Jibberisch
Aktiv medlem
Mot det moderna skidpeppet
DET SNÖAR!!!!1 NU KOMMER SNÖN!!!!!!
Efter hösten kommer vintern. Lika säkert som att måndag, av någon outgrundlig anledning alltid, kommer efter en trivsam söndag i soffan.
Det blir måndag. Det blir vinter. Det börjar snöa.
Och för alla som mer eller mindre aktivt valt en så kallad livsstil som har med vinter att göra, blir den första snön så klart efterlängtad. En liten glädje i en mörk höstvardag. För alla som mer eller mindre valt en livsstil som har med vinter att göra och samtidigt är väldigt aktiva på sociala medier, tenderar det hela att balla ur en smula när snön kommer.
Vilket är helt okej. Antar jag. Kanske.
Det jag ställer mig lite frågande till är hela hajpen kring att sitta i en stad och andas genom näsan bara för att det börjar snöa. Alltså, jag köper ett skidsug. Det är inte det. Det är de förbannade två hundra procenten och den helt frenetiska inställningen till att allt kommer bli super-mega-fett-bra bara för att det börjar snöa lite. Lugn. Jorden kommer gå under ändå. Lite snö räddar ingen.
Mitt problem börjar i det faktum att säger man minsta lilla, minsta, minsta som inte är 150% positivt då är man en bitter jävel som borde le och vara glad i snöstormen. Trots att det blir omöjligt att ta sig till butiken för inköp av lite välförtjänt glass. Le och var glad trots att ett helt jävla Tyskland ligger mellan mig och vettiga berg.
”Testa och var lite glad! Någon gång!” Som om en kort åsikt om ett inramat fenomen i en specifik kontext återspeglar hela min komplicerade personlighet…
Ja! Det är nice med snö! Jag gillar snö. Till och med i storstäder. Men det är omöjligt för mig att uppbringa någon sorts fascination, ”stoke” eller något annat trendigt superlativ för att det snöar blötsnö sidledes i Stockholm. Det går inte. Det är omöjligt. Men trots det är mina sociala mediekanaler proppfulla av skidåkare som proklamerar att nu äntligen kommer vintern! Nu jävlar! Winter is coming! Ja, se det snöar! Lalalala. #Winterwonderland. Fullt ställ, två svängar i en snårskog, upp med bilder.
Visst, bor du vid foten av ett berg eller fjäll köper jag din förväntan lite mer. Men att bete sig som en muterad eskimå som suttit i en igloo av lera och injicerat energydryckselexir utspätt med Soloft (Zoloft
@drh anmärkning) hel höst?
Och här börjar jag nog kunna se konturerna runt den snöskulptur jag stör mig på. Det är inte fascinationen och det ovillkorliga hyllandet av ett snöfall som irriterar mig. Egentligen. Inte heller att man diggar att åka lite lagg. Det är något annat. Precis som prasslandet och snickesnackandet i valfri biograf. Det är inte ljudet jag stör mig på. Det är principen, de icke existerande villkoren.
Bara för att just du valt en speciell livsstil behöver det inte betyda att du måste gilla hela konkarongen. Hela tiden. Älska allt! #Älskasnö. #JÄMT. Den som älskar snö mest har valt den allra rättaste livstilen. För fan. Slappna av lite katten. Det går att säga att en detalj eller två är skit och fortfarande gilla helheten. Det är okej att säga att det kanske inte är svinkul att åka skidor i Sälen.
Jag gillar inte blötsnö klockan 07:30 en mörk novembermorgon när jag är på väg till jobbet. Det är omöjligt. Men det betyder inte att jag behöver få en livskris eller hatar snö i alla andra sammanhang. Snöar det någon decimeter eller två, som inte blir slask, så att jag kan titta ut på ett snötäcke och staden blir lite tyst? Fantastiskt. Det funkar fin-fint medan jag väntar på sotaren och fortsätter fantisera om hur det skulle kunna vara att faktiskt kunna grilla marshmellows i den öppna spisen. Men att rigga en kamera, le och hoppa upp och ner? Händerna i taket! Nja. Bara för att försöka vinna skidvärldens motsvarighet till Melodifestivalen?
Jag gillar inte blötsnö när jag sitter i en lift heller. När jag tänker efter finns det en uppsjö av saker jag inte gillar med skidåkning. All utrustning till exempel. Att försöka ta sig till ett berg. Försöka boka transfer. Eller flatljus. Eller skare. Eller Tequila. Att behöva förboka en kabin. Jag står inte och hoppar av glädje varje morgon på en skidresa. Det är omöjligt. Varje morgon är inte en bra morgon. Att inbilla sig det är detsamma som att sakta kväva någonting vackert.
Att sociala medier kan bidra till att visa en falsk verklighet, har väl inte undgått någon? Men hur skadligt är det? Vad blir konsekvensen? Förutom att Kodak-modet alltid och ständigt är närvarande läggs ett filter av evigt pepp på allt. Full on. Guldkant och leenden. Hela tiden. Mer, mer, mer tills en komplett systemkrasch knackar på? En fuktig och grå filt riskerar att falla över alltsammans och en motrörelse skapas. Läger bildas. En vi-mot-dom-känsla som delar skidvärlden. Vi måste tona ner innan detta händer. Det är av yttersta vikt att vi stannar upp och funderar. Över viktiga frågor.
Om en skidåkare tar en sväng som inte hashtaggas, svänger skidåkaren verkligen då?
Kommer ni ihåg i våras? När ni skrockade åt sommarälskarna som skrapade frosten av ett bord på en uteservering, försökte få fyr i en cigg och slog sig ner med en kaffe i solen? En sol som knappt var vid liv. Det går en rak linje mellan dom och er. Från vår till höst.
Fan, det måste vara okej att kalla sig skidåkare och gråta på vintern också. Vi går mot en norm, där vi som skidåkare alltid måste visa upp hur fantastiskt allting är. Sydsidor. Idel leenden. Idel positivism. Jag tror inte det är bra. Om skidåkare inte får vara skidåkare? Var hamnar vi då? Om man inte får känna att en dag är skit? Om man ständigt måste bita ihop och le, är det en utveckling vi vill ha? Vad kommer det leda till i förlängningen? Hur kommer nya generationer skidåkare bli? Är detta arvet vi vill föra vidare?
Medan du skakar på huvudet och funderar på hur och var du skriver en kommentar där du börjar med orden: ”Så jävla bitter asså!”, begrunda följande:
- 100% positiva människor har per definition 0% kvar att ge.
- 100% positiva människor upplever väldigt få toppar och dalar.
- 100% positiva människor ser allt i svart eller vitt.
- 100% positiva människor ser således inte alla färger i regnbågen.
- 100% positiva människor sopar problem under mattan. De vägrar prata om svårigheter och kallar alla som påpekar att det finns ett problem som behöver lösas, bittra och negativa.. Med tanke på hur vår planet ser ut. Eller för all del, hur en genomsnittlig skidresa ser ut, blir det 100% omöjligt att lita på sådana människor. I tal, text eller bild. Jag kommer aldrig köpa en jacka som bärs av en sponsrad och maniskt positiv skidåkare. Denna mani är inte verklig. Hur kan jag lita på en produkt vars ägare alltid ser allt i ett positivt skimmer?
- 100% positiva sotare få en grillpinne i arslet om de inte sätter lite fart och ser till undertecknad kan börja grilla marshmellows.
Med det sagt - Ha nu en riktigt underbar vinter! XOXO
(Ps. Kommentarer från Norrlänningar angående en icke-fungerande snöröjning i större städer undanbedes. Speciellt om du tillhör en sådan som börjar grina så fort bensinpriset går upp två öre.)
#MOTDETMODERNASKIDPEPPET
Efter hösten kommer vintern. Lika säkert som att måndag, av någon outgrundlig anledning alltid, kommer efter en trivsam söndag i soffan.
Det blir måndag. Det blir vinter. Det börjar snöa.
Och för alla som mer eller mindre aktivt valt en så kallad livsstil som har med vinter att göra, blir den första snön så klart efterlängtad. En liten glädje i en mörk höstvardag. För alla som mer eller mindre valt en livsstil som har med vinter att göra och samtidigt är väldigt aktiva på sociala medier, tenderar det hela att balla ur en smula när snön kommer.
Vilket är helt okej. Antar jag. Kanske.
Det jag ställer mig lite frågande till är hela hajpen kring att sitta i en stad och andas genom näsan bara för att det börjar snöa. Alltså, jag köper ett skidsug. Det är inte det. Det är de förbannade två hundra procenten och den helt frenetiska inställningen till att allt kommer bli super-mega-fett-bra bara för att det börjar snöa lite. Lugn. Jorden kommer gå under ändå. Lite snö räddar ingen.
Mitt problem börjar i det faktum att säger man minsta lilla, minsta, minsta som inte är 150% positivt då är man en bitter jävel som borde le och vara glad i snöstormen. Trots att det blir omöjligt att ta sig till butiken för inköp av lite välförtjänt glass. Le och var glad trots att ett helt jävla Tyskland ligger mellan mig och vettiga berg.
”Testa och var lite glad! Någon gång!” Som om en kort åsikt om ett inramat fenomen i en specifik kontext återspeglar hela min komplicerade personlighet…
Ja! Det är nice med snö! Jag gillar snö. Till och med i storstäder. Men det är omöjligt för mig att uppbringa någon sorts fascination, ”stoke” eller något annat trendigt superlativ för att det snöar blötsnö sidledes i Stockholm. Det går inte. Det är omöjligt. Men trots det är mina sociala mediekanaler proppfulla av skidåkare som proklamerar att nu äntligen kommer vintern! Nu jävlar! Winter is coming! Ja, se det snöar! Lalalala. #Winterwonderland. Fullt ställ, två svängar i en snårskog, upp med bilder.
Visst, bor du vid foten av ett berg eller fjäll köper jag din förväntan lite mer. Men att bete sig som en muterad eskimå som suttit i en igloo av lera och injicerat energydryckselexir utspätt med Soloft (Zoloft
@drh anmärkning) hel höst?
Och här börjar jag nog kunna se konturerna runt den snöskulptur jag stör mig på. Det är inte fascinationen och det ovillkorliga hyllandet av ett snöfall som irriterar mig. Egentligen. Inte heller att man diggar att åka lite lagg. Det är något annat. Precis som prasslandet och snickesnackandet i valfri biograf. Det är inte ljudet jag stör mig på. Det är principen, de icke existerande villkoren.
Bara för att just du valt en speciell livsstil behöver det inte betyda att du måste gilla hela konkarongen. Hela tiden. Älska allt! #Älskasnö. #JÄMT. Den som älskar snö mest har valt den allra rättaste livstilen. För fan. Slappna av lite katten. Det går att säga att en detalj eller två är skit och fortfarande gilla helheten. Det är okej att säga att det kanske inte är svinkul att åka skidor i Sälen.
Jag gillar inte blötsnö klockan 07:30 en mörk novembermorgon när jag är på väg till jobbet. Det är omöjligt. Men det betyder inte att jag behöver få en livskris eller hatar snö i alla andra sammanhang. Snöar det någon decimeter eller två, som inte blir slask, så att jag kan titta ut på ett snötäcke och staden blir lite tyst? Fantastiskt. Det funkar fin-fint medan jag väntar på sotaren och fortsätter fantisera om hur det skulle kunna vara att faktiskt kunna grilla marshmellows i den öppna spisen. Men att rigga en kamera, le och hoppa upp och ner? Händerna i taket! Nja. Bara för att försöka vinna skidvärldens motsvarighet till Melodifestivalen?
Jag gillar inte blötsnö när jag sitter i en lift heller. När jag tänker efter finns det en uppsjö av saker jag inte gillar med skidåkning. All utrustning till exempel. Att försöka ta sig till ett berg. Försöka boka transfer. Eller flatljus. Eller skare. Eller Tequila. Att behöva förboka en kabin. Jag står inte och hoppar av glädje varje morgon på en skidresa. Det är omöjligt. Varje morgon är inte en bra morgon. Att inbilla sig det är detsamma som att sakta kväva någonting vackert.
Att sociala medier kan bidra till att visa en falsk verklighet, har väl inte undgått någon? Men hur skadligt är det? Vad blir konsekvensen? Förutom att Kodak-modet alltid och ständigt är närvarande läggs ett filter av evigt pepp på allt. Full on. Guldkant och leenden. Hela tiden. Mer, mer, mer tills en komplett systemkrasch knackar på? En fuktig och grå filt riskerar att falla över alltsammans och en motrörelse skapas. Läger bildas. En vi-mot-dom-känsla som delar skidvärlden. Vi måste tona ner innan detta händer. Det är av yttersta vikt att vi stannar upp och funderar. Över viktiga frågor.
Om en skidåkare tar en sväng som inte hashtaggas, svänger skidåkaren verkligen då?
Kommer ni ihåg i våras? När ni skrockade åt sommarälskarna som skrapade frosten av ett bord på en uteservering, försökte få fyr i en cigg och slog sig ner med en kaffe i solen? En sol som knappt var vid liv. Det går en rak linje mellan dom och er. Från vår till höst.
Fan, det måste vara okej att kalla sig skidåkare och gråta på vintern också. Vi går mot en norm, där vi som skidåkare alltid måste visa upp hur fantastiskt allting är. Sydsidor. Idel leenden. Idel positivism. Jag tror inte det är bra. Om skidåkare inte får vara skidåkare? Var hamnar vi då? Om man inte får känna att en dag är skit? Om man ständigt måste bita ihop och le, är det en utveckling vi vill ha? Vad kommer det leda till i förlängningen? Hur kommer nya generationer skidåkare bli? Är detta arvet vi vill föra vidare?
Medan du skakar på huvudet och funderar på hur och var du skriver en kommentar där du börjar med orden: ”Så jävla bitter asså!”, begrunda följande:
- 100% positiva människor har per definition 0% kvar att ge.
- 100% positiva människor upplever väldigt få toppar och dalar.
- 100% positiva människor ser allt i svart eller vitt.
- 100% positiva människor ser således inte alla färger i regnbågen.
- 100% positiva människor sopar problem under mattan. De vägrar prata om svårigheter och kallar alla som påpekar att det finns ett problem som behöver lösas, bittra och negativa.. Med tanke på hur vår planet ser ut. Eller för all del, hur en genomsnittlig skidresa ser ut, blir det 100% omöjligt att lita på sådana människor. I tal, text eller bild. Jag kommer aldrig köpa en jacka som bärs av en sponsrad och maniskt positiv skidåkare. Denna mani är inte verklig. Hur kan jag lita på en produkt vars ägare alltid ser allt i ett positivt skimmer?
- 100% positiva sotare få en grillpinne i arslet om de inte sätter lite fart och ser till undertecknad kan börja grilla marshmellows.
Med det sagt - Ha nu en riktigt underbar vinter! XOXO
(Ps. Kommentarer från Norrlänningar angående en icke-fungerande snöröjning i större städer undanbedes. Speciellt om du tillhör en sådan som börjar grina så fort bensinpriset går upp två öre.)
#MOTDETMODERNASKIDPEPPET
Senast ändrad:
