kebacken sa:
Hm, okej okej. Men vad är det egentligen som är elastiskt i själva bindningen?
Det är enbart fjädern som står för det elastiska i det här sammanhanget. Det är naturligtvis en ideal syn eftersom en viss grad av elasticitet även finns i materialet som bindningen är byggd av. Dock bortser man från det när man pratar om elasticitet bland bindningar. Det handlar om fjäderkompression relaterat till tådelens rörelse från viloläge till det läge där pjäxan inte längre hålls kvar i bindningen.
Det kan vara intressant att fundera på hur fjäderkompressionen egentligen fungerar. I fallet tådel finns det fyra huvudprinciper för att åstadkomma kompression av fjädern:
1. Delrotation. (Tex gamla Ess, Look FKS 150 med Gezetån, Atomic och även Vist tror jag). Vingarna sitter ihop i en solid enhet och vilar mot en rätvinklig platta. Vingarna vrider sig då tillsammans i en utåtroterande rörelse, vilket pga lägesförändringen mellan de två rätblocken leder till en dragande kraft på fjädern. Se bild 1.
2. Totalrotation. Hela tådelen vrider sig och komprimerar fjädern. Det finns inom den här gruppen två olika konstruktioner, men funktionen är likvärdig.
Bild 2a) En direkt dragande koppling till fjädern (Look FKS tex). Det här är en väldigt enkel, men synnerligen effektiv konstruktion där en lägesförändring i sidled orsakar en dragande kraft i en bult som därmed påverkar fjädern.
Bild 2) Fjädern komprimeras via en kraftriktare med en tryckande kraft(Salomon 914 exempelvis). En platta som sitter fast i den roterande delen påverkar en annan platta som sitter upphängd i bottenplattan. Den "fasta" plattan är rörlig i längsled, och därmed får man en kompression.
Notera att båda dessa varianter komprimerar fjädern, även om kraftriktningen är olika.
3. Individuell vingöppning. Varje vinge är en egen enhet och kan öppna sig rörelmekaniskt oberoende (dock ej fjädermässigt oberoende) av den andra. Varje vinge har en egen rotationsaxel som överför en sidorörelse till en dragande fjäderkompression. Tyrolia använder den här varianten. Se bild 3.
4. Markervarianten. Tyvärr har jag ingen Marker och har aldrig plockat isär någon heller, så jag vet inte riktigt hur den fungerar. Det är någon form av kombination mellan delrotation och individuell vingöppning iaf där hela vingpaketet rör sig i sidled samtidigt som vingarna öppnar sig. Det stora problemet med Markers lösning är att tådelen vid sidoutlösning liksom laddar ur sig vid ett slag. När den når ändläget så används inte hela fjäderkraften för att återta grundpositionen, utan den måste gå tillbaka av annan kraft till neutralläget för att "ladda om" till full funktion. Det innebär att man så att säga är utom allt hopp om man går utanför ett visst läge i ett slag. En mycket underlig tanke som jag inte har någon förståelse för, förutom för bindningar för nybörjare och äldre.
Det är inget som säger att man inte kan uppnå höga elasticitetsmått på vilken som helst av ovanstående grundkonstruktion, men som det ser ut på marknaden idag så är alternativ 2 och 2a med totalrotation ensam på tronen när det gäller bindningar som av den allmänna opinionen anses vara bra för avancerade åkare.
Häldelen skiljer det sig mindre mellan när det gäller olika tillverkare och det är också svårare att se hur det fungerar rent mekaniskt utan att såga sönder något.
kebacken sa:
Om det nu är på det här viset, då vill man ju ha en bindning med så hög elasticistet som möjligt väl? Och i sånt fall, vilka binidningar på marknaden har högst elasticistet?
En avancerad åkare som åker i park, offpist eller i hård pist vill definitivt ha en bindning med hög elasticitet. En pensionär som är uppe och åker en vecka om året och har svaga knän vill ha en bindning med låg elasticitet. Båda varianterna har sitt eget lämpliga användningsområde. Det är när en bindning med låg eller hög elasticitet hamnar i fel händer (eller på fel fötter kanske) som problemen uppstår.
EDIT: Det tog en stund att skriva, så jag hann inte se alla svar. Ursäkta för eventuella dubbelåsikter.