chrtur
Aktiv medlem
RP Kalkstenar i Briancon och dess omnejd
Bonjour,
Mitt franska ordförråd har utökats med hundra procent denna vecka i landet som byggdes upp på välsmakande baugetter, tillsammans med den suspekta måltiden bestående av grodlår. Vad jag tycker om dessa delikata delar låter jag vara osagt, men kan rekommenderas minst en gång!
Helgen var återigen dedikerad till Briancon, och hela veckan studerade vi väderrapporterna. Vet ej om ni noterat detta, men från att ha haft 30 grader så har vi nu suttit i över en vecka med 10-15 grader och konstanta ovädersområden. Vissa har faktiskt åkt pudersnö uppe i bergen, men för mig så får det vara nog nu!
Det var med lite skeptiska miner vi lämnade Turin, i regn på lördagsmorgon, i fullpackade bilar, tillsammans med alpinkursen och dess elever. Fast när vi närmade oss Cesana så fick vi en välbehövlig vy mot den franska sidan med blå himmel och sol (inte riktigt klarblå men man väljer som sagt var man tittar).
Alpinkursen skulle ha en teoridag vid Rocher Baron medans vi sex tappra själar hade ett annat mål för dagen. Denna gången så skulle vi åka lite söder om Tete d'Aval till ett sportklätterställe (5-6 replängders turer) vid namn Ponteil.
Vi beslutade oss att klättra i två grupper med tre personer i varje replag, där ledaren skulle agera instruktör, medans de två andra elever. Som sagt så var det otroliga livliga diskussioner om vilka leder vi skulle klättra, och alla ville ha sin vilja igenom på något sätt.
Men både jag och Frau konstaterade att det inte spelade någon större roll för oss eftersom kalkstenen i sig själv satte igång fingerspetsarna på klätterhänderna.
Första replaget bestod av mig, Micky och Elena och det andra av Stefano, Frau och Motta. Elena fick i uppdrag att klättra de första tre replängderna av vår led och satte igång med säkra fotsteg utmed en klassisk led. Klassisk i bemärkelse att den skulle innehålla kaminer, dieders, etc.... Alltså klättring av bergskaraktär.
Frau tog led i det andra replaget och starten innehöll en väldigt trevlig exponerad travers.
Medans de arbetade sig uppåt så hade Elena kommit till första stand, efter att ha rappellerat ned ett par meter, ty hon hade kommit ur kurs en aning mot en annan led. Replängden var väldigt trevlig att klättra och vi kom upp till henne med två stora leende på läpparna.
Därefter forsatte Elena uppåt och vi följde efter i en väldigt fin exponerade replängd. Det andra replaget såg vi inte en skym av, eftersom vi skulle sammanstråla senare vid en ramp för att göra sista delen tillsammans.
Den andra standen innehöll ett träd som ni kanske märker och replängden efter den var otroligt trevlig! En lång dieder där man måste sprejsa hela tiden med fötter och man får en fin luftfärd ifall man skulle tappa fotfästet.
Utgången innehöll ett litet tak och var teknisk ganska intressant beroende på hur man löste sekvensen. Vi kom fram till att om man gjorde en lite hook med hälen så blev allting helt otroligt lätt. Alltså ibland har man faktiskt nytta av att bouldra en aning, oavsett vilka akrobatiska sekvenser man hittar på där, som jag aldrig skulle våga mig på i en tur på berget. En luftfärd på 50 cm är något annat än 10 meter.... (Notera att jag inte är ett större boulderfan
)
Efter dessa replängdet så var det min tur att ta rodret och vi ordnade om systemet oss i mellan. Under tiden vi gjorde detta, så hörde vi några hysteriska skrik av Stefano, och vi blev riktigt oroliga! Han skrek som om han slagit sig riktigt illa och det enda vi kunde tyda var att han ville slacka repet. Eftersom vi hade en replängd kvar till rampen så satte vi direkt fart uppåt i hopp att förstå vad som hade hänt?
Men väl uppe så fick vi kontakt med Motta, och han meddelade oss att allt var okej! Det hade blivit något reptrassel för dem och blåsten gjorde att det var lite svårt med kommunikationen.
Vi höll dock på att garva ihjäl oss, ty det lät som en stucken gris, och Stefanos enda kommentar var att det är så det låter när jag skriker..... Undra bara hur det låter vid verkliga allvarliga problem
Vi bestämmde oss för att göra en annan avslutning, medans den andra gruppen forsatte uppåt enligt den ursprungliga planen. Detta blev ett perfekt val ty dessa replängder erbjöd verkligen trevlig klättring, och jag kan meddela att graden verkligen inte är soft som det heter i klättertermer, den var ganska ihållande.....
Här ser vi Micky komma upp på avslutet till den, en väldigt trevlig diederlängd på drygt 50 meter.
Efter nästkommande replängd så var vi uppe på toppen och nu fick vi faktiskt lite bråttom ned. Ty, inte så långt från oss så fick vi se detta kommande mot oss i en rasande fart.
Men efter oväder kommer alltid solsken och vi styrde kosan mot kvällens övernattning.
Platsen heter Gite de Terre Rouge och ligger uppe i bergen kring Briancon. där vi åt en otroligt bra middag sett till franska mått, fast självklart inte till italienska, och vi fick smaka på ortens öl. Den smakade väldigt bra, fast ännu bättre senare på kvällen när notan skulle betalas.... Att många glas vin även slant ned i allas strupar gick inte heller att ta miste om, och kvällens hetsigaste diskussion blev: Knut eller inte på repen när man skall rappellera?
Dagen därpå så gick vi återigen upp i ottan och denna gången så styrde vi kosan mer norrut, kring skidparadiset Sierre Chevalier. Nog märken man att det är lågsäsong där, eftersom vi inte såg så mycket av aktiviteter där inte? Det var knappt så vi hittade guidebyrån för lite väderrapporter.
Nu var vi dock en man kort och vi blev tvunga att återigen göra två replag där jag och Frau fick turen att vara för oss själva, medans den andra bestod av Micky, Elena och Stefano.
Dagens plan var en slags traverseringstur utmed en bergsväg i väldigt kyliga förhållanden.
Eller rättare sagt en otrolig snålblåst, och här kommer ett trevligt produkttest från min sida:
Veckan innan så hade jag fått en ny hjälm i present, Petzl Metero III, och enligt produktbladet så skall den vara otroligt lätt tillsammans med en ypperlig ventilation. Kan verkligen instämma angående ventilationen, kall vind blåser verkligen rakt igenom den, och man fryser i princip arslet av sig på bergsväggen! Men den är ju lätt
Dock, så gjorde ju vinden sin beskärda del, och tog bort molnen kring lunch, så att vi även fick lite solglimtar då och då.
Det blev inte så många bilder av turen ty vi ville upp så fort som möjligt tillsammans med att turen verkligen innehöll lösa stenar. I princip fick man känna sig för vid varje steg på flera partier, där Frau en gång verkligen hade riktigt tur. En stor sten släppte för en fotplacering, som tur så lyckades han hålla sig kvar med händerna, och jag var lika glad att standplatsen var utom räckhåll för den stenen. Ett susande ljud och ett stort brak blev resultatet när den landade långt nedanför.
Men upp kom vi och toppade ut i perfekt väder bland stenarna
Som en trevlig avslutning så tog vi i vanlig ordning ett toppkort på oss själva och vi fick även en trevlig uppvisning om hur man skall klättra av vår håriga kompanjon!
Au revoir, Christian
Mitt franska ordförråd har utökats med hundra procent denna vecka i landet som byggdes upp på välsmakande baugetter, tillsammans med den suspekta måltiden bestående av grodlår. Vad jag tycker om dessa delikata delar låter jag vara osagt, men kan rekommenderas minst en gång!
Helgen var återigen dedikerad till Briancon, och hela veckan studerade vi väderrapporterna. Vet ej om ni noterat detta, men från att ha haft 30 grader så har vi nu suttit i över en vecka med 10-15 grader och konstanta ovädersområden. Vissa har faktiskt åkt pudersnö uppe i bergen, men för mig så får det vara nog nu!
Det var med lite skeptiska miner vi lämnade Turin, i regn på lördagsmorgon, i fullpackade bilar, tillsammans med alpinkursen och dess elever. Fast när vi närmade oss Cesana så fick vi en välbehövlig vy mot den franska sidan med blå himmel och sol (inte riktigt klarblå men man väljer som sagt var man tittar).
Alpinkursen skulle ha en teoridag vid Rocher Baron medans vi sex tappra själar hade ett annat mål för dagen. Denna gången så skulle vi åka lite söder om Tete d'Aval till ett sportklätterställe (5-6 replängders turer) vid namn Ponteil.
Vi beslutade oss att klättra i två grupper med tre personer i varje replag, där ledaren skulle agera instruktör, medans de två andra elever. Som sagt så var det otroliga livliga diskussioner om vilka leder vi skulle klättra, och alla ville ha sin vilja igenom på något sätt.
Men både jag och Frau konstaterade att det inte spelade någon större roll för oss eftersom kalkstenen i sig själv satte igång fingerspetsarna på klätterhänderna.
Första replaget bestod av mig, Micky och Elena och det andra av Stefano, Frau och Motta. Elena fick i uppdrag att klättra de första tre replängderna av vår led och satte igång med säkra fotsteg utmed en klassisk led. Klassisk i bemärkelse att den skulle innehålla kaminer, dieders, etc.... Alltså klättring av bergskaraktär.
Frau tog led i det andra replaget och starten innehöll en väldigt trevlig exponerad travers.
Medans de arbetade sig uppåt så hade Elena kommit till första stand, efter att ha rappellerat ned ett par meter, ty hon hade kommit ur kurs en aning mot en annan led. Replängden var väldigt trevlig att klättra och vi kom upp till henne med två stora leende på läpparna.
Därefter forsatte Elena uppåt och vi följde efter i en väldigt fin exponerade replängd. Det andra replaget såg vi inte en skym av, eftersom vi skulle sammanstråla senare vid en ramp för att göra sista delen tillsammans.
Den andra standen innehöll ett träd som ni kanske märker och replängden efter den var otroligt trevlig! En lång dieder där man måste sprejsa hela tiden med fötter och man får en fin luftfärd ifall man skulle tappa fotfästet.
Utgången innehöll ett litet tak och var teknisk ganska intressant beroende på hur man löste sekvensen. Vi kom fram till att om man gjorde en lite hook med hälen så blev allting helt otroligt lätt. Alltså ibland har man faktiskt nytta av att bouldra en aning, oavsett vilka akrobatiska sekvenser man hittar på där, som jag aldrig skulle våga mig på i en tur på berget. En luftfärd på 50 cm är något annat än 10 meter.... (Notera att jag inte är ett större boulderfan
)Efter dessa replängdet så var det min tur att ta rodret och vi ordnade om systemet oss i mellan. Under tiden vi gjorde detta, så hörde vi några hysteriska skrik av Stefano, och vi blev riktigt oroliga! Han skrek som om han slagit sig riktigt illa och det enda vi kunde tyda var att han ville slacka repet. Eftersom vi hade en replängd kvar till rampen så satte vi direkt fart uppåt i hopp att förstå vad som hade hänt?
Men väl uppe så fick vi kontakt med Motta, och han meddelade oss att allt var okej! Det hade blivit något reptrassel för dem och blåsten gjorde att det var lite svårt med kommunikationen.
Vi höll dock på att garva ihjäl oss, ty det lät som en stucken gris, och Stefanos enda kommentar var att det är så det låter när jag skriker..... Undra bara hur det låter vid verkliga allvarliga problem
Vi bestämmde oss för att göra en annan avslutning, medans den andra gruppen forsatte uppåt enligt den ursprungliga planen. Detta blev ett perfekt val ty dessa replängder erbjöd verkligen trevlig klättring, och jag kan meddela att graden verkligen inte är soft som det heter i klättertermer, den var ganska ihållande.....
Här ser vi Micky komma upp på avslutet till den, en väldigt trevlig diederlängd på drygt 50 meter.
Efter nästkommande replängd så var vi uppe på toppen och nu fick vi faktiskt lite bråttom ned. Ty, inte så långt från oss så fick vi se detta kommande mot oss i en rasande fart.
Men efter oväder kommer alltid solsken och vi styrde kosan mot kvällens övernattning.
Platsen heter Gite de Terre Rouge och ligger uppe i bergen kring Briancon. där vi åt en otroligt bra middag sett till franska mått, fast självklart inte till italienska, och vi fick smaka på ortens öl. Den smakade väldigt bra, fast ännu bättre senare på kvällen när notan skulle betalas.... Att många glas vin även slant ned i allas strupar gick inte heller att ta miste om, och kvällens hetsigaste diskussion blev: Knut eller inte på repen när man skall rappellera?
Dagen därpå så gick vi återigen upp i ottan och denna gången så styrde vi kosan mer norrut, kring skidparadiset Sierre Chevalier. Nog märken man att det är lågsäsong där, eftersom vi inte såg så mycket av aktiviteter där inte? Det var knappt så vi hittade guidebyrån för lite väderrapporter.
Nu var vi dock en man kort och vi blev tvunga att återigen göra två replag där jag och Frau fick turen att vara för oss själva, medans den andra bestod av Micky, Elena och Stefano.
Dagens plan var en slags traverseringstur utmed en bergsväg i väldigt kyliga förhållanden.
Eller rättare sagt en otrolig snålblåst, och här kommer ett trevligt produkttest från min sida:
Veckan innan så hade jag fått en ny hjälm i present, Petzl Metero III, och enligt produktbladet så skall den vara otroligt lätt tillsammans med en ypperlig ventilation. Kan verkligen instämma angående ventilationen, kall vind blåser verkligen rakt igenom den, och man fryser i princip arslet av sig på bergsväggen! Men den är ju lätt
Dock, så gjorde ju vinden sin beskärda del, och tog bort molnen kring lunch, så att vi även fick lite solglimtar då och då.
Det blev inte så många bilder av turen ty vi ville upp så fort som möjligt tillsammans med att turen verkligen innehöll lösa stenar. I princip fick man känna sig för vid varje steg på flera partier, där Frau en gång verkligen hade riktigt tur. En stor sten släppte för en fotplacering, som tur så lyckades han hålla sig kvar med händerna, och jag var lika glad att standplatsen var utom räckhåll för den stenen. Ett susande ljud och ett stort brak blev resultatet när den landade långt nedanför.
Men upp kom vi och toppade ut i perfekt väder bland stenarna
Som en trevlig avslutning så tog vi i vanlig ordning ett toppkort på oss själva och vi fick även en trevlig uppvisning om hur man skall klättra av vår håriga kompanjon!
Au revoir, Christian
nu såg jag att du hade skrivit "au revoir" själv. Jag som tänkte vara lite finurlig 
