Jibberisch
Aktiv medlem
Rädsla och avsky från popcornskålen
Livet, universum och "Kungarna av Tylösand"
De föregående veckornas tv-avsky i min närhet har handlat om den senaste i raden av tvivelaktig underhållning, TV5's "Kungarna av Tylösand". Eftersom jag personligen i stor utsträckning är en likgiltig människa har jag inte deltagit i eller reagerat på alla människors upprörda åsikter runt programmet. På frågan om varför jag gör det nu, har jag inte heller något bra svar. Men troligtvis rör det sig om någon form av reaktion på hur världen vi lever i ständigt ålar sig framåt mot nya avgrunder. Det är precis som om den slemmiga reptil som utgör vår hemvisst aldrig får nog, aldrig kan komma djupt nog. Frågan är bara vad som väntar om vi någonsin lyckas gräva tillräckligt djupt. Ingen vet var gränsen går och anledningen är enkel, de som vet har förmodligen klivit över den och kommer aldrig mer tillbaka.
Allting började med MTV, MTV är ondskan och förblir roten till detta halvt om halvt tvivelaktiga "Heller ökänd än okänd" -beteende. Att även just "Kungarna av Tylösand", härstammar från det amerikanska "Jersey shore" fenomenet som rullat på just MTV behöver man kanske inte vara ett geni för att räkna ut. Faktum är att om man vara öppnar ögonen och letar lite, så inser man snabbt att mycket lite som går på svensk-tv är påhittat och uppfunnet i Sverige. Möjligen Gunde Svahn och Robinsson. Vilket bara styrker devisen om att allting redan är gjort på den här lätt sorgliga lilla blå planeten.
Jersey shore -upplägget är likadant som Kalle Schulmans Tylösands intrig, eller avsaknad av intrig. Den enda skillnaden är att killarna, med undantag för snubben som kallar sej för "Maskinen" och pratar om sej själv i tredjeperson, är lite fetare och lite blekare än sina amerikanska motsvarigheter. Det går alltså inte ens att ge Kalle Schulman "credd" för att ha kommit på forumet för det som rullar på kanal 5. Det är ett enkelt koncept utan någon form av egentlig handlig, förutom att man plockat ihop ett gäng dårar i ett hus med avsikten att skapa intriger. Det hela skulle förmodligen gått att göra så oerhört mycket otrevligare och intressantare om någon annan än Kalle Schulman stått bakom produktionen. Bröderna Schulman verkar ju leva efter devisen att "synas ofta är bättre än att synas bra". Lite som en reklam för tamponger.
Först när människor i bloggar och i verkligheten runt omkring i min börjat spy galla över även detta program drog jag öronen åt mig. Vem fan orkar prata om ännu ett gäng hjärndöda dårar i ännu ett sönderfestat hus? Pratar man om idioter, riskerar man att bli en s.k. "meta-idiot".
Speciellt när jag dragits med ungefär samma gäng på gator och torg i flera månader. Men nu är tack och lov valet över, enligt undertecknad samma såpa fast på en annan nivå. I riksdagen tatuerar ingen in "Kuk" på magen. Men chansen att riksdagshuset kommer att likna huset i Tylösand de kommande fyra åren är förmodligen överhängande. Även fast det inte står "Kuk" i bläck Old english style på någon av SD folkets magar, så är jag säker på att det från och med öppnandet av riksdagen kommer att finnas en och annan referens till tyskland och 40-talet under slipsknutar och välstrukna skjortor. Jag har alltid undrat hur Frodo i "Sagan om Ringen" kände sig när det gick upp för honom att hans livsstil i Fylke var hotad av en ondskefull trollkarln och illaluktande Orcher, nu vet jag.
Men! Det är inte därför jag är här idag, det var "Kungarna av Tylösand" som skulle avhandlas inte "Kungarna av riksdagshuset". Eftersom det började bli ett hett samtalsämne på min arbetsplats bestämde jag mig för att helt sonika skaka hand med mina känslor, poppa lite pocorn och ge det förmodade spektaklet en chans. Mest för att inte hamna i utanförskap. Med tanke på vad utanförskap drivit 6% av den svenska befolkningen till.
För er som inte haft äran att titta så kan det hela summeras med den gamla dängan "Big Brother", fast deltagarna uppmanas även gå ut och göra bort sig i den verklighet som inte helt oväntat finns utanför huset.
Skall man vara helt seriös för en liten stund och det skall man kunna vara emellanåt kan jag tycka (även fast det oftast verkar som att vi lever i ett skämt istället för ett samhälle), så skall man ha klart för sig att dessa program troligtvis är brutalt hårt vinklade och redigerade samt att producenter/regissörer troligtvis medverkar till att på ena eller andra sättet likt Diamond och de andra gladiatorerna stressa de speciellt utvalda individerna till enkla misstag.
Vad fick då jag och mina popcorn se där vi låg under filten i soffan? Precis vad jag förväntade mig att se. Fest, misär, tragik och personer som antingen helt saknar självinsikt eller har tillräckligt med självinsikt för att erkänna att de helt saknar den.
Vid det första reklamavbrottet, slås jag av tanken: Vad ska jag ha för åsikter om detta? Varför jagar människor upp sig? Vad borde jag tycka och varför? Är det bara människorna i huset som är idioter? Eftersom jag lagt mig i soffan med ett par ordentliga förutfattade meningar, ett par fördomar, samt strösslat dessa med en rejäl nypa rädsla och avsky så borde jag förmodligen förhålla mig inför detta fenomen på något sätt.
Men allting kanske inte är så enkelt? Det kanske inte räcker med att stå på en höjd och titta efter högvattenmärket, peka och utbrista att just där slog vågen över, just där dog den och sakta började rulla tillbaka ut i havet. Inte ens med rätt typ av ögon kanske allting är självklart? Möjligen med Jimmie Åkessons glasögon som tydligen får en att bara se saker i svart och vitt, i dubbelbemärkelse. I min värld flyter alltid saker omkring, runt omkring, verkligheten förändras, referenspunkter flyttas och pekfinger som pekas är inte statiska.
Likgiltighet är ett bra exempel på ett flytande och relativt tillstånd. Om man skruvar om begreppet skulle det gå att applicera även på "Kungarna av Tylösand". Om det sedan är en likgiltighet inför morgondagen eller sin bara egen kropp som gör att man vill, tatuera in "Kuk" och en pil nedåt på magen eller idka samlevnad i en bubbelpool vars vatten ser ut som något från Tjernobyl, låter jag vara osagt. Det är ingenting någon behöver hålla med om. Men i min bok hänger de båda ofta ihop med samma fascinerande förakt som Al Bundy och hans fru bygger sitt äktenskap på.
Vad gäller tatueringar och udda sådana var det roligt när man var fjorton och det är fortfarande roligt. Tänker jag tillbaka på den hemmagjorda tatueringsmaskinen som kom fram på en efterfest och på hur en gammal polare tatuerade in sitt efternamn över hela vaden, ler jag fortfarande brett. Trots att det såg ut som om en full treåring skrivit namnet på hans ben, rykte han på axlarna och garvade när han vaknade i soffan morgonen efter. Något sådant, fast kanske inte i permanent form, har vi alla troligtvis i bagaget? Har du inte det, får jag be dig vänligen men bestämt att sluta läsa och fortsätta titta på "The Teletubbies".
Men skillnaden mellan många andra och "Kungarna i Tylösand" är några stycken. Om man åsidosätter att folk är folk och det faktum att folk är och förblir idioter en stund. Och även åsidosätter att det lilla jag sett av deltagarna vittnar om människor jag kanske inte skulle välja att umgås med privat av ett gäng olika anledningar, så är den största och mest uppenbara skillnaden MTV –fenomenet att göra sig känd på ingenting. Att göra sig känd på ett beteende som egentligen inte är något som helst problem att åstadkomma för gemene man, ett beteende som figurerar på nästan varenda midsommarfest runtomkring i vårt avlånga land.
Skillnaden mot gemene man är att dessa kändissträvare, likt den amerikanska armén i jakten på makt och friterade kycklingvingar, går längre och blir allt desperatare att utmärka sig från mängden. Och för att göra det i en värld där bruset blir högre, spriten starkare, krigen blodigare, blondinerna blondare och Robinsson Robban blåare är inte lätt mina vänner. Då krävs det "Kuk" –tatueringar, häftiga smeknamn och en hel massa naket. Och här kommer likgiltigheten in i bilden igen, här blir det faktiskt lite intressant. Här kommer det lilla härliga ordet "frihet" in i bilden.
Är en total likgiltighet frihet? Är det frihet att bete sig exakt hur som helst och aldrig se sig om? Och samtidigt få det dokumenterat av tv-kamerornas permanenta bläck och visat på något sånär bästa sändningstid? Vad krävs för att en människa ska hamna där? En totalt skild världsbild från min egen?
Min egen likgiltighet och rastlöshet har resulterat i någonting helt annat, nämligen en värld av öppna dörrar. En ouppackad resväska. När likgiltighet alltid och konsekvent resulterat i ett ryck med axlarna och en promenad bort från någonting som tre veckor tidigare kändes som ett livskall, lär man sig att hålla alla dörrar öppna. Då verkar det helt plötsligt väldigt obra att stänga dessa genom att låta någon filma sin midsommarfest. Tänk om jag inte skulle tycka det är kul att åka på barturné med Micke Bindefeldt resten av livet?
Helt tvärt känns hela min verklighet lika saltad och hård som popcornkärnorna där i botten på den ledsna skålen. Om deltagarna i "Kungarna av Tylösand" är lyckligt likgiltiga, vad är då jag? Och betyder detta att jag måste omvärdera allt? Och i så fall varför? Kommer det krävas ännu starkare glasögon för att kunna se det där högvattenmärket i framtiden? Måste jag klättra högre på slänten för att se hur långt vågen rullar tillbaka innan den återigen får ny kraft?
Kanske, kanske inte men alla tror vi på något och just nu tror jag det är dags för en öl. Och efter den är jag säker på att folk fortfarande kommer att vara idioter. Men frågan kommer att bestå.
De föregående veckornas tv-avsky i min närhet har handlat om den senaste i raden av tvivelaktig underhållning, TV5's "Kungarna av Tylösand". Eftersom jag personligen i stor utsträckning är en likgiltig människa har jag inte deltagit i eller reagerat på alla människors upprörda åsikter runt programmet. På frågan om varför jag gör det nu, har jag inte heller något bra svar. Men troligtvis rör det sig om någon form av reaktion på hur världen vi lever i ständigt ålar sig framåt mot nya avgrunder. Det är precis som om den slemmiga reptil som utgör vår hemvisst aldrig får nog, aldrig kan komma djupt nog. Frågan är bara vad som väntar om vi någonsin lyckas gräva tillräckligt djupt. Ingen vet var gränsen går och anledningen är enkel, de som vet har förmodligen klivit över den och kommer aldrig mer tillbaka.
Allting började med MTV, MTV är ondskan och förblir roten till detta halvt om halvt tvivelaktiga "Heller ökänd än okänd" -beteende. Att även just "Kungarna av Tylösand", härstammar från det amerikanska "Jersey shore" fenomenet som rullat på just MTV behöver man kanske inte vara ett geni för att räkna ut. Faktum är att om man vara öppnar ögonen och letar lite, så inser man snabbt att mycket lite som går på svensk-tv är påhittat och uppfunnet i Sverige. Möjligen Gunde Svahn och Robinsson. Vilket bara styrker devisen om att allting redan är gjort på den här lätt sorgliga lilla blå planeten.
Jersey shore -upplägget är likadant som Kalle Schulmans Tylösands intrig, eller avsaknad av intrig. Den enda skillnaden är att killarna, med undantag för snubben som kallar sej för "Maskinen" och pratar om sej själv i tredjeperson, är lite fetare och lite blekare än sina amerikanska motsvarigheter. Det går alltså inte ens att ge Kalle Schulman "credd" för att ha kommit på forumet för det som rullar på kanal 5. Det är ett enkelt koncept utan någon form av egentlig handlig, förutom att man plockat ihop ett gäng dårar i ett hus med avsikten att skapa intriger. Det hela skulle förmodligen gått att göra så oerhört mycket otrevligare och intressantare om någon annan än Kalle Schulman stått bakom produktionen. Bröderna Schulman verkar ju leva efter devisen att "synas ofta är bättre än att synas bra". Lite som en reklam för tamponger.
Först när människor i bloggar och i verkligheten runt omkring i min börjat spy galla över även detta program drog jag öronen åt mig. Vem fan orkar prata om ännu ett gäng hjärndöda dårar i ännu ett sönderfestat hus? Pratar man om idioter, riskerar man att bli en s.k. "meta-idiot".
Speciellt när jag dragits med ungefär samma gäng på gator och torg i flera månader. Men nu är tack och lov valet över, enligt undertecknad samma såpa fast på en annan nivå. I riksdagen tatuerar ingen in "Kuk" på magen. Men chansen att riksdagshuset kommer att likna huset i Tylösand de kommande fyra åren är förmodligen överhängande. Även fast det inte står "Kuk" i bläck Old english style på någon av SD folkets magar, så är jag säker på att det från och med öppnandet av riksdagen kommer att finnas en och annan referens till tyskland och 40-talet under slipsknutar och välstrukna skjortor. Jag har alltid undrat hur Frodo i "Sagan om Ringen" kände sig när det gick upp för honom att hans livsstil i Fylke var hotad av en ondskefull trollkarln och illaluktande Orcher, nu vet jag.
Men! Det är inte därför jag är här idag, det var "Kungarna av Tylösand" som skulle avhandlas inte "Kungarna av riksdagshuset". Eftersom det började bli ett hett samtalsämne på min arbetsplats bestämde jag mig för att helt sonika skaka hand med mina känslor, poppa lite pocorn och ge det förmodade spektaklet en chans. Mest för att inte hamna i utanförskap. Med tanke på vad utanförskap drivit 6% av den svenska befolkningen till.
För er som inte haft äran att titta så kan det hela summeras med den gamla dängan "Big Brother", fast deltagarna uppmanas även gå ut och göra bort sig i den verklighet som inte helt oväntat finns utanför huset.
Skall man vara helt seriös för en liten stund och det skall man kunna vara emellanåt kan jag tycka (även fast det oftast verkar som att vi lever i ett skämt istället för ett samhälle), så skall man ha klart för sig att dessa program troligtvis är brutalt hårt vinklade och redigerade samt att producenter/regissörer troligtvis medverkar till att på ena eller andra sättet likt Diamond och de andra gladiatorerna stressa de speciellt utvalda individerna till enkla misstag.
Vad fick då jag och mina popcorn se där vi låg under filten i soffan? Precis vad jag förväntade mig att se. Fest, misär, tragik och personer som antingen helt saknar självinsikt eller har tillräckligt med självinsikt för att erkänna att de helt saknar den.
Vid det första reklamavbrottet, slås jag av tanken: Vad ska jag ha för åsikter om detta? Varför jagar människor upp sig? Vad borde jag tycka och varför? Är det bara människorna i huset som är idioter? Eftersom jag lagt mig i soffan med ett par ordentliga förutfattade meningar, ett par fördomar, samt strösslat dessa med en rejäl nypa rädsla och avsky så borde jag förmodligen förhålla mig inför detta fenomen på något sätt.
Men allting kanske inte är så enkelt? Det kanske inte räcker med att stå på en höjd och titta efter högvattenmärket, peka och utbrista att just där slog vågen över, just där dog den och sakta började rulla tillbaka ut i havet. Inte ens med rätt typ av ögon kanske allting är självklart? Möjligen med Jimmie Åkessons glasögon som tydligen får en att bara se saker i svart och vitt, i dubbelbemärkelse. I min värld flyter alltid saker omkring, runt omkring, verkligheten förändras, referenspunkter flyttas och pekfinger som pekas är inte statiska.
Likgiltighet är ett bra exempel på ett flytande och relativt tillstånd. Om man skruvar om begreppet skulle det gå att applicera även på "Kungarna av Tylösand". Om det sedan är en likgiltighet inför morgondagen eller sin bara egen kropp som gör att man vill, tatuera in "Kuk" och en pil nedåt på magen eller idka samlevnad i en bubbelpool vars vatten ser ut som något från Tjernobyl, låter jag vara osagt. Det är ingenting någon behöver hålla med om. Men i min bok hänger de båda ofta ihop med samma fascinerande förakt som Al Bundy och hans fru bygger sitt äktenskap på.
Vad gäller tatueringar och udda sådana var det roligt när man var fjorton och det är fortfarande roligt. Tänker jag tillbaka på den hemmagjorda tatueringsmaskinen som kom fram på en efterfest och på hur en gammal polare tatuerade in sitt efternamn över hela vaden, ler jag fortfarande brett. Trots att det såg ut som om en full treåring skrivit namnet på hans ben, rykte han på axlarna och garvade när han vaknade i soffan morgonen efter. Något sådant, fast kanske inte i permanent form, har vi alla troligtvis i bagaget? Har du inte det, får jag be dig vänligen men bestämt att sluta läsa och fortsätta titta på "The Teletubbies".
Men skillnaden mellan många andra och "Kungarna i Tylösand" är några stycken. Om man åsidosätter att folk är folk och det faktum att folk är och förblir idioter en stund. Och även åsidosätter att det lilla jag sett av deltagarna vittnar om människor jag kanske inte skulle välja att umgås med privat av ett gäng olika anledningar, så är den största och mest uppenbara skillnaden MTV –fenomenet att göra sig känd på ingenting. Att göra sig känd på ett beteende som egentligen inte är något som helst problem att åstadkomma för gemene man, ett beteende som figurerar på nästan varenda midsommarfest runtomkring i vårt avlånga land.
Skillnaden mot gemene man är att dessa kändissträvare, likt den amerikanska armén i jakten på makt och friterade kycklingvingar, går längre och blir allt desperatare att utmärka sig från mängden. Och för att göra det i en värld där bruset blir högre, spriten starkare, krigen blodigare, blondinerna blondare och Robinsson Robban blåare är inte lätt mina vänner. Då krävs det "Kuk" –tatueringar, häftiga smeknamn och en hel massa naket. Och här kommer likgiltigheten in i bilden igen, här blir det faktiskt lite intressant. Här kommer det lilla härliga ordet "frihet" in i bilden.
Är en total likgiltighet frihet? Är det frihet att bete sig exakt hur som helst och aldrig se sig om? Och samtidigt få det dokumenterat av tv-kamerornas permanenta bläck och visat på något sånär bästa sändningstid? Vad krävs för att en människa ska hamna där? En totalt skild världsbild från min egen?
Min egen likgiltighet och rastlöshet har resulterat i någonting helt annat, nämligen en värld av öppna dörrar. En ouppackad resväska. När likgiltighet alltid och konsekvent resulterat i ett ryck med axlarna och en promenad bort från någonting som tre veckor tidigare kändes som ett livskall, lär man sig att hålla alla dörrar öppna. Då verkar det helt plötsligt väldigt obra att stänga dessa genom att låta någon filma sin midsommarfest. Tänk om jag inte skulle tycka det är kul att åka på barturné med Micke Bindefeldt resten av livet?
Helt tvärt känns hela min verklighet lika saltad och hård som popcornkärnorna där i botten på den ledsna skålen. Om deltagarna i "Kungarna av Tylösand" är lyckligt likgiltiga, vad är då jag? Och betyder detta att jag måste omvärdera allt? Och i så fall varför? Kommer det krävas ännu starkare glasögon för att kunna se det där högvattenmärket i framtiden? Måste jag klättra högre på slänten för att se hur långt vågen rullar tillbaka innan den återigen får ny kraft?
Kanske, kanske inte men alla tror vi på något och just nu tror jag det är dags för en öl. Och efter den är jag säker på att folk fortfarande kommer att vara idioter. Men frågan kommer att bestå.
Senast ändrad:
