Rädd som f-n, tror jag!

Ace_DG

Ace_DG

Aktiv medlem
Rädd som f-n, tror jag!
Hello alla heroes, och jag menar HEROES!

Det här med luftfärd på skidor har väl fascinerat laggklämmare i alla tider. Själv är jag en rätt rädd j-vel som på sin höjd kan ta flyg över ett krön eller så, men där går gränsen (...eh hittills).

MIN STILLA UNDRAN ÄR, hur kan man göra 30-meters klippdrop utan att slå sig fördärvad? Folk här i forumet skriver "gillar klipphopp, m m", frågan är har era ryggar, knän, huven m m, gillat det också, eller?

Vore kul att få veta lite detaljer kring dropperiet, teknik, mental peppning, rekning m m.

...eller kliver ni bara ut å hoppas på det bästa!

DEFINITIVT för gammal för det HÄR, men nyfiken.
Eder Ace.
 
Rädd som f-n, tror jag!
Om ett klipphopp gör ont eller ej beror för det mesta på 3 saker:

- Hur landningen lutar.
- Hur snön är.
- Hur man landar.

(sten i landningen räknar jag med att du kollat)

Alltså det sämsta du kan göra är att landa i en landning utan lutning, med framåtvikt en dag när det är plusgrader ute. Då kommer du aldrig att droppa en klippa mer. Om du däremot droppar en klippa när snön är fluffig (inte så att du drunknar dock), landningen är brant och med bra balans över skidorna så kommer du våga droppa högt.

Om du har sett powerade-reklamen på TV förstår du vad jag menar. Han kommer med fart, lutningen är brant, han droppar, landningen är brant och det är sol och puder. Å andra sidan kraschar nötet ändå, men han slår sig inte.

Lösningen är alltså att droppet skall ligga som en naturlig linje i åket, med minimal fart- och riktnings ändring vid droppet. Om landingen är brant, kan du fortsätta med hög fart i landingen och benen behöver inte ta upp hela stöten. Så ut och leta branta landingar.

Sen att du inte ska börja med 30-meters, utan börja från botten är även det ett tips.

>> RR <<

Aldrig varit i närheten av en 30-meters...


 
Rädd som f-n, tror jag!
Det finns enbart en handfull svenskar som pysslar med sånt där och av dem är det inte speciellt många som är aktiva på forumet. Därför tar jag uttryck som "gillar klipphopp mm" från kidsen här med mer nypor salt än vad som finnes i Döda Havet. Men den mest populära tekniken är väl att dra på och hoppas på det bästa - ungefär vad som gäller vid rekning - vilken rekning?

Ryggar och knän tar ju väldigt illa vid sig av dylika behandling och resonemanget att det kan vara värt att för all framtid bli halt och lytt tackvare att man hoppat över bäcken är - åtminstone i mina öron - aningens tveksamt. Å andra sidan är det ju för sent att ändra sig efteråt. Visst finns det fin-fina ryggskydd, axelskydd etc - ja, hela motocrossaffärens sortiment, men smäller det till så gör det.

Tekniken kan ju variera friskt:
- Mausfalle-grupperingen
- Grodan
- Kråkan
- Fallande lövet
- Slänga sig rätt ut i vetskap om att ner kommer man alltid.

Om inte jag är helt felunderrättad så är grodan och kråkan de mest populära teknikerna.

Det mest intressanta är väl snarast landningstekniken som kan variera mellan stjärt, höft, nacke och rygg - ja ansiktslandning finns ju också. Dessutom går det ju att öppna sportbutik i landningen och tappa allt utom långkalsongerna. Eller går det att göra som unge herr Rönnbäck och landa klockrent på laggen för vidare färd direkt.

Den som sedan påstår sig inte vara rädd har heller aldrig hoppat. Rädslan bidrar till den underbara adrenalinkicken efterpå. Men 30 meter? Aldrig, om det inte räddar mitt liv eller är enda sättet att hinna till after-monon i tid.

JCM - No Fear? My @$$! I"m shit scared!
 
Rädd som f-n, tror jag!
Som vän av bra citat tycker jag att Roosewelts klassiker lämpar sig bra här:
"The only thing we have to fear, is fear it self".
 
Rädd som f-n, tror jag!
Från filmen Gladiator: "....death smiles at us all. All a man can do is smile back...." Hamnade kanske en bit från ämnet nu...
 
Rädd som f-n, tror jag!
Tack Ragge å J Claude!

OK, 30 m såg jag väl i nån obskyr skidblaska eller nåt. För tusan, man gör ju nästan en bruning när man skall masa sig ner från 10:ans trampolin! Jag känner mig dock upplyst och därtill rätt övertygad om att beskrivna aktivitet inte är nåt för mig direkt. Som jag tidigare nämnt gillar jag min knän skarpt, och räknar med att dom skall göra god tjänst många goda år än. Det kallas riskanalys, kidz!

Det där med adrenalinkickarna, jo dom togs ju betydligt frekventare i yngre år i diverse olika fysiska aktiviteter, men nu vitte f-n. Brukar få en gruvlig hangover av såna där hormonrusningar nuförtiden, men visst, det finns väl inget som livar upp som att bli skraj skitlös, som anglosaxerna behagar uttrycka det.

On Route 66

/Ace

Lite ont om klippor här i Kungsberget också då.
 
Rädd som f-n, tror jag!
Själv betraktar även jag mig som feg. Denna feghet får jag kämpa mot ofta när det skall klämmas lagg eller utövas andra bessynerliga sysslor.

Däremot känner jag inte igen ACe"s baksmälla efter krascher. Jag får snarare en riktig kick av att krascha, vare sig det är på cykel, skidor eller annat. En fet åttahjulningars högfartskrasch gör mig speedad och glad hela dagen.

Om kraschen slutar med ett trasigt knä (som det lite för många gånger gjort) är det mindre kul och det riktiga kraschglädjen har svårt att infinna sig. Det positiva med att skada sig är dock att man (iallafall jag) blir mycket mindre rädd för smärta. Smärta och rädsla är tätt förknippade så när man känner:

"Hoppsansa i svängarna, nu gick korsbandet igen"

istället för

"AAAAJ, vafan var det som small och hjälp vad knät böjer sig konstig"

så blir känslan av smärta mycket, mycket mindre. Rädsla, förvirring och osäkerhet byts ut mot ett kallt konstaterande att det blir baren i år igen, då.

Gör det ont? Nej, det är mest en annorlunda känsla.

HitMe
 
Rädd som f-n, tror jag!
Ähum, idkade lite stenkramning i samband med MTB-åkning i Gästrikeskogarna här i höstas, vilket resulterade i lite flisor ur tänder, snygga sår i fejan, samt ett par sprillans tajts åt h-e. Knäna höll ehuru, om än lite blåa. Kan inte säga att JAG var speciellt uppiggad av det direkt och adro-kicken var av snabbt övergående art.
ANDRA däremot erhöll spontan pigghet och kände en omedelbar önskan att omgående kommentera ens tilltufsade uppsyn. Så visst, bara man kan glädja nån så...
Rädsla-adrenalin-blod i kombination, nja, jag är skeptisk, men sakligt sett gör det mindre ont eller inte alls med en ordentlig dos adro i blodet, därom kan jag själv vittna. Men långtidseffekten, där är jag tveksam.
I a f skadan bedömdes inte svår nog att klassas resten-av- säsongen-bar-mässig (tyvärr?), så det fick bli en kall Zeunerts från kylen vid hemkomst.
...och MTB:n var hel!

Erkänn HitMe, du är en pain-junkie!
 
Rädd som f-n, tror jag!
Det är tillägnat alla lyckliga idioter...

Med ålderns rätt nöjer jag mig med att "droppa" en och annan hängdriva vilket ger mig en kick som är tillräcklig för att dagen skall anses som lyckad. Och jag är förbannat glad över att vara så lättroad! En riktigt lycklig idiot ... som vägra inse att i "newschoolhandboken" är detta inte ens att betrakta som ett hopp...

Så till alla fegisar, som jag själv, som inte vågar droppa höga klippor vill jag bara säga GRATTIS! Det är faktiskt en enorm förmån att vara feg och inte behöver söka livsfara för att få adrenalinet att bubbla. Att njuta av det lilla är en fantastisk gåva! Vårda den ömt! Våga vara rädd!

That´s all kids! / MM

 
Rädd som f-n, tror jag!
Oxa radd??

Efter en olycka i Ramundberget for nagra ar sedan har man fatt en halsosam respekt for hopp. Korde brant puckel i varsno (sorbet) och basta linjen gick valdigt nara fjallbjorkarna sa man vill inte kliva ur bindningarna i onodan. Kor normalt med bindningarna pa 10 men efter tva urklivningar med atfoljande dubbelsalto och "faceplant" med halva backens sno inanfor kladerna var mattet ragat. Rakst akte Marker MRR till 12+ och sedan satt allt som det skulle.

Nagot senare skulle jag dra ett hopp i en ravin men solen hade varmt snon i upphoppet sa det var detsamma som att fa glid pa torr asfalt. Stannade snyggt pa toppen av hoppet och bestamde att nu blir det baren istallet. Gled med farten hos en man med rullator tillbaka over en kant och droppade sakert 2 decimeter. Solen hade dock varmt snon sa att det bara var ett skal dar jag landade. Planterar alltsa bada skidorna i langsam fart ratt ned i fjallmossan i en brant sluttning. Skidorna sitter bergfast, jag forvanad och faller i ett langsamt vridfall framat med nyss upstallda bindningar till 12+. Rida!! Smarta!!

Havererar nastan vanstra knat och fick ga pa kryckor i en manad. Det visade sig att ledbanden holl men det gav en rejal tankestallare.

Sa mitt rad;
Ha respekt och var halsosamt radd.
Ak alltid fort. Enklast att svanga naturligtvis men framfor allt, du faller aldrig langsamt.
Reka landning. Jag fattar inte de som drar ut for vilken kant som helst utan att reka. Sten, ryggrad, invaliditet???

Till sist
Nar kommer bindningar som man med ett handgrep kan stalla om 2 steg??? Du kan inte ha samma installning for bristande skare som tokladdning i puckel.

Ha de
 
Rädd som f-n, tror jag!
Jag har aldrig provat på nåt stort (eller litet) drop än, men känner att det kommer bli dags i vår. Vilket är det bästa sättet att landa på? På ryggen, på sidan eller att sätta landningen cleant och åka vidare (yeah right).

PS. Är det nån som har droppat i östra ravinen i Åre och kan beskriva den landningen?
 
Rädd som f-n, tror jag!
Östra Ravin - Det finns många alternativ, men genemsamt är att landingen ofta är brant och vindpackad, så om du klara av att stå när dina skidor rusar iväg i landingen borde du inte ha problemos.

Stoppsladd måste du lära dig dock.

>> RR <<

 

Senaste inläggen

Snödjup

Tillbaka
Topp