chrtur
Aktiv medlem
Mini-TR Gran Paradiso på yxor
Glad sommar på alla sommarfåglar!
Efter en liten helgutflykt upp på Triolet glaciären och upplevelsen att få beskåda ett åskväder ovan huvudet med blixtar och smällar samtidigt, så tyckte jag att det fick vara nog och flydde snabbt tillbaka till mina hemtrakter för lite klippa.
Fast när jag nu satt på kontoret och arbetade i vanlig ordning, så fick jag en mail-notis av Alberto, att den klassiska nordsidan av Gran Paradiso var i perfekt skick, och att två av hans kompisar redan var påväg upp till Chabod hyttan.
Själv var jag lite osäker på att göra den, då det var över en månad sedan jag själv gjort några längre snöturer, och kände mig inte alls i form. Men jag brukar dock inte vara så svår att övertala och ideen att göra den över dan, lät ännu mer lockande. Alltså vid dagens slut så sprang jag hem som en skållad råtta, ordnade en rejäl middag, packade ihop min utrustning och sedan bums hoppa ned i sängen för några timmars sömn.
Efter fem timmars sömn så tjöt väckarklockan och det tog mig några minuter innan jag faktiskt kom på benen. Jag brukar vara lite lätt förvirrad på nätterna när man går upp och ibland så undrar jag även vad grannarna brukar tycka och tänka...
Dock gjorde en kopp kaffe susen och jag åkte iväg för att hämta upp Alberto, sedan tog vi riktningen mot Gran Paradiso. Samtidigt var det en stor fest här i Turin, Fiat har nu lanserat sin nya jubileums modell av Cinquecento, en ultraklassisk bil må jag säga.
Nästa intressanta del brukar ju vara utrustningen man har med sig när man klättrar? Vid ett annat svenskt internetforum så diskuteras det ju alltid livligt om ultralätta saker man bör ha med sig i bergen. Klätterfanatikerna brukar ju alltid ge referens till en berömd amerikanst alpinist.
Varför inte göra något i hans stil någon gång på riktigt?
Vår plan innehöll som sagt en ''single push speed ascent'' av nordsidan, eller även ''light is right'' som det heter på finare språk
. Vår lätta utrustning bestod av följande tekniska delar mellan oss två: tre skruvar, två låskarbiner, två slingor med karbiner, yxor, stegjärn, 30 m halvrep, prusik, hjälm, sele och personliga kläder.
Själv lyckades jag packa helt enligt konstens regler tror jag?
Vi startade i mörkret klockan 04.50 från parkeringen i botten av dalen och det gick hyffsat fort för oss i det trevliga månskenet, och första anhalten var hyttan, för att se om vi kunde hinna med starten av Albertos kompisar?
En timme senare så hade vi nått Chabod hyttan, men vi såg inte skymten av någon! Alla hade redan sprungit iväg utmed normalvägen upp till toppen, då vi lyckades skymta den ringlande skara av människor på glaciären. Själv var jag dock helt fascinerad av morgonljuset utmed bergen på annat håll.
Efter en kort vattenpaus vid hyttan fortsatte vi utmed moränryggen mot nordsidan där vi även kunde skymta replaget som bestod av Albertos kompisar. Enligt oss så hade de ju fuskat lite genom att ta sig en tupplur i stugan kvällen innan, och det skulle de nog får höra rikligt senare på dagen.
När sedan glaciären började att göra sig tillkänna så knöt ihop oss i vanlig ordning och ordnade till all utrusntning, för att även se hur nordsidan började att torna upp sig framför oss i molnen.
Vi tog en central linje rakt upp, på höger sida finns ett litet seracområde, och nu hade vi som sagt två timmar av piolet traction framför oss innan vi kunde nå toppen. Hela sidan var dock i bra skick och det gav oss möjligheten att göra den helt i kortrep.
Toppen nådde vi vid 11.00 och allt som allt hade det tagit oss i princip sex timmar från parkeringen vilket innebar ett stigning på 2300 höjdmeter. Det var inte den snabbaste tiden men vi var dock väldigt nöjda med den. Synd bara lite på vädret eftersom utsikten brukar vara helt perfekt vid klart väder.
Vid nedgången så höll jag faktiskt på att skratta ihjäl mig i två sekunder. Det finns som sagt två vägar ned mot olika hyttor, och vid ett tillfälle på glaciären så måste man antigen gå åt höger eller åt vänster så att säga.
Vi skulle som sagt till Chabod hyttan och vi noterade hur ett replag på fem följde efter oss på lagomt avstånd hela tiden. När vi plötsligt nästan är helt nere vid glaciärens slut, så hör vi hur de börjar att hojta! Vi stannar till och väntar in dem för att se vad problemet är? Självklart undrar de nu var de är eftersom de har all sin packning i Vittoria hyttan, dvs hyttan på andra sidan av berget där vi är, och vi fick se trevliga och buttra miner när de inser sitt misstag.
En sista blick på nordsidan och förhoppningsvis en återseende till helgen då vi hoppas på att få göra en annan led uppför den som jag nog kan påstå kan mäta sig med många traverser i alperna.....
Trevlig sommar, Christian
Efter en liten helgutflykt upp på Triolet glaciären och upplevelsen att få beskåda ett åskväder ovan huvudet med blixtar och smällar samtidigt, så tyckte jag att det fick vara nog och flydde snabbt tillbaka till mina hemtrakter för lite klippa.
Fast när jag nu satt på kontoret och arbetade i vanlig ordning, så fick jag en mail-notis av Alberto, att den klassiska nordsidan av Gran Paradiso var i perfekt skick, och att två av hans kompisar redan var påväg upp till Chabod hyttan.
Själv var jag lite osäker på att göra den, då det var över en månad sedan jag själv gjort några längre snöturer, och kände mig inte alls i form. Men jag brukar dock inte vara så svår att övertala och ideen att göra den över dan, lät ännu mer lockande. Alltså vid dagens slut så sprang jag hem som en skållad råtta, ordnade en rejäl middag, packade ihop min utrustning och sedan bums hoppa ned i sängen för några timmars sömn.
Efter fem timmars sömn så tjöt väckarklockan och det tog mig några minuter innan jag faktiskt kom på benen. Jag brukar vara lite lätt förvirrad på nätterna när man går upp och ibland så undrar jag även vad grannarna brukar tycka och tänka...
Dock gjorde en kopp kaffe susen och jag åkte iväg för att hämta upp Alberto, sedan tog vi riktningen mot Gran Paradiso. Samtidigt var det en stor fest här i Turin, Fiat har nu lanserat sin nya jubileums modell av Cinquecento, en ultraklassisk bil må jag säga.
Nästa intressanta del brukar ju vara utrustningen man har med sig när man klättrar? Vid ett annat svenskt internetforum så diskuteras det ju alltid livligt om ultralätta saker man bör ha med sig i bergen. Klätterfanatikerna brukar ju alltid ge referens till en berömd amerikanst alpinist.
Varför inte göra något i hans stil någon gång på riktigt?
Vår plan innehöll som sagt en ''single push speed ascent'' av nordsidan, eller även ''light is right'' som det heter på finare språk
. Vår lätta utrustning bestod av följande tekniska delar mellan oss två: tre skruvar, två låskarbiner, två slingor med karbiner, yxor, stegjärn, 30 m halvrep, prusik, hjälm, sele och personliga kläder.Själv lyckades jag packa helt enligt konstens regler tror jag?
Vi startade i mörkret klockan 04.50 från parkeringen i botten av dalen och det gick hyffsat fort för oss i det trevliga månskenet, och första anhalten var hyttan, för att se om vi kunde hinna med starten av Albertos kompisar?
En timme senare så hade vi nått Chabod hyttan, men vi såg inte skymten av någon! Alla hade redan sprungit iväg utmed normalvägen upp till toppen, då vi lyckades skymta den ringlande skara av människor på glaciären. Själv var jag dock helt fascinerad av morgonljuset utmed bergen på annat håll.
Efter en kort vattenpaus vid hyttan fortsatte vi utmed moränryggen mot nordsidan där vi även kunde skymta replaget som bestod av Albertos kompisar. Enligt oss så hade de ju fuskat lite genom att ta sig en tupplur i stugan kvällen innan, och det skulle de nog får höra rikligt senare på dagen.
När sedan glaciären började att göra sig tillkänna så knöt ihop oss i vanlig ordning och ordnade till all utrusntning, för att även se hur nordsidan började att torna upp sig framför oss i molnen.
Vi tog en central linje rakt upp, på höger sida finns ett litet seracområde, och nu hade vi som sagt två timmar av piolet traction framför oss innan vi kunde nå toppen. Hela sidan var dock i bra skick och det gav oss möjligheten att göra den helt i kortrep.
Toppen nådde vi vid 11.00 och allt som allt hade det tagit oss i princip sex timmar från parkeringen vilket innebar ett stigning på 2300 höjdmeter. Det var inte den snabbaste tiden men vi var dock väldigt nöjda med den. Synd bara lite på vädret eftersom utsikten brukar vara helt perfekt vid klart väder.
Vid nedgången så höll jag faktiskt på att skratta ihjäl mig i två sekunder. Det finns som sagt två vägar ned mot olika hyttor, och vid ett tillfälle på glaciären så måste man antigen gå åt höger eller åt vänster så att säga.
Vi skulle som sagt till Chabod hyttan och vi noterade hur ett replag på fem följde efter oss på lagomt avstånd hela tiden. När vi plötsligt nästan är helt nere vid glaciärens slut, så hör vi hur de börjar att hojta! Vi stannar till och väntar in dem för att se vad problemet är? Självklart undrar de nu var de är eftersom de har all sin packning i Vittoria hyttan, dvs hyttan på andra sidan av berget där vi är, och vi fick se trevliga och buttra miner när de inser sitt misstag.
En sista blick på nordsidan och förhoppningsvis en återseende till helgen då vi hoppas på att få göra en annan led uppför den som jag nog kan påstå kan mäta sig med många traverser i alperna.....
Trevlig sommar, Christian
