Frakturer och bindningsinställningar (och rätt till väg när man åker i skogen)
(Saknade ett lämpligt forum för detta ämne, kanske skulle behövas ett forum för kroppsrelaterade ämnen, typ träning, med inriktning på skidåkning mm)
Ett par dagar innan min säsong var slut i våras ådrog jag mig en tibiakondylfraktur under höger knä efter att ha smällt in i en sten med skidorna (det hela berodde på en panikväjning för någon som ramlat och låg dold bakom en sten vid skogsåkning, mer om det nedan), uppenbarligen ganska hårt. I samband med detta tappade jag båda skidorna men det skyddade mig uppenbarligen inte från skadan.
Frågan jag har nu är om detta kunde undvikits genom annan justering av bindningarna? Jag kör mina bindningar runt 14 och tappar skidorna då och då (ja, det krävs rätt hög fart), just detta var med ett par FKS180 på ett par Extrem Project 110. Enda gången jag skadat mig (lätt) när bindningar inte löst ut var när jag körde ett par hyrbindningar på 13,5. Den gången åkte jag på stretch, but not overstretched ledband som läkaren uttryckte det och fick vila ett par dagar. Men de bindningar var ju å andra sidan helt oelastiska och kassa i övrigt så det är inte mycket till jämförelse.
Skadan beror på en kompression i knät som leder till att "kulan" i toppen på skenbenet spricker. Är bindningar ens konstruerade för att skydda mot dylikt? Kunde en annan bindningsjustering (inte bara lägre utan även högre - då hade kanske skidorna suttit kvar och jag hade kanske kunnat undvika att ramla) hjälpt? Eller är det helt enkelt så att men rätt blandning av otur och oskicklighet är vissa skador oundvikliga?
---------
Egentligen kanske jag skulle starta en egen tråd om omständigheterna för min olycka men den hänger ju ihopp med ovanstående så den får följa med här: sista åket för dagen (givetvis, jag hade t.o.m åkt längre än planerat för att det var en dag med fantastiska omständigheter som krockade med en bootfitting-tid 15:00), hade lämnat toppen runt 16:15 och kört 1800-1900 höjdmeter utan att se en enda människa (ja, det är sant!) och hade strax innan jag körde in i skogen där olyckan inträffade haft fri sikt 500-1000 meter framåt. I alla fall, nog med undanflykter, jag kom uppifrån och då är man väjningsskyldig - vid en passage på det skogsspår jag åkte kör man runt en sten och där låg en man i 65-årsåldern med sin fru bredvid. Tyvärr var det så smalt att det inte fanns någon plats för mig att styra undan annat än över en kant och då gick det som det gick.
Finns flera saker som stör mig med hela den här historien. För det första är det obegripligt hur man kan ramla på platsen den här mannen ramlat, om man inte är en riktigt usel skidåkare och då är frågan vad man gör på ett skogsspår i La Grave?
Sedan visade det sig att han förmodligen legat där i minst 10 minuter utan att komma loss - trots att han inte var skadad! Frun hade ställt ifrån sig sina skidor 100 meter längre ner och pulsat tillbaka i en ganska besvärlig terräng. Pulsningen bör ha tagit hyfsat lång tid, utöver den tid hon tillbringat med att hjälpa honom med skidorna men trots att de var två lyckades de alltså inte få loss honom (däremot tog de så mycket plats tillsammans att jag inte kunde ta mig förbi). Jag fick däremot honom skidorna direkt efter att jag krupit tillbaka med mitt brutna knä så det var inget tekniskt problem. Bara att trycka till (och står de på 5 eller så bör ju även någon i pensionsålder få loss dem).
Slutligen, de hade inte ställt upp någon som helst varning. Ett par korsade stavar eller skidor 2-3 meter högre upp är väl en vedertagen varninssignal och hade besparat i synnerhet mig mycket smärta och besvär.
Som jag påpekade ovan kom jag uppifrån och är därför väjningsskyldig men samtidigt, om man skulle stanna varje gång man inte ser bakom nästa träd vid skogsåkning blir det inte mycket åkning kvar. Det hela känns lite som att man, när man kör bil, skulle anpassa farten för att minimera risken för en olycka utifall att man möter ett rattfyllo. Hur gör ni andra? Eller frågan är väl egentligen hur ni väger mellan nöje och risk?
Ett par dagar innan min säsong var slut i våras ådrog jag mig en tibiakondylfraktur under höger knä efter att ha smällt in i en sten med skidorna (det hela berodde på en panikväjning för någon som ramlat och låg dold bakom en sten vid skogsåkning, mer om det nedan), uppenbarligen ganska hårt. I samband med detta tappade jag båda skidorna men det skyddade mig uppenbarligen inte från skadan.
Frågan jag har nu är om detta kunde undvikits genom annan justering av bindningarna? Jag kör mina bindningar runt 14 och tappar skidorna då och då (ja, det krävs rätt hög fart), just detta var med ett par FKS180 på ett par Extrem Project 110. Enda gången jag skadat mig (lätt) när bindningar inte löst ut var när jag körde ett par hyrbindningar på 13,5. Den gången åkte jag på stretch, but not overstretched ledband som läkaren uttryckte det och fick vila ett par dagar. Men de bindningar var ju å andra sidan helt oelastiska och kassa i övrigt så det är inte mycket till jämförelse.
Skadan beror på en kompression i knät som leder till att "kulan" i toppen på skenbenet spricker. Är bindningar ens konstruerade för att skydda mot dylikt? Kunde en annan bindningsjustering (inte bara lägre utan även högre - då hade kanske skidorna suttit kvar och jag hade kanske kunnat undvika att ramla) hjälpt? Eller är det helt enkelt så att men rätt blandning av otur och oskicklighet är vissa skador oundvikliga?
---------
Egentligen kanske jag skulle starta en egen tråd om omständigheterna för min olycka men den hänger ju ihopp med ovanstående så den får följa med här: sista åket för dagen (givetvis, jag hade t.o.m åkt längre än planerat för att det var en dag med fantastiska omständigheter som krockade med en bootfitting-tid 15:00), hade lämnat toppen runt 16:15 och kört 1800-1900 höjdmeter utan att se en enda människa (ja, det är sant!) och hade strax innan jag körde in i skogen där olyckan inträffade haft fri sikt 500-1000 meter framåt. I alla fall, nog med undanflykter, jag kom uppifrån och då är man väjningsskyldig - vid en passage på det skogsspår jag åkte kör man runt en sten och där låg en man i 65-årsåldern med sin fru bredvid. Tyvärr var det så smalt att det inte fanns någon plats för mig att styra undan annat än över en kant och då gick det som det gick.
Finns flera saker som stör mig med hela den här historien. För det första är det obegripligt hur man kan ramla på platsen den här mannen ramlat, om man inte är en riktigt usel skidåkare och då är frågan vad man gör på ett skogsspår i La Grave?
Sedan visade det sig att han förmodligen legat där i minst 10 minuter utan att komma loss - trots att han inte var skadad! Frun hade ställt ifrån sig sina skidor 100 meter längre ner och pulsat tillbaka i en ganska besvärlig terräng. Pulsningen bör ha tagit hyfsat lång tid, utöver den tid hon tillbringat med att hjälpa honom med skidorna men trots att de var två lyckades de alltså inte få loss honom (däremot tog de så mycket plats tillsammans att jag inte kunde ta mig förbi). Jag fick däremot honom skidorna direkt efter att jag krupit tillbaka med mitt brutna knä så det var inget tekniskt problem. Bara att trycka till (och står de på 5 eller så bör ju även någon i pensionsålder få loss dem).
Slutligen, de hade inte ställt upp någon som helst varning. Ett par korsade stavar eller skidor 2-3 meter högre upp är väl en vedertagen varninssignal och hade besparat i synnerhet mig mycket smärta och besvär.
Som jag påpekade ovan kom jag uppifrån och är därför väjningsskyldig men samtidigt, om man skulle stanna varje gång man inte ser bakom nästa träd vid skogsåkning blir det inte mycket åkning kvar. Det hela känns lite som att man, när man kör bil, skulle anpassa farten för att minimera risken för en olycka utifall att man möter ett rattfyllo. Hur gör ni andra? Eller frågan är väl egentligen hur ni väger mellan nöje och risk?
