STORPOTATEN
Aktiv medlem
[RR] Gubbar på rymmen -- 8-15:e mars
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, sjunger Kenta ur högtalarna på den hyrbil vi precis hämtat ut på Geneve's flygplats. Det är tamejtusan precis så jag känner mig tänker jag, samtidigt som bilen rullar vidare på vägen utefter Genevesjön..
En väg jag åkt ett otal gånger, men på senare år blir det tyvärr alldeles för sällan. När man som jag och polarna är gamla säsongare, men nuförtiden mest ägnar sig åt att jaga snorungar, köra kombi, bygga hus och diverse andra penga- och tidsslukande aktiviteter blir man smått exalterad när man äntligen kommer iväg på en veckas semester i bergen.
Bilen rullar vidare mot Rhone-dalen, och studerar man kartan inser man ganska snabbt att det finns en hel del att göra i Rhone-dalens närhet, det är inte bara Verbier, Zermatt och Crans-Montana som ligger här. Det är jag och polarn Patric i bilen, och planen är ganska enkel; flygstolar till Geneve, hyrbil och siktet inställt på det ställe där det snöar mest, bäst och brantast.
Innan avresan mailade vi lite med guide-Jimmy som bor i Le Chable nedanför Verbier. Han tipsade om ett litet område på andra sidan dalen från Verbier sett, Ovronnaz. Här skall det tydligen finnas en del trevligt att stöka av ett par dar efter snöfall. Då det snöat ett par dar innan, bestämmer vi oss för den lilla orten, och stämmer även träff där med två andra gamla stötar som fått en kort frist hemifrån.
Dag 1: Ovronnaz.
På stereon i bilen lirar Johnossi och sjunger om Bobby, samtidigt som det sedvanliga klättrandet med bilen upp i bergen börjar. Då vi valt att bo nere i dalen blir det till att sitta i bilen en stund varje morgon. Det är dock aningens trevligare utsikt här än när man sitter i rusningstrafiken i ett slaskigt Stockholm. Faktiskt. Att solen står högt på himlen och effektivt steker bort alla moln gör inte heller saken sämre precis.
Ovronnaz är ett ganska litet system som, tyvärr, ligger väldigt sydvänt vilket gjort snön ganska "frasig" om man så säger. Terrängen är dock ganska rolig, och lärkskogen är ju som lärkskog normalt är, dvs gles. Här kan man säkerligen ha riktigt skoj vid snöfall.
Det finns dock ett område som ligger mer i östläge, här är inga liftar dragna så det blir till att skinna lite. På denna östsida finns löjligt bra åkning, och allt är i princip orört! Första åket ner bjuder på knädjupt och leendet sprider sig märkligt snabbt i ansiktet. Det blir några åk till här, och det är sanslöst skoj. Det är mycket märkligt att ingen åkt här då hela sidan är fullt synlig från liftarna, och terrängen är riktigt rolig.
Finfin sluttning i Ovronnaz:
Det blir en riktigt bra start på veckan, och naturligtvis stannar vi till i byn för några obligatoriska pils, innan vi åker ner i dalen igen. "Turligt" nog har jag glömt glajjerna hemma, så det blir Patric som får köra denna vecka. Rutin tror jag bestämt det kallas..
Dag 2: Grimentz.
Amour Papier Longeur sjunger Alpha Blondy i bilen, och det är en tämligen intressant resa upp i Val D'Anniviers där Grimentz ligger. Vägen är lika smal som en catwalk-modell på diet, och det stupar både brant och långt ner på högra sidan. Det gör det visserligen på de flesta av dessa vägar, men detta är ju bergsväg på steroider. Möte? Tack, men nej tack..
Samtidigt börjar det snöa, och prognosen har lovat ca 20 cm två dar i rad. Det innebär att vi redan nu vet precis vart vi ska dag 4….
Men idag är det Grimentz som gäller, och vi har tidigare endast hört gott om stället. Sikten är inte riktigt noll, men tyvärr inte långt därifrån. Uppe på berget ligger mjölken kompakt, och vi letar oss därför in i skogen då det redan kommit 10 cm neige fraiche. Men under dessa 10 ligger en djävulsk bristande skare som har en märklig förmåga att få oss att tappa balansen mest hela tiden.
Det blir en lång lunch denna dag, och veckans första Croute complete stökas av med sörplande munnar. Då åkningen inte var av yppersta klass, och liftkortet även gällde i Zinal, valde vi att fortsätta längre upp i dalen efter lunch.
Ibland gör man dumma val, och valet att åka upp till Zinal får väl läggas till den högen. I snömodden var det naturligtvis tvärnit på vägen upp, och vi stod stilla i en dryg timme medans man försökte reda upp röran på vägen. Till slut var vi framme i Zinal, men nu var klockan mycket. Riktigt mycket. Vi bestämde oss i alla fall för att ta kabinen upp, och åka ner därifrån.
Sista kabinen upp blev det, bara för att konstatera att alla nedfarter var avstängda, och alla liftar uppåt var också stängda för dagen. Ok, snabbt in i kabinen och ner igen. Liftgubbarna skakade på huvet av någon anledning.?
Dag 3: Evolene.
Andra natten på Ibis i Sion, där dem, kors i taket, faktiskt hade en hyfsad frukost. In på internet, kolla vädret. Mer snö hade det kommit under natten, och mer skulle det komma. Nu kanske det kunde börja bli skoj, på riktigt.
Valet för dagen föll på Evolene, och på vägen upp rappar Everlast om att han har kärlek i hjärtat, och sten i handen. Evolene är en liten håla, med en sisådär 3-4 liftar. Av själva systemet och bergen runt omkring såg vi inte så mycket denna dag, men det gjorde inte så mycket. Vi gjorde runda efter runda, glänta efter glänta, muffins efter muffins, under och runt omkring första sitten. Shit pommes frites så skoj det är med neige fraiche!! Och bara upplevelsen av att inte behöva dela den med någon, utan bara softa lite utan stress. Undrar hur dem har det i Chamo-X en dag som denna... Stavfäktning, långa köer... för ett bra åk. Kanske. Om man har tur.
Efter åkningen tog vi en snabb sväng förbi Verbier för lite afterski, men mest för att hälsade på Kenta, Lena och lite annat löst folk. Som vanligt hinner man knappt komma in genom dörren på In Between, förrens Kenta står där med sitt flin, och några Fernet naturligtvis. Trevligt trevligt.
Myspys-åk i Evolene:
Dag 4: Bruson.
Natten spenderades i Orsiere på Hotell Terminus, som såg närmast nerlagt ut, men det visade sig i alla fall finnas ett värdpar på haket. Rutinen sitter på morgonen nu, frukost, kolla vädret, och stuva in oss i bilen för avfärd. Det här skulle ju vara dagen.. alltså den dagen, som vi sparat till vårt gamla kära Bruson. Bruson som ligger på andra sidan dalen från Verbier sett, där vi haft så många bra dagar. Var det dags igen? Jodå, prognoserna stämde denna vecka vilket innebar ca halvmetern de senaste två dygnen. Bruson bjöd upp till dans igen!
Johnny Cash var med i bilen denna morgon och sjöng om en snubbe som hette Sue. Av erfarenhet vet vi att många säsongare glider över till Bruson vid snöfall, men har man bil är det lätt att vara först där ändå. Och som alla vet gäller regeln, först upp=först ner. Enkel matematik.
Och såna här dagar i Bruson är ju bara ren lycka, här har jag haft mina bästa skiddagar i livet, och här kom ytterligare en, Check! Det var pjäxdjupt, det var knädjupt, och det var baske mig pungdjupt. Vi betade av varianter på korset, branta skogen, traversen och, och, och, ja hela klabbet. Dock hade jag tydligen slarvat med barmarksträningen, och vid 3-rycket gav mina ben upp helt och hållet. Patric muttrade något om tjockisar, och annat oskrivbart, men ändå, svårt att vara missnöjd en sån dag.
En helt vanlig dag i Bruson:
Dag 5: Grächen.
För att göra något radikalt och oväntat, bokade vi faktiskt boende uppe i själva byn, Grächen alltså. Efter allt bilkörande var Patric smått sugen på en, eller ett gäng öl. Självklart med tillhörande Fernet. Så lite fest bokades till kvällen, men först skulle Grächens skidområde stökas av.
Ingen bil denna morgon var lika med ingen musik. Tuff skit, men vi fick helt enkelt klara oss ändå. Denna dag vara alla moln borta, och solen stekte igen. På tal om att steka kändes det som om mina lår konstant låg och brändes i stekpannan. Blev ganska mycket gammal hederlig sladdsväng denna dag kan man väl säga.
Men skidåkningen då. Ja, det var ett lite annorlunda område kan man väl säga. Det kändes som om det var byggt på... tvären? Vi slängde av ett par repor i skogen, men solen gör sitt jobba ganska snabbt ibland, och det var väl ingen riktig höjdare.
Gummisnö i skogen:
Efter lunch valde vi att hänga kvar vid den trevliga glasigloon vid mellanstationen, för att lapa lite sol och häva öl. Det visade sig att det fungerade alldeles ypperligt. Några öl senare bar det av ner mot byn igen och stopp igen, något hundratal meter ovanför dalstationen. Här var det fullt pådrag, och till och med lite pjäxdans. Kollade på Patric. Han kollade på mig. Öl.
Efter en relativt sen middag kom vi fram till att det var helt dött i denna by, ända tills vi hörde nåt som kanske kunde kallas stämning nerifrån en källare. Där klev vi in, och där spenderades resten av kvällen tillsammans med tre inrökta gubbar med riktiga världsklass-mustascher. Troligtvis hade dem suttit där och rökt sen sekelskiftet, och var väl sådär medelmåttigt sexiga. Men vafan, dem hade ju procenthaltiga drycker på haket i alla fall.
Dag 6: Saas-Fee.
Relativt seg morgon märkligt nog, men har man bara en vecka på sig gäller det att inte gnälla över sådana petitesser. Upp och hoppa, huvud-axlar-knän och tår, stuva in sig i bilen och iväg till nästa dal, Saas-Tal. På väg upp i dalen sjunger Kill Hannah om att vara en Kennedy. Kanske kunde vara något.
När man rört sig lite i alperna är man ju av naturliga skäl van vid att se höga berg. Men i Saas-Fee är bergen alltså höööga. Skethöga. Chamo-X och Mt Blanc i all ära, men sen då? Var man än vänder sig här, så stirrar man rakt upp på 4000-meters toppar, och bara det är ju värt resan hit.
Mäktigt var ordet sa Bull:
Målet för dagen var att skinna upp på Allalinhorn 4027 möh, men det blåste fin nordsjökuling, så av det blev det bara pannkaka. Även här hade solen stekt bra, så det blev till att smiska pist för dagen. Och trevliga pister hade dem gott om, riktiga autobahn-pister som aldrig tog slut. Skoj det med ibland, även om det inte är så överdrivet mycket sväng i Big Daddisarna.
Dag 7: Lötschental.
På vägen upp till Lötschental, och byarna Kippel och Wiler, lirar QOTSA en episk live-version av No One Knows., vilken feeling när bergen dansar förbi utanför. Galet mysigt. Lötschental bjuder för övrigt på galaktiska ytor, och bra fallhöjd.
Stora ytor någon?
Tyvärr ligger hela systemet i söderläge så det har frusit på ordentligt under natten. Men vi slänger på hudarna, och skinnar en liten sväng. Ok, ganska långt från fantastiskt, men det är ju alltid skoj att komma bort lite, och ta ut svängarna så att säga. Och som sagt, vilka ytor. En dag med lite neige freiche här vore förbaskat skoj. Men inte denna resa dock, utan det får bli en annan gång. Flygmaskinen hem går samma kväll, så det blir ingen heldag här, utan vi rundar av efter lunch nån gång.
Packa ihop sig igen, och pallra sig iväg mot Geneve med Jane's Addiction's rökare Just Because på stereon. Patric kör som vanligt den stackarn, och jag sträcker ut mig i passagerarsätet och känner mig jevligt nöjd med veckan, och skam vore väl annars.
Endast en tanke gnager lite där uppe under skalet.... När kan jag rymma nästa gång?
En väg jag åkt ett otal gånger, men på senare år blir det tyvärr alldeles för sällan. När man som jag och polarna är gamla säsongare, men nuförtiden mest ägnar sig åt att jaga snorungar, köra kombi, bygga hus och diverse andra penga- och tidsslukande aktiviteter blir man smått exalterad när man äntligen kommer iväg på en veckas semester i bergen.
Bilen rullar vidare mot Rhone-dalen, och studerar man kartan inser man ganska snabbt att det finns en hel del att göra i Rhone-dalens närhet, det är inte bara Verbier, Zermatt och Crans-Montana som ligger här. Det är jag och polarn Patric i bilen, och planen är ganska enkel; flygstolar till Geneve, hyrbil och siktet inställt på det ställe där det snöar mest, bäst och brantast.
Innan avresan mailade vi lite med guide-Jimmy som bor i Le Chable nedanför Verbier. Han tipsade om ett litet område på andra sidan dalen från Verbier sett, Ovronnaz. Här skall det tydligen finnas en del trevligt att stöka av ett par dar efter snöfall. Då det snöat ett par dar innan, bestämmer vi oss för den lilla orten, och stämmer även träff där med två andra gamla stötar som fått en kort frist hemifrån.
Dag 1: Ovronnaz.
På stereon i bilen lirar Johnossi och sjunger om Bobby, samtidigt som det sedvanliga klättrandet med bilen upp i bergen börjar. Då vi valt att bo nere i dalen blir det till att sitta i bilen en stund varje morgon. Det är dock aningens trevligare utsikt här än när man sitter i rusningstrafiken i ett slaskigt Stockholm. Faktiskt. Att solen står högt på himlen och effektivt steker bort alla moln gör inte heller saken sämre precis.
Ovronnaz är ett ganska litet system som, tyvärr, ligger väldigt sydvänt vilket gjort snön ganska "frasig" om man så säger. Terrängen är dock ganska rolig, och lärkskogen är ju som lärkskog normalt är, dvs gles. Här kan man säkerligen ha riktigt skoj vid snöfall.
Det finns dock ett område som ligger mer i östläge, här är inga liftar dragna så det blir till att skinna lite. På denna östsida finns löjligt bra åkning, och allt är i princip orört! Första åket ner bjuder på knädjupt och leendet sprider sig märkligt snabbt i ansiktet. Det blir några åk till här, och det är sanslöst skoj. Det är mycket märkligt att ingen åkt här då hela sidan är fullt synlig från liftarna, och terrängen är riktigt rolig.
Finfin sluttning i Ovronnaz:
Det blir en riktigt bra start på veckan, och naturligtvis stannar vi till i byn för några obligatoriska pils, innan vi åker ner i dalen igen. "Turligt" nog har jag glömt glajjerna hemma, så det blir Patric som får köra denna vecka. Rutin tror jag bestämt det kallas..
Dag 2: Grimentz.
Amour Papier Longeur sjunger Alpha Blondy i bilen, och det är en tämligen intressant resa upp i Val D'Anniviers där Grimentz ligger. Vägen är lika smal som en catwalk-modell på diet, och det stupar både brant och långt ner på högra sidan. Det gör det visserligen på de flesta av dessa vägar, men detta är ju bergsväg på steroider. Möte? Tack, men nej tack..
Samtidigt börjar det snöa, och prognosen har lovat ca 20 cm två dar i rad. Det innebär att vi redan nu vet precis vart vi ska dag 4….
Men idag är det Grimentz som gäller, och vi har tidigare endast hört gott om stället. Sikten är inte riktigt noll, men tyvärr inte långt därifrån. Uppe på berget ligger mjölken kompakt, och vi letar oss därför in i skogen då det redan kommit 10 cm neige fraiche. Men under dessa 10 ligger en djävulsk bristande skare som har en märklig förmåga att få oss att tappa balansen mest hela tiden.
Det blir en lång lunch denna dag, och veckans första Croute complete stökas av med sörplande munnar. Då åkningen inte var av yppersta klass, och liftkortet även gällde i Zinal, valde vi att fortsätta längre upp i dalen efter lunch.
Ibland gör man dumma val, och valet att åka upp till Zinal får väl läggas till den högen. I snömodden var det naturligtvis tvärnit på vägen upp, och vi stod stilla i en dryg timme medans man försökte reda upp röran på vägen. Till slut var vi framme i Zinal, men nu var klockan mycket. Riktigt mycket. Vi bestämde oss i alla fall för att ta kabinen upp, och åka ner därifrån.
Sista kabinen upp blev det, bara för att konstatera att alla nedfarter var avstängda, och alla liftar uppåt var också stängda för dagen. Ok, snabbt in i kabinen och ner igen. Liftgubbarna skakade på huvet av någon anledning.?
Dag 3: Evolene.
Andra natten på Ibis i Sion, där dem, kors i taket, faktiskt hade en hyfsad frukost. In på internet, kolla vädret. Mer snö hade det kommit under natten, och mer skulle det komma. Nu kanske det kunde börja bli skoj, på riktigt.
Valet för dagen föll på Evolene, och på vägen upp rappar Everlast om att han har kärlek i hjärtat, och sten i handen. Evolene är en liten håla, med en sisådär 3-4 liftar. Av själva systemet och bergen runt omkring såg vi inte så mycket denna dag, men det gjorde inte så mycket. Vi gjorde runda efter runda, glänta efter glänta, muffins efter muffins, under och runt omkring första sitten. Shit pommes frites så skoj det är med neige fraiche!! Och bara upplevelsen av att inte behöva dela den med någon, utan bara softa lite utan stress. Undrar hur dem har det i Chamo-X en dag som denna... Stavfäktning, långa köer... för ett bra åk. Kanske. Om man har tur.
Efter åkningen tog vi en snabb sväng förbi Verbier för lite afterski, men mest för att hälsade på Kenta, Lena och lite annat löst folk. Som vanligt hinner man knappt komma in genom dörren på In Between, förrens Kenta står där med sitt flin, och några Fernet naturligtvis. Trevligt trevligt.
Myspys-åk i Evolene:
Dag 4: Bruson.
Natten spenderades i Orsiere på Hotell Terminus, som såg närmast nerlagt ut, men det visade sig i alla fall finnas ett värdpar på haket. Rutinen sitter på morgonen nu, frukost, kolla vädret, och stuva in oss i bilen för avfärd. Det här skulle ju vara dagen.. alltså den dagen, som vi sparat till vårt gamla kära Bruson. Bruson som ligger på andra sidan dalen från Verbier sett, där vi haft så många bra dagar. Var det dags igen? Jodå, prognoserna stämde denna vecka vilket innebar ca halvmetern de senaste två dygnen. Bruson bjöd upp till dans igen!
Johnny Cash var med i bilen denna morgon och sjöng om en snubbe som hette Sue. Av erfarenhet vet vi att många säsongare glider över till Bruson vid snöfall, men har man bil är det lätt att vara först där ändå. Och som alla vet gäller regeln, först upp=först ner. Enkel matematik.
Och såna här dagar i Bruson är ju bara ren lycka, här har jag haft mina bästa skiddagar i livet, och här kom ytterligare en, Check! Det var pjäxdjupt, det var knädjupt, och det var baske mig pungdjupt. Vi betade av varianter på korset, branta skogen, traversen och, och, och, ja hela klabbet. Dock hade jag tydligen slarvat med barmarksträningen, och vid 3-rycket gav mina ben upp helt och hållet. Patric muttrade något om tjockisar, och annat oskrivbart, men ändå, svårt att vara missnöjd en sån dag.
En helt vanlig dag i Bruson:
Dag 5: Grächen.
För att göra något radikalt och oväntat, bokade vi faktiskt boende uppe i själva byn, Grächen alltså. Efter allt bilkörande var Patric smått sugen på en, eller ett gäng öl. Självklart med tillhörande Fernet. Så lite fest bokades till kvällen, men först skulle Grächens skidområde stökas av.
Ingen bil denna morgon var lika med ingen musik. Tuff skit, men vi fick helt enkelt klara oss ändå. Denna dag vara alla moln borta, och solen stekte igen. På tal om att steka kändes det som om mina lår konstant låg och brändes i stekpannan. Blev ganska mycket gammal hederlig sladdsväng denna dag kan man väl säga.
Men skidåkningen då. Ja, det var ett lite annorlunda område kan man väl säga. Det kändes som om det var byggt på... tvären? Vi slängde av ett par repor i skogen, men solen gör sitt jobba ganska snabbt ibland, och det var väl ingen riktig höjdare.
Gummisnö i skogen:
Efter lunch valde vi att hänga kvar vid den trevliga glasigloon vid mellanstationen, för att lapa lite sol och häva öl. Det visade sig att det fungerade alldeles ypperligt. Några öl senare bar det av ner mot byn igen och stopp igen, något hundratal meter ovanför dalstationen. Här var det fullt pådrag, och till och med lite pjäxdans. Kollade på Patric. Han kollade på mig. Öl.
Efter en relativt sen middag kom vi fram till att det var helt dött i denna by, ända tills vi hörde nåt som kanske kunde kallas stämning nerifrån en källare. Där klev vi in, och där spenderades resten av kvällen tillsammans med tre inrökta gubbar med riktiga världsklass-mustascher. Troligtvis hade dem suttit där och rökt sen sekelskiftet, och var väl sådär medelmåttigt sexiga. Men vafan, dem hade ju procenthaltiga drycker på haket i alla fall.
Dag 6: Saas-Fee.
Relativt seg morgon märkligt nog, men har man bara en vecka på sig gäller det att inte gnälla över sådana petitesser. Upp och hoppa, huvud-axlar-knän och tår, stuva in sig i bilen och iväg till nästa dal, Saas-Tal. På väg upp i dalen sjunger Kill Hannah om att vara en Kennedy. Kanske kunde vara något.
När man rört sig lite i alperna är man ju av naturliga skäl van vid att se höga berg. Men i Saas-Fee är bergen alltså höööga. Skethöga. Chamo-X och Mt Blanc i all ära, men sen då? Var man än vänder sig här, så stirrar man rakt upp på 4000-meters toppar, och bara det är ju värt resan hit.
Mäktigt var ordet sa Bull:
Målet för dagen var att skinna upp på Allalinhorn 4027 möh, men det blåste fin nordsjökuling, så av det blev det bara pannkaka. Även här hade solen stekt bra, så det blev till att smiska pist för dagen. Och trevliga pister hade dem gott om, riktiga autobahn-pister som aldrig tog slut. Skoj det med ibland, även om det inte är så överdrivet mycket sväng i Big Daddisarna.
Dag 7: Lötschental.
På vägen upp till Lötschental, och byarna Kippel och Wiler, lirar QOTSA en episk live-version av No One Knows., vilken feeling när bergen dansar förbi utanför. Galet mysigt. Lötschental bjuder för övrigt på galaktiska ytor, och bra fallhöjd.
Stora ytor någon?
Tyvärr ligger hela systemet i söderläge så det har frusit på ordentligt under natten. Men vi slänger på hudarna, och skinnar en liten sväng. Ok, ganska långt från fantastiskt, men det är ju alltid skoj att komma bort lite, och ta ut svängarna så att säga. Och som sagt, vilka ytor. En dag med lite neige freiche här vore förbaskat skoj. Men inte denna resa dock, utan det får bli en annan gång. Flygmaskinen hem går samma kväll, så det blir ingen heldag här, utan vi rundar av efter lunch nån gång.
Packa ihop sig igen, och pallra sig iväg mot Geneve med Jane's Addiction's rökare Just Because på stereon. Patric kör som vanligt den stackarn, och jag sträcker ut mig i passagerarsätet och känner mig jevligt nöjd med veckan, och skam vore väl annars.
Endast en tanke gnager lite där uppe under skalet.... När kan jag rymma nästa gång?
/ MM
