le meilleur merveilleuse

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn' ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
Att sova — intet vidare — och veta,
Att uti sömnen domna hjärtekvalen
Och alla dessa tusental av marter,
Som äro köttets arvedel — det vore
En nåd att stilla bedja om. — Att dö,
Att sova, sova! Kanske också drömma?
Se, däri ligger knuten! — Ty i döden —
Vad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat av,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa levernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Föraktad kärleks kval, senfärdig lag
Närgången ämbets-högfärd och de sparkar,
Odågan ger den tåliga förtjänsten,
Om man själv kunde giva sig kvittens
Med en tums stål? — Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,