det heter visstnok brant på svensk
UTTAL: brn4t l. (numera bl. bygdemålsfärgadt) BRATT brt4,
ORDKLASS: adj.
BÖJNING: -are; n. o. adv. ==. (bratt 1 Sam. 14: 4 (Bib. 1541), TurÅ 1910, s. 362)
ETYMOLOGI: [fsv. branter; jfr sv. dial. bratt, d. brat, ä. dan. o. dan. dial. brant, isl. brattr, äfvensom lett. brds, takås; i afljudsförh. till BRINK.
–
jfr BRANT sbst.]
0)
BETYDELSE: i fråga om sluttning o. d.: mer l. mindre tvärt (ofta nästan lodrätt) stupande l. uppstigande; starkt sluttande; tvärstupande. Branta backar. En brant trappa.
* VarR 40 (1538).
* Bratta klippor. 1 Sam. 14: 4 (Bib. 1541).
* Tegeltak måste .. vara brantare än plåttak. STÅL Byggn. 2: 9 (1834).
* Strandbotten är mycket brant. DALIN (1850).
* (Forsen) var för bratt för att kunna passeras. TurÅ 1910, s. 362.
(†)
* Torsken tycker hälst om branta (dvs. med starkt sluttande botten försedda) och djupa vatn. Sv. saml. 5: 252 (1765).
jfr BRÅD-, STUP-, TVÄRBRANT m. fl.
– särsk.
.a) i sht
BRUK: tekn.
BETYDELSE: om skrufgängor o. d.: starkt sluttande.
* En större räffelgång (i en räfflad bösspipa) jemnförd med en mindre, kallas jemn och den sednare brant. KÄLLSTRÖM Jagt 111 (1850).