Det där är ju en helt egen diskussion och kan blir lång...
För mig var resan såhär: Som ungdom och i 20 årsåldern åkte jag bara, utan att tänka. Sen smög sig lavinerna sakta men säkert in i huvudet. Jag började läsa om det och utbilda mig om lavinrisker, lavinterräng osv. Gick kurser och träningar, skaffade utrustning. Spade, Sond och transceiver. Har ingen lavinrygga i dagsläget.
Idag så är utrustning med så fort jag åker offpist, dvs i stort sett alltid. Ju mer man läser, ju mer inser man hur pass små laviner behöver vara för att bli begravd. Och redan i mycket små laviner är det ytterst svårt att hitta nån utan utrustning. Dvs redan den lilla konvexa biten med några FHM brant efter kan släppa och man blir begravt... Eller nån liten snödriva släpper osv.
Såg det förra veckan. Super fint snö i en vecka. Sen en natt med vind (ingen storm). Hoppade in i en liten brant, kanske 10-20 FHM (branten, inte hoppet

). Precis när jag hoppade sprack hela branten och gled ner kanske 2-3 m, kanske 20 cm brottkant. Ingen riktigt lavin, eftersom det var helt platt under. Men ändå rätt skrämmande. Precis bredvid backen.
Summan: Åker man offpist har man utrustning och har tränat. Har man inte det, håller man sig till backen. Såklart pratar vi då inte om barnens skogsvägar bredvid gröna backar. Antar att ni fattar. Men även mina barn har varsin transceiver i fickan... Såklart inte om vi är i Ulricehamn eller Alebacken...
Spaden är även bra att ha för att bygga lite hopp osv. Och det hela väger ju typ inget. Hudarna är också med, bra när man maxar skidåkning och har upplevt att hamnar i granndalen och liften är stängt... Men det är en annan historia.