När man blir så duktig på sin hobby/sitt intresse att man har det som arbete blir förutsättningarna helt annorlunda. Du har en annan press på dig själv gentemot dina sponsorer, på samma sätt som du har gentemot din arbetsgivare på ett vanligt jobb, vilket medför press och krav på prestation. När man har denna press på sig är det lätt att tappa glädjen då valfriheten är inte densamma som från början. Även om du inte känner för att gå ut den där dagen och åka skidor så är du tvungen, din inkomst hänger på det.
Det är självklart att man får ett annat förhållande till sin sport än när man bara gjorde det för att det var roligt. Om du inte tar det seriöst och ständigt utmanar dig själv för att utvecklas som skidproffs kommer du snabbt glömmas bort och du tvingas söka dig ett nytt arbete. Men trots all denna press så krävs en kärlek för sporten för att orka göra detta dag ut och dag in, och det är den som gör att man inte vill söka ett nytt arbete.
I Jons fall är det säkerligen också så att eftersom han är en så pass tävlingsinriktad person, verkar det som i alla fall, måste han ständigt vara bäst på allt. Då kräver det extra mycket energi och tid för detta och glädjen kan knappast vara på topp varje dag. Och han har väll lika mycket rätt att klaga som vem som helst? Det är ju inte så att han ärvt sin position i skidvärlden i alla fall, han har ju kämpat sig dit och han förtjänar allt han har. Dessutom så är han en av de viktigaste för sporten då han pushar den och utvecklar trick, hopp, tävlingar etc. Och när man är en av de ledande så känner man troligen lätt flåset i nacken av alla andra vilket troligen är väldigt jobbigt när man strävar efter att ligga kvar på topp. Till exempel, Jon var först med känguruvolten och det var jättehäftigt. Någon månad senare hade antalet åkare med det tricket i sin trickpåse säkert fyrdubblats och han var inte ensam på toppen längre.
