Nu ska väl tilläggas att jag föredrar 80-talet framför 70-talet i de flesta fall. Det är något med melodierna som ofta tilltalar mig mer. Jag vet att många puritaner tycker tvärtom men smaken är ju som baken. Några senare favoriter med Sabbath, om vi nu börjar ta fram skivor från 92, är TYR med förstås Odins court följd av sin naturliga följeslagare Valhalla som guldkorn. Sen är det ju klart att det finns övriga höjdpunkter under Sabbaths tid med Dio. Introt till Heaven and Hell brukar jag använda när jag vill förevisa hur grym röst Ronnie faktiskt hade.
Ett band som vi helt glömt bort här kom jag på nu är W.A.S.P. Förutom de gamla vanliga dängorna så är det ju svårt att inte uppskatta Blackies väldigt säregna röst. Även i hans (ja det är väl egentligen bara Blackie som är WASP idag) senare alster så finns det mycket bra att upptäcka. Unholy terror och Dying for the world är mycket bra. Framför allt har de en grym intensitet och Blackies röst kommer till sin rätt. Sen måste jag säga att WASP har gjort ett antal bra covers, Easy Living, Somebody to love och Paint it Black. I övrigt finns det några favoritalbum i Inside the electric cirkus (som jag iof vill minnas att Blackie tyckte var kasst), The Last Command och inte att förglömma Still not black enough.
Trevlig lyssning!
