Nu har jag kört med mina Supermatic i drygt 20 dagar och tänker att jag kan ge en hyffsat rättvis recension av dem. Det blev dock en lång text.
TLDR: dom är riktigt nice.
Jag har åkt med bindningarna i svenska anläggningar, och därmed i ganska korta backar. Jag har åkt med dem i pist, offpist, lössnö, hoppat en del samt harvat runt med barnen i barnbackarna, och har därmed testat det mesta med bindningarna.
Vi kan börja med det negativa och det mest uppenbara: vikten. Bindningarna är tunga och klumpiga och det känns. Vid carving i pisten är det inga problem, men vid rapp björkskogsåkning, butters eller mindre hopp så känns tyngden och klumpigheten. Jag har främst haft bindningarna på en Travice Rice Pro och Jones mountain twin, och det har fungerat bra, men när jag testat dem på en mjukare bräda så blir det inte bra. Bindningarna tar bort lekfullheten och flexen och det blir ganska trist åkning.
Det andra trixet är att få bindningarna att passa ens boots och vänja sig vid hur man enkelt får i och ur foten. Det kräver att man är lite noga och får till inställningen av mittenstrapen rätt, samt lite tillvänjning i början, men det underlättar även om man har lämpliga boots. Jag har åkt med ett par Thirtytwo Diggers, och de har passat riktigt bra ihop med bindningen. Men jag har också ett par Vans Infuse, som är en bredare och klumpigare boot än diggers, och det gick betydligt sämre. Det blev mycket svårare att enkelt kliva i och ur bindningen, och hade jag mest åkt med mina Infuse så hade jag nog inte varit så positiv till bindningen. Så att ha en lite smalare sko är att föredra.
Och nu då till det positiva: att slippa böja sig ner! Så mycket tid och besvär som det sparar att inte behöva knäppa bindningen, det är faktiskt helt makalöst. Och att knäppa bindningen tar inte så lång tid, 20-30 sekunder hävdar en del. Och så kan det vara om det går lätt. Men det jag har märkt som verkligen sparar tid är möjligheten att hålla momentum och bibehålla upparbetad fart. Det gäller till exempel om man kör one foot på en transportsträcka, eller sparkar sig ut från skogen där man kört fast, och så ser man att lutningen nu blir tillräcklig.
I stället för att stanna, knäppa, och sen börja jobba upp fart igen så kan man bibehålla den fart man har, kliva i bindningen i farten och sen åka vidare. Åker man släplift och det är ett kort avstig kan man kliva i bindningen just när man släpper liften och ha med sig farten från liften ut i backen, och plötsligt är man snabbare iväg än skidåkarna som alltid ska stanna och fippla med sina pjäxor innan de kan åka. Nu är tidsskillnaden istället 2-3 insparade minuter jämfört med en traditionell bindning vid varje knäppning. Har man 10 sådana tillfällen per dag, multiplicerat med 20 åkdagar så är vi uppe i minst en extra åkdag i tid som tidigare ägnades åt att fippla med bindningen.
Det är så klart också sjukt smidigt när man åker med barnen och behöver hjälpa dem. Och man behöver egentligen aldrig fundera på om man ska åka one foot ner för en kortare backe eller inte. Att kliva i och ur bindningen är så enkelt och snabbt att det blir en ickefråga att kliva i bindningen.
Så för att sammanfatta, jag var halvskeptisk till bindningarna men är positivt överraskad. De är inte perfekta, men sjukt smidiga och fungerar för det mesta. Som extra bonus väcker de en hel del uppmärksamhet både bland skidåkare och snowboardåkare när man åker förbi vid liftavstigningen, klickar i foten och åker vidare. Jag kommer helt klart att fortsätta åka med de här bindningarna framöver, men är även sjukt peppad på den kommande utveckling. Till nästa år släpps en ny sorts bindning med bakinkliv, men som inte är lika klumpig som heter FASE. Där måste man dock knäppa ett spänne, så det blir lite mer fippel istället, och därmed en fortsatt avvägning av funktioner mellan olika bindningar. Men den ska jag klicka hem så fort det bara går i höst.