-- TESTADE SKIDOR --
Blizzard Gunsmoke 186cm
Mått: 140-114-130, 23m
Testad av: MarkusO och PNyberg
Testad i: Åre och Riksgränsen
Gunsmoke är tillbaka med ny grafik, men samma konstruktion. Vi har testat skidan förut och för en mer ingående beskrivning hänvisas till tidigare recensioner. Markus och Per tar dock ut den dekaltrimmade pistolrökarn för ett par åk även i år.
Markus kommenterar: "Gunsmoke är favorit som återigen levererar. Skidan känns som en referensdesign för en klassisk rockad twintip utan konstigheter, även om vi gärna hade sett lite mer lowrisekaraktär. Både bygget i sig och uppträdandet på snön inger förtroende. Det känns helt enkelt som bra grejer. Längden är i sammanhanget helt perfekt, då det känns som rätt avvägning mellan balans och lugn. Skidan bettar bra på det stenhårda underlaget samtidigt som den upplevs som väldigt styrbar. Gunsmoken sorteras återigen in som ett säkert val för en åkare som letar efter en skida som ska klara allt som berget lägger framför åkarens fötter. "
Per håller med: "Det känns tryggt att staka iväg med Gunsmoke på något sätt. Det är andra året jag testar den och jag står fast vid vad jag sa förra gången. Gunsmoke är en hybrid av egenskaper, som inte riktigt har bestämt sig för om den vill buttra eller charga. De är aningen för hårda för att vara riktigt lättlekta men fina att freerida med och det går fortfarande att lattja runt på features i terrängen. Den hade fungerat klockrent som endaskida för alpbruk och det är bra val för den ska köpa sig sina stora första plank och inte har en ren parkbakgrund. För min smak är den lite för intetsägande för att verkligen sticka ut åt något håll, vilket både är en styrka och en svaghet."
Twintip-imagen till trots så känns Gunsmoke närmare direktionell än centerbalanserad, så för parkåkare som vill bredda skidorna och kliva ut i sidecountryn finns det andra skidor som passar bättre. Men Gunsmoke är ändå en skida som väldigt många kan trivas med.
CMD The Wizard 189cm
Mått: 144-117-140, 19m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Tandådalen och Åre
CMD dök upp på den svenska marknaden förra året när ett gäng Åre-jibbers lanserade en minilinje med två olika modeller med fokus på lekfullhet och ung, kaxig skidåkning. Bakom sig har de Åre Skidfabrik som också bygger bla Extrem och Hendryx, vilket borgar för en mycket bra kvalitet rakt igenom. Till i år kommer CMD med ett antal nyheter, i form av en helt ny smalare parkskida vid namn Animal och uppdaterade konstruktioner i allmountainskidan The It och i bc-jibbern The Wizard. Wizard är märkets största skida med 117mm under foten och den som för testgruppen är mest intressant. Balansen i skidan är precis som med märkets övriga modeller tydligt centrerad. Den här skidan är nästan symmetrisk och det märks att den redan på ritbordet är tänkt att åka med en nästan centrerad monteringspunkt.
Wizard är tillbaka med oförändrad geometri. Konstruktionsmässigt är dock Wizard rejält uppdaterad i år och den har fått honeycombinserts i tip och tail, en ny typ av blandträkärna med bok och poppel och en gummistringer som går över hela skidan. Förra årets skida hade en ren poppelkärna, vilket gav en mycket alert och spänstig skida, men som saknade mognad och stabilitet enligt många. Den hårdare och tyngre bokinblandningen i kärnan ger betydlig tryggare känsla i skidan samtidigt som honeycomben i tip och tail gör att vikten reduceras där det märks som mest. Man har alltså tillfört en aning vikt och stuns i kärnan och kompenserat det genom att minska svingvikten istället. Till detta adderas en ganska smal gummistringer som dämpar högfrekventa vibrationer, vilket framförallt märks i ett avsevärt förbättrat isgrepp. När Tandådalen visar sin bistra novembersida gör det underverk för helhetsintrycket.
Totalt sett är uppgraderingen en rejäl prestandaförbättring. Skidan är i känslan fortfarande mycket livlig och lekfull och är kvick och rapp i alla ledder. Den känns lätt och smidig, men klarar ändå av det bitvis mycket stökiga underlaget. Det är mycket glädjande att CMD har lyckats behålla den känslan, trots att de har petat in material i skidan som så tydligt höjer den flera klasser. De lätta tipparna och en rund, genomgående flexkurva ger en väldigt lättåkt skida som samtidigt bjuder på riktigt bra stabilitet och spårvilja även över riktigt hårda partier. Skidan är följsam och hänger med i minsta vink i kortsväng och stökiga områden. Trots att grundbalansen hela tiden markerar att skidan ska åkas med centrerad viktplacering havererar skidan inte på något sätt om man kommer lite fel här och där. Lite bakvikt eller för mycket plöstryck märks förvisso i under- eller överstyrning, men skidan har en lång kontaktyta och räddar upp incidenter utan att protestera.
Vi i testgruppen, som är vana vid att åka på Opinion numera, känner igen oss i en konstruktion som är mycket snarlik. Det är en traditionell glasfiberbaserad träsandwich med mycket skidkänsla. Det är svårt att inte gilla den här skidan. Wizards lättsamma själ finns kvar, men CMD har byggt in betydligt mer prestanda i den här nya versionen av trollkarlen. Glädjande är också att grafiken känns mycket mer lyckad till i år. Det är en nog så viktig parameter för många i målgruppen. CMD har lyckats riktigt bra i år.
Markus lägger till: "Ett under av liv. Andas kompetens med sitt bett och sin kvickhet. Skidan är ganska mjuk, men pallar ändå en hel del känns det som. Sitter riktigt bra. Relativt lite dämpning och ett lätt paket, men lyckas ändå leverera på det ganska stökiga underlaget. En mycket trevlig skida som är omöjlig att inte tycka om. Bra CMD. Den här har ni prickat."
Black Crows Navis 186cm
Mått: 134-105-125, 23m
Testad av: PNyberg
Testad i: Les 2 Alpes
En skida som har funnits i Black Crows sortiment i princip sedan märket blev känt för den breda massan. Navis är en karaktäristiskt indragen skärning i tip och tail, men sen är det slut med moderna attribut. Spannprofilen är nästan fullt ut traditionell och även om tipparna släpper en aning när spannet pressas samman så är spannet långt och i princip av full längd. Per testar skidorna i Les 2 Alpes i franska alperna och är inte alls nöjd med hur de känns:
"GÄSP! Här det var inte varken lek eller ladd. Black Crows har annars väldigt sköna skidor men detta är, för mig, ett undantag. Flexet är styvt och stumt, trots den beskedliga längden 186cm och jag fick inte alls ordning på dom. Tunga, tråkiga och för styva för att vara roliga. Navis testades i Les 2 alpes och snöläget var, liksom i stora delar av Alperna i år, sådär. Det var mest is och vindfuckad snö som inte var den roligaste att åka på, oavsett verktyg på fötterna och det kan ha färgat intrycket en aning mot den negativa kanten."
Navis är ett väldigt traditionellt bygge som inte riktigt passar in i Black Crows linje. Det är i princip en relik som utan vidare kan ersättas av märkets andra modeller. Förmodligen ligger den kvar i sortimentet i väntan på en uppgradering, alternativt för att investeringskostnader till formar osv redan är betalda. Då kostar det inte så mycket att låta den ligga kvar i linjen. I år, när Corvus har blivit mer lättåkt och Black Crows dessutom har lagt till Camox, känns den dock som helt överflödig. Navis känns som ett par storslalomskidor, vilket förvisso gör att de är ett bra val om det ska nötas mycket hårda underlag. Monteringspunkten är mossigt långt bak, skidan är understyrd och balanserar dåligt i sladd. PNyberg flyttar fram så långt det går med demobindningen, vilket förbättrar situationen markant, men inte tillräckligt. Skidan livas upp en aning, men totalintrycket är ändå att skidan känns tung, trög och seg i jämförelse med mer moderna kreationer.
PNyberg avslutar hårt: "Jag tog med dem en sväng i parken och det var just vad det blev...ETT varv sen fick det vara nog. Inte heller där blev det någon trivsel tillsammans med Navis. Ta bort skiten, Black Crows. Navis har gjort sitt"
DPS Wailer 99 Pure3 192cm
Mått: 126-99-110, 18m
Testad av: MnO, MarkusO, xJonx
Testad i: Åre
Wailer 99 är DPS representant i den numera riktigt folkliga 100mm allroundklassen. Wailerserien finns i två olika konstruktioner i form av den kolfiberstinna Pure3 och den lite tyngre, men fortfarande kolfiberförsedda Hybrid. Skidan har ett tydligt spann och en relativt kort tiprocker och är ganska pistorienterad, i alla fall om man jämför med offpistinriktade allrounders. Tidigare generationer av DPS Pure har varit extremt krispiga och kolfibriga i beteendet. Den här Wailern har dämpats ner ordentligt, vilket vi ser som ett stort steg framåt. Alla kolfiberbaserade skidor som vi har testat hittills har alla dragits med samma problem. De känns stabila och bettar suveränt bra tack vare vridstyvheten, men när man når en viss gräns havererar stabiliteten otroligt snabbt. Det går från bra till katastrof på en mikrodel av en sekund. Wailer 99 har en del av det kvar, men mycket är nerdämpat och gömt bakom viskoselement och andra dämpande delar i konstruktionen.
Gästrappet är hårt vid testtillfället och då är det en fröjd med en skida som bettar från första ansats till sväng. Men som vanligt med de pistorienterade skidorna från DPS så får man då och då, helt utan förvarning, en rejäl smäll på fingrarna. Det är mindre än tidigare, men det finns där. Skidan sprattlar plöstligt till ordentligt när greppet inte räcker till längre, eller när man försöker pressa den ur skäret för att ta ner farten. Man måste fortfarande undvika för mycket kraft och press i sladdsväng, men den klarar väldigt mycket mer än den hypernervösa RP112 tex. Bortser man från skillnaden i bredd så känns Wailer 99 som en blandning mellan den stabila 112 RPC och den ettriga 112 RP. Svängradien är fortfarande kort, men inte lika kort som i RP:n. Det svänger rejält när den kantas upp. Med en smal midja under 100mm och en konstruktion som är fantastiskt vridstyv kommer greppet på is och krävande underlag inte som någon som helst överraskning. Tailen är lätt att sladda ut överlag och det finns en antydan till pintailkaraktär i botten, men samtidigt känns tailen lite hooky när det är mjukt här och där.
Balansen i skidan är åt det frontdominerade hållet, trots tiprockern. Kortsvängar är superenkla att rada upp och skidan hänger med i i olika variationer av svängradier och positioner. Överlag en kanonbra pistorienterad allroundskida för en åkare som gillar nytänkande när det gäller konstruktioner, men som är aningen konservativt lagt i avseendet balans och position på skidan.
Markus är inne på samma spår: "Pure greppar riktigt bra i isen på skär, samtidigt som den är lätt att sladda ut om så önskas. Just när det gäller sladdgreppet uppträder den dock en aning komplext. I mjuka partier greppar den nämligen mer än man förväntar sig. Det lägger ett märkligt, lite otryggt skimmer över skidan som förstärks av att det finns lite kolfiberaggressivitet i botten. Förmodligen vänjer man sig, men det räcker inte med ett par åk för att hamna där. En lite ökad “slarvebarhet" står på önskelistan inför nästa år."
Elan Boomerang TBT 190cm
Mått: 140-120-140, 22m
Testad av: MnO, MarkusO, PNyberg, xJonx
Testad i: Åre, Chamonix
Den nya Boomerangen från Elan är en av vinterns mest intressanta skidor. Den tidigare versionen av skidan hängde med i många år och var riktigt bra, men det var dags för Elan att komma med något nytt. Och det gör dom sannerligen. Egentligen är det konstigt att den här skidan kallas Boomerang överhuvudtaget, för den har inte mycket genemsamt med föregångaren, förutom att den riktar sig i huvudsak till åkning på stora berg med mycket snö. Outlinen och rockerkurvan är inget som kommer att höja några ögonbryn. 23m radie, fullt ut symmetrisk form och en ganska kort tip- och tailrocker som mer eller mindre följer marknadsstandard. Vad som däremot är både udda och riktigt roligt att se är att Elan vågar ta ut svängarna genom att "spoona" en rejäl bit av skidan både fram och bak. Elan kallar sin variant av skålat belag för TBT, som står för Triple Base Technology. Rent praktiskt innebär det att Boomerangens belag är kraftigt uppvinklat ut mot kanten, dvs i praktiken som en form av oerhört extrem hängning de sista 45-50cm:arna av skidan. Både i tip och tail. Vi i gruppen har läst om skidan tidigare, men det var först när vi fick se skidan som vi insåg att det var så pass mycket spooning det handlade om. I jämförelse med diverse helt meningslösa båtspetsar och liknande tidigare så har TBT-konceptet enormt stor effekt på hur skidan beter sig.
Åre och Gästrappet är inte alls rätt arena för att testa den här skidan. Den är gjord för att vara lätt att slida och för att vara extremt unhooky i svår snö. Dock har vi lite tur och hittar faktiskt lite mjuk snö här och där, efter att det har snöat ganska rejält under natten. Pisten är riktigt mjuk och go på morgonen, även om det snabbt hårdnar till i takt med att antalet åkare ökare framåt förmiddagen. Boomerang TBT överraskar ordentligt. Till vår stora förvåning är det faktiskt riktigt underhållande att köra pist med den. Inte för att de ligger bastant i skäret och bjuder på carvingprestanda, utan snarare tvärtom. Den är extremt lätt att avverka fallhöjdsmeter med och åkningen blir avslappnad på ett sätt som ingen annan skida kan matcha under helgen. Kantar man så går det att hitta ett skär, i alla fall i mjukare partier, men det är slarvigheten och den fantastiska kontrollen på sladd som är behållningen. Hur man än beter sig så ligger skidorna helt parallellt och de hittar inte på några egenheter alls. Att gå fram i vikt och jobba plöstryck i svänginitiering är helt lönlöst och ger noll resultat. Istället är det en upprätt stance och en neutral vikt som gäller, och då börjar det hända grejor. Skidan är mycket lätt att jobba igenom med sitt långa, mjukt harmoniska flex och frågan är om någon 120mm:are har varit mer lättåkt genom historien. Boomerangen är verkligen otroligt lätt att få styr på.
Isgreppet är dåligt på skär, men sladdgreppet är däremot riktigt bra. I kortsväng sitter den fast även på isfläckarna och greppet är tillräckligt för att kontrollera farten, vilket faktiskt inte var helt självklart alla stunder under helgen. Skidan är mjuk och mycket lätthanterlig överlag och alla manövrar sker utan kraftinsats. Ju mjukare underlaget är, desto mer lättsam och svängvillig blir Elanen. Åkningen blir spänstig och lekfull och även den som aldrig ens har funderat på att dra en nosebutter kommer att bli sugen med den här skidan.
Markus och Jon är rörande överrens med MnO. Markus kallar den för "dagens stora favorit" och fortsätter: "Den nya Boomerangen tar termen följsamhet till en ny nivå. Greppet är bra, men ändå är skidan helt otroligt styrbar. Jag utnämner spetsen till markadens skönaste. Känslan får en att fundera över om “spoonade" spetsar kanske är nästa stora grej?"
Jon fyller på med hyllningar: "Årets innovation, spoon! väldigt sliding i känslan när skidorna ligger plant mot snön. Dessutom inga som helst problem att få i kanten när man vill. Väldigt låttåkt. Minus för att rockerkurvan känns lite trött och eventuellt lite väl symmetrisk."
Per är inte lika alls lika övertygad:
"En skida som jag har sett fram emot länge och nu fanns den äntligen att testa. Men tyvärr föll den mig inte i smaken. Kanske hade någon form av slip gått snett eller liknande, för jag tyckte att den var näst intill oåkbar. Den mest nervösa skiten jag har åkt på! Ena skidan vandrade konstant utåt och greppet var otroligt ojämnt. Det blir ingen bra recension av dessa eftersom det bara blev ett åk på dem. Den enda gången jag kände att det fanns något bra under huven var när det var löst då dem var silkeslena att åka på! Väldigt stor skillnad på dessa jämfört med första generationen boomisar. Förutom den uppenbara skillnaden med belagspooningen bjuds det på en lättare kärna och mer betydligt mer krispighet i känslan. Men jag får nog ge dom en chans till, för jag kom inte överrens med det här."
Åsikterna går isär alltså och antingen är trimmet av kanterna kritiskt iom den korta aktiva ytan vid plana skidor, eller också passar den inte alla tekniker. PNyberg är också klart tyngre än de övriga i gruppen och Boomerang TBT är en mycket mjuk skida som förmodligen viker sig ordentligt under en 85kg:s åkare. Men faktum kvarstår. Tre i gruppen, inklusive mig, klassar det här som en av årets absolut roligaste skidor. Den är också nyskapande och det krävs att man är medveten om att det här är långt från någon carvingmaskin. Den som vågar tänka om en aning kommer att få mycket roliga stunder på den här skidan och kan låta andra få ta hand om träningsvärken. Vi hade önskat att Elan hade lagt in en anings mer lowriserocker och kanske att dom hade haft ett lite mindre symmetriskt alternativ med samma grundidé, men vi är ändå nöjda med att de presenterar en så pass udda skida. Under tiden som PNyberg väntar på att kastäggen i korgen ska ruttna ställer sig MarkusO, MnO och Jon och utdelar applåder till Elan!
Elan Spectrum 105 Alu 187cm
Mått: 142-105-120
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen
Elans Spectrumserie är en samling skidor som sträcker sig mellan 95 och 115mm med ett mellansteg på 105mm och som finns i två material i de två smalare dimensionerna. 95 och 105 med tillägget "Alu" är titanalförstärkta och därmed mer bastanta och dämpade jämfört med 95 och 105 i standardversionen. 95 och 105 utan titanal är istället två lättsammare alternativ med fokus på låg vikt och spänst. 115 finns bara med titanal, förmodligen för att Elan tycker att om man kliver upp på den - då vill man ha svar i skidorna
. Först ut för test är Aluversionen av Spectrum 105. Det här är Elans representant i den folkliga 105-klassen som har vuxit sig stark på marknaden det senaste året. Den har en aning tiprocker och Elans Amphibiospetsar, men i övrigt är det en väldigt traditionell skida utan överraskningar. Idén med Amphibio är att höger- och vänsterskida har olika rockerprofiler i tippen. Insidan på skidan ska ligga an mot snön och utsidan lyfter en aning för att skidan ska balansera bättre i skär. I praktiken ser skidorna lite skeva ut i fronten när man sätter dom belag mot belag, men i övrigt är det svårt att påvisa någon som helst effekt. Det hade man kanske kunnat gjort om man hade testat en identisk skida med en vanligt tiprocker, men alla övriga parametrar gör större skillnad i relation till andra skidor.
105:an är en sandwichbyggd skida med step down topsheet och en riktigt hög finish. Den bara glänser i skidstället och en metallicartad lyster genomsyrar hela serien. Om grafiken är snygg eller inte är en individuell bedömning, men sällan har en ny skida sett så välpolerad ut som när en Spectrum från Elan står i butikshyllan.
Väl på snön fortsätter intrycket av att skidan är relativt fri från egenheter. Även om spetsarna har skevats till så är känslan fullt ut traditionell. I tider när man är van vid servostyrningen från tiprockade skidor känns en spannprofil som gränsar till helspann lite småseg och den är svår att få med sig trots beskedliga 105mm. Metallinblandningen har naturligtvis en del i det här och man påminns om en tid när en titanalförstärkt 105mm bred skida kändes stor. När jag försöker runda upp fartbegränsade svängar känns det som om Elanen mer strävar efter att gå rakt fram på ett stabilt och tryggt sätt. Jag behöver vänja mig vid att lägga in aningen mer input än vad man är van vid, men några åk senare går det alldeles utmärkt. Flexkurvan är utpräglat frontmjuk och tailen är relativt hård. Det förstärker intrycket av lite sävlighet i kortsvängar. I skär spårar skidan bra, och den har en typiskt metallisk spårvilja. Dock krävs det att man sätter an skäret bestämt om inte fronten ska kännas lite oren med sitt mjuka flex och här och där känns tippen lite lös i svaret. Återigen märks det att tailen tar överhanden i kraftinlagringen. I svängväxlingar får man tillbaka en del av detta i form av retur, men jag kan inte låta bli att tycka att skidan känns en smula ålderdomlig. För fem år sedan var det vanligt att tipparna mjukades upp på skidor i den här breddklassen för att man ville få mer flyt och ett enklare beteende i lösare snö. Nu för tiden löses det problemet med rockerprofilen istället. Efter ett par åk vänjer jag mig dock och i ryggraden finns reflexerna kvar.
När man väl har vant sig vid den lägre graden av respons i pressad rundad sladdsväng och en lite driftande mjuk tip så går Spectrum 105 kanon. Elan har alltid varit bra på att bygga skidor och är det fortfarande. Isgreppet är kanske inte bäst i klassen, men fullt tillräckligt för att kunna tampas med även riktigt hårda underlag. Stabiliteten är också bra, även om tippen ibland viker sig lite mer än förväntat när det stökar till sig. Spectrum Alu i breddversion 105 gör rakt av det den ska, men sen är det svårt att hitta någon riktig spets som får den att sätta sig i minnet. Sammanfattat en snygg skida med lyster och hög finish, men i övrigt ganska intetsägande prestanda. Passar bäst den traditionella åkaren som bara vill kliva på en skida och köra.
Elan Spectrum 115 Alu 185cm
Mått: 145-115-130, 20m
Testad av: MnO
Testad i: Åre
I Åre blir det storebror Spectrums tur att tas med ut på en testrunda. Spectrum 115 finns bara i Alu-version som sagt. Nu handlar det iofs inte om ett fullt titanallager, utan om en skuren skiva som ska matcha Amphibiorockern, så något titanalmonster är det inte tal om. Men visst känner man av metallen i snökontakt och tryck i skidan. 115-skidan blir min favorit i serien och det beror på att den med mina referensramar hanterar blandunderlag bättre än lillebror 105. Isgrepp och grundkänsla är väldigt lika, men jag upplever flexbalansen som bättre i den bredare skidan. Trots den ökade midjebredden får jag med mig 115 bättre i stökiga och puckliga partier. Titanalinslagen gör sig verkligen i Gästrappets övre riktigt hårda del. Även om skäret inte riktigt sitter (det gjorde inga skidor vid tillfället) så är det lätt att kontrollera sladd och fartbegränsning. I mjukare partier svarar skidan direkt och visar en oväntat lekfull sida. Kul!
Beskrivningen ovan är baserad på en justerad bootcenterplacering. Den rekommenderade monteringspunkten är i mina ögon helt felaktig och sitter alldeles för långt bak. Detta trots att jag är en relativt konservativ åkare som gärna går bak lite i montering på moderna shaper. Jag kliver i bindningarna i tältet på rekommenderad linje och tar ett par svängar ner i branten. Med den inställningen är skidan väldigt frontdominerad och jag har riktigt svårt att komma överrens med den. Efter att ha justerat fram demobindningen 2cm vaknar skidan och börjar kännas balanserad. Borra inte den här skidan på rekommenderad punkt, vad ni än gör...
Extrem Project 110 190cm
Mått: 140-110-130, 26m
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre (förra våren)
Project 110 finns kvar i Extrems produktlinje och har blivit uppdaterad med en ny kärna och en lite snällare attityd överlag. Men låt dig inte luras. Utgångspunkten var en biffig rackare i den första årsmodellen och även med en upplättning är det en skida med MYCKET stuns i. Dubbeltitanal skojar man inte bort i 110mm bredd med fullängdskant och ett bastant flex. PNyberg tar en dag med skidan i Åre och sammanfattar intrycken enligt följande:
Ahh! Det här är bra! Den var bra redan förra året med och den har INTE blivit sämre till i år efter att Extrem har skruvat lite på parametrarna! En riktig ladda-bajset-skida som sitter i pisten och går som ett lok utanför. Kärnan är lätt men kombineras med metall och dämpning, vilket ger en förvånandsvärt lätthanterlig prestanda. Känslan i konstruktionen drar åt Hendryx 917-hållet med en metallburen gummifiltrerad raceaktig snökontakt. Spårningen är dock lite snällare än hos Hendryx pistbombare och P110 är lättare att sladda ut. Totalintrycket blir riktigt bra och trots skitsnön som bjuds på i Åre, litar jag helt på skidorna och flyger ner bredvid 1000metarn ner i östra och ut i susabäcken. En av storheterna är att det aldrig dyker upp några överraskningar. Skidan känns som en förlängning av mig en förlängning av mig. Min filosofiska sida vill skriva “VI ÄR ETT" och liknande floskler. Ska jag vara petig hade jag gärna sett en annan tipshape som hade eleminerat hookiness i djupare snö, men för dagen kan jag inte hitta ett bättre verktyg. Extrem Project 110 är en skida som pallar allt och säkert funkar fint i lite djupare snö. Skit i snurren och gå för farten!
Extrem PT84 184cm
Mått: 124-84-112, 17m
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen och Åre
Extrems PT84 är en ny modell för året. Vi testade den redan i våras och det stod redan då klart att det här kommer att bli en riktigt populär skida. 84mm innebär nu för tiden en ren pistskida och konstruktionen är fullt ut anpassad för fasta underlag. Även om namnet PT står för en allmountainådra kommer version 84 med sin smala midja att vara en tämligen krävande skida i någon form av vettiga offpistförhållanden. Konstruktionen är Extrems typiska sandwich med step down topsheet och den innehåller dubbeltitanal och gummidämpning. Flexkurvan är inte direkt mjuk, men det är heller ingen uttryckligen styv skida, utan den är snarare väl avvägd. Shapen är modern med en låg tip, en smula tiprocker och ett lågt spann. En pistskida som helt smälter in i toppsegmentet år 2013 helt enkelt.
Väl på snön är PT84 en fröjd att spendera tid med. Den är relativt lättåkt, även för en åkare som kommer från bredlaggssidan, men det finns som hos de flesta smalare prestandapistskidor vissa aggressiva drag som tar en stund att vänja sig vid. Skidan är påtagligt skärsökande och bettar direkt och bastant tidigt i svängen. Skäret är tryggt och förtroendeingivande och det är lätt att trycka till i slutet på svängen för att få en rejäl retur som skickar in åkaren i nästa sväng. Skidan är i första hand en storslalominspirerad skapelse, men det går även att resa upp positionen en aning och gå över lite mer mot slalomposition och kortare svängar. I kortsväng hänger skidan med helt ok, men vikten och stunsen gör ändå att den trivs bäst i lite längre svängar. På fötterna på rätt åkare är det här en riktig carvingmaskin. Jag gillar att skidan går relativt lätt att trycka ur skäret och drifta för att ta ner farten eller att verkligen runda upp åkningen när farten ska tas ner i brantare partier. Även om skidan svarar bra är det ändå ingen skida för riktiga tungviktare. Den passar mig på knappa 80kg perfekt.
Snökontakt och känsla känns igen från många av Åre skidfabriks Titanalmodeller. Det är racedoftande och typiskt metalligt med ett klart inslag av tävlingsskidor för storslalom. Hendryx och Extrem delar mycket av varandra, både när det gäller känsla i konstruktioner och egenskaper. Extrems PT-serie är lite snällare överlag, men det finns mycket prestanda att hitta. Den här kategorin 85mm:s pistskidor har verkligen blommat ut de senaste åren. Flera av dom stora aktörerna har lanserat en del riktigt vassa modeller i segmentet och nu har även Extrem hakat på det tåget. Ett ganska rejält breddsteg upp från 70mm:are gör att man hämtar fördelar framförallt på mjukt och ojämnt underlag, samtidigt som bettet och reaktionssnabbheten fortfarande finns kvar. Är man en åkare som spenderar mest tid på breda friåkningskidor finns det ingen anledning att gå ner på smalare skidor än det här.
Extrem PT92 186cm
Mått: 138-92-124
Testad av: xJonx och MnO
Testad i: Tandådalen
Storebror PT tar steget från 84mm till 92. Även om det framstår som att det här är "original-PT:n", är det enligt Patrik och Stefan i Extremtältet precis tvärtom. Fabrikskillarna var så nöjda med prototyperna av 84:an förra året så att 92:an anpassades till den smalare skidan istället för tvärtom. 8mm bredare mått ger en tydlig skillnad. För oss i gruppen som förmodligen åker mer än 90% av vår snötid på skidor över 110mm är breddökningen ett steg mot att komma hem. En bredare midja ger mer pondus, känsla av kraft och ett lugnare beteende. I Tandådalens svåra underlag med rullkulor, hårda partier och mjukt om vartannat gillar testgruppen 92:an bäst av de två PT-bröderna. Grundkaraktären är i det närmaste identisk och skaparnas berättelse om den enes grund i den andra känns väldigt träffande. Det som framförallt skiljer sig är reaktionstiden på input som är absolut direkt hos 84:an och aningen sävlig, fast på ett positivt sätt, hos 92:an. Även om 92mm fortfarande är riktigt smalt så börjar det ändå att dyka upp lite offpistegenskaper och hanteringen av mjuk snö tar ytterligare ett steg från 84:an. Även om 84mm räcker för att piska smalare pistskidor på mjukare partier så blir det ännu bättre med 92mm. Det märks framförallt framåt eftermiddagen när stenhårda fläckar blandas med partier av pärlsocker. Smala skidor kräver ständig passning i de förhållandena i och med att greppgraden och spårviljan varierar extremt mycket mellan fast och mjukt underlag. Med 92mm under foten följer skidan snällt spåret oavsett om det dyker upp sockersnö eller om det är stenhårt.
Isgrepp är liksom i fallet Pt84 riktigt bra och båda dessa skidor är föga förvånande de i Extrems sortiment som går bäst på hårt underlag som gränsar till is. Tillsammans bildar det ett par som kommer att passa väldigt många drivna åkare som vill ha viss allroundprestanda utan att tulla på pistegenskaperna. Det är två skidor som inbjuder till aktiv åkning, höga farter, låga positioner och skärande svepande svängar. Det är lättåtkomlig prestanda dock och det gör att även medelgoda åkare kan trivas på PT. Kanon, Extrem.
Extrem Opinion 187cm
Mått: 142-118-132, 23m
Testad av: MnO, PNyberg, xJonx, MarkusO
Testad i: Åre, Tandådalen, Alperna gånger flera, Riksgränsen, Japan
Det här är såklart en speciell skida för gruppen, och det är förmodligen få som läser det här inlägget som inte kan storyn bakom den. För er som har missat det följer en kort resumé: Testgruppen som ligger bakom det här inlägget har under ett antal år pratat om att på något sätt vara med och skapa en egen skidmodell. För ett och ett halvt år sedan kontaktades Åre Skidfabrik och vi presenterade ett koncept som innebär att vi tillsammans med Freerides forummedlemmar skulle ta fram en modern friåkningsskida för den typ av åkning vi själva oftast bedriver, eller i alla fall prioriterar. Totalt sett är Opinion-tråden snart upp i 600 000 visningar, vilket är enormt mycket för en seriös produkttråd här på forumet.
Opinion har en lång, harmonisk och låg tiprocker, runt 2mm spann under foten och en tydlig, men ändå relativt begränsad tailrocker. Konstruktionen är relativt enkel med en blandträkärna av bok och poppel och med glasfiber som huvudkomponenter. Detta kompletteras med en fullängds gummistringer och Koroyd/Tubecomb i tip och tail, vilket ger dämpning respektive en markant minskad svingvikt.
Opinion är en skida som är tänkt att fungera på hela berget för en driven åkare som åker med fokus på offpist. I Tandådalens fasta pister testar både vi och många andra de serieproducerade skidorna för första gången. Shapen är mycket neutral och det är lätt att hitta rätt direkt på skidan. Redan efter ett par svängar är man vän med den och sen är det bara att köra. Skidan är relativt lugn i karaktären rent geometriskt. Svänginitiering går lätt och smidigt, men skidan väntar på input både på plana skidor och vid lätt kantning. Tanken med shapen är att den ska vara lätt att köra fort med i puder och den egenskapen märks även i fasta pister. Den gör inga konstigheter, inga hugg eller att spetsen sticker iväg, utan det är mer en grad av avvaktande i botten. När man väl sätter an en sväng däremot, så händer det grejor. Svingvikten är påtagligt låg och hela skidan är ganska lätt, vilket gör att den reagerar snabbt när den väl får någon form av order. Bettet och spårviljan är påfallande bra, men då är det delvis förklarat av att alla skidor vi testar den här helgen kommer direkt från pressarna. Nybett är alltid nybett. Dessutom är skidorna aggressivt trimmade i originalslipen.
Snökontakt och känsla är relativt krispig och alert. Även om det ligger en del gummi skidan så är det långt från en död skida. Den är snarare poppig och lekfull i känslan, även om geometrin lugnar ner den en hel del. I mjukare partier kan man erinra sig om vårens tester i perfekt kallsnö i Alperna då Opinion skapade ren eufori utför linje efter linje. I puder och då framförallt i den högre änden av fartregistret mixar Opinion flyt, lekfullhet och stabilitet i en sannerligen svårslagen blandning. Men i Tandådalen är det pist som gäller och även där presterar Opinion med den äran. Den är faktiskt tillräckligt bra i pisten för att man ska kunna ha den som enda skida under en Sälenhelg och ändå inte känna sig begränsad i piståkningen.
Vintern får utvisa hur Opinion tas emot av marknaden, men det står redan klart att det är en riktigt bra skida som ligger i framkanten på utvecklingen.
Fatypus D-Sender Rocker 194
Mått: 144-112-130
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre och Tandådalen
Till testgruppens stora glädje dyker Fatypus upp både i Tandådalen och i Åre, dock dessvärre utan både gladrunda tjejer och arga lejon. Det hade annars varit en given succé och då hade tältpersonalen dessutom förmodligen även fått chansen att bjuda Kvinnolobbyn på spetsad glögg.
I Tandådalen är utbudet lite begränsat när det gäller modeller, eftersom flera skidor enligt importören hade dykt upp precis innan testet och därför inte hade hunnits monteras. Men det finns i alla fall ett antal skidor att testa. Först ut blir den långa D-Sender Rocker i 194cm. D-Sender är Fatypus compski, vilket bygger upp förväntningar. Även om midjemåttet är beskedliga 112mm blir det i 194cm:s längd en rejält stor skida. I stolliften upp under första åket inger skidan respekt och det är med ett mått av ödmjuk osäkerhet den släpps lös i Tandådalen stora backe. Det visar sig vara en helt obefogad oro, för 194:an överraskar med att vara riktigt smidig för sin storlek. Den är relativt lätt och dämpningsgraden är inte speciellt hög. Flexet däremot är av det styvare slaget, men snökontakten är ren och responsen direkt. En så här stor skida rent måttmässigt kommer alltid att vara en smula sävlig, oavsett om den är alert i konstruktionen. D-Sender tar sig fram med stabilitet och trygghet som bara en riktigt lång skida kan göra. Bettet är inte jättebra, men fullt tillräckligt. Den här 194cm långa fallhöjdsdödarmaskinen får Tandådalens Stora Backe att krympa betänkligt. Lite småpucklar och skrot? Skit samma. Kör.
D-Sender har lite olika rockerprofiler i olika längder. 194:an har en tydlig tiprocker som lyfter upp till en traditionell tip. Kantkontakten är av fullängdstyp och inget indrag alls finns. Det här är en klassisk fatski av det kaxigare slaget som har blivit lättillgänglig tack vare rockerprofilen. Det här är ett kanonalternativ för den konservativt lagde åkaren som antingen är ordentligt lång, ordentligt stor, eller båda delar.
Fatypus D-Riddum 188cm
Mått: 143-118-138, 15m
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre
En av Fatypus nya skapelser är 5-pointern D-Riddum. Så här när 5-pointtrenden nästan har dött ut och övergått i moderata idéer av konceptet där fördelen av indrag plockas in i mer harmoniska designer kommer alltså Fatypus ut med en ren 5-pointer av gammalt gott snitt. Welcome back, JJ, är känslan när man tar den från stället. D-Riddum har rejält med indrag och ett kort skuret segment i mitten. Rockern är som väntat tydlig, om än lite kort, både fram och bak. Gruppen har aldrig riktigt hittat rätt på true 5-points. Det krävs en stor finness för att hitta rätt i flex och skärningsmönster när den aktiva ytan minskar. Ett exempel på en skida som inte har varit helt lyckad är nämda JJ. Den är för mesig under foten för de flesta. BlueHouse Maestro är motpolen som är precis tvärtom med ett stenhårt flex under foten. Det gör den nästan omöjlig att spåra ett skär med. Mellan dessa två ytterligheter finns många exempel på 5-pointers som inte nått ända fram. Därför är förhoppningarna inte speciellt stora på D-Riddum, men såklart måste den ut på en provtur.
Det räcker med ett par svängar för att inse att Fatypus verkligen har fått till den här. Det är den klart bästa rena 5-pointern hittills på marknaden tycker jag. Den spårar prickfritt och bettar balanserat och direkt i sladd, utan att bli hooky och svår. I skär störs den av en smula tipvibb såklart, men det går ändå att pressa ur riktigt g-kraftsgenererande svängar i låg position. Ofta kan 5-pointers bli flytiga i skäret när de kantas mycket, förmodligen på grund av att det är mycket inaktiv kantlängd med en lyftande kraft framför den aktiva kantytan. Med D-Riddum finns tendenser på detta, men det blir aldrig ett problem som med många andra liknande shaper. Vi saknar en del riktigt isbett, men på fast underlag sitter det bra. Kortsvängar känns också rappa och lättbalanserade även när det blir trångt och även om man hamnar lite snett i vikten så hanterar D-Riddum det med en förlåtande attityd.
Jon fyller håller med och gillar också D-Riddum. “Kort radie och mycket indrag. Trots det fungerar den riktigt bra i pisten. Både på skär och i kortsväng. Kantgreppet är bra och den är kul att åka på. Det går bra att carva, men i större svängar och mer fart tappar den inte helt oväntat spåret lite då och då och det känns inte riktigt tryggt. Hög fart och sladd svängar går däremot bra. Oväntat bra med så mycket indrag. Kul om man inte tänker åka jättefort och hårt. Väldigt lätt att bara hoppa på och åka."
Det här är en skida som jag bara kan klicka i och åka iväg med och känna mig bekväm med direkt. Det är ett riktigt bra betyg för en skida med så utpräglad 5-punktsform. D-Riddum sällar sig till I-Rock FT som en riktigt bra skida för sin kategori. Fatypus är sannerligen på banan i år.
Fatypus D-Sender 184
Mått: 144-112-130, 25m
Testad av: MnO och xJonx
Testad i: Åre
En fullt ut traditionell 110mm:are av den gamla goda bredlaggsskolan. Här är det ingen rocker eller indrag eller något annat modernt trams. Bara en helt klassiskt shapad 110mm bred storlslalomskida och inget annat. Fatypus håller kvar vid sin compski i de kortare längderna, men har försett 194:an med rocker istället, vilket är en evinnerlig tur med tanke på hur stor den annars hade känts. 184-versionen är mindre och smidgare såklart, men ändå en skida som man snabbt går förbi. Det skulle vara kul att skriva att en så klassisk shape slår alla rockerskidor på fingrarna. Det gör den inte. Det är inte ens nära dessvärre. Friåkningsskidor har kommit långt sen det här var aktuellt.
D-Sender har en glasfiberbas i snökontakten och underlaget förmedlas på ett aningen hårt, men direkt vis. I övrigt är det intetsägande och anonymt. Isgreppet är klart sämst av alla Fatypus, vilket förvånar en aning. Även om det står i katalogen att det är en charger känns det inte så. Jämfört med 194:an är den kraftlös och lite konstigt lös men stum. Kanske den vaknar till i mjukare snö, men i helgens gästrapp är den inte kaxig. Avsaknaden av rocker gör att även 110mm faktiskt känns lite brett här och där, vilket inte alls är fallet med rocker. Då är snarare 110mm smalt och smidigt. Nej, Fatypus. Det här är trevlig historia, men inte mer. Den får rejält med pisk av både I-Rock FT och D-Sender Rocker från samma märke. D-Sender 184cm är för åkare med en stor konservativ ådra, annars rekommenderas någon av Fatypus modernare modeller.
Fatypus A-Lotta Rocker 190
Mått: 172-140-158
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen
A-Lotta har funnits i många år i Fatypus sortiment och är i stor mån en skida som många förknippar med märket. Den har förändrats en del genom åren och den största utvecklingen var införandet av tiprocker för tre år sedan. Med åren har man vant sig vid breda skidor. Ingen höjer på ögonbrynen när man glider fram med en 115mm skida i liftkön längre. Ska man sticka ut gäller det att gå stort. Och när vi kliver i A-Lotta är det just det. Stort. Den ser vulgärt bred ut på fötterna och dessutom är den rejält lång. Redan på platten ner mot liften märks det att det här är två rejäla stekspadar. Det är förmodligen den största skida vi någonsin testat. Fatypus bygger ganska lätta konstruktioner som tur är och inte ens A-Lotta är direkt tung, utan förvånar snarare med en relativt normal vikt trots storleken.
I pisten fortsätter förvåningen. A-Lotta känns inte alls så stor som den ser ut. Markus väljer tom att kalla den kvick och rapp, men då är det i relation till storleken. Även om det såklart vrider tydligt i fötterna när den greppar på fast underlag är den inte direkt svåråkt. Den är seg i kantväxlingar, men när den väl ligger på kant är det tryggt och lugnt även över slagiga partier. Bredden och storleken i allmänhet lugnar ner hela uppenbarelsen, men det krävs inte onåbara mängder med kraft för att liva upp A-Lottan. Känslan i konstruktionen är väldigt lik övriga Fatypus, vilket innebär en skida som kontaktmässigt är ganska direkt och odämpad, men som med ett ganska styvt flex ändå är mycket stabil. Kortsväng går bra så länge man böjer igenom skidan, men rena passiva sladdsvängar är lite småläskigt. Det gäller speciellt när underlaget växlar från hårt till mjukt och skidan bettar ojämnt. På ren is finns inte mycket bett i sladd, men på fast men ändå lättbettat underlag, däremot sitter skidan aggressivt och bastant. Det greppet ger en tydlig vridning upp i benet och då och då får jag därför någon slags sidledshack/slag som fortplantar sig upp i en vridning i fot och ben, vilket inte känns alls behagligt i mina relativt medfarna knän. Det gäller att våga driva skidan helt enkelt, och så länge jag gör det går det alldeles utmärkt.
A-Lotta är alltså i allra högsta grad hanterbar, även om bredden ger vissa egenheter. En klart positiv överraskning som faktiskt bjuder på underhållning även i Sälen. Vad som däremot känns lite svårt att förstå är motivet till den här skidan. Visst är det fräckt att ha den bredaste skidan av alla, men det är ändå oklart vad tanken egentligen är. Att göra en så bred skida med full pistgeometri är underligt. Bredden till trots så går den förmodligen sämre än 10mm smalare puderorienterade skidor i lössnö och i pist är den defintitivt sämre än tex I-Rock FT från samma märke. Bara en aning indrag i skärningen hade också gjort att tip och tail hade kunnat göras lite smalare med bibehållet midjemått, vilket hade varit en fördel för hanterbarheten. Slutsatsen blir att det här är en märkesdefinierande skida utan egentligt tydligt användningsområde. Kul att testa, men inget som någon i gruppen kommer att åka runt på.
:lol: 
