Jollen
Ny medlem
Varför jag åker skidor...vore tacksam för respons
Jag läser till lärare på Linköpings universitet och läser för tillfället en kurs som heter Kommunikation.. En av uppgifter i denna går ut på att skriva en kort berättande text... Formen är fri, men texten skall i viss mån vara berättande.. Efter kort övervägande tog jag mig an ämnet skidåkning och skrev ner vad jag tänkte... Det vore trevligt om någon orkade läsa igenom texten som här nedan följer och komma med kritik, positiv som negativ.. konstruktiv...Skulle bli väldigt tacksam om någon orkade... Tack på förhand...
Uppgiven, tom och med ångestfyllda fingrar ändrar jag trött på min inledning för tionde gången. Varje pinsamt pretentiöst försök till inledning, får snabbt smaka på delete-knappens obarmhärtiga vrede. Ångesten gör sig påtaglig i takt med att mitt hjärta uppgivet slår snabbare och snabbare. Fler spaltdecimeter förkastas.
Jag försöker tömma ur mig all kreativitet jag har. Det är svårt om man redan är tom.
I ett försök att sansa mig andas jag djupt. Jag sluter mina ögon och vaknar ur min mardröm. Kylig frisk luft strömmar ner i mina lungor och vederkvicker min varelse. Jag är lugn. För mitt inre är allting nu vackert. Jag befinner mig på 3800 meters höjd. Omgiven av berg mår jag nu 3800 gånger bättre, milt överdrivet. Himlen är blåare än blå och står i perfekt kontrast till den vita snön som mjukt smeker och täcker, marken och branterna. En vacker och vild geometri som framför mina ögon tycks perfekt.
Jag öppnar mina ögon och somnar in i min mardröm igen. Språket är ett medium i vilket jag inte är fri.
Återigen sluter jag mina ögon. Runt omkring är det tyst, så när som på mina polares skratt och tjoande. Egentligen är det väl inuti mig det är tyst. I denna stund göre sig inga problem besvär och ett märklig lugn gör sig gällande. Lugnet är lycka och just då är jag bekymmerslös.
I min verklighet till mardröm har orden nu brutit sig fria från sina bojor och blivit ett redskap att minnas denna känsla, min lycka. Jag behöver inte längre blunda för att veta hur det känns när jag sedan låter skidorna bära mig nedför. Skidåkning är en konstform där jag är artisten och skidorna mitt verktyg. Skidorna bär upp mig över snön och jag känner mig lätt, nästan viktlös. Självförverkligad och i total frihet lägger jag mina spår nedför branten. De blir mina penseldrag på en tavla som i mina ögon är perfekt. Adrenalinstinn och euforisk följer jag minsta lilla ingivelse, jag skriker ut min lycka. Det är en uttrycksform där jag efter att ha kalkylerat risker kan ge efter för varje nyck. Det handlar ytterst inte om farten, eller att övervinna sin rädsla, eller gemenskapen med vänner ute på berget. För mig är det ytterst en självisk, men självförverkligande känsla som överskuggar allt annat. Det handlar om frihet, den totala friheten. Att inte vara styrd av något annat, eller av någon annan utan kunna följa sina impulser till lycka, är för mig den totala lyckan. I varje sväng, utför varje klippa, i varje hopp, uttrycker jag mig själv. Jag behöver inte känna mig dömd, det finns inget rätt och fel, inget bra och dåligt. Där och då, i midjedjup lössnö på skidor utför en brant, finns bara jag,
jag och min lycka. Frihet!
Uppgiven, tom och med ångestfyllda fingrar ändrar jag trött på min inledning för tionde gången. Varje pinsamt pretentiöst försök till inledning, får snabbt smaka på delete-knappens obarmhärtiga vrede. Ångesten gör sig påtaglig i takt med att mitt hjärta uppgivet slår snabbare och snabbare. Fler spaltdecimeter förkastas.
Jag försöker tömma ur mig all kreativitet jag har. Det är svårt om man redan är tom.
I ett försök att sansa mig andas jag djupt. Jag sluter mina ögon och vaknar ur min mardröm. Kylig frisk luft strömmar ner i mina lungor och vederkvicker min varelse. Jag är lugn. För mitt inre är allting nu vackert. Jag befinner mig på 3800 meters höjd. Omgiven av berg mår jag nu 3800 gånger bättre, milt överdrivet. Himlen är blåare än blå och står i perfekt kontrast till den vita snön som mjukt smeker och täcker, marken och branterna. En vacker och vild geometri som framför mina ögon tycks perfekt.
Jag öppnar mina ögon och somnar in i min mardröm igen. Språket är ett medium i vilket jag inte är fri.
Återigen sluter jag mina ögon. Runt omkring är det tyst, så när som på mina polares skratt och tjoande. Egentligen är det väl inuti mig det är tyst. I denna stund göre sig inga problem besvär och ett märklig lugn gör sig gällande. Lugnet är lycka och just då är jag bekymmerslös.
I min verklighet till mardröm har orden nu brutit sig fria från sina bojor och blivit ett redskap att minnas denna känsla, min lycka. Jag behöver inte längre blunda för att veta hur det känns när jag sedan låter skidorna bära mig nedför. Skidåkning är en konstform där jag är artisten och skidorna mitt verktyg. Skidorna bär upp mig över snön och jag känner mig lätt, nästan viktlös. Självförverkligad och i total frihet lägger jag mina spår nedför branten. De blir mina penseldrag på en tavla som i mina ögon är perfekt. Adrenalinstinn och euforisk följer jag minsta lilla ingivelse, jag skriker ut min lycka. Det är en uttrycksform där jag efter att ha kalkylerat risker kan ge efter för varje nyck. Det handlar ytterst inte om farten, eller att övervinna sin rädsla, eller gemenskapen med vänner ute på berget. För mig är det ytterst en självisk, men självförverkligande känsla som överskuggar allt annat. Det handlar om frihet, den totala friheten. Att inte vara styrd av något annat, eller av någon annan utan kunna följa sina impulser till lycka, är för mig den totala lyckan. I varje sväng, utför varje klippa, i varje hopp, uttrycker jag mig själv. Jag behöver inte känna mig dömd, det finns inget rätt och fel, inget bra och dåligt. Där och då, i midjedjup lössnö på skidor utför en brant, finns bara jag,
jag och min lycka. Frihet!
