Nu kommer hobbypsykologen fram i mig.

Min tolkning av filmerna är att du inte litar på dina skidor. Du försöker forcera fram svängen istället för att låta skidan göra jobbet. Det här leder i sin tur till en rad problem: lutar dig bakåt, bromsar farten för mycket (så att det inte blir något flyt i åkningen), använder kroppen för att svänga, spänner kroppen, etc.
När vi åker pist kan vi alltid göra en ”hockeysladd” och få stopp om något oförutsett händer. Vetskapen att vi alltid kan stanna skapar trygghet. När vi åker lössnö går det inte att stanna på det sättet. Och försöker vi känns det som att skidorna ”sitter fast”. Det leder till känslan av att inte ha kontroll. = Rädsla.
Många som går från pist till lössnö upplever det här. Jag var en av dem.
Är vi medvetna om att ett problem är mer mentalt än fysiskt kan vi bättre förstå vad som händer i kroppen och varför vi reagerar-agerar som vi gör. Och därefter kan vi göra specifika övningar som är ”läskiga” för att utvecklas snabbare.
Om vi kantställer skidorna och lägger tryck på framdelen kommer skidorna svänga. Här samverkar timglasformen och rockern. I pist är det stålkantens kontakt med backen och i lössnö är det snöns tryck mot skidan som gör jobbet. Vilket gör att ju mjukare snön är desto mer och snabbare svänger skidan. Har vi tillräckligt mycket tryck på framdelen av skidorna, så att bakdelen nästan är helt fri från snön eller till och med uppe i luften, kan vi svänga lika snabbt som en hockeysladd.
Det jag skulle träna på för att bli bekväm med lössnö är nödstopp. Ta lite fart och gör sedan en ”nose butter” för att stanna. Upprepa med allt högre fart. Kom ihåg att träna både vänster och höger sida. Skulle det vara för läskigt att lägga så mycket tryck på framdelen av skidan att bakdelen blir fri kan du börja med att svänga upp för backen. Gör sedan svängen snävare och snävare.
Hur rätt eller fel har jag tolkat det underliggande problemet?