Jag har en anekdot. En jätte dålig anekdot. (År den här ens en anekdot?)
Jag har några yngre kompisar, möter dem ofta i gymmet. De alla har många småbarn, de alla jobbar som ingenjörer, och är välbetalda. De också åker skidor, också deras barn. Men de gör varje år en veckas skidresa till Alperna, bara med kompisar, inte med familjen. Familjen får komma med till våra lilla backar här i Finland då och då på veckosluten. Jag säger ännu en gång till, de har många barn, är mycket välbetalda och (norr...)religiösa.
Vi har talat ofta politik, t.ex. om hemvårdsbidrag. I deras familjer farsan jobbar ute och mamman är hemma med barn, hela livet. Mina kompisar nästan skriker så, att tongången skälver, hur barnen "måste få stanna hemma"! Hemmet är bästa platsen för alla barn! Samhället får inte befatta till familjens egna liv!" (men måste betala hemvårdsbidrag)
Ok. Då kom korona, och distansjobbet, och mina kära vänner ordades jobba hemifrån. Och, också skolorna stängdes. Efter ett par veckor mötte jag mina gamla vänner igen. De var arga och nästan också rädda. "Det är så fruktansvärt att barnen får bara skrika hemma hela dagen!" "Vår sosse regering måste ta ansvar för detta mardröm!" "Skolorna måste öppnas genast, hemmet är inte alls en bra plats för barn!"