Ja, stilen, den stilen. De flesta "moderna" telisåkare som betraktar sig som duktiga har lagt sig till med en stil som i princip går ut på att kroppen är lite lätt framåtlutad, man kör med lite motvrid, vinklar lite i sidled i höften och drar inte bak innerskidan speciellt långt. I princip gör man en sväng på ytterskidan som inte är långt från en alpindito och kroppspositionen är också inte långt från klassisk alpin kroppsposition. Trycket på innerskidan, som många trots allt får till lite av, kommer också lite "uppifrån", genom huvud, axlar, knä och tå, så att säga. Även innerskidstrycket är egentligen lite åt alpinhållet. Det här blir en ganska effektiv sväng när man får till den, man kan under en kort tid få på ett bra kanttryck och man blir ganska stark och orkar t.ex. hantera breda skidor bra. Mina fältstudier visar att många åkare av den här stilen föredrar kortare skidor, troligen beroende på att omsteget mellan svängarna med denna stil blir mindre kraftfullt och att det kan bli svårare att hantera en skärande innerskida som hamnar för långt fram.
Den stil som jag själv förespråkar är mer upprätt och kan (men måste inte) utföras med ett visst medvrid. Lutar man hela kroppen inåt mycket mer istället för att vinkla i höften på alpinvis. Även i denna stil kan man vinkla i höften, men det sker i regel senare i svängen. Innerskidan förs bakåt mycket mer aktivt i inledningen av svängen och pressen på innerskidan sker mer i en riktning bakåt. Eftersom skidan så att säga vill skära "framåt"
balanseras denna bakåt kraft av detta. Speciellt i sluten av svängen läggs mycket kraft och skär på innerskidan och uppresingen sker till stor del på innerskidan. Omsteget mellan svängarna är också mycket mer aktivt. Viktigast av allt är att båda skidorna hålls isär i långsled och är mycket belastade hela tiden. Istället för att som in den första typen av sväng balansera sin kroppstyngd över ytterskidan innerkant ganska mitt över ytterfoten går i den senare stilen krafter mer ned mellan fötterna.
Den första stilen må vara ganska enkel att lära för en alpinåkare och effektiv när det är någorlunda slätt. Den stora fördelen med den här stilen är att det finns en del marginaler om man plötsligt tappar skäret efersom man står så mycket ovanpå prylarna. Man kan ganska lätt flytta ut innerskidan och unvika fall på det sättet om man halkar på en isfläck Problemen uppstår när det blir uppkört och bökigt. Eftersom man inte som på alpin utrustning sitter fast med hälen är det svårt att få en bra balans när man står så pass centrerad på ytterfoten. När det blir stökigt ser man därför nästan undantagslöst att åkare med denna stil antingen saktar ned och åker runt snöhögar och andra hinder eller i förebyggande syfte får en lätt bakvikt på ytterskidan för att inte flyga överstyr när man drämmer in i första bästa snöhög. Med den här bakvikten blir det omöjligt att få till bra skär.
I den senare stilen har man mycket, mycket bättre balans i längsled och den här stilen är, när man kan den och vågar ösa på, oerhört effektiv när det gäller att i hög fart skära sig igenom bökiga snöförhållanden. Denna stil funkar också bra med långa skidor (eller korta om man vill åka slät pist) och det gör balansen i längsled ännu bättre. Dessutom, med denna stil får man ut båda skidorna från kroppen mer och det gör att det går åt mindre energi för at bränna över en ojämhet på grund av att man så att säga vinklar kroppen istället för att lyfta den. Nackdelen med denna stil är att om man tappar skäret (på t.ex. en isfläck) är det troligt att man drattar i backen. Eftersom båda skidorna skär i en slags symbios med denna stil (mer än med någon annan) tappar i regel båda skidorna skäret nästan samtidigt. Det är då svårt att hinna flytta in innerskidan och rädda upp situationen. I modern alpin stil har man för övrigt också mycket skär på båda skidorna, men de är mycket mer oberoende av varandra, där hanterar man ett förlorat ytterskär helt enkelt genom att fortsätta skäret på innerskidan. Man ser detta på ett extremt sätt i varje storslalomtävling. I "min" telisstil ersätter man stabiliteten som en hälbindning ger med att sprida belastningen mellan fram och bakskidan och, som sagt, göra skäret på bägge skidorna i samverkan. Man kan få ett mycket renare skär. Anledningen till att denna stil inte skulle funka i bana är just avsaknaden av marginaler. Som friåkare väljer jag dock heller att ramla ibland men däremellan åka bättre.
Ett bra exempel på den senare, mer upprätta stilen kan ni få genom att kolla in Erik Mossfällt i någon äldre Free Radicals. Den andra, mer alpininspirerade svängen kan ni kolla på i den senaste Free Radicals. Där gör Frode Grönvold en del riktigt råa prylar, väljer sjuka svåra linjer med mer, med mer, men kollar man in själva åkningen när han bränner på ser man att han har en klar bakvikt på framskidan och egentligen inte gör något slags skär. Troligen har han, i min mening, på tok för korta skidor. Erik däremot, står i alla fören mitt på den yta båda skidorna tillsammans utgör och skär igenom vad som helst.
Jag tycker i princip att kör man med den alpinliknande stilen kan man lika gärna montera fast hälen och då kunna åka likadant fast 10 ggr bättre. Den mer upprätta stilen är mycket mer rytmisk och, faktiskt, surfig. I min mening är den både effektivare, snyggare och överlägsen i känslan.
HWC HitMe
