Wippeh sa:
Men den är känslan som MnO beskriver, där det känns helt ohållbart att åka i en sämre pjäxa, vad säger den egentligen? åkte man lika bra fast den var mjuk eller blir man snabbt bättre såfort man kliver i ett par pjucks som ger mer respons, som är lite mer robusta eller är det mer utav en vanessak?
åker på ett par lange fr100 men innan hade jag någon typ av salomon-pjuck som var hur skön som helst men däremot förbannat mjuk även om jag inte märkte det då. testat åka i den ngåon gång sedan jag införskaffade nya och vill minnas att den var "knappt åkbar".
Jag har två ytterligare exempel i den här frågan (som jag iofs har dragit någon gång innan, men dom passar in här också).
Jag har vid två tillfällen praktiskt testat att gå ner i nivå och hårdhet på pjäxor och fått erfara vad det innebär för åkningen.
Fall 1: Tre spännen pajjade samtidigt på ett par Tecnica Icon Carbon (spännen av den urdumma haktypen som fanns på de första årsmodellerna av den skon) med ca 130 i flex. Jag skickade in pjäxan till Tecnica för reklamation och byte till bättre spännen. Under de tre veckors om reparationen skulle ta fick jag låna ett par Atomic Freeride nånting med flex 100. Rätt storlek, bra passform, men markant mjukare skal.
Jag hade oerhört svårt att anpassa tekniken efter den pjäxan. Den bara vek sig tyckte jag och jag hade några tunga dagar i början. Dock vande jag mig efter ett tag och efter kanske 10 åkdagar så tyckte jag att det gick ganska bra ändå. Efter 15 åkdagar var jag relativt god vän med pjäxan, även om jag kände att åkningen blev lite passiv här och där och att jag inte riktigt kunde åka ut. Men överlag funkade det helt ok tyckte jag...
...ända tills jag fick tillbaka mina nu reparerade Icon. Herrejävlar säger jag bara. Under det första åket där återupptäckte jag i princip skidåkningen. Jag hade under tre veckors tid gradvis sänkt mig till en betydligt lägre nivå utan att egentligen märka det. Plötsligt fick jag ner kraften i snön, hittade bett och svar i skidorna och kunde attackera terrängen på ett helt annat sätt. Jag tom förändrade min syn på berget och vart man lägger linjen i det ständiga aktiva valet att välja väg.
Fall 2: Två år senare körde jag sönder ovan nämnda Tecnicapjuck. Dom sprack i skalet och gick inte att reparera. Jag skickade in paret till Tecnica och fick till min stora förvåning ett par helt nya Diablo Magnesium i utbyte bara några dagar senare. Även i detta fall innebar det ett ofrivilligt steg ner från runt 130 i flex till ca 110. Det var samma visa den här gången vid teståkning. Pjäxorna bara vek sig när jag belastade dom. Men på pappret borde Diablo vara en naturlig efterföljare till Icon, så jag gav dom ett par veckor och gjorde även ett par formsprutade innerskor till Diablon. Det sistnämnda styvade till viss del upp pjäxan och förbättrade en del av problemen.
Jag vande mig betydligt snabbare den här gången och fick det att fungera riktigt bra tyckte jag. Pjäxorna satt bra på fötterna, skavde inte och gav bra komfort överlag, men jag kom på mig själv att hela tiden "vara lite ur form idag", "jag kan filma, så åker ni", "det här är inte min typ av linje", osv. All åkning blev lite småslapp och bekväm på nåt sätt. Det gick helt enkelt inte att maxa ur med stora offpistskidor. Speciellt ett par Völkl Explosive som jag tidigare hade uppskattat kändes alldeles för stora.
Jag kopplade dock inte ihop dom lätt diffusa problemen med pjäxorna omedelbart, men med ovanstående erfarenheter i minnet så var jag ändå lite rädd för att jag hade hamnat i samma sits igen utan att veta om det. Saken var tvungen att undersökas, och som en flinga från snöguden uppenbarade sig ett par helt nya Icon Carbon i rätt storlek längst inne i ett mörkt hörn hos en sömnig uthyrare. Jag fick dom i princip gratis "eftersom ingen hyr så hårda pjäxor nu för tiden". Som om inte det var nog flyt visade det sig att dom sprutade innerskorna från Diablo passade alldeles utmärkt i Icon-skalen utan modifikation. Ut och testa.
Och det var samma visa igen. HERREDJÄVLARNS, vilken skillnad! Jag hade gått i samma fälla ytterligare en gång! Och detta trots att jag verkligen trodde att det inte var riktigt lika illa den här gången. Jag kunde knappt fatta att det ännu en gång kunde vara en så sjukt stor skillnad och med en gång höjdes nivån på åkningen rejält. Jag som hade trott att det till viss del berodde på att jag var sliten efter 80-90 åkdagar och att man var kräsen som säsongare. Nu var den fysiska formen och glädjen tillbaka. Det jublades i högan sky dagen lång och jag hade en av mina bästa skiddagar någonsin.
Lärdomen är alltså: Man vänjer sig i princip vid vilket skit som helst och anpassar sin nivå på åkningen därefter. Man kan vara riktigt nöjd med prylarna, men utan att man vet om det hämmar utrustningen åkningen och man har resurser rent tekniskt och mentalt att åka betydligt hårdare, större och bättre. Snåla aldrig när du handlar pjäxor. För en skidåkare finns det få saker som så direkt kan översättas i livskvalitet som ett par välsittande högprestandapjäxor.