Ensam med draken och fjällvinden

Jens Kjellerup drömde om att korsa Hardangervidda med sin snökite. Fjällvidderna på den stora högplatån väster om Oslo visade sig dock allt annat än enkelt farbara. Följ med på ett stormigt soloäventyr över tio mil av norsk vintervildmark.

Pannlampan lyser upp snötäcket framför mig i den stjärnklara natten. Det är helt vindstilla. Det är mörkt. Det enda ljudet som bryter tystnaden är stighudarna som pressar den mjuka nysnön mot den frusna sjön. Min snökite är nerpackad i ryggsäcken. Jag går över Ståvattnet, som utgör södra gränsen av nationalparken Hardangervidda i Norge. Klockan är okristligt tidiga 04:00 på morgonen. Härifrån till norra delen av nationalparken är det 100 kilometer fågelvägen. Det är det som är mitt mål – att korsa hela fjällplatån rakt norrut till Ustaoset. Men utan vind vill inte draken ge mig någon hjälp. Jag har ingen lust att gå på stighudar i tio mil. Var hela min idé bara ren idioti?

• Här läser du ”Snökite – så fungerar det i 7 steg”

En snökite är en drake som använder vindens kraft för att dra skidåkaren framåt på snön. Tekniken utvecklades i Schweiz under 1970-talet av tysken Dieter Strasilla och är en vidareutveckling av skärmflygning. Idag finns lite olika former av kites. Vid kitesurfing på vatten användes en tubdrake, medan det vid skidåkning är en så kallad foilkite som gäller.

Hardangervidda har en dominant vind som pendlar mellan nordväst och sydväst och därmed är det lämpligt att korsa fjället från syd till norr eller tvärtom. Vad som är lurigt är att starten i söder från Haukeliseter medför cirka 25 kilometer med bergig terräng som skapar turbulens och lokala vindriktningar. När man nått till stugan Hellevassbu efter dessa inledande två och en halv milen öppnar terrängen sig och det blir mestadels mindre fjäll och kullar hela vägen upp till norra delen vid Ustaoset som är består av ett platt fjäll.

För att vara oberoende av stugor har jag packat tält, varm sovsäck och kök samt mat för att klara mig fyra dagar på fjället. Vanligtvis används en snöpulka för att avlasta vikten från ryggsäcken men pulkan är problematisk att hantera i nedförsbackar och vid fartfylld manövrering med draken.

I slutet på sjön Ståvattnet fortsätter leden upp längs bergssidan och på andra sidan håller solen på att gå upp. Det börjar ljusna och bakom mig i öster färgar solen bergstoppar i gult, lila och orange. Jag blir stående och tittar. Solen bryter horisonten och värmer mig i ansiktet. Det är en ”magiskt” och ”episkt” rent naturmässigt, samtidigt förbannat irriterande att ingen vind kommer till min undsättning.

För att ta mig till starten på resan så packade jag skidryggsäcken hemma i Göteborg och klev på tåget till Oslo. I Oslo tog jag bussen och klev av i Haukeliseter för att byta om med pannlampa på parkeringen. Allt jag tog med från Göteborg skulle bäras över fjället så packningen var sparsam med all tältutrustning, bränsle för att smälta snö och mat med mera gjorde packningen tung. Väskan vägde in på nästan 25 kg. Jag hade planerat en rutt som gick i ganska rak riktining från Haukeliseter i söder till Ustaosets tågstation i norr. Ustaoset ligger bara en mil väster om Geilo, och inte heller särskilt långt från kända skidorten Hemsedal. Från Ustaoset går tåg hem mot Västkusten och Göteborg. Till förfogande hade jag fyra dagar och med bra vind skulle det räcka för att täcka de 100 kilometrarna över fjällplatån.

Nyckeln till att inte trötta ut sig är att ha lätt vikt på fötterna, det vill säga lätta skidor, bindningar och pjäxor. Jag har själv principen att det skall vara lätt men utan att kompromissa åkglädjen. Mitt val är en lätt och lekfull puderskida med rocker för att minska risken att nosen dyker i snön när snön är ojämn och draken livfull. Drakarna finns i olika storlekar och jag har 9,5 kvadratmeter som flyger så fort det är en stabil vind med ungefär 5 meter per sekund. När det inte blåser är alternativet att gå med stighudar som fästa under skidan. Ett aber som jag alltså fått inleda hela turen med.

Dagen fortsätter och jag passerar en snövall där en flock renar måste ha sökt vindskydd, för marken är full av spår från klövar. Så här års gräver renar fram sin föda genom att lukta sig till grönska under snötäcket. Vidare upp på fjället börjar vinden blåsa. Jag tar av mig den tunga ryggsäcken, lägger ner den i snön och packar upp draken. Linorna dras mot vindriktningen, medan draken ligger 90 grader vriden, det vill säga med kortsidan mot vinden. Stighudarna packar jag innanför overallen för att hålla klistret varmt. Jag klickar i skidbindningarna, knäpper pjäxorna, hänger på mig ryggsäcken och krokar i bommen i klätterselen. Nu börjar äntligen det som jag kom hit till Hardangervidda för.

Ett lätt ryck i drakens linor får dess kanaler att börja fyllas med luft och samtidigt som draken tar form, lättar den från marken och far upp i luften med ett svischande ljud. Den parkerar ovanför huvudet på mig. Nu skall benen få vila och draken arbeta. Kiten flyger fram med vindens kraft och jag följer efter utan att bli trött i benen. Jag surfar över ett vitt landskap fullt av små kullar med sikte mot en bergskam lite längre fram. Så småningom avtar vinden, samtidigt som att backen blir brantare och jag packar ner draken igen. Snabbt blir jag påmind om hur mycket tyngre frammarschen är utan vindens hjälp.

Efter krönet öppnar sig en stor dal och jag får ett par goa skidsvängar innan dalen planar ut igen. Vinden är tillbaka men en brant bergssida på min vänstersida skapar turbulens som får vindriktningen att skifta mot min fördel. En stor molnbank ser ut att ”rinna över” bergskammen och skapar en ström av kalluft som ger mig motvind. Jag gör ett startförsök med draken, men får avbryta och istället gå vidare.

Jag rör mig i ett kuperat landskap med konstant skiftande vind och frustrationen börjar bygga upp av att inte kunna ta hjälpen av draken. Dagens plan är att nå stugan Hellevassbu vid lunchtid och dra nytta av eftermiddagens perfekta vindprognos och tillryggalägga maximal sträcka åt nordost. Från stugan kommer nämligen terrängen att bli mer flack och möjliggöra mer stabil vind för att enkelt kunna flyta fram över vidderna bakom kiten.

Men istället ökar vinden markant. Plötsligt piskar vinden så hårt att jag får kämpa för att överhuvudtaget ta mig framåt. Väderprognosen måste ha skiftat, men det kan jag inte kolla eftersom jag inte har någon mobiltäckning här inne i nationalparken.

Efter ett par timmar känner jag hur krafterna i kroppen börjar sina och jag stannar för att fylla på med energi. Smörblandat kaffe och torkat kött. Jag tar upp telefonen där jag laddat ner topografikartor och inser att jag inte har kommit längre än halvvägs till stugan trots att klockan närmar sig lunch. Att gå hela vägen till stugan skulle nu helt köra slut på mina ben.

Jag tar av mig stormhuvan och lyssnar in vinden, det är på gränsen men jag beslutar att ta en chansning. Jag rullar ut draken samtidigt som jag ställer linorna i full ”de-power”. Min bedömning är att jag precis kan klara att kryssa i den riktning som jag behöver ta mig. Jag rycker lätt i linorna och draken flyger upp som en raket mot himlen. Efter flyger jag som en hund i ett koppel. Det är en skräckblandad förtjusning av att slippa gå samtidigt som jag knappt klarar av att kontrollera kraften i draken i vindbyarna. Men fort går det.

Nu kommer nästa problem. Att färdas så snabbt gör att jag ofta behöver reka en ny riktning med en hand på kartan i telefonen. Att fippla fram en mobiltelefon och navigera en app samtidigt som man skall hantera draken som beter sig som en skenande JAS-plan, det är inte lätt. Tur nog finns en ”nödbromslina” som parkera draken på backen och göra den kraftlös.

Jag surfar fram genom bergsdalarna och vinden börjar sakta avta och vrider till min fördel. Det känns som en evighet men plötsligt når jag ett krön och en enorm dal uppdagar sig framför mig. Dalen är omgiven av berg åt väst och i dess bortre del ser jag några svarta prickar som liknar bebyggelse. Hellevassbu! Jag är framme. Nu blåser vinden perfekt och jag surfar fram över snöfältet omgiven av det massiva norska fjällandskapet. Under dagen har jag tvivlat på om jag kommer att klara av att korsa Hardangervidda, men nu skriker jag högt till mig själv, draken och fjällen”– DET HÄR SKA GÅ!”.

Väl framme vid Hellevassbu, som är flera stugor, drar jag i nödbromsen, landar draken och täcker den med snö för att den skall ligga kvar. Jag kliver ur skidorna och tittar på dörren men får en kall rysning i kroppen. Genom fönstren ser jag att det är mörkt där inne och tanken slår mig att den kanske är låst? Med försiktiga steg smyger jag fram och tar i handtaget som med ett ”klick”, öppnar låskolven och jag kliver in men stannar i steget. Bakom mig hör jag röster. Jag vänder mig om och där står två påpälsade britter med turskidor. Vi växlar några ord om dagens väderlek och kliver sedan in i stugan. Huset är tomt och visar sig vara spartanskt, men välutrustat. Det finns proviant att köpa och ved för att tända kaminerna som värmer upp sov- och vardagsrum samt gasolbrännare för matlagning.

Medan fötterna njuter av den befriande känslan av att komma ut pjäxorna, hänger jag upp stighudarna på tork och tar fram satellittelefonen för att reda ut vad som händer med vädret. Jag tar fram min kombinerade solcell och powerbank och börjar ladda på telefonen. I mitt huvud rullar tankar om jag skall fylla på vatten, äta och fortsätta medan det är ljust vinden blåser till min fördel. Samtidigt känner jag hur kroppen är utmattad av nio timmar på fjället. Satellittelefonen börjar plinga frenetisk och jag ser att sms efter sms mottas och avsändaren är min bror. En storm är på ingång.

Att fortsätta ikväll eller i morgon skulle leda till att jag når mitten på Hardangervidda när stormen slår till och där finns ingen nödstuga i närheten. Jag hade förnödenheter för att klara tre nätter i tält ensam på fjället, men konsekvensen skulle bli allvarlig om något oväntat skulle ske. Efter alla förberedelser och arbetet med att ta sig hit, tog det emot att inse att jag får vända tillbaka. Till en början kände jag mig uppgiven och besviken, men det övergick sedan mot glädjen över att jag gjort ett försök. För mig skulle ett misslyckande vara att inte försöka men nu var jag här. Jag tänker fortsätta att åka skidor hela livet och då kan jag inte ta för stora risker här och nu.

För att ha goda chanser att hinna tillbaka till Haukeliseter innan den värsta stormen, skulle jag behöva en ”alpin start” och ställde därför väckarklockan på 04:00. Resten av kvällen gick åt materielvård, en välbehövd tupplur och middag med britterna som berättade att de startat sin tur i Rjukan. Samtidigt som det kändes vemodigt att avbryta turen så insåg jag att matransonerna nu var kraftigt överdimensionerade och därav gick jag lös på medhavd nedfrusen ”pulled pork”, italiensk salami och parmesanost.

Under middagen visade britterna upp en riktigt smart pryl som de hade med sig. En manick som hade GPS, kartfunktion, nödsignal, sms-funktion oberoende av telefontäckning och tog emot väderprognos för given position. Innan turen hade de matat in en rutt och apparaten laddade sedan kontinuerligt upp deras position på en hemsida som nära och kära hade access till. En riktigt smart pryl.

När mörkret spridit sig över dalen så blev det snabbt kallt i stugan. Vi eldade i gjutjärnskaminer i vardagsrummet och korridoren utanför sovrummen för att få lite värme och torka upp all utrustning som vi hängt upp. Jag somnade samma sekund som mitt huvud träffade kudden. När klockan ringde tog det ett tag innan jag förstod var jag var och det forsade in kall luft i sovsäcken när jag öppnade dragkedjan. Jag tände ett levande ljus för att få se något i det becksvarta mörkret och kunna leta fram min pannlampa.

Utrustningen hade jag packat kvällen innan och istället klädde jag snabbt på mig och åt en bit italiensk korv till frukost. Tanken var att hålla sällskap med britterna men jag skulle starta före då de gick snabbare med sina lätta turskidor och ryggsäckar utan tält, kök och mat.

Det är något visst med att starta en skidtur med pannlampa innan soluppgången helt ensam på fjället. Kroppen känns mör från gårdagen, men samtidigt imponerades jag av hur mycket den kan återhämta sig under en nattsömn. Efter två timmar komer jag upp på en platå och känner hur vinden börjar vina om kinderna. Dags även för draken att vakna och komma ur ryggsäcken. Vinden är stabil och jag kan köra en lång stund innan vinden återigen mojnar och jag istället får byta till stighudar.

Jag följer annan led söderut jämfört med den som jag följde dagen innan. Det är britterna som har tipsat om. Något kortare och framförallt mindre kuperad. Som de flesta norska leder är markeringen av blandad kvalitet och pinnarna som visar riktningen saknades vid flera ställen. Däremot ser jag plötsligt ett rött litet tält vid sidan av en stor stenbumling. Ingen människa syns till, men jag beslutade mig för att knacka på tältduken och se ifall någon var där. Svarade gjorde en förvånad polack som genom tältduken berättade att han var på solotur. Det visade sig att hans senaste väderprognos var en vecka gammal. Jag berättade om stormen som var på ingång och då fick han genast fart och började klä på sig för att packa ihop och också skida tillbaka till Haukeliseter.

Vid lunchtid hade britterna kommit ikapp och vi satte oss ner utanför en nödstuga och åt lunch tillsammans. Timmarna gick och vädret växlade över mot mulet och riktigt dålig sikt. Vid flera tillfällen fick jag stirra ner i marken för att blint följa britternas skidspår. Det fanns ingen möjlighet att starta draken i de förhållandena. Istället blev det långsamt knatande och jag började få sällsynt ont i fötterna av skavsår. Jag beslutade att gräva fram mina hörlurar ur väskan och satte på en playlist som fick tankarna på annat.

Dagens fortsatte med dålig sikt och sakta steg i britternas spår. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle nå fram men tillslut stod jag på toppen av branten ovan Haukeliseter. Det spred sig en lättnad i kroppen och jag ropade glatt så att det ekade över fjället. Färden ned för branten var däremot misär då mina slitna fötter och slutkörda ben stretade emot i varje sväng. Men jag tog mig ner, korsade vägen och såg mig igen bland bebyggelse. Känslan av att få hänga av sig den tunga ryggsäcken och ställa ifrån sig skidorna var en fantastisk. Att få ta av sig pjäxorna var mer en skräckblandad förtjusning. Skavsåren hade övergått i två öppna sår.

En high-five med britterna som också klivit in i byggnaden och gemensamt tog vi ett snabbt beslut att avnjuta en nygräddad våffla i restaurangen. Väderbitna i ansikten och med trötta kroppar, satt vi där och blickade ut genom fönstret. Utanför såg man hur vindstyrkan började öka. Troligtvis stormen som är på ingång.

Resan hem gick fort. Två lång bussresor övergick i ett slumrande medan bussen gungade längs bergsvägarna. Jag började tänka på lärdomar och kom fram till en alternativ strategi för ett nytt försök att korsa Hardangervidda; halvera packningens vikt genom att lämna tält, liggunderlag, sovsäck och kök. Istället packa ultralätt och sikta på att övernatta i utvalda stugor. Det kanske blir ett nytt försök nästa vinter. Mängder av tankar fortsatte att passera genom huvudet. En del besvikelse av att inte fått ha fullgjort turen men samtidigt en stor glädje av att inte vara ensamt inblåst i ett tält på Hardangervidda.

Text: Jens Kjellerup