En eloge till POC ( och alla andra seriösa hjälmtillverkare)!
Jag har många gånger hävdat att hjälm är den utrustningspryl som haft störts betydelse för min utveckling som skidåkare. Vindskyddad och oftast en lagom temperatur, håller gogglesarna på plats när man tumlar runt i snön och fastnar inte i trädgrenarna som en den stickade varianten.
Förra fredagen fick jag nytta av den på ett annat sätt också.
Det hade kommit 2 dm fint puder och jag hade inte möjlighet att åka mot kittelfjäll som alla andra så jag fick hålla till godo med kvällsåkning i Klutmarksbacken. Som traditionen hade pistmaskinsföraren pistat så lång ut han kunnat och bara lämnat ett ytterst smal liten remsa orörd snö längst ut på kanten. Jag provade lyckan där några åk men pistmaskinsföraren hade också lämnat stora block och klumpar av kanonsnö som smällde i skidorna då och då. Det kändes riskabelt så jag började snegla på skogen. Pannlaman hade jag inte med mig men pistbelysningen lyste hyfsat och jag såg stora öppna ytor mellan storvuxna tallar. Sagt och gjort, jag tog mig dit, snön var ok så jag släppte på fart mellan tallarna. Vad jag inte såg i den svaga belysningen var dock slyn som växte mellan tallarna. jag kom med fart in i gläntan men skidorna högg fast i slyn så jag fick inte till någon bromsande sväng utan skenade iväg, la en stor båge för att ta ner farten, rundade en tall och möttes av ytterligare en tall. Det här är inte bra hann jag tänka och så hanna att dra isär skidspetsarna, korsa armarna framför kroppen, vika undan huvet och ta smällen. Det bör ha gått 30-40 kmh och ø 40 cm tall sviktar inte så mycket. Jag tog smällen i ordningen - skrevet - armar + överkropp - skallen. Kommer ihåg det krackande ljudet från hjälmen när den slog i. Jag studsade ut samma väg som jag kom och rullade ner några meter för sluttningen. Sen låg jag i nån minut och bara kände efter. Jag kunde tänka så skallen måste ju va hel trots allt. Armarna verkade gå att röra. Revbenen hade turligt nog också klarat sig, lite ont i ryggen hade jag men inte så farligt. Örat gjorde ont. Tog mig så småningom ner till liftstugan och toan där jag såg att jag hade blod utanpå hjälmen. Det visade sig vara blod från örat som spruckit. Jag var lite svullen och öm på skallen ovanför örat men hade ingen smärta alls i inne i skallen.
Nu i lördags åkte jag skidor igen och allt funkade bara bra.
Varför skriver jag det här då?
Jo jag är nog bara glad att det gick så bra som det gick och så vill jag uppmuntra alla att köra med hjälm, och gärna en som skyddar bra också. Själv är jag numera också på jakt efter en ny hjälm och det är nog risk att det blir en av samma märke som min förra.
Förra fredagen fick jag nytta av den på ett annat sätt också.
Det hade kommit 2 dm fint puder och jag hade inte möjlighet att åka mot kittelfjäll som alla andra så jag fick hålla till godo med kvällsåkning i Klutmarksbacken. Som traditionen hade pistmaskinsföraren pistat så lång ut han kunnat och bara lämnat ett ytterst smal liten remsa orörd snö längst ut på kanten. Jag provade lyckan där några åk men pistmaskinsföraren hade också lämnat stora block och klumpar av kanonsnö som smällde i skidorna då och då. Det kändes riskabelt så jag började snegla på skogen. Pannlaman hade jag inte med mig men pistbelysningen lyste hyfsat och jag såg stora öppna ytor mellan storvuxna tallar. Sagt och gjort, jag tog mig dit, snön var ok så jag släppte på fart mellan tallarna. Vad jag inte såg i den svaga belysningen var dock slyn som växte mellan tallarna. jag kom med fart in i gläntan men skidorna högg fast i slyn så jag fick inte till någon bromsande sväng utan skenade iväg, la en stor båge för att ta ner farten, rundade en tall och möttes av ytterligare en tall. Det här är inte bra hann jag tänka och så hanna att dra isär skidspetsarna, korsa armarna framför kroppen, vika undan huvet och ta smällen. Det bör ha gått 30-40 kmh och ø 40 cm tall sviktar inte så mycket. Jag tog smällen i ordningen - skrevet - armar + överkropp - skallen. Kommer ihåg det krackande ljudet från hjälmen när den slog i. Jag studsade ut samma väg som jag kom och rullade ner några meter för sluttningen. Sen låg jag i nån minut och bara kände efter. Jag kunde tänka så skallen måste ju va hel trots allt. Armarna verkade gå att röra. Revbenen hade turligt nog också klarat sig, lite ont i ryggen hade jag men inte så farligt. Örat gjorde ont. Tog mig så småningom ner till liftstugan och toan där jag såg att jag hade blod utanpå hjälmen. Det visade sig vara blod från örat som spruckit. Jag var lite svullen och öm på skallen ovanför örat men hade ingen smärta alls i inne i skallen.
Nu i lördags åkte jag skidor igen och allt funkade bara bra.
Varför skriver jag det här då?
Jo jag är nog bara glad att det gick så bra som det gick och så vill jag uppmuntra alla att köra med hjälm, och gärna en som skyddar bra också. Själv är jag numera också på jakt efter en ny hjälm och det är nog risk att det blir en av samma märke som min förra.
