Alla som varit ute en del på slänterna känner väl igen känslan som infinner sig ibland "ok... här ska jag nog INTE ramla ner..". Den brukar ju som regel infinna sig under tveksamma klättringar med hala pjäxor, luftiga kamvandringar med tveksamma vinddrivor och passager över tveksamma snöhyllor. Ett ord är återkommande i samtliga fall. Tveksamheten. I regel över huruvida man verkligen skulle gett sig ut på just detta projekt... Kanske har man tagit sig vatten över huvudet. Igen. Kanske för sista gången.... huu.. jävlar vad det brantar på..
Vetskapen att liemannen står och väntar där nedanför avgrunden bidrar helt enkelt till viss olust. Så länge man har kontroll på läget, eller rättare sagt lurar kropp och knopp att man har det, är det inga problem. Några småhalk och snedsteg, en rasande sten eller lite väl generöst med sluff kan emellertid raskt förflytta den tryggheten utom räckhåll.
Jag tror att alla åkare kommer till detta tillstånd av maktlöshet och oro ibland. Skillnaden är nog snarare var tröskeln dit ligger. Höjdrädda damer i övre medelåldern tenderar till exempel att ha en ganska låg tröskel, medan Seth, Hugo och grabbarna då ligger lite högre på skalan. Varje åkare har sitt värde, sin situation, där världen blir en otrygg plats. Där man blir rädd. Där man för stunden faktiskt inte har speciellt roligt. (Efteråt är en helt annan grej...)
Nästa fråga är ju då vad som flyttar en person längs skalan. Flera faktorer lär väl spela in:
1. Ålder.
Inte några linjära samband här inte... Snarare ett svängande förlopp där man börjar som skraj liten fis och går via odödlig tonåring till något mer resonerande 25-åring. Sen är frågan om man inte bara blir skrajare och skrajare med åren. Man slutar väl som darrig benskör pensionär med halkbroddar på snowjoggersen.
2. Tid i seriös terräng.
Definitivt en mycket bidragande faktor. Att se branta berg på nära håll under lång tid gör helt klart att man ändrar sina referensramar. Att komma tillbaka efter två skidfattiga år till ett sjukeåk man gjorde i slutet av en säsongsvistelse kan tydliggöra detta. "Kommer inte ihåg att det lutade på SÅ IN I HELVETE sist vi var här...!"
3. Otrevliga upplevelser.
Inget får en att sjunka ner i stövlarna som när naturen visar sin kraft och hänsynslöshet. Att åka med en bit när det släpper, att se när nån annan råkar illa ut, eller bara höra braket av en jättelavin sitter i en bra stund. Inget snack om saken.
4. Kunskap.
Är man ute i okänd terräng på mer eller mindre okänt underlag med grejer som man inte vet om dom håller, samt att man inte vet var eller hur åket slutar har man utan tvekan kortare till skräcken. -> Att känna till saker lugnar ner.
5. Färdighet.
Är man ute på ett äventyr som överstiger sin egen förmåga, eller gränsar till att göra det, bidra detta till ökad oro.
6. Utrustning.
Man ska kunna lita på sina grejer. En spräckt Naxo som tjuvsläpper i varje landning är ingen trygg kamrat nånstans på berget. Fråga Tajtbaj. Hjälm och ryggskydd hemmalämnade samma dag som stenigt brantåk ingår heller inte i nåt drömscenario. Bra grejer som man tror håller måttet sprider i alla fall lite lugn.
7. Väder- och snöförhållanden.
Nog fan kan bristskare med socker nånstans under få en att fundera över livet ibland. Speciellt om man står på snölagret och just detta skiljer en från en till synes gränslöst stupande bergsida. Är det dessutom dimma så att man inte ens ser var kanten är börjar man ju verkligen undra varför man inte ligger hemma med nougat-schnittenblocken... Likaså kan samma åk te sig enkelt och elementärt en morgon med lite på ytan mjukad, annars genomfrusen, grovsnö.
8. Sällskap.
Definitivt bidragande. Sällskapet ska vara på samma nivå, alternativt förstå att dom inte är det. Det kan innebära att de tackar nej till projektet med rännklättringen eller å andra sidan förstår att du faktiskt inte har varit med i speciellt många kommersiella skidfilmer.
- - -
Så. I linje med det här måste det ju handla om att optimera ovanstående faktorer för att minimera skräcken. Kort sagt:
Köp bra utrustning. Testa den väl tills du vågar lita på den. Spendera mycket tid bland bergen. Sammanhängande så att man ser hur snöläget utvecklar sig. Var intresserad och skaffa dig kunskap under tiden. Gräv lite här, kolla lite kartor där, hör runt lite där, skaffa erfarenhet. Bli en bättre åkare tekniskt. Åk i alla snötyper. Åk med förstående polare. Undvik att göra dumma grejer. Tänk efter och spara projekt tills det är läge. Välj en ort med liten hets. När du ska ut och dra den där riktiga repan - välj tillfälle. Bra väder - säker snö.
- just det... var lagom gammal också...
