anekdot (bekännselse) angående ovanstående affärer:
det här var väl dec 2010, hade nyss kommit upp till åre för min 2a vinter å gled förbi på johan jonssons välgörenhetsloppis i förhoppning om att fynda/göra klipp. mycket riktigt fanns där en del smått & gott. ha-begäret växte samtidigt som affärsmannen (juden, om man får utrycka sig icke samtidsenligt i kränkt-samhället) i mig ville göra sig påmind. jag hittade en del intressant å började köpslå med johan - det blev en segdragen process, jag kom å gick flera gånger tills han till slut gav mig ett jäkligt fint paketpris på beggade (bitvis med nykvalité förvisso) men högst kvalitativa saker. hemma, när gottesuget/köpruset lagt sig så insåg jag att det kanske blev någon sak för mycket, då jag redan hade ok skidutrustning. man kan säga att jag handlade därför att möjligheten fanns att det skulle bli billigt (och, i ärlighetens namn, att jag kunde prova att sälja det jag ej skulle behålla dyrare). inom 1 vecka efter johans marknad slängde jag ut en fin down-jacka här på freerides köp/sälj för kanske det dubbla eller 3-dubbla (minns inte riktigt) som jag gav johan för den. men ändock skapligt billigare än en ny, då jackan var i nyskick. jag försökte alltså göra mig en liten slant var det tänkt, utifrån ovanstående tänk: om säljaren å köparen är nöjd så är allt bra. dvs johan fick sina pengar och jag skulle få mina, och kanske nån tjomme i allingsås drömjackan till ett ok-pris. dessvärre luskade johan reda på detta å fick mig (med råge) att inse den moraliska aspekten i det hela. kontentan e att nu sitter jag här, delvis fortfarande med ett risigt samvete gentemot johan, men också med 2 fina par friåkarlagg som ingen vill köpa. surt sa räven, eller skit ska skit ha - som morfarsgubben brukade proklamera då å då. det var icke värt besväret!