Recensioner om Alagna

Skidorter i Italien
Vad tycker du om Alagna?
5
4
3
2
1
nilsv
2020-01-30
Under våren -19 fick jag ett mail från en "Freeride-Anders" om att jag vunnit en resa till Alagna. Det tog mig ett tag innan jag kopplade samman det misstänkta bluffmailet med ett tävlingsdeltagande på Freeride några veckor tidigare. Snöbrist och tät schemaläggning våren 2019 fick mig och Xtravels kontaktperson att boka resan till januari 2020 i hopp om bättre förutsättningar.

Väl framme i Milano en mörk januarikväll, timmar efter Zlatans andra hemmamatch sedan återkomsten, blir jag hämtad av resebolagets guide. Under transfern upp mot de mörklagda bergen gick snacket varmt med guiden Hannes, som intensivt försökte peka ut toppar som knappt anades i skymningsljuset. En kvällspasta senare var förväntningarna höga inför morgondagen trots många veckor sedan senaste snöfall.

I morgondunklet vaknade jag tidigt och tittade sömndrucken ut över den fortfarande sovande byn, omgiven av spetsiga, snöiga toppar. Då puderbristen var ett faktum föll valet på carvingskidor under den klarblå himmelen. Guiderna visade engagerat runt i de lååånga, folktomma pisterna och pekade emellanåt ut potentiella pudersvackor i "freeride paradise". Längtan efter det, på prognosen, icke-existerande dumpet växte sig än starkare. Grymma pizzor, med extra parmesan, blandades med någon halvblaskig italiensk lunchöl på vindstilla och soldränkta uteserveringar ackompanjerade av excentriska italienska servitörer.

Vardagskvällarna i Alagna bjuder inte på någon vidare vild after-ski men trevliga barer där stora charkuteri- och ostbrickor á la 200 svenska riksdaler serveras "gratis" som tilltugg till din öl, minst sagt stämningsfullt! Middagarna med guiderna och andra skidåkare gjorde oss heller aldrig besvikna. Ett pensionerat svenskt par med god lokalkännedom serverade både kanin, tiramisu och lokal sprit i en vacker gammal hotellsal.

Sista dagen spenderades utanför pisterna trots brist på mjuka förhållanden. Vi tog liften till högsta station Indren, belägen på 3300 meters höjd. Där påbörjades skråandet någon kilometer och därefter turandet upp mot en av områdets glaciärer, iklädd underställ. Flera högt belägna gamla "rifugios", det vill säga hyttor/stugor, finns under senare delen av våren öppna för övernattning och matintag. På en topp ovanför en glaciär finns Europas högst belägna övernattningsstuga på 4554 meters höjd, byggd för någon gammal drottning i slutet av 1800-talet. Vi satsade lägre men fick en underbar lunch i solen vid en annan Rifugio innan vi åkte de drygt 2000-höjdmeterna ner till liften, drömmandes om vårslask eller puder... Möjligheterna till högalpina äventyr eller liftnära åk blir här många om du utforskar området med hudar under skidorna.

Sent på kvällen rullade vi åter de dryga två timmarna mot Milanos flygplats med väskan fylld av Aperol och Parmesan, drömmandes om att återkomma senare under vintern när underlaget är mjukare, slaskigt eller pudrigt.






Ivo
2020-01-30 (Ändrad: 2020-01-30)
Alagna är en mysig by med riktigt bra åkning (vid fint väder):
den stora nackdelen är att det finns rätt begränsad åkning när det snöar och är stängt upp på toppen. (Jag har i alla fall inte hittat någon bra skogsåkning)

Jag rekommenderar att bo i Gressoney Trinite istället: där har du tillgång till den magiska, branta Jolandaskogen. Rena drömmen när det snöar.
Vid fint väder nå man ändå enkelt samma åkning från toppen, som från Alagnahållet.

gvurt
gvurt (Gäst)
2020-01-28
Varit i Alagna nästan varje år sen jag var 16 (är 30 nu). I början kändes det som att det typ bara var vi och några gubbar med gamla overaller som mest stod och rökte på hela anläggningen. Liftköer fanns inte och boende var noll problem att lösa, även vid kortare varsel. Snöade det mycket eller va riktigt soligt kunde det komma lite folk från Milano över helgen eller några ski bums som letade snö men det var fortfarande inga problem att få plats. Men de senaste 5-7 åren har detta successivt förändrats. Numera är kabinen helt full (med svenskar som har breda skidor, färgglada kläder och senaste lavinutrustningen) varje dag. Man kan till och med få vänta 2-3 vändor med kabinen för att ens komma upp en vanlig dag utan speciellt bra förhållanden. Det känns också som att den lilla byn har nya hus varje gång jag kommer ner och priserna har även de ökat.

Från att ha varit en billig liten pärla med folktomma backar och oändliga offpistalternativ har nu Alagna blivit en turistort för offpistjagande stockholmare. Maten är och har heller aldrig varit speciellt god (för att vara Italien) och boendesituationen börjar nu se ut som alla andra kändare ställen i alperna. Snöar det på ordentligt är det fortfarande helt ok lätt att hitta bra åk direkt från liften under samma dag men det mesta blir uppåkt under förmiddagen. Liftkortet är dock fortfarande rätt billigt måste jag säga.

Har inte velat skriva något om Alagna då jag inte velat bidra till hajpen och den ökande turismen (endast för min egen skull hehe). Men förra gången jag var där (förra året) blev nog tyvärr droppen. Ser inte hur detta skulle kunna förändras längre. Dags för mig att bli stammis på annan ort. tack för dessa åren Alagna och jag hoppas vi kan ses snart igen <3

moneysister
2018-12-27 (Ändrad: 2019-03-04)
Den lilla skidorten kör "Freeride Paradise" som slogan och håller verkligen sitt löfte. Varje morgon släpar vi oss uppför gatan och viker till vänster, upp för en smal trappa som fortsätter nästan hela vägen upp till gondolen. Ibland väljer vi att traska bilvägen, men den är både hal och tråkig. Precis innan gondolen, den enda möjligheten för att komma ut på berget från den lilla byn, bildas kön snabbt och slingrar sig nedanför kafeterians hörn. Varje dag sticker jag in näsan och tar en snabb espresso och ser några äldre herrar sitta och planera dagens åkning i lugn och ro. Jag gillar att tjuvlyssna på dem för de snackar gärna högt om alla turisters dyra utrustning, breda lagg och färgglada kläder. Själva bär de troligtvis samma plagg som de en gång köpte i sin ungdoms glansdagar - "nothing to prove", tänker jag imponerad.

Alagnas skidsystem är sammankopplat med Gressoney och Champoluc, tillsammans bildar de ett enormt system. En av våra sista dagar på resan ägnar vi över en timma, faktiskt närmare två - dock har vi ingen brådska då heller - åt att utforska systemet. Under blå himmel och solens värme glider vi ner för breda fina pister för att ta nästa lift upp i ett zick-zackmönster tills vi är längst bort, längst upp och kan se Matterhorn från den högsta pistade toppen i Champoluc. Sen susar vi längs hela systemet hemåt igen och stannar till för lunch eller bärs emellanåt. Det är en sådan dag helt enkelt. Så här i efterhand är det kanske bättre att bo i Gressoney, för att ha fler möjligheter och för att vara "mitt i systemet" - men den tanken är man garanterat inte ensam om, priserna och hotellbeläggningen är därefter. 

Det dumpar riktigt mycket medan vi är där, och vi som just är hemkomna från Japan är lyriska, för även om vi bokade resan medan det vräkte ner i Hokkaido så var det mest för att vi annars inte hade haft något annat att se fram emot väl tillbaka i Sverige. Vi hade ingen aning om att det skulle snöa riktigt så mycket, här också! 

Men vi backar bandet och tar det från början. Den första dagen har vi riktigt usel sikt, det snöar mycket nästan hela tiden, men de första dagarna dumpar det allra mest. Vi har ett rum på markplan och på den tillhörande terassen fylls med ett nytt snötäcke varje kväll. Vi tycker ändå att vi måste reka och ger oss ut första dagen men bestämmer oss så snart vi går ur liften att vi måste hålla oss till pisten. Sikten är obefintlig och vi vet att det finns en klippvägg mitt i en pist så det gäller att undvika den och inte ta några omvägar eller flygturer ner för oväntade stup. Besvikna och en aning "sjösjuka" på grund av sikten bestämmer vi oss ganska snabbt för att ta oss hemåt igen och invänta nästa dag. Däremot blir vi inte besvikna av maten en enda gång, varken av pizzerian, hotellrestaurangen eller det allra bästa guldkornet: det pittoreska huset i närheten av liften där vi en kväll serveras hästfilé (som nog fortfarande är den godaste köttbit jag ätit). 

De efterföljande dagarna hinner vi åka en hel del, sikten är definitivt bättre och sista gondolen upp till det som heter Indren öppnar upp för att låta oss åka orört puder under blå himmel en hel dag. Vi bokar guide för att dagen därefter köra det omtalade Balma-åket. Själv tvivlar jag länge på om jag ska haka på grabbarna men bestämmer mig för att köra. Yes! Det är ett av de bättre besluten jag någonsin fattat vad gäller skidåkning.

Balma är ett av mina bästa åk någonsin och då har jag ändå varit ett par vändor i Japan, diverse orter runtom i alperna och turat en del i Keb. Vi tar gondolen upp till Indren och glider sedan sakta längs traversen tillsdet är dags att kliva över bergskammen och staketet och in i grytan på andra sidan. Sen börjar ett oändligt åk som fortsätter i böljande former. När jag ser tillbaka på bilderna från Balma kan jag inte riktigt förstå hur rutten såg ut. Jag minns dock den euforiska känslan och tillfredsställelsen när guiden meddelade att vi skulle in i huset nedanför för att äta en bit mat. Där mitt i dalen finns nämligen en liten stuga där hungriga skidåkare kan få stanna till för värme och god mat. Efter en lång paus var det dags att ta sig vidare nedåt, just när vi blivit bekväma i stugan. Resten av rutten nedåt bjöd inte direkt till njutning. Vid ett tillfälle till exempel insåg vi att vi skulle åka nedför en igensnöad trappa, längst med en klippvägg på ena sidan och ett stup som slutade i en bäck nedanför. Hela färden ner var smal, slingrig och isig, stundtals över trädrötter och små bäckar. När vi insåg att landskapet började plana ut och öppna upp sig var det dags för en sista ansträngning innan en minibuss plockade upp oss en bit ut längs med vägen.

Alagna är verkligen speciellt på många sätt, en skidort som jag mer än gärna åker tillbaka till och utforskar mer. För det finns absolut mer att göra. Och det passar vem som helst: för den som vill mysåka i pist, för glidaren som vill sitta på nåt ställe och käka och dricka gott, för familjen och för de mer avancerade åkarna - det finns något för alla här. Fördelarna är många: snön först och främst, den pittoreska minimala byn, den tillgängliga åkningen både offpist och i fina breda pister, god mat och att man trots allt inte känner sig så fånigt "turistig "som man annars kan göra i en mindre alpby. Alagnas största nackdel är sårbarheten i att bara ha ett alternativ - en väder- och vindkänslig gondol - som enda sätt att komma ut på berget.






risto virkkunen
risto virkkunen (Gäst)
2018-12-11
Offpiste, människor, mat, vin o sol. Behövs man mera?

Michael
Michael (Gäst)
2018-10-29
Bästa skidåkningen/mat/vin ever!

blastran
2018-03-10
Det va mycket lite kö och mängder med lättåtkomlig offpist, billig och bra mat på bergen.
Nordsidorna va dock få och va ibland lite flacka vilket resulterade till att 50% av åken gick åt till att staka sig fram eller skråa. Gällde att ta dem schysta åka tidigt på förmiddagen innan det blev för varmt när solen sken.

Lundmark78
2017-12-15
Fantastisk by om du gillar småskalighet. Ett ställe för after ski, ett par restauranger som levererar. Åkningen fantastisk när det finns snö, speciellt Alagnasidan där det finns obegränsat med ytor. Senaste säsonger tyvärr varit snöfattiga när andra orter i närheten haft bra förhållanden.
Sergios B&B Montagna Di Luce givet både för boende och mat!



Pontus
Pontus (Gäst)
2017-12-14
Alagna är en av alpernas bästa freeridingområden, många fina höga toppar och orörda åk som nås genom en stund på skins. Byn är också en pärla, med soft härlig afterski, schyssta vinbarer och genuina italienska restauranger. Ett ställe för dem som är i alperna för skidåkningens skull.

jespersundstrom
2010-01-25
Som slogan lyder: Freeride Paradise

Alagna är förmodligen en utav världens bästa off-pistorter och har vid mycket snö verkligen obegränsad oåkt åkyta till allt ifrån den off-pist intresserade skidentusiasten till extremskidåkaren. Fantastiskt helt enkelt!

Orten tillhör monterosa masivets system och det går lätt att ta sig till Gressoney och Chamopluc.

Har varit där när det inte varit så mycket snö också, breda, välpreparerade och aldrig tråkiga pister som du kan bränna galet på och på en dag förflytta dig många tusen höjdmeter upp och ner.

Vid en veckas vistelse på orten kan du näst intill garantera en rejäl googlebränna, kan dock rekomendera att under soliga dagar utnyttja de sköna brännar åken från toppen hela vägen ner till byn då de på eftermiddagen ofta blir aningen sorbeiga.

Synd att behöva dela med sig av denna fantastiska och relativt okända pärla men ÅK DIT!