontakt och närvaro, utan bara vill ta sig fram med så lite underlagskontakt som möjligt. Det är en skida som man efter ett par teståk snabbt glömmer. Till och med Jon som normalt sett gillar rejält med dämpning tycker att det här har gått långt över gränsen. "Meh... trist, K2", sammanfattar han.


K2 Shredditor 112 179cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11616_pic1c.jpg
Mått: 135-112-130, 20m
Testad av: PNyberg
Testad i: Les 2 Alpes


Här var det mer nya grejor K2! Shredditor är en midfat 5-pointer med en lekfull attityd. Liksom för den tidigare nämda D-Riddum drar shapen mot kategorins urfader JJ. Vid första ögonkast så ser formen väldigt JJ-ish ut med skarpa övergångar i tapern och en kort sektion med skärning i mitten. Flexet är K2-typiskt runt, men vikten är lägre än förväntat. Det gör att det inte riktigt känns som en K2 vid en första inspektion. Det är inte någon utpräglat lätt skida, men den är avsevärt lättare än de flesta andra lagg från den amerikanska tillverkaren.

Det massiva indraget gör att skidan känns lätt på foten och skidorna blir därmed väldigt lekfulla. Den mjuka nosen och tailen känns helt rätt för kategorin och gör skidan lätthanterligt snabbsvängd. Trots den mjuka tippen märker PNyberg inga tendenser till "tip bend overload" (när nosen överflexar och börjar bromsa istället för att flyta) trots att han i testsyfte verkligen försöker gå över gränsen. Det tyder på en väl avvägd kärnprofil och en lyckad flexkurva.

PNYberg fortsätter:
“Radien kändes bra och fungerade bra i de förhållanden som var aktuella i Les 2 Alpes vid testtillfället. I klartext innebär det alla tänkbara förhållanden, för på berget fanns det mesta den dagen. Även på hårdare partier var det lätt att både hitta och hålla skäret genom hela fartregistret. Värt att nämnas är att 179an och 189an känns som HELT olika skidor...alltså verkligen olika. 189an är bra mkt styvare och ser inte alls lika harmonisk ut i formen som 179an gör. Förmodligen är 179cm:aren utgångslängden och sen har 189 inte riktigt hängt med i skalningen. Eller också är det ett medvetet beslut från K2 för att få lite mer charge som krydda till lekfullheten i 189-versionen. Det hade också varit önskvärt att K2 hade valt att ta rockern från Shredditor 120 istället för att välja den som nu är aktuell på 112:an. I fallet 120 är rockern lite längre och har ett lägre avslut, vilket känns mycket bättre. I 112:an har K2 valt att lägga en högre och brantare böj på nosen och det känns som att den kan få rejäla plogeffekter när den kommer under snön. Risken är uppenbar att man flyger över styret aningen oftare än vad som är bekvämt."

PNyberg konstaterar avslutande att han trivs ganska bra på Shredditor 112.
"Jag skulle inte ha hatat mitt liv om jag blev tvungen att åka runt på par 112:or i 189 som varjedagskida. Det hade förvisso blivit en lekskida, men man ska ju ha kul på berget. Med tanke på min minimala trick-repertoar kunde en skida som denna även fungera i parken. Överraskande kul och modernt från K2 må jag säga!"


Line Opus 185cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11695_pic1c.jpg
Mått: 144-118-141, 17m
Testad av: xJonx och MnO
Testad i: Åre


En skida som jag har sett fram emot att få testa, men det har dröjt tills nu. Mr Pollard var tidigt ute med bra idéer när det gäller rocker och anpassning av flexkurvor och geometri osv till den nya tidens skidor. Termer som "early rise", "early taper", och skidors förmåga att gå rent genom snö när de inte flyter osv är viktiga framsteg i synen på hur rockerförsedda skidor ska byggas. Den enkla varianten där många tillverkare helt enkelt bygger en vanlig skida som bara böjs upp en aning, fungerar bevisligen inte lika bra i puder som en skida där hela skidans längd används till att skapa flyt. Det gäller både ur aspekten att hålla en skida på snöns yta och i aspekten att få en skida att gå rent och ostört när den väl inte förmår flyta längre. Pollard var en av de första att sätta ord på dessa tankar och det märks också i hans egen modell, Opus. Det här är en lekfull symmetrisk bc-jibber med en centrerad monteringspunkt och en del rocker. Spetsen är av lowrise-karaktär, men inte någon extrem sådan. Tailen är rejält uppböjd den med såklart och har en liknande rockerprofil som fronten. Alla som har sett Pollard åka vet att han värdesätter egenskaperna switch.

Skidan är väldigt jibbig i balansen och faktiskt en av de skidor som testas som är mest centerorienterade i känslan. Balansmässigt påminner den mycket om CMD:s Wizard faktiskt, så om man trivs med den, eller tvärtom så skulle man enkelt kunna byta mellan Opus och trollkarlen. I pisten förvånar Opus med att visa en stor dos mogenhet och en tydlig spårvilja. Med tanke på skidans karaktär i övrigt förväntar man sig ingen vidare pistprestanda, men faktum är att om man bara åker in sig på skidans centrerade balans så går den riktigt bra, även i en försäsongspist. Pressar man på i lite högre fart kommer man till en gräns när skäret börjar bli otryggt och det släpper en aning, men det känns mer som gubbsläpp än som haveri och är förmodligen även i första hand en fråga om mod och teknik som så många gånger förr i skidåkningssammanhang.

Flexkurvan är relativt lång och mjuk, men det finns lite stuns under foten som hindrar ojämnheter från att slå igenom fullständigt. Trots en ganska rejäl midjebredd på 118mm känns inte skidan alls stor. Det är ingen lättviktare, men den är ändå lätt att få med sig och känns rapp och fin i trånga lägen. För att få den riktigt lekfull krävs det dock att man trimmar om kantvinklarna en aning. Även om det är en fröjd att hitta så mycket grepp i en lekfull offpistskida så kommer ändå det ganska aggressiva kanttrimmet att göra den lite tungrodd i långa åk i alperna. En ökning av hängningen rekommenderas därför för kreativa åkare som köper den här skidan för att leka loss på berget.

Överlag en riktigt bra allroundskida med en lite tyst och dov, men inte överdrivet död, snökontakt som känns typisk för Line. Den passar åkare som är vana vid, eller vill vänja sig vid, fullt ut centermonterade skidor.


Line Sir Francis Bacon 190cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11696_pic1c.jpg
Mått: 140/108/136, 20m
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre


Lines långkörare i allroundklassen i bredlaggshyllan. Den med åren blivit lite smalare och gått ner till den numera nästan standardiserade bredden 108mm, men har å andra sidan samtidigt fått först rocker och sen mer rocker i tippen för att nå samma flyt. Rockerkurvan är Lines standard med en early-rise som går upp mot en relativt låg tip. Skidan har också precis som förväntat en aning spann under foten. SFB har under många säsonger ständigt varit ett tips till åkare som letar efter en skida som ska vara en kamrat på berget som klarar allt, tex under en säsong eller för månadsprojekt till alperna. Skulle man räkna antalet SFB som det har tipsats om i forumet genom åren så ligger den förmodligen högt upp i rankingen. Och visst är det en bra skida. Den är så neutral att vissa möjligen valt ordet intetsägande, men det är ändå skida 1.0. Snökontakten liknar den i Opus och är lite dovt mörk, men det finns ändå en respons från underlaget som livar upp åkningen. Line är bra på att balansera dämp och direkthet.

Flexkurvan är harmonisk med lite extra stuns under foten, men ändå inte hård nog för att bli brytig. Den presterar förvånande bra på hårdare underlag och det finns en hel del tryck att plocka fram när det går undan. Även om Pollards skidor alltid har mycket lekfullhet i sig så ska man inte förledas att tro att SFB är en ren leksak för butters och sidecountrykreativitet. Även den som trycker på i pisten, eller över uppåkta partier har mycket att hämta i SFB:n. Greppet är också riktigt bra och faktiskt fullt i klass med Lines mer direktionella allrounders. Jon upplever att skidan går kanon till en viss gräns, men när han lägger i max tryck och driv i skidan släpper greppet och stabiliteten en aning. Det var inget jag upplevde, men då tar jag det å andra sidan klart lungare än Jon, även om han för tillfället är mer mänsklig än vanligt med sin nyopererade knäskada.

Balansen i skidan är styrbar och det går att gå fram långt och stå centrerat om man vill, men det går lika bra att gå bak till -6 någonstans och köra den med en traditionell montering. Skidan är mycket förlåtande för både vikt- och bootcenterplacering och därmed är det också en skida som passar många typer av åkare. Den här kan man sätta under fötterna på en ren jibber och en konservativ ren direktionell åkare samtidigt och båda kommer att bli nöjda, förutsatt att man justerar monteringspunkten.

Bredden 108mm borgar för en smidig, kompakt och lättmanövrerad känsla där man slipper den vridkraft som dyker upp i fötterna när midjemåttet växer mot eller över 120mm. Det är inte svårt att inse varför den här breddklassen når allt större populäritet. Duktiga åkare som vill ha en smidigare skida för åkning eller tur, nyare offpiståkare som inte riktigt kan hantera fullstora bredlagg och åkare som gillar att åka i komfortinriktade SPK-alike-tofflor istället för hårda högpresterande pjäxor. Anledningarna är många till att kliva ner en aning i bredd. Det kostar en del flyt, men i ärlighetens namn åker en medianåkare även inom den avancerade friåkargruppen väldigt sällan i snö där inte 108mm räcker till. Det här är en vettig kategori för väldigt många helt enkelt och SFB är en stark skida som full förståligt har många anhängare. Vad som talar emot den är att shapen börjar bli lite gammal. Det finns skidor med modernare rockerkurvor framförallt som kan utnyttja bredden bättre för flyt. Även om Pollard är bra på att snacka om rockerformer och dess förträfflighet så har de släppt tätpositionen de senaste åren och kör vidare på en 3-4 år gammal profil i tip och tail. Inte desto mindre fortsätter SFB att vara en go skida.


Line Sir Francis Bacon 184cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11696_pic1b.jpg
Mått: 140-108-136, 18m
Testad av: PNyberg
Testad i: Val Thorens


PNyberg lämnade följande rapport efter en Baconkryddad lössnödag med 184cm-versionen i Val Thorens:

“Bacon är bra! Det är gott, knaprigt och framförallt jävligt roligt att åka på! Dessa testades i Val Thorens två dagar efter snöfall, dvs när pudret började bli uppkört. De tre dalarna är stort dock och det fanns mycket bra snö att hitta. Jag har alltid varit nyfiken på SFB, men jag har aldrig lyckats få till ett test av den enkla anledningen att de skidor som har funnits tillgängliga ALLTID har varit utlånade. Det finns ett par sådana skidor som alltid är utlånade på alla skidtest i Sverige...VARJE J***A GÅNG! Tur att jag är i Frankrike nu istället...

Det första jag känner är att "oj! dessa är lätta på foten" och "oj! dessa är mjuka i tip och tail!". För det är de! Riktigt mjuka och lätta och det känns som att man inte har något under fötterna alls (fast på ett bra sätt). Jag carvade lugnt och roligt och försökte på årets första butters som gick bättre än förväntat och det har jag med all sannolikhet skidorna att tacka för mer än min (bristfälliga) teknik.

Sedan tog jag en kort hajk upp till ett kort, brant och nästan orört puderfält (kanske var orört av just anledningen att det var kort?) för att få känna lite på planing med SFB:n. De flöt riktigt fint, men jag kunde inte driva skidorna på samma sätt som vanligtvis gör utan fick istället stå mer neutralt. Monteringen var satt enligt EPs rekommenderingar på -2,5cm från TC och det känns helt rätt, även om jag fick ställa om tekniken en aning.

Efter att ha justerat stansen lite så var alla dyktendeser borta och kvar fanns en otroligt lättmanövrerad skida! Glad i hågen gled jag bort till en annan liten brant som jag hade kört dagen innan på mina Head Supermojo 103 (och då förstår vi alla varför den gode Nyberg fick ställa om stancen lite… /MnO). Supermojon har som alla vet inbyggd autostomp och fartspärr saknas helt. Det var betydligt mer uppåkt dag 2 och de flesta landningar på givna klippor var mer eller mindre utbombade...men vafan det är klart att man som forumets testpilot måste prova hur skidorna känns även i svåra landningar! I första skuttet har jag full kontroll i luften och bemödar mig med att se om skidorna fortfarande sitter kvar på foten (kan lätt misstolkas som att jag grabbade här..men så var inte fallet) pga den lätta svingvikten. De gör de som tur är och landningen sitter bra. Jag drar vidare med 2-3 goa svängar i detta roliga underlag (puder blandat med puckel) ner till en klippa som jag har i minnet sen gårdagen. Siktar lite mer vänster än igår för att undvika det värsta bombhålet och flyger utför. Stompar med vikten mitt under foten (såklart). Med så mjuka spetsar i båda ändar krävs det precision i landningarna och den här gången prickar jag rätt. Tailen är i det här sammanhanget väl lång, men mjuk, och ger inte helt det stödet som jag helst skulle haft på en varjedagskida. Å andra sidan har den säkert kvaliteter när det idkas rövenförst-åkning. Det är dock något som jag varken utövar särskilt ofta eller särskilt bra.

Ser du efter en lekfull varjedagskida som klarar det mesta, förutom STENHÅRD åkning i shitfuck (det är ju det nya nu efter jonsberts bravader…) som gör allt inklusive park så har du en stark kandidat här. Den passar även till personer som letar efter sina första puderplank men inte vill ha alltför breda, stora och tunga saker. För er som är i min storlek så finns det även en 190cm variant i år… Tyvärr fanns inte den tillgänglig för demo."


Majesty Lumberjack 185cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12933_pic1c.jpg
Mått: 155/120/145
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen


Hos Majesty har det inte hänt så mycket i modellprogrammet på freeridesidan tills i år. De låter de tidigare modellerna ta ett varv till och uppdaterar bara grafiken. Konstruktionsmässigt både känns och ser skidorna identiska ut. Först ut på en provtur är Lumberjack, en 120mm bred puderspecialist med en honeycombtrimmad blandträkärna av lätt poppel och kompakt ask. Ganska lovande konstruktion med andra ord, men intrycket från förra årets Majestyskidor består. De är välpresterande rakt över, men saknar det där lilla extra för att sticka ut, både ur ett positivt och negativt perspektiv. Lumberjack är inget undantag, även om fullrockern uppskattas storligen. Det här är äkta plug and play. Det här är en typisk skida som man kan kliva på och sen sluta fundera, om man nu inte som författarkvartetten har en prylteknisk ådra och gillar just att fundera över prylar.

Lumberjack är en relativt symmetrisk skida som också balanserar som en sådan. Man har ganska mycket skida bakom foten, både i bredd och längd och det gäller att stå mitt på för att hitta rätt i skär och kortsväng. Går man för långt bak viker sig tailen en aning samtidigt som skidan visar en tendens av att skena iväg. Det är inte direkt svårkontrollerat, men det blir en smula bångstyrigt. Med en centrerad vikt däremot är skidan istället lättkantad om än en smula långsam. Den hänger med runt på ett servostyrt sätt och i lite bökigare snö är det en fröjd att låta fullrockern ta hand om förböjningen av skidan. Även om fullrocker också har sina nackdelar så är det konstigt att marknadstrenden just nu går mot enbart hybridspannade skidor. Fullrocker har definitivt sin charm och det ger en lättsvängdhet även hos riktigt breda skidor som inte går att matcha med en spannsektion under foten.

Rockerformen är kanon under foten, men i ämnet tip och tail lämnar den en del att önska. Tyvärr är tip och tail av gammaldags typ med riktigt brant böj, vilket känns hopplöst förlegat och kan sägas vara en relik sedan den tiden då skidorna saknade rocker. Redan i partier med pärlsockrig konstsnö känns tailbraken tydligt. Även om det inte stör i just det här fallet så ger det en indikation på att den här skidan kommer att bjuda på ett rejält bromsande tailsnösprut i mjukare snö vid kantning. Dessutom är tippen lika brant och den kommer att ploga ordentligt med snö när den inte förmår flyta i lätt, nyfallen snö. Båda teståkarna hade gärna sett en uppdaterad rockerkurva i tip och tail och en aning indrag för att minska tailbrake, plogtendenser och en förmodad lätt hookiness i mjukt.

Pistegenskaperna är normala för kategorin. Man tar sig fram med den äran och Lumberjack spårar fint i skär så länge det inte är för hårt. Radien känns kort och skidan gillar att svänga. Den lätta känslan i kärnan hjälper till att hålla den stora skogshuggaren skapligt rapp i manövrar. Över riktigt isiga partier släpper det oavsett kraft i skäret, men det gör å andra sidan det mesta annat också. Kortsväng kräver, som tidigare nämnts, en bra balans, men när man väl har åkt in sig är skidan poppig och kul. Svängväxlingar kräver också en mix av insats och finess för att ge maximalt utbyte, men överlag är det ändå små effekter av att göra fel. Överlag en trevlig bekantskap.


Majesty Superior 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12938_pic1c.jpg
Mått: 135/115/130
Testad av: MarkusO
Testad i: Tandådalen


Majesty testades mer ingående förra året, men MarkusO tar den ändå på en sväng i Tandådalen. “Superior ser ut som en fivepointversion av Lumberjack. Grundkänslan är också densamma, även om jag upplever den som en aning krispigare. Det är befriande lite vrid från bredden, vilket piggar upp. Nackdelen är uppenbar - kanten är kortare och den stabiliserar därmed sig själv lite mindre än Lumberjack vid kantning. Jag tycker Majesty här har dragit det hela ett steg för långt. Det skulle hållt igen en aning på indragen och då skapat en riktig vinnare. I nuvarande utförande blir den en aning nervös i släppen på hårdare underlag. De dyker upp plötsligt och blir lite mer dramatiska än vad som kan anses bekvämt. En hybrid mellan Lumberjack och Superior borde vara Majestys nästa projekt.


Moment Bibby Pro 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11349_pic1c.jpg
Mått: 145-120-136, 23m
Testad av: MarkusO, xJonx, MnO
Testad i: Tandådalen och Åre


Moment fortsätter sin existens på den svenska marknaden, men under ny importör. De nya grabbarna bakom märket har tagit över efter föregångaren Hasses entusiasm och presenterar ett digert utbud i både Tandådalen och Åre. Bibby Pro har funnits i många år, men den har hela tiden uppdaterats. I år har Bibbyn tagit ett kliv mot mer puderfokus, men den fortsätter att vara en referensskida i allroundklassen. Med 120mm som ny midjebredd, en ny rocker och med ett lekfullare och mjukare flex har karaktären ändrats en aning. Det är inte längre en everyday som drar lite mot charge, utan snarare en everyday som inte vill ge avkall på några puderegenskaper.

Moment är mästare på att få fram neutrala, men inspirerande konstruktioner och årets nya Bibby är inget undantag. Skidan innehåller massvis med åkkänsla och det är lätt att hitta rätt direkt. Balansen är inte centrerad, men monteringspunkten känns ändå relativt långt fram. Även om man längdmässigt därmed har mycket tail bakom foten är tailen kraftigt rockad och dessutom ganska mjuk, så den upplevs aldrig som stor i aktern. Däremot gör dessa tailegenskaper skidan väldigt smidig och kul när det stökar till sig. I och med breddökningen och uppmjukningen har en del av Bibbys kännetecknande stabilitet på skär försvunnit, men det är fortfarande med full trygghet den släpps iväg även över utmanande partier i pisten. På det stenhårda underlaget blir det lite väl halkigt då och då, men nog känner man igen den där kamratliga Bibbyandan. Bibby fortsätter sin bana som en skida som snabbt blir din vän på berget.


Moment Deathwhish 190cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11345_pic1c.jpg
Mått: 138-112-129, 27m
Testad av: xJonx och PNyberg
Testad i: Åre och Riksgränsen


Moment har som vanligt uppdaterat en hel del i sin breda produktportfölj inför vintern, men Deathwish är en av de modeller som återkommer i oförändrat skick, förutom den obligatoriska grafiktrimningen naturligtvis. Deathwish är en 112 mm skida med everydayprofil från Moment. Den har rocker i tip och tail som är hög, men harmonisk. Det unika med Deathwish är vad Moment kallar Dirty Mustache Rocker. Det är en underlig spannprofil med ett kort plant avsnitt i mitten som sedan går ut i en spannsektion fram och en bak, för att sedan övergå i en mer tradtionell rocker fram och bak. Resultatet blir alltså ett spann som är avdelat med en plan sektion mitt under foten och en skida som har två tydliga kontaktpunkter fram och bak. Idén är att öka greppet på hårt underlag genom att öka trycket på dessa två punkter, samtidigt som egenskaperna i mjuk snö ska bibehållas. Jon och Per testar skidan ett antal åk för att se om verkligheten kan leverera lika mycket katalogen.

Jon testar skidorna i Tandådalen och Åre, medan PNyberg luftar den i Riksgränsen. Båda konstaterar att att det känns ovant med trippel-punktcambern, i alla fall till en början. Jag som åkte på DeathWish förra året håller med. De två tydliga kontaktpunkterna känns ibland tydligt, för att sedan helt försvinna i närvaron igen. När skidan sladdas över en puckel, eller drivs på i en stökig runout eller liknande envisas Deathwish med att på ett oberäkneligt sätt bjuda på en lätt hook lite då och då. Det skapar ett uns av osäkerhet i åkningen, men är förmodligen bara en vanesak. Deathwish har bra kantgrepp i sladdsväng och sitter i pressad sväng på alla underlag. Snökänslan är lagom direkt utan att vara för mycket åt det krispiga hållet, precis som flera andra av Moments skidor. Flexet är också mycket väl avvägt och den svarar bra utan att kännas stel. I enklare partier i pisten är det mycket lätt att rada upp carvingsvängar. Den går lätt och smidigt in i svängen och det behövs inte alls mycket kraft för att initiera sväng. Jon delar ut ett svagt minus för att kanten känns lite kort och för att den lättsamhet som finns i lägre farter övergår i en lätt otrygghet när det går fort på skär. Förmodligen är det återigen tryckpunkterna som får skidan att bete sig oberäkneligt. Hög fart och sladdsväng går däremot bra och skidan är trots camberpunkterna lätt att sladda ut i hela fartregistret.

Per testar Deathwish i Riksgränsen och får testa på det mesta i snöförhållandeväg, även om nysnön lös med sin frånvaro:

“Ända sedan jag först såg spannprofilen på DW så fick jag en känsla av att det här kommer att kännas annorlunda mot det mesta annat (uppenbart, någon?). Första åket för dagen var rätt tidigt och snön var STENHÅRD. Det siktades på den dropptvingande sheriffen och sedan pisten ner till övre stolsliften. Landningen i sheriffen var obönhörligt hårt och det var nära att stupet tog ännu en skalp den dagen. PANG...fy satan vad det kändes i fötterna! Skidorna har inte så mycket med det att göra, utan här saknade man snarare Skolmens klassiska vibresjonsdempere i pjäxorna! Pisten ner var hård, men blev trots detta jäkligt kul med Deathwish. Kanta mer och mer och skidorna svarar. Kärnan är lätt och dämpningen är måttlig. Det är långt från den där Hendryxartade wc-storslalomkänslan, men isgreppet är kraftfullt och förtroendeingivande även i de rådande hårda förhållandena.

I avvaktan på att snön skulle mjuka upp sig blev det mer pistnötande. För att få ut maximalt av den dubbelspannade dödslängtarskidan måste man driva den aktivt, och då i synnerhet i nosen. Svängkaraktären är att nosen initierar och resten följer med. Avslutningen är lite tråkig med snäll retur om man jämför med mer pistorienterade skidor, men i jämförelse med kombatanter i breddklassen håller den sig mitt i resultatlistan i den aspekten.

Så fort snön utanför blev bättre blev det ett par vändor i Uffes och därikring. Skidorna är styva och stabila med en tail som ger massa stöd för mindre lyckade landningar och när man börjar skena i puckel efter ett drop. Vad jag inte gillade var att man ganska ofta och ganska oregelbundet märkte av den så kallade "dirty mustache"-rockern" med sina tydliga kontaktpunkter. Tip och tail har en tendens till att hooka (särskilt nosen) när man skulle knixa sig fram bland pucklar eller andra trängda lägen. Samma egenskaper som ger grepp i kontrollerat skär blir här ett störande moment.

DW är en fin Skandinavien-skida som skulle kunna bli ännu bättre med några få justeringar. Jag hade absolut kunnat tänka mig att åka Nordals på NM med dessa under fötterna efter lite arbete och inåkning på dem, men hook-tendenserna gör att det krävs tillvänjning och trimning. Är man inte ute efter att snurra för att leka så är Deathwish riktigt fina i klassen för roliga direktionella offpistskidor."

Både Jon och Per gillar alltså skidan, men har samtidigt tidvis problem med dess huvudingrediens dubbelspann/rockern. En lösning är såklart att slöa ner skidan i de punkter som hookar både fram och bak. Det hade gjort skidan mer förutsägbar, men samtidigt hade hela idén med dubbelspannet försvunnit. Man kan inte undgå att fundera på hur exakt samma skida hade känts med helt vanligt spann och rocker. Förmodligen hade den varit lika bra eller bättre nästan jämnt, men den hade antagligen tappat den där sista spetsen i greppet på hårt underlag som man hittar i Deathwish. Rådet testa före köp känns återigen aktuellt.


Moment Exit World 190cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11348_pic1c.jpg
Mått: 142-115-132, 26m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Tandådalen och Åre


Exit World är en ny skida från Moment som enligt grabbarna i tältet är baserad på förra årets Bibby Pro. Släktskapet märks tydligt och resulterar till och med i att både MarkusO och MnO helt tar för givet att det är den nya Bibbyn när den grabbas i skidstället i Tandådalen. Inte ska man behöva plugga grafiker innan skidtester eller läsa på topsheets? smile Det är dock ingen Bibby utan en ny turanpassad skida med en lättare träkärna och en tail som är lite inskuren längst bak för att fungera bättre med stighudar. Det är inte på långa vägar någon superlätt turskida, men den är uppskattningsvis 150-200 gram lättare per skida än Bibbyn och det känns faktiskt tydligt.

Flexet är balanserat på samma sätt som alla andra Moment vi testar under helgen. Det är en jämn och rund flexkurva utan några konstigheter och man kan ana en lite uppmjukning i tippen, även om det inte är mycket. Balansen i skidan är så nära perfektion man kan komma och alla tre testare gillar Exit World direkt. Vi har sagt det förr och det gäller fortfarande: Moment är mästare på att hitta rätt i kärnprofiler. Den bettar ganska dåligt på hårt underlag och är det is finns inget att hämta, men spårningen i skär är fullt godkänd så länge det är skapligt mjukt. Trots ett ganska snällt flex klarar den av hög fart riktigt bra, även om vi har svårt att fullt ut våga driva skidan med kraft bland isfläckarna i Tandådalen. Här och där släpper det och då blir man lite passiv. I Åre är det enklare, eftersom det snarare är hela fotbollsplaner av is istället för oväntade fläckar. Även om det inte bettar i det läget så tar man sig fram på sladd med bra kontroll.

Rockerkurvan är väl brant i slutet och tailen reser sig lite väl snabbt och högt. Som i så många andra fall hade vi gärna sett en rocker med mer lowrisekaraktär för åkning i riktigt ängladamm. Men i allt annat än superlätt puder kommer Exit World att flyta mycket bra, det råder det ingen tvekan om.

Känslan i konstruktionen är poppig och lätt, och en smula mer åt alert krisp än övriga Momentskidor. Det beror förmodligen på den lättare kärnan och helt enkelt den lägre egenvikten.

Sammanfattat är Exit World en trevlig skida för åkare som gillar lättåkta skidor med ett drag åt turåkning. Den kommer aldrig att briljera i pisten, men den räcker till för att man inte ska förlora äran fullständigt. Ännu en bra skida från Moment.


Moment Governor 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11347_pic1c.jpg
Mått: 142-116-128, 26m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Tandådalen och Åre


Moment har sin vana trogen rejält med modeller och den här vintern är inget undantag. Med ganska yra, men likformiga grafiker och olika koncept som blandas in i en mix av diverse modellnamn är det inte lätt att hålla tungan rätt i mun när man ska reda ut hur modellinjen ser ut. Vi grepper något förvirrade Governor ur hyllan och än en gång känns det som att vi är relativt nära referensskidan Bibby Pro. Även här finns tydliga skillnader dock och de framgår direkt vid en närmare inspektion. Governor är en skida som går mycket mer mot en direktionell freerider. Tiprockern är av samma typ som hos Bibby och Exit World, men spannsektionen går långt bak till en nästan platt tail med bara ett lätt lyft den sista centimetern. Skärningen är av pintailkaraktär med skärningen 142-116-128. 14mm taper alltså, vilket iofs inte är en ren pintail, men det är ändå lite mer än marknadens medel just nu.

Moment kallar Governor för charger och visst går det att ladda på den. Men det är fel att kalla den en ren charger. Den har fortfarande ett stort mått finess och även om den är lite hårdare än de andra Moments vi testar så går den inte över gränsen och blir stum. MarkusO klassar in den som en av helgens favoriter:

“Riktigt skön. Följsamhet och förutsägbarthet är nyckelorden. Utstrålar ett förtroendeingivande lugn. Skön balans i skäret, med tendens att bitvis drifta en aning baktill. Det gör den lätt att sladda ut vid behov. Lite tunggungig möjligen. En aning mycket massa för sitt eget bästa? Ett par korn av upplättningen från Exit World hade inte skadat. Men det är ändå en riktigt bra skida."

Jon hittare inte rätt på skidan. Han har åkt på centermonterat i ett antal år nu och att klicka i en bakmontering kräver omställning. Jon tycker tvärt emot Markus att tailen känns lite stum, men meddelar samtidigt att balansen i skidan i stort inte alls passar honom. Han hamnar för långt bak på skidan helt enkelt. “Inget för mig, men en kompetent skida.", avslutar kryss-Jon.

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad MnO (5 år sedan)

Movement Trust 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/11255_pic1c.jpg
Mått: 141-108-129, 22m
Testad av: PNyberg
Testad i: Val Thorens


Trust från Movement testades förra året och gillades av både MarkusO och MnO för dess kombo av lättåkthet och trygghet. Movement har ett modellprogram som är enormt. De har ett otroligt stort antal olika modeller för att vara en relativt liten tillverkare. Trust är en direktionell allroundskida med 108mm:s midjebredd. Shapen är en tiprockad direktionell skida med väldigt bakmonterad bindingspositon. Det ser värre ut än vad det är dock, för tailen är aktiv nästan hela vägen bak, vilket lurar ögat en aning. Men bakmonterat så det förslår är det hur man än vänder och vrider på den. PNyberg kompletterar föregående års test med följande rapport från Val Thorens:

“Jag har testat lite Movement förr och alltid varit glada i deras skidor. Trust trodde jag skulle vara en Goliath (ruggigt bra skida!) med en modernare form och tiprocker....men så var det inte alls. Trust är lättare och klenare byggd än Goliath, vilket man kan förstå om man synar Movements linje i år. Den som vill ha ett par köttarlagg väljer SuperTurbo och de som vill ha något snällare med samma grundbalans väljer Trust. Trust är en ganska lätt skida som gör all typ av åkning på relativt snäll snö enkel. För mig som lite tyngre och större åkare orkar den inte med uppkört och hög fart. Då blir det för fladdrigt helt enkelt och längtan efter SuperTurbo infinner sig. Men för åkare som antingen vill kunna slänga på ett par hudar och knata en bit med laggen, eller bara föredrar en lättsam känsla i en direktionell shape, då är Trust ett utmärkt val. På med ett par Techbindningar och den konservative åkaren som vill stå långt bak har direkt en kamrat på berget. Movement bygger bra grejer och detta är en bra skida, så länge man är medveten om i vilken kategori den ska sorteras in. För mig når den tyvärr inte riktigt upp till förväntningarna, men det kan bero på att jag väntade mig mer laddpontial. Med tanke på hur bra konstruktioner Movement lyckas få fram hoppas vi att de till nästa säsong kommer ut med lite nya mer spännande shaper. Chargern SuperTurbo i all ära (den bör åkas BALLS TO THE EFFING WALLS (återigen...se jonsberts video) för att vara roliga!), men vi vill se mer kreativitet när det gäller modellerna under den."


No Copy Rush Rocker
https://www.freeride.se/img/review/original/11203_pic1c.jpg
Mått: 129/92/120
Testad av: MarkusO
Testad i: Åre


En smal skida med offpistpotential från No Copy. Skidan är 92mm under foten och därmed en av dom smalaste vi testar den här gången. Den har en rejäl rockertip, av "Megawatt-typ", dvs det är inte en långsam rocker, utan snarare en rejält stor tip. I tailen är rockern hög, men kortare. Konstruktionsmässigt är finishen inte riktigt i par med de bästa på marknaden. Speciellt belaget är inte alls bra, eller i alla fall inte bra preparerat. Struktur saknas nästan helt och belaget är snarare blankpolerat. Rush Rocker tar guldmedaljen för helgen i särklass sämsta glid och suger fast som en sugpropp på en glasruta här och där. Frontrockern är skön och lagom hög. Balansen i skidan är fin och den är netural i avseendet balans mellan fram och bakände. Monteringspunkten sitter exakt rätt. Skidan är åt det hårda hållet, men dämpningsgraden är låg. Det blir därför en krävande ritt där underlagets ojämnheter fortplantar sig ostört genom skidan och upp i foten. En bra shape, men NoCopy behöver tillföra mer dämpning och gärna ett lite mjukare flex.


No Copy Super Mega Jarlesome
https://www.freeride.se/img/review/original/9702_pic1c.jpg
Mått: 145-122-138
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Åre


Spoon är ju coolt sägs det och då måste ju Super Mega Jarlesome från NoCopy vara coolast av dom alla. DPS och Elan satsar på belagspoon, medan NoCopy går sin egen väg och sågar istället ut en skida som har formen av två rejäla skedar som sitter ihop i skaftet. Belaget är däremot helt platt. NoCopy har i alla fall inga problem med för många nej-sägare i bolaget, det står helt klart. Den här skidan ser ut som en tesked till Jätten Vist. Eller är det kanske sleven till glosoppan? För just glosoppa serveras i stor mängd när man ställer sig med den här skidan i liftkön. Det var länge sedan någon av oss fick lika mycket kommentarer om ett par skidor. Bara det är ju värt en del.

"No no no - you will not be able to try this one", inleder NoCopy sin beskrivning av skidan på sin hemsida. Men till vår bubblande glädje så får vi faktiskt göra det i Åre. Den är äntligen uppmonterad och redo för ett teståk efter att ha stått och trånat oss i tältet vid ett flertal tidigare tillfällen. Även om vi är aningen skeptiska och en smula skräckslagna så kan vi inte motstå frestelsen att ta ett par åk med Jarles frankenski. Till vår stora förvåning så går det faktiskt helt ok att åka på skapelsen. Den känns inte alls så extrem som den ser ut när den väl släpps lös (nåja...) i Gästrappet. Den bettar riktigt bra tack vare de två mycket koncentrerade tryckpunkterna fram och bak och just för dagen i Åre Ice Rink är det en egenskap som värderas högt. Även mjuk snö känns ok, men det är hela tiden med en konstig underton av instabilitet. Man måste ta det lugnt, för helt utan förvarning eller logik sticker den ena eller båda skidorna iväg åt vilket håll som helst. Att åka med plana skidor är som att kasta en tärning på en finlandsfärja i orkan. Precis vad som helst kan hända och tärningen stannar aldrig riktigt helt. Vips så drar högerskidan in över den vänstra, och vips igen så skär samma skida fast och sticker iväg utåt, samtidigt som den andra skidan rycker till som om den fick en elstöt. Värst blir det på slapp skrå, där man verkligen måste hålla fast skidorna för att inte det ska gå fullständigt åt helsike. NoCopy skriver vidare i sin produktbeskrivning: "they lack the tip/tail catching like conventional skis"... det måste vara en av de mest felaktiga beskrivningarna som jag någonsin läst. Det beror iofs på vilken slumpmässig tidsperiod man avser att beskriva. Då och då är de fria från hooking, men i nästa sekund är det EXTREMT hooky och växlingarna däremellan följer inga regler. Super Mega Jarlesome kan klassas in som ett nytänkade projekt vid ritbordet som är kul att ta ett åk på, men i verkligheten är det svårt att hitta några poänger med den extrema shapen. Kan vi hoppas på Super Mega JarleSpork nästa år?

Jon och Markus är rörande överrens om Super Megan och sammanfattar sina intryck på följande vis:
Markus: "Bäst."
Jon: "Bäst."


Rossignol Soul 7 180cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12305_pic1c.jpg
Mått: 136-106-126, 17m
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Tandådalen


Ross 7-serie består av en hel linje skidor och de tre bredaste heter Soul 7, Super 7 och Squad 7 och alla dessa tre testas i Åre. Hela serien är en mycket lyckad freeridesatsning från Rossignol, som tidigare har käns lite mossiga i segmentet. S7 i all ära, men alla som någon gång har testat den i riktigt bra puder vet ju att Ross inte riktigt lyckades med den alltför höga plogrockern. Den har trots det hängt med i många år och det är just S7 som ändå är urfadern för den här linjen skidor, men det handlar om en mycket stor uppdatering, både i konstruktion, shape och rocker.

Rossignol har fått till grafiken bra i år. Skidorna syns tydligt i ställen och de andas högteknologi med genomskinliga spetsar bland annat. Det drar blickarna till sig och ser onekligen fräckt och lätt ut. Det är dock inget unikt alls, utan det är i grunden samma konstruktion som används i tex Rocker2-serien från Salomon och forumets egen Opinion. Tanken är att en honeycombplatta byter ut kärnan och/eller ABS:en i fronten av skidan där det har som störst effekt för svingvikten. Rossignol använder stansad ABS, vilket är klart tyngre än det rena honeycombmaterialet Koroyd som används av bla av Salomon, Poc och Extrem. Mindre effekt hos Ross alltså, men det ser coolare ut, vilket är nog så viktigt när det ska säljas skidor. Även Rossignols lösning lättar dock upp spetsarna rejält i jämförelse med hel ABS dock ska sägas och den här typen av upplättningar av tip och tail kommer förmodligen att bli väldigt vanlig bland stora skidor på ett par års sikt.

Först ut ur testtälten är Soul 7, som är en en av årets mest omtalade skidor och det är lätt att förstå varför. Det här är en skida som går i frontlinjen för en ny typ av offpistskidor. Det är skidor i 104-109mm-klassen som riktar sig till åkare som inte riktigt orkar med, eller vill ha fullstora skidor. Flera tillverkare kommer med liknande modeller, där en större och helt offpistinriktad skida skalas ner till ett mer hanterbart och kanske framförallt mer kommersiellt gångbart format. Redan efter ett par svängar med Soul 7 inser man att det här är extremt lättåkta grejor. Det är lattjo och kul och en massa spänstig ren fiber i känslan. Det har förmodligen aldrig varit lättare att åka en skida i den här kategorin. Soulen är lätt att få in i skär och är balanserad när den väl ligger där. Det är lätt att sladda ut när som helst i svängen och därmed är det väldigt smidigt att kontrollera farten. Precis som marknadsföringen antyder känns skidan mycket lätt på snön och är reaktiv för input. När man lägger ner mer kraft i snön finns inte mycket att hämta. Även i en trång försäsongspist når man ganska snart en gräns för när det börjar fladdra och kännas otryggt. Isgreppet är högst mediokert även om det är ok så länge det är mjukt och spårviljan är lika begränsad. På slagigt underlag måste man nästan hålla fast skidan i skäret istället för att som med mer stabila skidor bara låta skidan spåra och göra sitt jobb ostört.

Jon har samma intryck av skidan: "Väldigt lätt på foten. Lätt att byta kant i svängväxlingar. Lätt att få runt. Det går bra att carva så länge farten är måttlig och trycket likaså och underlaget ej isigt. En dröm för den medelgoda åkaren utan några ambitioner att köra raceigt. snökontakt, ganska odämpad utan att fallera när det blir lite mer ojämt, men helt klart åt det krispiga hållet. känns nästan väl lätt när det är lite slagigt. Dåligt spårgrepp. Bra sladdgrepp så länge det inte är isigt.

Så länge farten är måttlig, underlaget är mjukt och åkaren inte har för avsikt att göra annat än att åka runt och smålattja med liten kraftinsats är Soul 7 en suverän skida. Det här är en modell som verkligen öppnar upp breddklassen för nybörjare på bredlaggssidan och det är en skida som gör det möjligt för många medelåkare att ta klivet upp till offpiståkning. Den som vill ha en trygg och stabil skida för att stå på över varierade underlag kan redan i katalogen bläddra förbi Soul 7.


Rossignol Super 7 188cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12306_pic1c.jpg
Mått: 140-116-130, 20m.
Testad av: MarkusO, MnO, xJonx
Testad i: Åre


Super 7 som vi testar direkt efteråt är mycket lik Soulen. Det är som att dra i ett skalreglage där den extra bredden ger lite mer stabilitet. Det krävs som väntat lite mer kraft för att få fart på Super, men det är fortfarande en skida som är mycket lättåkt. Även egenvikten är såklart ett snäpp högre, men den fjäderlätta snökontakten känns igen. Super 7 är en större variant av Soul 7, helt enkelt, med allt vad det innebär.


Rossignol Squad 7 190cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12309_pic1c.jpg
Mått: 145-120-126, 29m
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre


Uppskalningen fortsätter vidare i serien och nästa steg är Squad 7, som är den största skidan i 7-familjen. Nu börjar det bli bra. Geometrin är liknande och lättsamheten finns fortfarande kvar, men med den stabilitet och trygghet som dyker upp när midjebredden ökar försvinner mycket av de nervösa inslag som vi hittade hos Soul 7 och i viss mån även i Super 7. Det är fortfarande en mycket lättåkt skida och namnet Squad, som tidigare stått för äkta biffighet i Ross-linjen, känns fullständigt malplacerat. Det här är mil från de första generationernas Squad-skidor. Snökontakten är liksom i de smalare Soul 7 väldigt direkt och krispig. Till skillnad från många övergummerade Ross-skidor i historien finns knappt något gummi alls mellan fot och snö, även om dämpningsgraden är något högre i den här större skidan. Allt sker som väntat med lite mer långsamma uttryck när bredden under foten börjar närma sig 130mm.

I åkningen är Squad smidig och lättjobbad. Oavsett om man lägger in tryck i skär eller ställer sig upp en aning och snabbar upp åkingen i ett par kortsvängar följer Squaden villigt varje kommando. Årepisterna är som vi har nämnt riktigt isiga den aktuella dagen och på de hårda partierna blir det bara has och sladd. Men så fort det mjukar upp en aning så sitter skäret direkt och enkelt. Stabiliteten är ok, men ändå under medel för kategorin. Skidan havererar aldrig dock. Det fladdrar en aning, men det är ändå mycket lättare att hantera slagen i jämförelse med lillebror Soul. Skidorna är glasfiberbaserade och därmed blir det aldrig fullt ut kolfiberettrigt, men snärtigt så det förslår är det i respektive breddklass. Även efter test av Squad 7 består intrycket av att 7-serien från Rossignol är ett stort steg från tidigare skapelser från tillverkaren. Hela serien är skidor som passar bäst för åkare som vill ha en lättåkt och spänstig känsla. Välj sedan grad av pondus och flyt genom att välja önskad midjebredd. Varken Jon eller Martin ser någon som helst anledning att välja något annat än den bredaste skidan Squad i serien. Även i en försäsongspist med konstsnödominans och mycket is föredrog vi båda utan minsta tvekan Squad framför Super 7. Soul 7 har en egen målgrupp i åkare som är nybörjare på offpiståkning och de kan med fördel välja en smal skida. Men för avancerade åkare är det Squad som gäller.


Salomon Q98
https://www.freeride.se/img/review/original/12684_pic1b.jpg
Mått: 137-98-123, 20m
Testad av: MarkusO och MnO
Testad i: Åre


Q98 är en smal version av den betydligt mer kända Q115, eller Rocker2 115 som den hette förra året. Precis som i fallet Q115 har Salomon kombinerat framdelen från Rocker2-serien med en lite mer traditionell bakände. Den här skidan är ett bättre alternativ än tex Rocker 2 90 från förra året som inte var alls lyckad. I nya Q98 fungerar det bättre. Den är kvick och styrbar, med viss kompetens även om den inte riktigt klarar det stökiga underlaget i Gästrappet. Det blir att slå ner lite på tempot, men i lite mjukare partier går den riktigt fint. Den förmedlar verkligen känslan från Quest 115 i ett smalare format. Bra. Om man gillar Q115.


Salomon Rocker 2 108 182
https://www.freeride.se/img/review/original/12615_pic1b.jpg
Mått: 132-108-125, 19m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, xJonx och MnO


Salomon måste ha sålt enorma mängder av denna skida, med tanke på hur ofta den syns till. Speciellt bland svenska grupperingar i alpmiljö. Det är lätt att förstå dess framgång, då det är en mycket lyckad lillebror till Rocker 2 122. DNA-koden från dess större släktning finns välbevarat, med grundgeometrin och de lika karaktäristiska som briljanta spetsarna. Formatet är dock klart smidigare. Skidan blev en riktig favorit för MarkusO förra året, och det står klart att den klarat sommaren väl. Den är fortfarande briljant i sin kategori. Måtten och den låga svingvikten i de Koroydbestyckade spetsarna gör den kvick och lättsam. Möjligen lite väl lättsa. Markus och Jon hamnar helt rätt på skidan direkt. Citat som "Det är omöjligt att inte uppskatta denna formidabla explosion av åkglädje" fälls i liften på vägen upp. Just under försäsong kan lite lättsamhet under fötterna göra underverk för tempo och attack och jag kan förstå vad de menar även om jag inte själv upplever samma sak. 108:an inbjuder till lekfull åkning snarare än köttarcarving och är lite fladdrig när farten och kraften ökar. Jag, MnO, kan inte alls använda samma superlativ som mina två medtestare. Jag tycker att konstruktionen känns lite trött och anonym och jag gillar inte bristen på respons på väg in i sväng. Jag har å andra sidan aldrig gillat R2 122 heller, och karaktären i den skidan är väldigt lika. För mig reagerar geometrin nästan noll på input och jag får inte med mig skidan i vare sig kortsväng eller skär med tryck. Men det är uppenbarligen en fråga och teknik och smak, eftersom Jon och Markus hyllar skidan som en smidig och smalare variant på 122:an.

Testparet är monterat rejält långt fram. Mer eller mindre true center. Det upplever vi som lite väl centrerat. Märket sitter någonstans kring -3, och det känns väldigt väl avvägt. Balansen känns perfekt där. Greppet är bra både i sladd och skärande sväng. Snökontakten i sig är, lite stick i stäv med vad man kan tro med tanke på lättsamheten, faktiskt lite dov, men skön.

Rocker 2 108 behåller sin position som något av en marknadsledare bland medelbreda lätt funshapeinspirerade skidor för åkare som trivs på den typen av skidor. Om inte annat ett säkert val för den som söker ett koger innehållande endast en skida.


Scott Scrapper 190
https://www.freeride.se/img/review/original/12015_pic1b.jpg
Mått: 149-124-140, 20m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, xJonx, MarkusO


http://i41.tinypic.com/35ku72p.png

Något av en doldis i ställen i år, trots ett färglatt yttre. Scott har inte riktigt lyckats nå ut till den stora skaran friåkare. De har några tråkiga skapelser i skidväg bakom sig och den stämpeln sitter kvar hos många. Tyvärr ska det visa sig, för Scrapper överraskar med att bli en av årets stora favoriter. Scrapper har en riktigt go rockerkurva som liknar flera av de shapemässigt marknadsledande skidorna just nu. Den har en låg spannsektion som går över i en långsamt stigande tip ala Patron/Rocker2 och en tail som har tydlig, men kortare rocker. Svängradien är tightare än förväntat med 20m@190cm.

På snön är Scrapper en mycket trevlig kombo mellan charge och lekfullhet. Även om den känns relativt tung på snön är den smidig och lättsvängd i alla lägen. Den liknar Patron och Helldorado från Nordica väldigt mycket. Vi i gruppen konstaterade förra säsongen att Patron är lite för lättsam och Helldorado är lite för biffig. Scrapper är skidan som går in mitt mellan Nordicas båda skidor, trots att den är mer än en centimeter bredare. Det här är en perfekt skida för en åkare som gillar Nordicas Patron/Helldorado-geometri, men som inte riktigt hittar rätt på någon av dem.

Snökontakten lyckas till och med andas lite race med en GS-aktig kantnärvaro och perfekt avvägd dämpning. Den bjuder på massor av åkkänsla utan att kännas det minsta nervös. En del av Scotts tidigare skidor har varit fullständigt sönderdämpade hockeypuckar, men här har de prickat helt rätt i gränssnittet mot underlaget. Skärningen och rockern gör att skidan går lätt in i sväng och skidan kan fås att returnera svängen både i långa och korta svängar om man flyttar bak vikten ett uns precis i slutet på svängen. Det går tom att gå lite högre i position och verkligen åka slalomliknande runda kortsvängar. Racekaraktären och dämpningen i botten ger också bra grepp på hårdare underlag och dessutom lyckas skidan kombinera en relativt kraftig skärning med en stabilitet och parallellitet i pressad sladdsväng. Förmodligen är det Scotts s.k. 3D-skärning som står för den bedriften. Sidoskärningen är unik i den aspekten att den är helt rak under foten tillsammans med ett ganska hårt flex där. Skidan har en 60cm helt rak sektion i mitten och även om det borde kunna innebära att skidan blir aningen hooky i front och tail så upplever vi det inte så. Istället känns den som sagt stabil och lätthanterlig i sladd, även i full fart.

Vad vi inte riktigt gillar är en aningen tung svingvikt. I tider när man har testat honeycombtippade skidor med låg svingvikt känns det här mer som en klassisk tyngre ABS-tip. I den aspekten har inte Scrapper riktigt hängt med dom bästa, men å andra sidan ger tipvikten också lite extra stabilitet och lugn. En avvägning, men det hade varit kul att testa en Scrapper med någon decimeters honeycomb fram och bak.

Sammanfattat Scotts bästa skida någonsin med bred marginal och en av de allra mest intressanta skidorna på marknaden i år. Rekommenderas.


Völkl Two 186cm
https://www.freeride.se/img/review/original/12820_pic1b.jpg
Mått: 146-124-138, 28m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, xJonx


One och Two är de två första skidorna i en ny friåkningsserie från Völkl. Det är skidor som är byggda i Kina i en relativt kostnadseffektiv konstruktion och tanken är att de ska hamna i en lägre prisklass än märkets övriga breda skidor. Kina eller ej - konstruktionen kanonfin. Fördelen med att hålla sig till traditionella material som trä och glasfiber är att det blir en väldigt ren känsla i skidorna. När man testar skidor med kolfiber, titanal eller honeycombvarianter ger det ofta en mer individuell karaktär till respektive modell, men samtidigt tillför det ibland egenskaper som man inte önskar. Völkls budgetserie, i det här fallet representerad av Two, har inga som helst egenheter när det gäller materialval och konstruktion. Den är fullt ut neutral och känns bara som en skida rakt av helt enkelt.

Shapen är lite semi-5-point med tydligt indrag fram och bak. Rockern är lite underligt vald med en typ av brytpunkt strax framför bindningen som sedan övergår i en nästan rak sektion fram till att tiprockerdelen tar över. Sedan avslutas tippen med en traditionellt uppböjd tip som känns helt onödig. Det är konstigt att inte Völkl, som annars har haft en del riktigt fina spetsar genom åren, håller kvar vid lowrisetanken. Den tippen kommer i de allra flesta fall att vara helt overksam vid puderåkning iom att den ligger några centimeter över snön och när den väl hamnar i eller under snön kommer den förmodligen ploga en del. Det är inget stort problem, men med en så ordentligt midjemått som hos Two förväntar man sig maximal prestanda i puder och då är det trist att inte Völkl går hela vägen och förser skidan med en puderanpassad tip. Den lär fungera ändå, men den där sista slutböjen kunde de definitivt ha skippat.

Även om konstruktionen må vara enkel så har Two det Völkltypiska isgreppet med sig. Det är speciellt sladdgreppet som imponerar. När kortsvängarna pressas, eller när man tar ner farten i brantare delar, är greppet kanon. Det går från avspänd sladd till aktiverad kant till riktigt fast bett beroende på tryck. Det är en fröjd att kunna styra hur mycket skidan ska greppa i underlaget, då gensvaret är tydligt linjärt relativt den investerade kraften. Mycket bra. Även när det gäller bettet på skär placerar sig Two högt upp i rankingen. Den är lite simmig i spåret här och där, förmodligen på grund av det tydliga indraget, men på ett sätt som inte stör, utan snarare känns ganska bekvämt när det går undan i pisten. Det gör att skidan är väldigt lätt att få att gubbsläppa runt lite i skäret, även när man fullt ut håller positionen. Tailen är ganska snäll, vilket också bidrar till det intrycket. Hela skidan kan anses vara lätt och smidig att jobba med, men samtidigt lyckas den vara ganska stabil. Snökontakten är åt det krispiga hållet.

I kortsväng känner man av den tidigt startande rockerkurvan. Det blir lite överstyrt här och där när man missar i tyngdfördelning. Oftast upplevs det som att skidan är lätt att få runt i trånga lägen, men det blir också till en nackdel ibland när man inte står riktig rätt i balansen. En liknelse om en gungbräda nämns. Vi hade önskat att skidan hade en lite längre plan sektion som hade gett lite mer stabilitet på plana skidor och i kortsväng, eller också att rockern hade varit lite mer harmoniskt formad från foten och framåt.

Völkl Katana V-Werks 184
https://www.freeride.se/img/review/original/12815_pic1b.jpg
Mått: 143-112-132, 26m
Testad i: Åre
Testad av: MnO, MarkusO


En av säsongens mest omtalade skidor. De tyska ingenjörerna har fått gå loss fullständigt och den här versionen av Katanan ser verkligen högteknologisk ut. Den har en Pocket-Rocket-liknande 3D-capkonstruktion som är otroligt tunn i stora delar av skidan. Tjockleken vid kanterna fram och bak är tunnare än något annat på marknaden. Hela skidan andas kolfiber, både i utseende och i känsla. Kolfiber må vara fräckt, men i skidor brukar det dessvärre inte vara speciellt lyckat, om det inte kombineras med en finkänsla för dämpning. I fallet Katana känner man helt klart att det är en kolfiberstinn skida. Bettet är kanon redan från låg fart, men när skidan pressas kommer det ofrånkomliga kolfiberaggressiva högfrekventa hackandet på precis samma oväntade och oanmälda sätt som med alla kolskidor. Det går från bra till väldigt långt från bra väldigt fort, precis som förväntat.

Det är lätt att tro att en skida som är så tunn och som har så mycket kolfiber i sig skulle vara extremt lätt. Det är inte V-Werks Katana, även om det fortfarande är en lätt skida i jämförelse med mycket annat. I och med att den är så tunn finns det inte mycket distans mellan fiberlagrena i sandwichen, och det gör att konstruktörerna tvingas att lägga i fler lager fiber. Ju mindre distans, desto mindre styvhet per lager, helt enligt alla konstruktionsregler. Det är dock en fördel i sammanhanget. Om den här skidan hade gjorts med en fjäderlätt tjockare kärna hade det blivit alldeles för ettrigt. Nu finns det ändå har ett visst mått av egenstabilitet. När skidan släpps iväg i skär sitter den riktigt bra i de hårda pisterna. Den är rapp och kvick i alla lägen och så länge man undviker hårt pressad sladd så känns det stabilt och hanterbart.

Monteringspunkten är extremt långt bak i typiskt Katana-anda. Alla tre testarna tar ett åk först med rekommenderad montering. Har man åkt ett tag på mer framflyttad montering blir det enormt svårt att gå tillbaka. Det märks väldigt tydligt med Katana som känns enormt lång framför bindningen för att vara en 183cm lång skida. Det är en prövning att hålla ordning på tippen utan att ha någon bakre kraftkomposant att jobba med. Det blir tydligt hur snabbt man vant sig vid mer mittmonterade skidor. Här gäller det istället att på klassiskt maner låta tippen driva och låta resten följa efter. När vi maxar hyrbindningen framåt och hamnar runt 3cm framför rekommenderad punkt känns det mycket bättre. Det är fortfarande tydligt bakmonterat, men mer hanterbart. Väldigt få kommer att hamna på rekommenderad punkt vid ett blindtest, det är helt klart. Innan den här skidan monteras bör man ta sig en rejäl funderare på vart man ska stå.

Sammanfattningsvis är den klart värd att testa. Den sticker onekligen ut bland årets skidor och är klart bättre än förväntat.

Whitedot Preacher 189
https://www.freeride.se/img/review/original/11104_pic1b.jpg
Mått: 155-112-133, 19m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO


Whitedot har haft, och har väl till viss del fortfarande, en ganska nedtonad roll på den svenska friåkningsmarknaden. Det brukar krävas en tripp till Hemsedals testhelg för att få lufta någon av de vitprickiga alstren, men i år är glädjande nog märket representerat bland tälten i Åre. Kul! Whitedots friåkningsserie rymmer ett antal tilltalande modeller och en av dem är Preacher. Det är en allroundskida som är tänkt agera vardagskamrat på berget. Modellen har tills i år försetts med badgen “Editors Pick" av Freeskier Magazine, vilken gör den till ett intressant testobjekt.

Representanten informerar kunnigt kring kärnan. Den består i huvudsak av poppel, men under foten finns inslag av ask. Att blanda träslag längs skidan känns piggt! Finishen är relativt hög, men en väl avvägd lätt doft av garage har på nåt sätt ändå hängt kvar. Det är bara av godo och ger karaktär. Möjligen är den fortfarande lite känslig för chippning? Whitedot har tidigare haft tendenser åt detta håll. Det är förstås ett problem som till huvudsak är av kosmetisk karaktär.

Hur upplevs den då? Mja. Framänden är massiv med sina 155mm, och det märks. Den ska med fördel åkas med vikten långt fram, och där låta brättet göra sitt i svänginitieringen. Tippen är dock inte bara bred - den är även tung. Det är i sammanhanget en begränsat lyckad kombination för åkaren som uppskattar kvickhet. Det gör MarkusO som testar skidan. Följsamhetspoängen blir därför väldigt låga. Det går trögt och paketet blir svårkontrollerat när åkaren kommer lite fel. Det blir inte direkt bättre av av den kraftiga tapern heller, då detta i kombination med ett tveksamt grepp gör att tailen kastar ut obekvämt med ojämna mellanrum. Testaren hittar inte riktigt rätt på den, får inget förtroende, och utnämner den surt till sämsta skidan den dagen. Det ska sägas att detta är relativt motstånd från väldigt fina prylar, så det i sig betyder inte ett bottenbetyg i absoluta tal. En större och kraftfullare åkare kan säkert uppskatta Preacherns beteende.


Whitedot Preacher CarbonLite 189
http://i44.tinypic.com/208tgs3.jpg
Mått: 155-112-133, 19m
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO


Preacher, som beskrivs ovan, finns även i en kolfibervariant kallad CarbonLite. Den är till det yttre identisk med den vanliga Preachern, topsheet undantagen. Skillnaden ligger i fibermaterialet, där glasfiber bytts ut mot kolfiber. CarbonLite skiljer sig lite från övriga kolfiberbyggen på marknaden genom att Whitedot använder ren oimpregnerad kolfiber som handkladdas med epoxi i samband med lamineringen. Mig veterligen är så kallat prepreglaminat klart vanligare. Tekniken, som väl ändå får sägas vara taget ur den gamla skolan, ska tydligen ge möjlighet att till en högre grad skräddarsy fiberriktningar osv. Det ska nog här låtas vara osagt huruvida det ger bättre skidor eller bara fler allergiska polacker.

Piggar upp Preachern gör den iaf, fibern. Det framgår omedelbart. Den piggar upp så till den milda grad faktiskt! CarbonLiten är mycket mindre bångstyrig, är lättare att driva och är roligare. Plötsligt känns spetsarna inte tunga längre. Det går att kasta runt bygget lite och allt känns rappare. Plötsligt är det kul att åka! Skidan har en klart tight radie för att vara så lång. Den där riktiga spårviljan saknas dock fortfarande, men underlaget är å andra sidan allt annat än snällt. Vid normalt svenskt pistföre eller bättre är det garanterat inget problem. Snökontakten blir en aning krispigare relativt standardbygget, men det stör inte nämnvärt. Det ska nog snarast ses som en fördel. Kolvarianten må vara lite dyrare, men rekommendationen blir ändå:

Om Preacher - välj CarbonLite!

------------------

Det var allt för i år. Ha en bra vinter!
/MnO

Jibberisch
1540 inlägg
Jibberisch 1540 inlägg 5 år sedan

Fantastiskt intressant och kul läsning som vanligt. Gediget mina herrar! Hatt av.

#MOTDETMODERNASKIDPEPPET Citera
Mountain_Man
4119 inlägg
Mountain_Man 4119 inlägg 5 år sedan

Glad! smile big_smile wink lol cool

/MM

Går det att missförstå ... så är jag på! Citera
Jarle
3975 inlägg
Jarle 3975 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad Jarle (5 år sedan)

http://static.tumblr.com/phlenv2/NlGmb1hbl/hobbit_applause.gif


Den stora överraskningen med Governor för min egen del, som är rejält inåkt på monteringspunkter runt -2 till -3 på väldigt symmetriska skidor, var hur lätt jag hade att hitta rätt på den - trots den för mig extrema bakmonteringen. Och dra mig baklänges vilken lekfull skida för kategorin, återigen; jag är väl inåkt på breda, mjuka, jibbplank, spontanettor och butters var inga problem även om den av halvsnurrarnas logiskt följande baklängesåkningen inte var jättespännande pga geometrin.

Bibbyn tyckte jag var bra mycket bättre än föregångarna och gled upp till platsen som en av mina favoriter (om inte favoriten) i kategorin; direktnionelllekmenändåpallarösochbaklängesåkning.

CMD Wizard (testades i 189 i våras i Åre) och It (178cm i Tandå) är mina favoriter i sina respektive kategorier (lite mer dämp i It hade jag kanske föredragit förvisso), de vet hur man bygger skidor där uppe i Åre...

Jag är för övrigt övertygad om att jag hade kunnat slå världsrekord i höjdhopp, om jag fick ha ett par It under fötterna, tveksam till om jag någonsin stått på en så poppig skida.

Anledningen till att SMJ beter sig irrationellt är att de yttre kontaktpunkterna hamnat på rockern, de nyper helt enkelt senare än mittpunkten, för att de ska bete sig konsekvent i det utförandet på hårt underlag behöver man avlasta i ingången på sväng, för att inte omvänd skärning ska aktiveras, för att sedan tryckas fast ordentligt när man har en del vinkel på skidan (och således alla kontaktpunkterna i snön). I puder är de helt hysteriskt roliga, även om det behövs en hel del jobb på skidan innan den är vad den borde vara.

skistore.se/mtbstore.se Citera
Ace_DG
900 inlägg
Ace_DG 900 inlägg 5 år sedan

Ska läsa...
Ikväll!
Måste jobba...
/A

...mach 2 ...2.1 sorry Scotty Citera
Bud66
144 inlägg
Bud66 144 inlägg 5 år sedan

Klockrent som vanligt!
Skönt att läsa Sveriges enda riktiga skidtest!
Stort tack!

100% Ateist Citera
Hasse_Lindborg
2923 inlägg
Hasse_Lindborg 2923 inlägg 5 år sedan

Bud66 :

Klockrent som vanligt!
Skönt att läsa Sveriges enda riktiga skidtest!
Stort tack!

Nu får du gärna förklara dig?

Nene74
23 inlägg
Nene74 23 inlägg 5 år sedan

Bra jobbat!!!

Primary
221 inlägg
Primary 221 inlägg 5 år sedan

Bra jobbat!

Men vad är de stora skillnaderna mellan Rocker2 108 och SFB?

Tancoll
Online 433 inlägg
Tancoll 433 inlägg 5 år sedan

Äntligen! :d

MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 5 år sedan

Hasse_Lindborg :

Bud66 :

Klockrent som vanligt!
Skönt att läsa Sveriges enda riktiga skidtest!
Stort tack!

Nu får du gärna förklara dig?

Det måste vara för att det är det enda skidtestet där Bud66 får frågan om att vara med varje år smile
Enkelt lösbart för andra aktörer...

Skare
265 inlägg
Skare 265 inlägg 5 år sedan

Supersnyggt formulerat (som vanligt) men jag kan inte förstå hur ni kunnat avläsa alla dessa egenskaper efter att åkt en barnbacke i Tandådalen och en hockeyrink i Åre? Efter att ha sammanställt Åka Skidors skidtest 1999-2010 vet jag att det krävs en hel del åkning i varierande förhållanden (de förhållanden som just den skidan är tänkt för). Puder för en puderskida, hård pist för en race carve. Annars blir det ren spekulation. Om än väl formulerat av kompetenta skidåkare.

I Åre var det ju det sämsta tänkbara föret för att testa friåkningsskidor. Förutom söndag morgon fram till 10.00 var det ju bara is. Hela helgen. Inga friåkningsskidor bet. Jag hade stora problem att få fast mina WC Race Stock GS-lagg. I liften studerade jag verkligen åkarna på väg ner, alla utom en åkare åkte på fett bredställ. Undantaget var Peter Åström från Skiers (resten av det gänget låg knappt kontrollerbar sladd). Under fredagen och lördagen var han det enda undantag jag såg.

Själv testade två par skidor, det var som ett skämt. +100 i midja och inte riktigt race prepp på kanterna. Totalt irrelevant att testa friåkningsskidor i de förhållandena.

Jag tänkte för mig själv när jag åkte (med mina storslalomskidor, fixade till dem ett par gånger varje dag) att i år måste väl ändå det här testet ta ett sabbatstår? Det var ju så mycket folk, forummedlemmar, i backen och såg förhållandena som skulle genomskåda testet, tänkte jag. Men då tänkte jag fel!

Däremot är ju det som är testat i våras i Gränsen, det som Per kört på nere i Frankrike och annat högst relevant. Men jag uppfattar att tyngdpunkten av det här testet är gjort under skidtestarhelgerna.

Heddious
1779 inlägg
Heddious 1779 inlägg 5 år sedan

Ni är helt oslagbara. Grymt bra som vanligt!
Och jag håller med om att det hade varit fantastiskt trevligt om testgänget utökades med en eller två tjejer. Å ena sidan hade jag jättegärna varit med (om jag får) – å andra sidan kanske det inte är världens bästa idé. Men jag kan snoka lite i bekantskapskretsen.. nån borde det finnas..

bummarbloggen.com | jag förstår inte ironi Citera
MarkusO
1016 inlägg
MarkusO 1016 inlägg 5 år sedan

Skare :

..en barnbacke i Tandådalen...
Åre... förutom söndag morgon fram till 10.00 var det ju bara is. Hela helgen.
..Inga friåkningsskidor bet...
sabbatstår?

Precis som vanligt består nästan halva testet av disclaimers som säger att testet beskriver hur skidorna gick i det aktuella förhållandena. Inget annat. Det på grund av att denna typ av inlägg alltid kommer.

Sen tycker jag att du överdriver något fruktansvärt. Jag ser Stora backen i kombination med Specialen i Tandådalen som en utmärkt testarena. Barnbacke my ass.

Delar av Gästrappet var stundtals hård, svar ja. Men så jäkla farligt var det väl inte, förutom på fredag och lördag kväll när det frös på riktigt rejält. Då var man ju inte stöddig direkt. Jag tyckte snarare att helgen bjöd på bra och blandade förhållanden? Eller? Övre Störtloppet fanns också som alternativ när det började bistra till sig längre ner. Sen kunde man också svänga runt lite i nedre Lunds och lattja till det en aning.

Det fanns det skidor som satt riktigt kontrollerbart även när det var som allra hårdast. Flera stycken faktiskt.

Nja. Sur inställning mest tycker jag. Det var ju två bra helger. Du får kolla på nåt shitfuck-klipp tror jag. Det kanske piggar upp. big_smile

- Hel och ren? - Citera
rabbit
779 inlägg
rabbit 779 inlägg 5 år sedan

Skare :

Jag tänkte för mig själv när jag åkte (med mina storslalomskidor, fixade till dem ett par gånger varje dag) att i år måste väl ändå det här testet ta ett sabbatstår? Det var ju så mycket folk, forummedlemmar, i backen och såg förhållandena som skulle genomskåda testet, tänkte jag. Men då tänkte jag fel!

Någon har uppenbarligen aldrig brytt sig om att läsa introduktionstexten till MnO&Co:s Skidtest...

Equal rights and Justice. Citera
MnO
2225 inlägg
MnO 2225 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad MnO (5 år sedan)

Skare :

Supersnyggt formulerat (som vanligt) men jag kan inte förstå hur ni kunnat avläsa alla dessa egenskaper efter att åkt en barnbacke i Tandådalen och en hockeyrink i Åre? Efter att ha sammanställt Åka Skidors skidtest 1999-2010 vet jag att det krävs en hel del åkning i varierande förhållanden (de förhållanden som just den skidan är tänkt för). Puder för en puderskida, hård pist för en race carve. Annars blir det ren spekulation. Om än väl formulerat av kompetenta skidåkare.

I Åre var det ju det sämsta tänkbara föret för att testa friåkningsskidor. Förutom söndag morgon fram till 10.00 var det ju bara is. Hela helgen. Inga friåkningsskidor bet. Jag hade stora problem att få fast mina WC Race Stock GS-lagg. I liften studerade jag verkligen åkarna på väg ner, alla utom en åkare åkte på fett bredställ. Undantaget var Peter Åström från Skiers (resten av det gänget låg knappt kontrollerbar sladd). Under fredagen och lördagen var han det enda undantag jag såg.

Själv testade två par skidor, det var som ett skämt. +100 i midja och inte riktigt race prepp på kanterna. Totalt irrelevant att testa friåkningsskidor i de förhållandena.

Jag tänkte för mig själv när jag åkte (med mina storslalomskidor, fixade till dem ett par gånger varje dag) att i år måste väl ändå det här testet ta ett sabbatstår? Det var ju så mycket folk, forummedlemmar, i backen och såg förhållandena som skulle genomskåda testet, tänkte jag. Men då tänkte jag fel!

Däremot är ju det som är testat i våras i Gränsen, det som Per kört på nere i Frankrike och annat högst relevant. Men jag uppfattar att tyngdpunkten av det här testet är gjort under skidtestarhelgerna.

Det där var ju ett inlägg som kräver en kort kommentar. För det första så är hela grunden till testet att vi testar de skidor som finns att tillgå under de förhållanden som råder och kommenterar med utgångspunkt från det. Oavsett hur dåliga förhållandena är så får man alltid ett intryck av en skida. Vi är i år, och har alltid varit, fullständigt tydliga med det. Vi kommenterar lössnöegenskaper när det är teoretiskt uppenbart med bra eller dåliga rockerkurvor osv, eller i fall där vi har haft tur att kunna testa skidor i sådana förhållanden. Men för mig är det skidor som ska hänga med varje dag hela säsongen, oavsett hur kass det är. Jag kör aldrig GS-skidor. Det är bredlagg jämnt. Vi har sagt det förr och jag säger det igen: Hade vi kunnat testa skidorna på större berg och i bättre snö så hade vi gärna gjort det. Men det är en logistisk och framförallt tidsmässig omöjlighet. Det här är en ren fritidssyssla för vår del. Vi talar om hur förhållandena var och hur vi uppfattade skidorna de dagarna. Det är allt som vi har möjlighet till. Punkt.

MEN, du har rätt i vad du skriver och vi har tagit hänsyn till förhållandena. Det här är ett annorlunda år när det gäller testet. Det är första gången någonsin som vi medvetet har utelämnat en ganska stor mängd skidor för att vi inte tyckte att vi fick en bra bild av dom. De skidor som testades på fredag och lördag eftermiddag i Åre tex är inte med överhuvudtaget, trots att det fanns partier med bra snö även då. Likaså har vi inte med några skidor från fredagen i Tandådalen, eftersom snön då var för flytig med en massa små snökulor. Otestbara förhållanden. Uppskattningsvis har vi testat runt 10-15 par skidor till som vi inte fick ihop tillräckligt bra material om.

Jag har själv varit med i testgruppen för Åka Skidors friåkningstest, även om jag fick avbryta mitt deltagande i halvtid på grund av ett avslitet korsband, och därmed aldrig officiellt fanns med i tidningen. Men jag känner till upplägget väl och hann med ett par helgers åkning på testflottan innan jag rundade av säsongen med att landa alltför tungt efter en ofrivillig lufttur över ett krön. Du har helt rätt i att det statistiska underlaget för Åka Skidors test är mycket bättre. Skidorna åktes då jag var med under en månads tid i Åre i väldigt varierande förhållanden. I år var det väl betydligt kortare tid som jag har förstått det, med en långhelg i Riksgränsen eller liknande, men ändå med goda möjligheter till friåkningstest. Jag vet precis hur mycket man kan få ut av att åka skidorna under den typen av förhållanden och jag vet precis hur mycket jag själv HADE kunnat skriva om inte testrapportformatet för Åka Skidors test hade varit så stelbent och begränsat. Det kanske har ändrats nu, men jag tyckte det var helt omöjligt att få in någon som helst vettig omfattning på intrycken på en rapportmall med lika mycket utrymme som på en normal post-it.

Det spelar ingen roll hur mycket det åks när resultatet ändå sedan presenteras med minimala tio smala rader text, varav fem är direkt ur produktkatalogen. I bästa fall bjuds man på ett par citat från några i gruppen som i alla fall känns lite personliga, men mängden info är katastrofalt liten i relation till hur själva teståkningen går till. Det är ju kul att åka runt med polare på flångnya nästaårsskidor nån månad, men med tanke på hur testet sedan ser ut så är det ju knappast nödvändigt. Två pers, en släpkärra med skidor och en dags åkning med lite flyt med snöförhållandena hade definitivt räckt för att få till ett test med precis samma precision i bedömningarna.

Det som imponerar däremot är att ni alltid lyckas fånga känslan i skidorna med en så kompakt beskrivning, men det är för mig helt otroligt hur man kan gång på gång kan förvandla ett digert testunderlag till en så kortfattad artikel. Ni har alltså 10-20 par skidor som åks i bra förhållanden av en hel grupp åkare under en lång tid vanligen. Det är fantastiska förutsättningar. Du/ni jobbar heltid på en skidtidning. Numren med skidtesterna är förmodligen några av de mest populära bland den inbitna läsarkretsen (även om sportlovsnumrena antagligen säljer bättre tack vare strököpen på väg till fjällen). Och ÄNDÅ väljer ni att totalt massakera ett underlag som hade räckt för att slå alla andra försök till test med hästlängder. Nu tycker jag iofs att de senaste årens tester har tagit ett klart steg framåt i Åka Skidor och årets test var riktigt träffsäkert och bra, men det hade ändå gått att mätta betydligt fler prylhungriga munnar genom att lägga ner lite mer insats på sammanställningen. De som inte orkar läsa långa texter kollar ändå bara på bilder och medaljloggor, så dom lär inte säga upp sin prenumeration på grund av testen är för avancerad. Nej, lägg krut på att beskriva top of the line pistskidor och offpistlagg, och behåll nuvarande ytliga format på enklare skidor för mindre avancerade åkare är mitt stalltips.

Jag håller med Markus om att förhållandena inte var så jäkla dåliga. Det var snarare fullt normala försäsongshelger. Is var det ju gott om, men förutom för att kaxa sig med GS-lagg fanns det ju ingen anledning att åka just där. Det fanns ju hela tiden alternativa vägar som var betydligt bättre ur snösynpunkt. Tandådalen bjöd på riktigt trevliga vinterförhållanden och Stora Backen och Specialen hör till mina absoluta favoritpister för skidtestande. Att kalla dessa två pister för barnbacke är antingen en kaxig beskrivning av sig själv som skidåkare, eller ett tecken på att det var ett bra tag sen du åkte där. Jag inbjuder Skare till att hänga på mig i antingen Stora Backen eller Specialen vid tillfälle så får vi väl se vem som släpper skäret först. Kör du Stora (aka Barnbacken) utan gubbsläpp så lovar jag att ödmjukt ta i hand och bocka.

I Åre under luciahelgen var det bitvis riktigt bistert före. Visst var det krävande, men jag körde i princip samma linje hela tiden och tyckte det gick alldeles utmärkt att känna in skidorna. Fredag och lördag kväll efter kl 16.00 var helt omöjligt hårt, men resten av helgen var det i allra högsta grad åkbart. Lägg sen till söndagen med sol och ett nypistat störlopp och helgen knöts ihop på ett helt ok sätt. Jag åkte hemåt vid två på söndagseftermiddagen och fram tills dess var det riktigt bra tyckte jag, så länge man undvek de värsta mass-stråken.

För din information så såg mitt standardteståk för helgen i Åre ut så här under de tider då det med dina mått var oåkbart:

Först kände jag lite på lätt kantning för att känna in trim och grundkaraktär i låg fart på flacken från liften. Det för att lära känna skidan lite innan man är framme i toppen på Gästrappet. Det byggdes upp fart bort mot första krönet och sen drog jag en högersväng ner i hanget. Underlaget gick från att vara lättbettat i 2-3 svängar till att gradvis bli omöjligt hårt efter 4-5. Helt perfekt eftersom man bettade med allt i första svängen och sen klarade sig olika skidor olika långt. När skäret släppte gick jag alltid över i pressad kortsväng för att se om den bettade då istället. Det gjorde nästan inga skidor. Kanske den bästa isgreppstest jag någonsin gjort och det var nästan identiska förutsättningar för alla skidor under de två första dagarna. Därefter växlade jag till vänsterkanten där det låg två decimeter djup pärlsockersnö som var perfekt för att känna mjuksnöresponsen och få lite förnimmelse av hur rockern fungerar i mjuk snö och lite småstökig puckel. Det gick även utmärkt att lattja lite på pistkanten/åsen där det var mycket mjukt och gött, om än lite flytigt. Nedre delen av Gästrappet var en lite väl hård prövning, så jag fegade oftast ur och drog höger in i tunneln till Lundsrappet. Där var det helt perfekta carvingförhållanden mestadels. En relativt snabb snö dessutom som gjorde att man fick bra tryck trots den beskedliga lutningen. I sista branten ner var farten tillräckligt hög för att man skulle kunna pressa ur skidorna fullt med mina mått och dessutom var det precis lagom slagigt för att känna på dämpningsgrad. Där rappades det upp ett par kortsvängar i sluthanget och sen var det ren överlevnad när man kom ut på isbanan igen i Gästrappets avslutning. Vad är det för fel på det åket, förutom att man saknar planande åkning? Det är ett kanonbra teståk tycker jag och det kördes om och om igen ett antal gånger med varje skida.

SiSt
393 inlägg
SiSt 393 inlägg 5 år sedan

MnO :

Skare :

Supersnyggt formulerat (som vanligt) men jag kan inte förstå hur ni kunnat avläsa alla dessa egenskaper efter att åkt en barnbacke i Tandådalen och en hockeyrink i Åre? Efter att ha sammanställt Åka Skidors skidtest 1999-2010 vet jag att det krävs en hel del åkning i varierande förhållanden (de förhållanden som just den skidan är tänkt för). Puder för en puderskida, hård pist för en race carve. Annars blir det ren spekulation. Om än väl formulerat av kompetenta skidåkare.

I Åre var det ju det sämsta tänkbara föret för att testa friåkningsskidor. Förutom söndag morgon fram till 10.00 var det ju bara is. Hela helgen. Inga friåkningsskidor bet. Jag hade stora problem att få fast mina WC Race Stock GS-lagg. I liften studerade jag verkligen åkarna på väg ner, alla utom en åkare åkte på fett bredställ. Undantaget var Peter Åström från Skiers (resten av det gänget låg knappt kontrollerbar sladd). Under fredagen och lördagen var han det enda undantag jag såg.

Själv testade två par skidor, det var som ett skämt. +100 i midja och inte riktigt race prepp på kanterna. Totalt irrelevant att testa friåkningsskidor i de förhållandena.

Jag tänkte för mig själv när jag åkte (med mina storslalomskidor, fixade till dem ett par gånger varje dag) att i år måste väl ändå det här testet ta ett sabbatstår? Det var ju så mycket folk, forummedlemmar, i backen och såg förhållandena som skulle genomskåda testet, tänkte jag. Men då tänkte jag fel!

Däremot är ju det som är testat i våras i Gränsen, det som Per kört på nere i Frankrike och annat högst relevant. Men jag uppfattar att tyngdpunkten av det här testet är gjort under skidtestarhelgerna.

Det där var ju ett inlägg som kräver en kommentar. För det första så är hela grunden till testet att vi testar de skidor som finns att tillgå under de förhållanden som råder och kommenterar med utångspunkt från det. Oavsett hur dåliga förhållandena är så får man alltid ett intryck av en skida. Vi är i år, och har alltid varit, fullständigt tydliga med det. Vi kommenterar lössnöegenskaper när det är teoretiskt uppenbart med bra eller dåliga rockerkurvor osv, eller i fall där vi har haft tur att kunna testa skidor i sådana förhållanden. Men för mig är det skidor som ska hänga med varje dag hela säsongen, oavsett hur kass det är. Jag kör aldrig GS-skidor. Det är bredlagg jämnt. Vi har sagt det förr och jag säger det igen: Hade vi kunnat testa skidorna på större berg och i bättre snö så hade vi gärna gjort det. Men det är en logistisk och framförallt tidsmässig omöjlighet. Det här är en ren fritidssyssla för vår del. Vi talar om hur förhållandena var och hur vi uppfattade skidorna de dagarna. Det är allt som vi har möjlighet till. Punkt.

MEN, du har rätt i vad du skriver och vi har tagit hänsyn till förhållandena. Det här är ett annorlunda år när det gäller testet. Det är första gången någonsin som vi medvetet har utelämnat en ganska stor mängd skidor för att vi inte tyckte att vi fick en bra bild av dom. De skidor som testades på fredag och lördag eftermiddag i Åre tex är inte med överhuvudtaget, trots att det fanns partier med bra snö även då. Likaså har vi inte med några skidor från fredagen i Tandådalen, eftersom snön då var för flytig med en massa små snökulor. Otestbara förhållanden. Uppskattningsvis har vi testat runt 10-15 par skidor till som vi inte fick ihop tillräckligt bra material om.

Jag har själv varit med i testgruppen för Åka Skidors friåkningstest, även om jag fick avbryta mitt deltagande i halvtid på grund av ett avslitet korsband, och därmed aldrig officiellt fanns med i tidningen. Men jag känner till upplägget väl och hann med ett par helgers åkning på testflottan innan jag rundade av säsongen med att landa alltför tungt efter en ofrivillig lufttur över ett krön. Du har helt rätt i att det statistiska underlaget för Åka Skidors test är mycket bättre. Skidorna åktes då jag var med under en månads tid i Åre i väldigt varierande förhållanden. I år var det väl betydligt kortare tid som jag har förstått det, med en långhelg i Riksgränsen eller liknande, men ändå med goda möjligheter till friåkningstest. Jag vet precis hur mycket man kan få ut av att åka skidorna under den typen av förhållanden och jag vet precis hur mycket jag själv HADE kunnat skriva om inte testrapportformatet för Åka Skidors test hade varit så stelbent och begränsat. Det kanske har ändrats nu, men jag tyckte det var helt omöjligt att få in någon som helst vettig omfattning på intrycken på en rapportmall med lika mycket utrymme som på en normal post-it.

Det spelar ingen roll hur mycket det åks när resultatet ändå sedan presenteras med minimala tio smala rader text, varav fem är direkt ur produktkatalogen. I bästa fall bjuds man på ett par citat från några i gruppen som i alla fall känns lite personliga, men mängden info är katastrofalt liten i relation till hur själva teståkningen går till. Det är ju kul att åka runt med polare på flångnya nästaårsskidor nån månad, men med tanke på hur testet sedan ser ut så är det ju knappast nödvändigt. Två pers, en släpkärra med skidor och en dags åkning med lite flyt med snöförhållandena hade definitivt räckt för att få till ett test med precis samma precision i bedömningarna.

Det som imponerar däremot är att ni alltid lyckas fånga känslan i skidorna med en så kompakt beskrivning, men det är för mig helt otroligt hur man kan gång på gång kan förvandla ett digert testunderlag till en så kortfattad artikel. Ni har alltså 10-20 par skidor som åks i bra förhållanden av en hel grupp åkare under en lång tid vanligen. Det är fantastiska förutsättningar. Du/ni jobbar heltid på en skidtidning. Numren med skidtesterna är förmodligen några av de mest populära bland den inbitna läsarkretsen (även om sportlovsnumrena antagligen säljer bättre tack vare strököpen på väg till fjällen). Och ÄNDÅ väljer ni att totalt massakera ett underlag som hade räckt för att slå alla andra försök till test med hästlängder. Nu tycker jag iofs att de senaste årens tester har tagit ett klart steg framåt i Åka Skidor och årets test var riktigt träffsäkert och bra, men det hade ändå gått att mätta betydligt fler prylhungriga munnar genom att lägga ner lite mer insats på sammanställningen. De som inte orkar läsa långa texter kollar ändå bara på bilder och medaljloggor, så dom lär inte säga upp sin prenumeration på grund av testen är för avancerad. Nej, lägg krut på att beskriva top of the line pistskidor och offpistlagg, och behåll nuvarande ytliga format på enklare skidor för mindre avancerade åkare är mitt stalltips.

Jag håller med Markus om att förhållandena inte var så jäkla dåliga. Det var snarare fullt normala försäsongshelger. Is var det ju gott om, men förutom för att kaxa sig med GS-lagg fanns det ju ingen anledning att åka just där. Det fanns ju hela tiden alternativa vägar som var betydligt bättre ur snösynpunkt. Tandådalen bjöd på riktigt trevliga vinterförhållanden och Stora Backen och Specialen hör till mina absoluta favoritpister för skidtestande. Att kalla dessa två pister för barnbacke är antingen en kaxig beskrivning av sig själv som skidåkare, eller ett tecken på att det var ett bra tag sen du åkte där. Jag inbjuder Skare till att hänga på mig i antingen Stora Backen eller Specialen vid tillfälle så får vi väl se vem som släpper skäret först. Kör du Stora (aka Barnbacken) utan gubbsläpp så lovar jag att ödmjukt ta i hand och bocka.

I Åre under luciahelgen var det bitvis riktigt bistert före. Visst var det krävande, men jag körde i princip samma linje hela tiden och tyckte det gick alldeles utmärkt att känna in skidorna. Fredag och lördag kväll efter kl 16.00 var helt omöjligt hårt, men resten av helgen var det i allra högsta grad åkbart. Lägg sen till söndagen med sol och ett nypistat störlopp och helgen knöts ihop på ett helt ok sätt. Jag åkte hemåt vid två på söndagseftermiddagen och fram tills dess var det riktigt bra tyckte jag, så länge man undvek de värsta mass-stråken.

För din information så såg mitt standardteståk för helgen i Åre ut så här under de tider då det med dina mått var oåkbart:

Först kände jag lite på lätt kantning för att känna in trim och grundkaraktär i låg fart på flacken från liften. Det för att lära känna skidan lite innan man är framme i toppen på Gästrappet. Det byggdes upp fart bort mot första krönet och sen drog jag en högersväng ner i hanget. Underlaget gick från att vara lättbettat i 2-3 svängar till att gradvis bli omöjligt hårt efter 4-5. Helt perfekt eftersom man bettade med allt i första svängen och sen klarade sig olika skidor olika långt. När skäret släppte gick jag alltid över i pressad kortsväng för att se om den bettade då istället. Det gjorde nästan inga skidor. Kanske den bästa isgreppstest jag någonsin gjort och det var nästan identiska förutsättningar för alla skidor under de två första dagarna. Därefter växlade jag till vänsterkanten där det låg två decimeter djup pärlsockersnö som var perfekt för att känna mjuksnöresponsen och få lite förnimmelse av hur rockern fungerar i mjuk snö och lite småstökig puckel. Det gick även utmärkt att lattja lite på pistkanten/åsen där det var mycket mjukt och gött, om än lite flytigt. Nedre delen av Gästrappet var en lite väl hård prövning, så jag fegade oftast ur och drog höger in i tunneln till Lundsrappet. Där var det helt perfekta carvingförhållanden mestadels. En relativt snabb snö dessutom som gjorde att man fick bra tryck trots den beskedliga lutningen. I sista branten ner var farten tillräckligt hög för att man skulle kunna pressa ur skidorna fullt med mina mått och dessutom var det precis lagom slagigt för att känna på dämpningsgrad. Där rappades det upp ett par kortsvängar i sluthanget och sen var det ren överlevnad när man kom ut på isbanan igen i Gästrappets avslutning. Vad är det för fel på det åket, förutom att man saknar planande åkning? Det är ett kanonbra teståk tycker jag och det kördes om och om igen ett antal gånger med varje skida.

MnO for president.

simen at downskis.com Citera
PaperPlane
16 inlägg
PaperPlane 16 inlägg 5 år sedan

Bra skrivet!

Tittar på ett par Völkl Bridge, det är inte något som ni har testat?

lundatok
171 inlägg
lundatok 171 inlägg 5 år sedan

Jättetrevligt test, att testa och skriva om era egna skidor? Opinionsutlåtandet kändes ju som er tråd i destillat. big_smile

MarkusO
1016 inlägg
MarkusO 1016 inlägg 5 år sedan

lundatok :

Jättetrevligt test, att testa och skriva om era egna skidor? Opinionsutlåtandet kändes ju som er tråd i destillat. big_smile

Vet. Men det vore trist att sluta knappra ner intrycken från skidtestarhelgerna bara för att vi råkat få bygga en skida...

- Hel och ren? - Citera
Heddious
1779 inlägg
Heddious 1779 inlägg 5 år sedan

lundatok :

Opinionsutlåtandet kändes ju som er tråd i destillat. big_smile

Kan bara hålla med. För den som inte har följt Opiniontråden/har tid att läsa i den är nog det utlåtandet riktigt välkommet. Lägga in i förstaposten där kanske? smile

Tycker även det är berömvärt att ni fortsätter testa skidor lika ingående och initierat trots att ni fått bygga en själva – och att ni inte tvekar att berömma andra skidor än er egen.

bummarbloggen.com | jag förstår inte ironi Citera
Ogi-June
50 inlägg
Ogi-June 50 inlägg 5 år sedan

Tycker som många fler att detta är underhållande samt nyttig läsning. Helt suveränt "pro bono " arbete.
Skidtestpatrullen MnO & Co får här med en medalj:

"Best of "


https://www.freeride.se/img/photo/n/6de57a359903b58571b73a5d6ca4ae90.jpg

Andersflanders
13 inlägg
Andersflanders 13 inlägg 5 år sedan

Testade Völkl Two på isen i Scandinavium. Tog fart bakom en halt Frölunda-spelare. Dels gick det inte så snabbt och dels var kantgreppet kass. Rockern fladdrade upp och ner i ojämn rytm på grund av att draghjälpen var halt. Det var högst irriterande.

Bra initiativ men helt fel förhållanden.

Anders Citera
bootfitta
810 inlägg
bootfitta 810 inlägg 5 år sedan

Andersflanders :

Testade Völkl Two på isen i Scandinavium. Tog fart bakom en halt Frölunda-spelare. Dels gick det inte så snabbt och dels var kantgreppet kass. Rockern fladdrade upp och ner i ojämn rytm på grund av att draghjälpen var halt. Det var högst irriterande.

Bra initiativ men helt fel förhållanden.

Läsa tråden kanske? Blockis.......

Jarle
3975 inlägg
Jarle 3975 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad Jarle (5 år sedan)

Andersflanders :

Testade Völkl Two på isen i Scandinavium. Tog fart bakom en halt Frölunda-spelare. Dels gick det inte så snabbt och dels var kantgreppet kass. Rockern fladdrade upp och ner i ojämn rytm på grund av att draghjälpen var halt. Det var högst irriterande.

Bra initiativ men helt fel förhållanden.

http://www.elevenwarriors.com/sites/default/files/images/users/MackRM408/never-go-full-retard_1271.gif
https://encrypted-tbn2.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcTF70-LTVDQAoHacfjRL4B7lbXcUaUEuwox3A-4xhSAGK-7syK7
http://images4.wikia.nocookie.net/epicrapbattlesofhistory/images/3/36/Facedesk_by_specklesthefox-d5pvvx8.gif
http://img.4plebs.org/boards/x/image/1372/59/1372595170864.jpg

skistore.se/mtbstore.se Citera
Hasse_Lindborg
2923 inlägg
Hasse_Lindborg 2923 inlägg 5 år sedan

Jag förstår helt vad Andersflanders menar....

PNyberg
4251 inlägg
PNyberg 4251 inlägg 5 år sedan

Hasse_Lindborg :

Jag förstår helt vad Andersflanders menar....

Jag skrev ett långt stycke. Raderade det. Mitt svar på detta blir...orka.

Generiskt citat som alla gillar! Citera
Hasse_Lindborg
2923 inlägg
Hasse_Lindborg 2923 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad Hasse_Lindborg (5 år sedan)

PNyberg :

Hasse_Lindborg :

Jag förstår helt vad Andersflanders menar....

Jag skrev ett långt stycke. Raderade det. Mitt svar på detta blir...orka.

Orka att jag förstår att han har åkt skidor i Gbg på massa is med fel saker under fötterna? wink

miol11
Online 119 inlägg
miol11 119 inlägg 5 år sedan | Senast ändrad miol11 (5 år sedan)

Ni skall ha en eloge för att ni tar er tid att genomföra dessa tester år efter år, jag ser iallafall alltid fram mot dessa. Grymt jobbat
Att sedan vissa inte vill, eller inte kan förstå syftet och ej heller verkar ha förmågan att "väga" texterna och dom förutsättningar som råder är beklaglig.............


Logga in för att skriva i forumet
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook