theflyingdutchmen
Medlem
Skidhistoria
Har läst ändlöst många trådar om folk som undrar om skidhistoria här på freeride, så jag tänkte lägga ut det jag skrivit till en skoluppgift.
Tack vare historiska fynd kan man påvisa att skidåkning förekom som turåkning i de nordiska länderna redan för cirka 5000 år sedan. I Mellaneuropa blev skidåkningen inte populär förrän under slutet av 1800-talet, och i motsats till de nordiska länderna var det utförsåkning som blev populärt här. År 1924 bildas det internationella skidförbundet FIS, och man håller de första tävlingarna år 1931. Sedan år 1967 avgörs Världscupen varje år med sina cirka 20 deltävlingar, och sedan år 1985 avgörs även VM vartannat år. När så super-G lades till som tävlingsdiciplin år 1988 blev skidsporten komplett. Den bestod då av fem grenar: slalom, storslalom, super-G, störtlopp och kombination.
Först på 1950-talet slår utförsåkningen helt ut turåkningen. Det är under 50-talet som de första utförsåkarbindningarna lanseras; tidigare användes samma bindningar till turåkning som till utförsåkning. Skidmodet var sportigt och ledigt, och de svenska skidfabrikerna Edsbyn, Sundins och Sandströms dominerade den svenska skidmarknaden. Under 1960-talet började såväl åkning som skidor att utvecklas i en allt raskare takt. Skidorna gick från att ha varit tillverkade i trä, via aluminium till plast. Head var det populäraste skidmärket och de var först med att tillverka aluminiumskidor. Trots att utlösningsbindningen användes för första gången redan under VM i Åre 1954, så slog den igenom först på 60-talet. I och med att nivån på åkningen höjdes, förändrades även skidmodet; kläderna blev tightare och man använde långa skidor med fartränder.
1970-talet kom att bli skidåkningens årtionde. Skidstoppern ersatte den tidigare farliga fångremmen, vars uppgift var att fånga upp skidorna ifall de löste ut. Under slutet av 70-talet gjorde Ingemar Stenmark entré på den internationella skidåkningsscenen, och han dominerade den i slalom och storslalom under slutet av 70-talet och stora delar av 80-talet. Han är idag en av de främsta utförsåkarna genom tiderna. Under sin karriär tog han bland annat två OS-guld (1980) och ett OS-brons (1976). Dessutom vann han Världscupen tre år i rad, 1976-1978, och än idag är hans 86 delsegrar i Världscupen ett rekord. I och med Ingemar Stenmark inleddes en ny era inom utförsåkningen; intresset ökade enormt. Trots att intresset blivit allt större redan under 60-talet så hade Sverige saknat en riktig stjärna, så Stenmark var precis vad som fattades. Plötsligt började alla åka skidor, och alpin skidåkning blev snart en folksport. Kommunerna var inte sena att följa med i utvecklingen, med resultatet att många byggde egna slalombackar.
Det glada 80-talet präglades även i skidvärlden av glädje snarare än smakfullhet, och modeinfluenser som zinkpasta, snölås och karamellfärgade kläder gjorde sitt intåg i skidbacken. Man använde visserligen fortfarande långa och raka skidor, men de var nu neonfärgade och hade namn hämtade från raketforskningsbranschen, till exempel Fischers Vacuum modell.
Som en reaktion mot den strikta skidåkning som trots allt rådde fortfarande föddes freestyleskidåkningen. Inom freestyle kombinerar man artisteri, våghalsighet, konstnärlighet och fysiska prestationer på ett spektakulärt sätt. Den österrikiska gymnasten Mathias Zdarsky var den förste att introducera denna nya typ av skidåkning i backarna redan år 1905, men den verkliga födelsen kom i och med Stein Eriksen år 1952 då denne började turnera med uppvisningshopp. Under 1970-talet slog sporten igenom på allvar i Kalifornien, och år 1979 fick den officiell status när den införlivades med FIS. Sedan år 1992 är puckelpist en OS-gren, och sedan år 1994 är även hopp med i OS.
Det är under början av 1990-talet som den moderna skidåkningen ska komma att födas. Efter börskraschen i slutet av 80-talet befann sig skidvärlden i en depression, och det var då som snowboardåkningen tog tillfället i akt. Snowboardåkningen med säckiga kläder, skatepunk och massor av attityd växte och tog formligen över utförsåkningsscenen för ett antal år. Den gjorde revolt mot allt som skidåkningen stod för, och skulle tillslut gå vinnande ut ur kampen. Trots det kan man säga att snowboarden räddade en sargad skidbransch; den nya svängvänliga skärningen på brädorna lade grunden för en revolution även inom skidbranschen, nämligen den kommande carvingskidan. Även den säckiga klädstilen är fortfarande den största influensen i dagens skidmode.
Inspirerad av snowboardens insvängda midja och den korta svängradien detta medförde uppfann skidbranschen timglasformen. Nu kunde vanliga människor lyckas med att göra skärande svängar utan alltför mycket träning. Åkarna kunde även använda kortare skidor för att öka rörligheten utan att därmed förlora i stabilitet. Även inom offpistskidåkningen skedde på 90-talet en radikal förändring. År 1996 använde man fortfarande sina storslalomskidor till offpist, med en midja på ringa 45 millimeter. Men år 1997 skedde en revolution i Alaska; den amerikanska friåkaren Brant Moles vann VM i extremskidåkning i Valdez på ett par Rossignol Cut 10.5, med dåtidens ofattbara 85 millimeter i midja; något som sedan dess benämnts som startpunkten för den "feta revolutionen".
Den första generationens Dynastar 4 x 4 var cirka 170 centimeter långa och hade en midja på cirka 70 millimeter, som då ansågs som väldigt brett. Breda skidor har en fördel gentemot smala vid offpistskidåkning eftersom bredare skidor ger större bärighet, och därmed underlättar åkningen. Inom den kommande utvecklingen med allt bredare skidor skulle skidbranschen drabbas av ett antal missöden då tillverkarna missbedömde användningsområdena en aning; vilket fick till följd att många skidor gick av. Problemet var att snälla pistskidor inte höll för hårda landningar, något som branschen så småningom kom underfund med.
Pionjärer som Scot Schmidt, Glen Plake och Trevor Petersen kom att bli fronfigurer för denna nya utveckling inom skidåkningen. I skidfilmer som Blizzard Of Ahhh's och License to Thrill lägger de nivån för den nya skidåkningen med sin lekfulla åkning. Att de kunde åka som de gjorde på vanliga storslalom-, super-G- och störtloppsskidor är idag nästintill obegripligt. Efter dessa följde åkare som Shane McConkey, Jeremy Nobis, Dave Swanwick, Seth Morrison och Kent Kreitler, som satte en helt ny standard för hur stora berg som skulle köras. De skapade en helt ny form av offpistskidåkning, med tydliga influenser från snowboard, där de gick från hoppsväng och höftlandningar, till flyt, fart och stora svängar. År 1997 hade den första Free Radicals skidfilmen premiär, något som förändrar hela den skandinaviska skidvärlden och ger den en ny attityd och åkstil. Samtidigt fortsatte den "feta revolutionen"; år 2001 var fanns det skidor som var cirka 100 millimeter breda, bland dem Stöckli Stormrider DP med en midja på 96 millimeter. Utvecklingen fortsatte i rask takt och år 2005 skulle skidorna fortfarande vara feta, och dessutom gärna vara twintip, det vill säga vara uppböjda såväl framtill som baktill. Idag finns det skidor som mäter ända upp till 170 millimeter i midjan.
Den "feta revolutionen" i kombination med den nya lekfulla skidåkningen kom att leda fram till det som idag kallas för jibbing. Jibbing kallas all åkning i terrängpark och halfpipe, och det är en idrottsgren som långsamt håller på att mogna som sport. De två senaste året har jibbscenen formligen exploderat och konkurrensen är nu stenhård. Jibbing är en livsstilsport som i första hand går ut på att ha kul, och den gör plats för klassiska rebellsportsvärden som kreativitet, individualism och myteri. I terrängparkerna, eller dreamparks/funparks som de även kallas, råder ett antal oskrivna regler. Det behövs knappast några skrivna regler; så länge erfarna åkare föregår med gott exempel, förstår nybörjarna snabbt vad som gäller då de har så pass stor respekt för de mer erfarna åkarna. Dessa oskrivna regler kallas kort och gott för parkvett, och de uppehålls enligt självsaneringsprincipen; massan reagerar mot de som bryter mot dem.
Twintipskidorna dök upp för första gången i Riksgränsen i tävlingen King of Hillv våren år 1998. Den första modellen var Salomons teneighty, som till en början var väldigt impopulära. Även ikonen Jon Olsson använde sig av twintipskidor då han år 1999 vann Red Bull Big Air i Åre med en switch 1080 något som slog skidvärlden med häpnad. När även andra åkare som till exempel Henrik Windstedt följde med utvecklingen och visade vad man kunde göra med de nya skidorna, började populariteten tillta. År 2003 såldes det 4000 par twintipskidor, år 2004 10 000 par och år 2005 20 000 par; idag är cirka en femtedel av alla skidor som säljs twintipskidor. Skidmodet idag är löst, precis som 90-talets snowboardmode, men det är dock mer städat, färgmatchat och exklusivt.
Jibbingen uppkom för cirka tio år sedan, i samband med att snowboardvågen avtog, och den ökade snabbt när tillverkarna insåg att det fanns en stark marknad. Under de senaste åren har jibbingen genomgått samma utvecklingsfas som snowboarden genomgick under början av 90-talet, och den visar också stora likheter med den tidiga snowboardhypen. Antalet utövare har ökat explosionsartat samtidigt som sporten har blivit allt populärare i media. Att branschen har insett att det finns pengar att tjäna har lett till ökad sponsring, vilket fört sporten framåt. Alltsedan snowboardhypen lade sig under slutet av 90-talet har branschen varit på jakt efter nästa stora grej. Det hårda arbetet med att få anläggningar att bygga parker var i princip redan avklarat, och när såväl skid- som snowboardåkare fanns representerade där blev skidanläggningarna helt enkelt tvungna att börja bygga fler och större parker. Mixen mellan snowboard och skidor i parkerna nu för tiden har lett till att den hätska stämning som förr rådde mellan de bägge lägren, nu är borta. Detta beror också på att snowboardåkarna nu är kraftigt numerärt underlägsna.
Det går inte att diskutera den nya skidåkningens utveckling, även kallad New School skidåkning, utan att nämna Jon Olsson. Den blott 23 årige Morasonen är idag en av världens absolut bästa New School skidåkare, men också den absolut störste entreprenören för sporten. Med sitt proffsiga uppträdande gentemot media, sina beryktade dubbelvolter och sin tävling Jon Olsson Invitational i Åre har han fått media att engagera sig i sporten, något andra skidåkare på samma nivå inte lyckats lika bra med.
Generellt sett kan man säga att surfingen är den ursprungliga grunden till skateboardåkning, som så småningom utvecklats till snowboard och jibbing. Trenderna i denna typ av sporter skiftar med olika musikstilar, till exempel kan man idag se en stark koppling mellan jibbingen och hip-hop musiken, vilket beror på att hip-hopen är stor i USA för tillfället. Det beror även på att de flesta proffsjibbersen är amerikanska medelklasskillar som drömmer om att sprida pengar omkring sig. För var det punken som var populär inom den alternativa skidåkningen, men då de flesta utövare nu kommer ifrån välbärgade hem passar punkens budskap inte längre eftersom det vore svårt att betala dyra pengar för utrustning och liftkort, och samtidigt bestrida kapitalets makt.
Tack vare historiska fynd kan man påvisa att skidåkning förekom som turåkning i de nordiska länderna redan för cirka 5000 år sedan. I Mellaneuropa blev skidåkningen inte populär förrän under slutet av 1800-talet, och i motsats till de nordiska länderna var det utförsåkning som blev populärt här. År 1924 bildas det internationella skidförbundet FIS, och man håller de första tävlingarna år 1931. Sedan år 1967 avgörs Världscupen varje år med sina cirka 20 deltävlingar, och sedan år 1985 avgörs även VM vartannat år. När så super-G lades till som tävlingsdiciplin år 1988 blev skidsporten komplett. Den bestod då av fem grenar: slalom, storslalom, super-G, störtlopp och kombination.
Först på 1950-talet slår utförsåkningen helt ut turåkningen. Det är under 50-talet som de första utförsåkarbindningarna lanseras; tidigare användes samma bindningar till turåkning som till utförsåkning. Skidmodet var sportigt och ledigt, och de svenska skidfabrikerna Edsbyn, Sundins och Sandströms dominerade den svenska skidmarknaden. Under 1960-talet började såväl åkning som skidor att utvecklas i en allt raskare takt. Skidorna gick från att ha varit tillverkade i trä, via aluminium till plast. Head var det populäraste skidmärket och de var först med att tillverka aluminiumskidor. Trots att utlösningsbindningen användes för första gången redan under VM i Åre 1954, så slog den igenom först på 60-talet. I och med att nivån på åkningen höjdes, förändrades även skidmodet; kläderna blev tightare och man använde långa skidor med fartränder.
1970-talet kom att bli skidåkningens årtionde. Skidstoppern ersatte den tidigare farliga fångremmen, vars uppgift var att fånga upp skidorna ifall de löste ut. Under slutet av 70-talet gjorde Ingemar Stenmark entré på den internationella skidåkningsscenen, och han dominerade den i slalom och storslalom under slutet av 70-talet och stora delar av 80-talet. Han är idag en av de främsta utförsåkarna genom tiderna. Under sin karriär tog han bland annat två OS-guld (1980) och ett OS-brons (1976). Dessutom vann han Världscupen tre år i rad, 1976-1978, och än idag är hans 86 delsegrar i Världscupen ett rekord. I och med Ingemar Stenmark inleddes en ny era inom utförsåkningen; intresset ökade enormt. Trots att intresset blivit allt större redan under 60-talet så hade Sverige saknat en riktig stjärna, så Stenmark var precis vad som fattades. Plötsligt började alla åka skidor, och alpin skidåkning blev snart en folksport. Kommunerna var inte sena att följa med i utvecklingen, med resultatet att många byggde egna slalombackar.
Det glada 80-talet präglades även i skidvärlden av glädje snarare än smakfullhet, och modeinfluenser som zinkpasta, snölås och karamellfärgade kläder gjorde sitt intåg i skidbacken. Man använde visserligen fortfarande långa och raka skidor, men de var nu neonfärgade och hade namn hämtade från raketforskningsbranschen, till exempel Fischers Vacuum modell.
Som en reaktion mot den strikta skidåkning som trots allt rådde fortfarande föddes freestyleskidåkningen. Inom freestyle kombinerar man artisteri, våghalsighet, konstnärlighet och fysiska prestationer på ett spektakulärt sätt. Den österrikiska gymnasten Mathias Zdarsky var den förste att introducera denna nya typ av skidåkning i backarna redan år 1905, men den verkliga födelsen kom i och med Stein Eriksen år 1952 då denne började turnera med uppvisningshopp. Under 1970-talet slog sporten igenom på allvar i Kalifornien, och år 1979 fick den officiell status när den införlivades med FIS. Sedan år 1992 är puckelpist en OS-gren, och sedan år 1994 är även hopp med i OS.
Det är under början av 1990-talet som den moderna skidåkningen ska komma att födas. Efter börskraschen i slutet av 80-talet befann sig skidvärlden i en depression, och det var då som snowboardåkningen tog tillfället i akt. Snowboardåkningen med säckiga kläder, skatepunk och massor av attityd växte och tog formligen över utförsåkningsscenen för ett antal år. Den gjorde revolt mot allt som skidåkningen stod för, och skulle tillslut gå vinnande ut ur kampen. Trots det kan man säga att snowboarden räddade en sargad skidbransch; den nya svängvänliga skärningen på brädorna lade grunden för en revolution även inom skidbranschen, nämligen den kommande carvingskidan. Även den säckiga klädstilen är fortfarande den största influensen i dagens skidmode.
Inspirerad av snowboardens insvängda midja och den korta svängradien detta medförde uppfann skidbranschen timglasformen. Nu kunde vanliga människor lyckas med att göra skärande svängar utan alltför mycket träning. Åkarna kunde även använda kortare skidor för att öka rörligheten utan att därmed förlora i stabilitet. Även inom offpistskidåkningen skedde på 90-talet en radikal förändring. År 1996 använde man fortfarande sina storslalomskidor till offpist, med en midja på ringa 45 millimeter. Men år 1997 skedde en revolution i Alaska; den amerikanska friåkaren Brant Moles vann VM i extremskidåkning i Valdez på ett par Rossignol Cut 10.5, med dåtidens ofattbara 85 millimeter i midja; något som sedan dess benämnts som startpunkten för den "feta revolutionen".
Den första generationens Dynastar 4 x 4 var cirka 170 centimeter långa och hade en midja på cirka 70 millimeter, som då ansågs som väldigt brett. Breda skidor har en fördel gentemot smala vid offpistskidåkning eftersom bredare skidor ger större bärighet, och därmed underlättar åkningen. Inom den kommande utvecklingen med allt bredare skidor skulle skidbranschen drabbas av ett antal missöden då tillverkarna missbedömde användningsområdena en aning; vilket fick till följd att många skidor gick av. Problemet var att snälla pistskidor inte höll för hårda landningar, något som branschen så småningom kom underfund med.
Pionjärer som Scot Schmidt, Glen Plake och Trevor Petersen kom att bli fronfigurer för denna nya utveckling inom skidåkningen. I skidfilmer som Blizzard Of Ahhh's och License to Thrill lägger de nivån för den nya skidåkningen med sin lekfulla åkning. Att de kunde åka som de gjorde på vanliga storslalom-, super-G- och störtloppsskidor är idag nästintill obegripligt. Efter dessa följde åkare som Shane McConkey, Jeremy Nobis, Dave Swanwick, Seth Morrison och Kent Kreitler, som satte en helt ny standard för hur stora berg som skulle köras. De skapade en helt ny form av offpistskidåkning, med tydliga influenser från snowboard, där de gick från hoppsväng och höftlandningar, till flyt, fart och stora svängar. År 1997 hade den första Free Radicals skidfilmen premiär, något som förändrar hela den skandinaviska skidvärlden och ger den en ny attityd och åkstil. Samtidigt fortsatte den "feta revolutionen"; år 2001 var fanns det skidor som var cirka 100 millimeter breda, bland dem Stöckli Stormrider DP med en midja på 96 millimeter. Utvecklingen fortsatte i rask takt och år 2005 skulle skidorna fortfarande vara feta, och dessutom gärna vara twintip, det vill säga vara uppböjda såväl framtill som baktill. Idag finns det skidor som mäter ända upp till 170 millimeter i midjan.
Den "feta revolutionen" i kombination med den nya lekfulla skidåkningen kom att leda fram till det som idag kallas för jibbing. Jibbing kallas all åkning i terrängpark och halfpipe, och det är en idrottsgren som långsamt håller på att mogna som sport. De två senaste året har jibbscenen formligen exploderat och konkurrensen är nu stenhård. Jibbing är en livsstilsport som i första hand går ut på att ha kul, och den gör plats för klassiska rebellsportsvärden som kreativitet, individualism och myteri. I terrängparkerna, eller dreamparks/funparks som de även kallas, råder ett antal oskrivna regler. Det behövs knappast några skrivna regler; så länge erfarna åkare föregår med gott exempel, förstår nybörjarna snabbt vad som gäller då de har så pass stor respekt för de mer erfarna åkarna. Dessa oskrivna regler kallas kort och gott för parkvett, och de uppehålls enligt självsaneringsprincipen; massan reagerar mot de som bryter mot dem.
Twintipskidorna dök upp för första gången i Riksgränsen i tävlingen King of Hillv våren år 1998. Den första modellen var Salomons teneighty, som till en början var väldigt impopulära. Även ikonen Jon Olsson använde sig av twintipskidor då han år 1999 vann Red Bull Big Air i Åre med en switch 1080 något som slog skidvärlden med häpnad. När även andra åkare som till exempel Henrik Windstedt följde med utvecklingen och visade vad man kunde göra med de nya skidorna, började populariteten tillta. År 2003 såldes det 4000 par twintipskidor, år 2004 10 000 par och år 2005 20 000 par; idag är cirka en femtedel av alla skidor som säljs twintipskidor. Skidmodet idag är löst, precis som 90-talets snowboardmode, men det är dock mer städat, färgmatchat och exklusivt.
Jibbingen uppkom för cirka tio år sedan, i samband med att snowboardvågen avtog, och den ökade snabbt när tillverkarna insåg att det fanns en stark marknad. Under de senaste åren har jibbingen genomgått samma utvecklingsfas som snowboarden genomgick under början av 90-talet, och den visar också stora likheter med den tidiga snowboardhypen. Antalet utövare har ökat explosionsartat samtidigt som sporten har blivit allt populärare i media. Att branschen har insett att det finns pengar att tjäna har lett till ökad sponsring, vilket fört sporten framåt. Alltsedan snowboardhypen lade sig under slutet av 90-talet har branschen varit på jakt efter nästa stora grej. Det hårda arbetet med att få anläggningar att bygga parker var i princip redan avklarat, och när såväl skid- som snowboardåkare fanns representerade där blev skidanläggningarna helt enkelt tvungna att börja bygga fler och större parker. Mixen mellan snowboard och skidor i parkerna nu för tiden har lett till att den hätska stämning som förr rådde mellan de bägge lägren, nu är borta. Detta beror också på att snowboardåkarna nu är kraftigt numerärt underlägsna.
Det går inte att diskutera den nya skidåkningens utveckling, även kallad New School skidåkning, utan att nämna Jon Olsson. Den blott 23 årige Morasonen är idag en av världens absolut bästa New School skidåkare, men också den absolut störste entreprenören för sporten. Med sitt proffsiga uppträdande gentemot media, sina beryktade dubbelvolter och sin tävling Jon Olsson Invitational i Åre har han fått media att engagera sig i sporten, något andra skidåkare på samma nivå inte lyckats lika bra med.
Generellt sett kan man säga att surfingen är den ursprungliga grunden till skateboardåkning, som så småningom utvecklats till snowboard och jibbing. Trenderna i denna typ av sporter skiftar med olika musikstilar, till exempel kan man idag se en stark koppling mellan jibbingen och hip-hop musiken, vilket beror på att hip-hopen är stor i USA för tillfället. Det beror även på att de flesta proffsjibbersen är amerikanska medelklasskillar som drömmer om att sprida pengar omkring sig. För var det punken som var populär inom den alternativa skidåkningen, men då de flesta utövare nu kommer ifrån välbärgade hem passar punkens budskap inte längre eftersom det vore svårt att betala dyra pengar för utrustning och liftkort, och samtidigt bestrida kapitalets makt.
