LuxLuthor
Medlem
Larmrapport från skidgymnasium
Du har helt rätt att benböj samt även marklyft och frivändningar inte automatiskt leder till skador, men övningarna har vissa problem:
1) Risken för skada ställd i förhållande till chansen för bra resultat är så att säga icke förmånligt. Det krävs så lite för att resultatet ska bli förödande. Antalet irreversibla ryggskador dessa övningar orsakat genom åren är enorm. Många är de idrottskarriärer som fått avslutas i förtid till följd av skador som idrottaren ådragit sig i gymträningen. Tanken var att förbättra idrottsprestationen, men resultatet blev motsatsen.
2) Det där med explosivitet och frivändningar (ett argument jag hört gud vet hur många gånger genom åren) är en myt. Som jag beskrev, och som alla som utfört rörelsen vet, så sliter man med hög acceleration vikten från rörelsens bottenläge varpå vikten till sist rör sig så fort att den förflyttas mer av rörelseenergi än muskelkraft (man utför m a o ett kast av vikten), så i rörelsens mittersta del gör musklerna ingenting annat än följer med den flygande stången. I slutläget, då viktens uppåtrörelse upphör och den vänder ner igen landar den uppe på axelpartiet med följden att ryggrad, höfter, knän och fotleder utsätts för en kompression som innebär risker för bl a ryggens diskar. Inte alltid akuta risker, men åtminstone långsiktiga.
Frivändningar tillsammans med några övningar som utförts i generationer och tron är ofta att de är helt oumbärliga. De påstås vara fantastiskt effektiva. Problemet är att få fystränare provat byta ut dem mot annat för att se vad resultatet blir. De nedärvs från tränare till tränare utan att bli ifrågasatta. Man ger alltså vissa övningar egenskaper man egentligen inte vet om de besitter eftersom att man inte har något att jämföra mot. Lite som tron många simmare har: de måste vara i vatten varje dag annars tappar de "vattenvanan", vilket så klart är rent trams. En tro som är lika gammal som sporten.
Något som är mycket svårt att bli av med i träningsbranschen är tron på att träning av musklers "explosivitet" har någonting med rörelsehastighet att göra. Tron är att hastiga rörelser skulle aktivera de explosiva muskelfibrerna och lämna de uthålligare utanför, vilket är en fysiologisk omöjlighet. Den som öppnat en anatomibok och läst om musklernas funktion vet detta, men det är det uppenbarligen få som gjort.
Explosivitet är hjärnans motoriska förmåga att snabbt koppla in en viss muskel eller grupp muskler fortast möjligt. I en frivändning - som är första halvan av tekniken "stöt" från tyngdlyftningens värld - är det viktigt att vara "explosiv" i denna rörelse så länge man är just tyngdlyftare. Målet för lyftaren är att hiva upp en så tung vikt som möjligt med minsta möjliga ansträngning. Nyttan av att vara explosiv i denna rörelse för NÅGON annan människa än just en tyngdlyftare är så gott som noll, men riskerna med att träna upp den förmågan är stor. En skidåkare har inga sådana moment i sitt idrottsutövande och behöver därför inte öda tid på detta. Övningen är också ett helt vansinnigt sätt att mäta fysisk förmåga på då det mer är teknik än fysisk förmåga som avgör vad man klarar och det är inte den vi vill mäta.
Alla viktövningar som innebär ryck, slit samt stor instabilitet bör bannlysas om vi vill utveckla starka och skadefria idrottsmän.
1) Risken för skada ställd i förhållande till chansen för bra resultat är så att säga icke förmånligt. Det krävs så lite för att resultatet ska bli förödande. Antalet irreversibla ryggskador dessa övningar orsakat genom åren är enorm. Många är de idrottskarriärer som fått avslutas i förtid till följd av skador som idrottaren ådragit sig i gymträningen. Tanken var att förbättra idrottsprestationen, men resultatet blev motsatsen.
2) Det där med explosivitet och frivändningar (ett argument jag hört gud vet hur många gånger genom åren) är en myt. Som jag beskrev, och som alla som utfört rörelsen vet, så sliter man med hög acceleration vikten från rörelsens bottenläge varpå vikten till sist rör sig så fort att den förflyttas mer av rörelseenergi än muskelkraft (man utför m a o ett kast av vikten), så i rörelsens mittersta del gör musklerna ingenting annat än följer med den flygande stången. I slutläget, då viktens uppåtrörelse upphör och den vänder ner igen landar den uppe på axelpartiet med följden att ryggrad, höfter, knän och fotleder utsätts för en kompression som innebär risker för bl a ryggens diskar. Inte alltid akuta risker, men åtminstone långsiktiga.
Frivändningar tillsammans med några övningar som utförts i generationer och tron är ofta att de är helt oumbärliga. De påstås vara fantastiskt effektiva. Problemet är att få fystränare provat byta ut dem mot annat för att se vad resultatet blir. De nedärvs från tränare till tränare utan att bli ifrågasatta. Man ger alltså vissa övningar egenskaper man egentligen inte vet om de besitter eftersom att man inte har något att jämföra mot. Lite som tron många simmare har: de måste vara i vatten varje dag annars tappar de "vattenvanan", vilket så klart är rent trams. En tro som är lika gammal som sporten.
Något som är mycket svårt att bli av med i träningsbranschen är tron på att träning av musklers "explosivitet" har någonting med rörelsehastighet att göra. Tron är att hastiga rörelser skulle aktivera de explosiva muskelfibrerna och lämna de uthålligare utanför, vilket är en fysiologisk omöjlighet. Den som öppnat en anatomibok och läst om musklernas funktion vet detta, men det är det uppenbarligen få som gjort.
Explosivitet är hjärnans motoriska förmåga att snabbt koppla in en viss muskel eller grupp muskler fortast möjligt. I en frivändning - som är första halvan av tekniken "stöt" från tyngdlyftningens värld - är det viktigt att vara "explosiv" i denna rörelse så länge man är just tyngdlyftare. Målet för lyftaren är att hiva upp en så tung vikt som möjligt med minsta möjliga ansträngning. Nyttan av att vara explosiv i denna rörelse för NÅGON annan människa än just en tyngdlyftare är så gott som noll, men riskerna med att träna upp den förmågan är stor. En skidåkare har inga sådana moment i sitt idrottsutövande och behöver därför inte öda tid på detta. Övningen är också ett helt vansinnigt sätt att mäta fysisk förmåga på då det mer är teknik än fysisk förmåga som avgör vad man klarar och det är inte den vi vill mäta.
Alla viktövningar som innebär ryck, slit samt stor instabilitet bör bannlysas om vi vill utveckla starka och skadefria idrottsmän.
