Min första säsong i Anton när jag rejsade med några polare nerför osthang och en fet tysk gjorde en för feta tyskar patenterad dubbel vänstersväng. alltså jag trodde att han skulle svänga höger, men istället svängde han in rakt framför mig. jag hade cirka fyra meter till kollision och körde minst 70 knutar.
Jag hann tvärställa brädan, sen smällde jag in i honom och sparkade ut hans ben så att han låg raklång i luften, själv låg jag med ansiktet neråt i pisten. när han var klar med sin luftfärd landade han med sin feta röv på mitt bakhuvud.
Jag förlorade medvetandet och har fått berättat för mig av mina polare som inte hade en chans att stanna, att jag låg orörlig i en halvminut. Sen knäppte jag av mig brädan och ställde mig upp. Mitt ansikte var en sörja av trasiga goggles, snor, saliv och blod. Sen ramlade jag omkull igen. En kompis kutade uppför backen för att försvara mig från Pistwaffe som anlänt och börjat skrika.
Jag trodde att jag skulle kunna åka ner, det trodde ingen annan. Dödspulkan tillkallades och mitt första minne är Dr Sprengers trevliga nuna och en ficklampa som lyser mig i ögonen.
-You have a serious concussion förklarde han, and we need to put some stitches in your lip.
Jag fattade inte mycket, men snart satt jag hemma med en knäckt bräda, knäckt näsa, knäckt hjälm, knäckta goggles, åtta stygn inuti munnen och en spricka i handleden.
Det enda positiva med en här situationen var väl att tysken antaglien hade ännu mer ont än jag (totalpajat knä) och att jag hade en redig försäkring som betalade min transport och sjukhusräkning och än viktigare, hans helikopterlyft och sjukhusräkning.
