hallenberg
Medlem
Cork 360
8:e januari, kanonfint väder i de Österrikiska alperna, första skiddan på säsongen. Lite sen premiär i år, men det är som det är med den saken. Efter den sedvanliga uppvärmningscarvingen i nypistad manchester och en värmande gulaschsoppa med tillhörande öl till lunch bär det av till parken.
Hoppen inspekteras grundligt både visuellt och med fantomtricket Straight Air. Allt verkar lovande inför de kommande dagars åkning. Det är dags att plocka fram rotationerna. Först en 360 med bra kontroll gällande både balans och rotation. Inga problem, takterna verkar sitta i sig trots det långa uppehållet!
Men så händer det som alltid händer, kidsen flockas till parken. Det är svårt att veta vem som står på tur då de väntande entusiasterna fördelat sig ytterst slumpmässigt ovanför den första kicken. Efter en stunds väntan högt upp för bra översikt bär det av. Några sekunder senare sätter även en brun gestalt, fastspänd sidledes på en väldigt bred skida, fart nedåt. Ska jag bli tvungen att bromsa och ge upp hoppet för detta åk? Nej, han verkar sikta vid sidan av kicken, jag avvaktar. Och visst gör han det så jag fortsätter mot hoppet, laddar upp för ännu en 360 och det bär av.
Väl i luften märker jag att allt inte står rätt till. Av någon anledning verkar jag flyga längre, och framförallt rotera kring fler axlar, än planerat. Efter ett varv syns bara den klarblåa himlen i mitt synfält och det enda som kvarstår är att bita ihop. Något senare än väntat gör marken sig påmind. Den stjäl all luft mina lungor fortfarande besitter. När hjärnan får tillbaka kontrollen över andningen förflyttar jag mig sakteliga ur vägen för landningen. Det dröjer säkert minst 5 minuter innan någon kollar läget, jag har trots allt lyckats få av mig utrustningen och gör mitt bästa för att återhämta mig.
Dagen efter konstaterar läkaren att det förmodligen bara är en muskelinflammation och ordinerar voltaren och 2-3 veckors vila. En vecka senare är det främst vid skarven på ryggskyddet det fortfarande gör ont, blir att skaffa ett större sådant inom kort som skyddar hela vägen upp. Inte ett trick jag kan rekommendera direkt, vare sig frivilligt eller ofrivilligt. Bara att hoppas att det läker innan det blir dags för Åre...
Hoppen inspekteras grundligt både visuellt och med fantomtricket Straight Air. Allt verkar lovande inför de kommande dagars åkning. Det är dags att plocka fram rotationerna. Först en 360 med bra kontroll gällande både balans och rotation. Inga problem, takterna verkar sitta i sig trots det långa uppehållet!
Men så händer det som alltid händer, kidsen flockas till parken. Det är svårt att veta vem som står på tur då de väntande entusiasterna fördelat sig ytterst slumpmässigt ovanför den första kicken. Efter en stunds väntan högt upp för bra översikt bär det av. Några sekunder senare sätter även en brun gestalt, fastspänd sidledes på en väldigt bred skida, fart nedåt. Ska jag bli tvungen att bromsa och ge upp hoppet för detta åk? Nej, han verkar sikta vid sidan av kicken, jag avvaktar. Och visst gör han det så jag fortsätter mot hoppet, laddar upp för ännu en 360 och det bär av.
Väl i luften märker jag att allt inte står rätt till. Av någon anledning verkar jag flyga längre, och framförallt rotera kring fler axlar, än planerat. Efter ett varv syns bara den klarblåa himlen i mitt synfält och det enda som kvarstår är att bita ihop. Något senare än väntat gör marken sig påmind. Den stjäl all luft mina lungor fortfarande besitter. När hjärnan får tillbaka kontrollen över andningen förflyttar jag mig sakteliga ur vägen för landningen. Det dröjer säkert minst 5 minuter innan någon kollar läget, jag har trots allt lyckats få av mig utrustningen och gör mitt bästa för att återhämta mig.
Dagen efter konstaterar läkaren att det förmodligen bara är en muskelinflammation och ordinerar voltaren och 2-3 veckors vila. En vecka senare är det främst vid skarven på ryggskyddet det fortfarande gör ont, blir att skaffa ett större sådant inom kort som skyddar hela vägen upp. Inte ett trick jag kan rekommendera direkt, vare sig frivilligt eller ofrivilligt. Bara att hoppas att det läker innan det blir dags för Åre...
