Jag har testat Sanouk. Inte speciellt mycket, men tillräckligt mycket för att kunna ge en kort beskrivning. Förhållandena vid testet var nyfallen halvmeterdjup kallsnö som under dagen omvandlades till lite tyngre i samband med solvärmning och stigande temperaturer. Just ur testsynpunkt var det en intressant dag iom att jag hann testa skidan i snö som omvandlades från nysnö av absolut bästa kvalitet till vid middagstid sämre och tyngre och till i slutet av dagen något frusen och därmed brytig snö. I lägre områden fanns även vårblöt snö.
Terrängen i fråga var stora öppna puderytor i lagom lutning som övergick i glest vuxen skog i kombination med några rännor. Även detta alltså bra för att testa skidornas duglighet i varierande offpistterräng.
Den är riktigt mjuk. Mjuk som i jävligt mjuk alltså. Tänk gammal grön AK Rocket i 190cm fast bredare. Mjukheten är också det som tydligast färgar Sanouks egenskaper. Skärningen är nästan helt obefintlig. 44 meter säger specifikationerna och det är ungefär så man upplever det också. Givetvis gör mjukheten i skidan att man ändå kan få den att svänga en del om man verkligen kantar upp, men bristen på respons gör att man knappast ägnar sig åt den typen av åkning med skidan. Det sammanfattade intrycket av modellen är att den nästan är överdrivet lekfull. Den svänger så lätt att man inte alls vill köra rakt fram. Istället inbjuder skidan åkaren till att utnyttja terrängen och lattja runt i största allmänhet runt träd och med ojämnheter. Kraften som behövs för att få skidorna att svänga är löjligt liten. Dom svänger vid minsta tanke på riktningsförändring, iaf om man jämför med hårdare skidor i samma kategori. I skogsåkning har jag svårt att föreställa mig att någon skida på den nuvarande marknaden som slår Sanouken. Jag gillade verkligen tryggheten i att känna att man kan släppa på och ändå vara säker på att man är kvick tillräckligt för att reda ut kommande problem eller för att snabbt få ner farten. Känslan i puder är väldigt baserad på att framänden flyter och bakänden sjunker samtidigt som man i svängar verkligen kan få skidan att böja igenom hela vägen under foten. Det ger en snärtig, nästan poppig känsla i lössnö och det är det som skapar lekfullheten. Trycker man till i en klassisk puderpumpsväng lyfter man med lätthet ur snön. Kul så det förslår, men kanske inget som inbjuder till modernare brännaråkning, iaf vid det första intrycket.
I, enligt min egen klassning, hög fart får man en något oväntad mer låst och riktningsstabil attityd hos skidan. Kanske är det därför den fungerar för riktiga pro-åkare som tex Stian Hagen trots att man som mer mänsklig åkare upplever skidan som i det närmaste överstyrd i måttliga farter. Något förvånad hittade jag ändå ingen svårkontrollerad nervositet i uppträdandet och det imponerar.
Jag anser att Sanouk är supersmidig för att vara 193cm lång. För åkning på öppna ytor hade den gärna fått vara fem centimeter längre.
Jag har testat få skidor som så totalt byter skepnad när man droppar ner för pistkanten och hamnar på hårdare underlag. Och nu menar jag hårdare underlag som i pistad kall nysnö, alltså inte hård pist. Här känns skidan totalt död och orkeslös. Man tar sig ner, men det är sannerligen ingen attraktion. Den väldigt långa skärningen ger nära noll respons när man slänger upp dom på kant. Den snärtighet som man jublade åt innan är borta så fort pistränderna nuddar kanterna. Mjukheten gör att ojämnheter i pisten slår igenom rejält om man försöker bränna över. Dock finns det en dämpad känsla i botten som filtrerar bort småvibrationer och tyvärr också till viss del direktkontakten till underlaget. Vi pratar inte ross-dämp, men ändå förvånande mycket filtrering för en så mjuk skida. I pisten är det är plötsligt ren transport det handlar om istället för den sprudlande åkglädje som man bjuds på i lössnön. Dagar när nysnön ligger kall och djup gör man iofs knappast annat än transporterar sig i pisten ändå.
Uppåkt lössnö var inga problem så länge det inte hårdnar till. Mot slutet av dagen när det började frysa på uppskattade jag ändå förvånande nog skidorna. Den låga vikten och svängviljan är i många fall åkarens bästa vänner i slutet på en lång och hård dag när krafterna börjar sina. Med högre fart och i turisttstråk med antydan till pucklar finns inget att hämta. Att bränna över/igenom funkar inte som med hårdare skidor. Istället letar man sig ner i kanten och väljer spår som ser mindre uppåkta ut (hmm... det gör man väl alltid...).
Samma dag testades även Monster 103 (numera SuperMojo), AK Rocket Lab 195cm, K2 AK Maiden 188cm och Fischer BigStix 106 190cm. Alla på sitt sätt potenta lössnöskidor, men med olika karaktärer. I den samlingen är Sanouk klart mest lättåkt i puder. Den svänger kvickast och jag hade roligast med den. Maiden är inte långt efter, men twintipen och den mer jibborienterade grundsetupen med mer frammontering ger enbart nackdelar i puder. Man känner hela tiden att tailen greppar lite i snön när man lägger ner och det stör mig som inbiten anti-jibber. AK Rocket LAB är inte tillräckligt bred för att hävda sig i gruppen en djup dag, imagen till trots. Visst går det bra om man inte har annat att välja mellan, men 95mm räcker inte en bra nysnödag när man har bredare skidor att byta till. Punkt. BigStix är en neutral skida som inte gör någon besviken. Den gör sitt jobb som puderskida med bravur, men i den här samlingen ger det också ett lätt karaktärslöst intryck. Inte samma stabilitet som Monster103, inte samma lekfullhet som Sanouk och inte samma attityd som Made'n. I pisten vinner den dock enormt mycket röster och vill man ha en lättåkt puderskida som ändå fungerar skapligt i pisten är den ett säkert val.
Att ens nämna Monster 103, eller SuperMojo i samma inlägg känns fullständigt malplacerat om nu inte Noljas totalt har missat grundegenskaperna hos Sanouk. Sanouk och SuperMojo/Monster103 skiljer sig så mycket det bara går att skilja sig om man är två skidor som har bredd mellan 100 och 110 och har samma raka skärning. SM är i jämförelse med Sanouk ett godståg lastat med betong. Jag hade problem med att överhuvudtaget ta mig ner med någorlunda heder i behåll det första åket med Monster103 efter att ha åkt en halvdag med Sanouk. Samma puderfält som åket innan var en lekplats blir istället en gladiatorarena med din egen hälsa som insats. Bettskenan sätts in för att minska blodsmaken i munnen. Första intrycket av M103 den dagen var en frågande tanke om dom någonsin kommer att svänga. Lägger man in samma tryck för att lägga en sväng som man precis gjort med Sanouk händer ingenting. Det går rakt fram bara. Efter en tids inåkning går dom ändå ganska bra, men det är definitivt ingen skida som en åkare av min storlek och kaliber trivs med från första åket. Väger man uppåt hundra kilo och är en driven åkare kan jag dock tänka mig att M103 är en av få skidor som verkligen pallar att hantera den kraft som en stor och duktig åkare kan få ner i bindningen.
Sammanfattat:
Sanouk är ett par jäkligt roliga komplementskidor som kommer att frambringa ett stort leende hos dom som uppskattar en skida som bjuder in till knix och trix när snön ligger kall och djup. Gillar man stuns och kraftkrävande skidor gör man bäst i att leta någon annanstans.
Prophet 130 har jag inte testat eller ens sett i verkligheten.
/MnO