Jo, som jag alltid sagt, racing härskar. På min tid fanns inga skidgymnasium, bara bambukäppar, steniga pister och startnummer över 200 i dom nationella tävlingarna. Karriären kom av sig redan innan den börjat kan man säga, inte minst pga dom kliniskt snöbefriade mellansvenska vintrarna i början på 70-talet. Och sen kom ju annat i vägen, ett liv som skulle levas enligt konstens och konventionens regler, jaja...
Men siktet, intresset, passionen har alltid funnits där. Innan friåkarna började ockupera mediernas prime-time fanns det bara en kategori som hade tekniken, timmarna och dom automatiserade reflexerna i benen, som ansågs vara dom sanna ÅKARNA, som hade det rätta VIRKET.
Sen kan trädet få ha hur många grenar som helst, bara virket är av oklanderlig kvalitet. Växtkraften i sig har det ju visat sig inte vara något fel på i dagsläget.
Tävlingskarriärer tenderar att ta slut av en eller annan anledning, medan inövade reflexer har den goda egenskapen att hänga kvar. Dom där snubbarna (och guurlsen) ni ser i pisten, off-pisten, parken, som bara verkar GLIDA förbi allt annat, utan konkurrens, utan ansträngning, tja, skrapa lite på ytan och fram kikar, nästan utan undantag, en gammal fartdräkt, blåslagna axlar och en doft av Cera.
Det var INTE bättre förr, inte en chans! Konstsnö, vikkäppar och så småningom carving-lagg har i kronologisk ordning gjort livet angenämare för alla entusiastiska portnötare. Jag antar på goda grunder att det i stort sett alla tävlingsklubbar finns ett gäng yngre och äldre veteraner som nöter på, år efter år, stakar banor banor i elljus, kör så det ryker, grenslar portar, lyssnar på polarnas tråkningar, skyller på dåliga lagg, kubbas i diverse veteranävlingar och svär på att vara bättre tränade nästa år.
Vi finns där, hela bunten, och vi bränner tid på nåt som ”ickeåkare” eller ”hasåkare” aldrig kan förstå. Vi har strävat efter att skära våra svängar ett helt liv, och jakten efter det perfekta skäret eller det perfekta åket har inte upphört med åldern.
I dessa freeride-tider har det nästan blivit lite fult att nämna sin racingbakgrund, men för tusan, med racing i ryggen hamnar man aldrig fel! Alla autodidakter till puder- och korridoråkare må förlåta mig, och f-n vet om inte många av er också boxat en och annan käpp i er späda ungdom!
Så alla unga och gamla racers, kom ut ur garderoben, gå ut med det stolta tillkännagivandet:
JAG ÄR SÅN!
/A
... å sisten ner är som vanligt en skit!
