Frågan är bara - varför?
En ränna kan ju åkas med små korta hoppsvängar på sitt enklaste ställe, eller med stora fetingsvängar på det svåraste partiet. (eller en elva, som Richi föreslår...) De flesta som kan åka skidor lite seriöst kan komma sig ner för de flesta branter, vill jag nog påstå. Skillnaden är bara om det är kul, eller inte.
Har åkt såpass brant och smalt att det inte längre är något skoj, fokus blir på att överleva och INTE trilla. Fett efteråt, till en viss grad, men inget man gör igen på en stund.
Tycker det är ganska skönt med skidåkning på det sättet att folk kan sitta och skryta hur mycket de än vill på afterski, men man ser ganska enkelt på personen om det ligger någon sanning i berättelsen - UTAN att man berättar vilken grad man kan åka..
Sen menar jag att osäkerheten på hur svår en ränna är är en viktig faktor för säkerheten. De flesta med lite vett i huvudet susar inte bara rakt ner mellan klipporna, utan rekar lite först. Pratar med någon som vet, funderar och kanske åker ihop med någon som har vart där förr.
Hade det stått 7C på kartan skulle de som har åkt 8:or tänkt "piece of cake" och svischat ner.
Osäkerhet + förnuft = safety first
Gillar iofs tanken att man lätt kan bedömma hur ett skidställe är INNAN man åker dit, genom att se på graderingar, men osäker på hur genomförbart och smart det är.
