MnO & Co:s Skidtest 2012

[MnO]

Länkar till föregående års tester:
Test 2011
Test 2010
Test 2009
Test 2008
Test 2007
Test 2006

-- INLEDNING --

Årets försäsong har varit den brokigaste på många år med snöbrist, sena öppningar, begränsad fallhöjd, vindproblem och trasiga liftar. Förutsättningarna för att testa skidor har varit de sämsta på många år, och det märks också på antalet skidor i den här testrapporten som är det lägsta sedan jag började skriva den här typen av test. Jag har till och med tvekat på om jag överhuvudtaget skulle göra någon sammanställning i år, men beslutade mig trots tvivlen att göra det i alla fall. Vi har trots allt hunnit med att åka på en del skidor och det vore trist att bryta en mångårig tradition. Testet kommer i år lite senare än vanligt och det beror på att jag ville ta med erfarenheter från nyårsveckan, då en del av skidorna åktes på stora berg och i djup snö. I och med detta får jag i alla fall lite mer substans till ett annars ganska mediokert underlag. Efter detta tillskott känns det trots de usla förutsättningarna som att vi i gruppen har tillräckligt med underlag för att få till något vettigt. Jag är medveten om att det här kommer lite för sent för de flesta, men jag publicerar det trots det och hoppas att forumet får någon glädje av det hela. Det är också många som läser testet senare under året i jakt på begagnat och liknande, vilket gör att det har en funktion även efter att de mest insatta prylnissarna redan har bestämt sig för vilka skidor som ska bli huvudverktyget.

Efter några år av massiv utveckling på friåkningssidan har marknaden stannat av en aning. Till den här säsongen har det kommit en hel dröse intressanta nyheter, men det är inte längre några riktiga jättekliv i former eller konstruktioner, utan det handlar mer om förfining av redan existerande koncept. Marknaden har helt enkelt mognat en aning efter några års frosseri i förändringar. Det har också att göra med att man har öppnat upp referenserna ganska rejält de senaste åren när det gäller ramarna för hur ett par skidor kan se ut. För att en modell ska sticka ut idag krävs något alldeles speciellt. Man har redan sett det mesta när det gäller skärningar och rockerkurvor helt enkelt.

Inte desto mindre finns det fler bra skidor på friåkningsmarknaden än någonsin. Urvalet är enormt, men samtidigt är risken för att man ska göra bort sig ganska liten om man har en bild av vad man letar efter. Det handlar mer om att definiera vad man söker i en skida och sen hitta den skidan, än att en viss skida är bra eller ej. Även om de flesta skidor är välpresterande, skiljer det sig enormt mycket i hur de beter sig. En sådan här test har i första hand en funktion i att beskriva känslan i ett par skidor. Vi beskriver den relation man får med skidan under ett snabbt test. Debatten om huruvida det är rätt eller ej att testa friåkningsskidor med breda midjor i en försäsongspist dyker alltid upp. Jag tycker personligen att det går alldeles utmärkt att göra det, under förutsättning att man hela tiden har förståelse för att det inte är en komplett bild av varje skida som vi ger här. Vad vi beskriver är hur en skida beter sig i just de aktuella förhållandena. Ibland har vi testat skidan under flera tillfällen och har då fått en mer rättvis bild, men de allra flesta får bara tre-fyra åk under en testhelg. Samtidigt så ska man vara medveten om att det säger väldigt mycket att bara ta några svängar på en modell. Jämfört med att inte ha gjort det så får man omedelbart en bild av skidans grundkänsla, balans och allmänna karaktär som man aldrig kan få genom att läsa produktbeskrivningar eller genom att klämma i butik. Vad som inte kan testas är skidan egenskaper i planande snö. Även om snön faktiskt räckte till för att åka lössnö i vissa stängda nerfarter i Åre så är det knappast aktuellt att bege sig utanför pisten med testskidor. Speciellt inte när grunden är tveksam och det är en överhängande risk för stenkänning.

Det som är mycket glädjande är att skidtillverkarna har insett värdet i att ta med sig ett bra sortiment till skidtesterna. Årets utbud i tälten var det i särklass bästa jag har sett under alla år som jag har varit en regelbunden besökare av de här tillställningarna. I princip allt som är intressant på den svenska marknaden fanns att testa, om man slår ihop de skidtestarhelger som fanns att välja på. Tyvärr sammanföll det här med ett år där det blev mycket begränsat med åkning och där många valde att avboka sin resa i sista stund, både i Åre och Tandådalen. Det är riktigt trist att en sådan tydlig satsning från leverantörerna inte lönar sig i form av att så många som möjligt får åka på skidorna, men samtidigt är det en vintersport vi sysslar med och då har alltid vädret en stor inverkan. Inget att göra åt, utan man får göra det bästa av förutsättningarna.

Testet går till på enklast möjliga sätt. Jag frågar ett antal personer innan skidtestarhelgerna om de vill vara med och testa lite prylar. Därefter åker vi på så mycket skidor vi hinner och teståkarna rapporterar in sina intryck till mig. Jag sammanställer sedan det hela och försöker skriva ihop de åsikter som finns om respektive skidmodell på ett sätt som representerar gruppen. I det fall åsikterna går isär redovisas detta och i de fall vi är överrens presenteras det som gruppens gemensamma åsikt. Vi följer inga som helst mallar när vi testar skidor, utan åker ett par åk med varje skida och beskriver det intryck vi får. Ingen av oss i gruppen har några kopplingar till något speciellt märke utan är helt neutrala när det gäller att bedöma skidor. Det händer att vi får testa en del skidor även utanför skidtestarhelgerna, men ingen av oss är sponsrad eller representerar något märke.

Fokus läggs till nära nog hundra procent på friåkningsskidor med midja över 100mm. Det är av den enkla anledningen att det är den skidtypen som intresserar oss i testgruppen mest. Det är inte de mest optimala skidorna för just de förhållanden som bjuds under skidtestarhelgerna, men det är den typen av skidor som vi åker på under resten av säsongen. Moderna friåkningsskidor presterar bra nog i pist för att de ska gå att använda som enda skidor även under en försäsongshelg. Det hade varit intressant att testa även lite smalare skidor, men man hinner inte med det under den begränsade tid som finns. I synnerhet inte i år när antalet testdagar var så pass begränsat.

Det är ofrånkomligt att en del av testresultaten för vissa skidor skiljer sig rejält från vad en del andra åkare tycker, och då speciellt åkare som äger skidorna i fråga och därmed har spenderat mycket tid på modellen. Man hinner inte åka in sig på en skida under ett fåtal åk, utan är hänvisad till att beskriva ett första intryck. Jag lämnar helt öppet för läsare att bidra med egna beskrivningar av skidor för att bygga en mer komplett bild. Det gäller i synnerhet i år när möjligheterna till skidtest var ytterst begränsade.


-- BESKRIVNING AV TESTFÖRHÅLLANDEN --

Tandådalens Skidtestarhelg - 25-27 november 2011

I år var det precis på gränsen att skidtestarhelgen blev av överhuvudtaget. Maken till varm inledning på säsongen har sällan skådats. Det såg länge helt kört ut, men efter några kalla dygn beslutade SkiStar i sen timme att köra som planerat, men dock bara med två knappliftar och en halv släplift igång. Fallhöjden var begränsad till runt 120 höjdmeter, dvs ungefär halva stora backen, men det var faktiskt ganska ok med snö i branten och man förlängde åket genom att varje gång ta ett antal kliv upp i branten. Det kändes efter ett tag som att man tog oräkneliga hiketurer uppför branten för att få lite mer längd på åket. Snöförhållandena var under lördagen blandat mellan lite typisk stenkulerullig rå konstsnö och stenhårt frusen snö/is. Åktrycket var högt och pisten blev sliten efterhand, men ändå inte speciellt pucklig. Det är helt enkelt inte brant nog för det. Söndagen inleddes på morgonen med ett antal plusgrader och ett fullständigt spöregn. Det gjorde pisten mjuk och behaglig, men ändå med en isig botten som tittade fram lite här och där. Liksom många andra tvekade vi in i det sista om vi skulle åka eller ej och vi valde till slut att göra det, dock med ett rejält manfall i gruppen. Testförhållandena blev faktiskt till slut riktigt bra med tanke på förutsättningarna. Problemet på lördagen var inte underlaget eller pisten i sig, utan liftköerna. Kapaciteten på en knapplift är begränsad och det blev mycket tid i köer. Söndagen var betydligt bättre i den sammanhanget och då kunde man äntligen rulla på lite och testa lite skidor.

Snö, test och fest i Åre - 9-11 december 2011

Precis som i Tandådalen var helgens vara eller icke vara osäker ända fram till någon dag innan. Till slut blev det enormt mycket bättre än väntat, i alla fall när det gällde snöförhållandena. Farhågorna om att bara Hamrebacken i Duved skulle vara öppen inföll aldrig, om man bortser från vindproblemen. Åre kunde öppna upp Olympia och Gästrappet, vilket innebär rejält med fallhöjd och en pist av högsta kvalitet. Underlaget var riktigt bra, i alla fall så länge det inte var alltför slitet. Dessutom infann sig en full vinterkänsla i byn efter ett bra timat snöfall. Tyvärr var det andra orsaker som förstörde skidtestarmöjligheterna. På fredagen blåste det mycket kraftigt och Olympialiften kunde inte öppna. Istället körde Hamreliften plikttroget, även om det var rent patetisk åkning med kanske 20 höjdmeter. Lördagen bjöd på fullt ös däremot och var en kanondag ur testhänseende. Under söndagen var vi tidigt igång och hade tänkt att fylla på med test av ett antal intressanta modeller, men i linje med den här försäsongens signum sket det sig ännu en gång. Jag var precis i färd med att sätta mig i stolliften med dagens första testpar när Olympialiften knakade till med en trött suck och helt sonika valde att lägga av. Ett lager i ett kabelstyrande hjul hade gått sönder och liften evakuerades med firning och stod still i tre timmar. I det läget hade man fortfarande förhoppningar om att skidföretagen skulle hålla ut till framåt eftermiddagen med tanke på hur lite deras skidor hade varit ute, men det räckte med en förnimmelse om en afterskiöl i en varm bar och en tidigare hemkomst för att samtliga testtält snabbt skulle plockas ihop och hela testet stängas. Liften var igång strax efter 12 och testet skulle ha varit igång till tvåtiden, men av det blev intet, tyvärr.


-- ÅRETS TESTGRUPP --

Gruppen är i stort sett densamma som förra året. Vi har tappat Bud66 som har fått ett branschbundet jobb och därmed blir diskvalificerad iom sin relation till diverse företag i branschen. Kryss-Jon kunde inte medverka på skidtesterna, men analyserade å andra sidan desto djupare under två alpresor. MnO(jag...), MarkusO och PNyberg körde som vanligt på skidtestarhelgerna. Vi fick förslag förra året på att utöka gruppen med någon större och tyngre åkare och vi hade några aspiranter på gång, men när väderrapporterna sade regn och rusk istället för vinterväder så försvann många ur diskussionen. Likaväl fanns önskemål om någon eller några tjejer som skulle testa skidor för damer för att bredda sortimentet, men där går vi bet på att vi helt enkelt inte känner någon tjej som har den insikt i prylar som behövs för att det ska gå att skriva om en skida som man själv inte har åkt på. Om någon har ett förslag till några nya teståkare, eller själva vill vara med och bidra, så hör av er under året så kanske det går att ordna nästa år.


MARTIN OTTOSSON

Freeridealias: MnO
Ålder: 33
Vikt: 75kg
Längd: 181cm
Testat skidor i: Tandådalen, Åre och Alperna
Åker i år på: Icelantic Keeper 178cm, Downskis Countdown 2 190cm, Fischer WC SL Racestock 161cm

Testledare och den som sammanställer och skriver samman intrycken i det här inlägget. Jag har några alpsäsonger i bagaget från lite olika orter i Österrike och Schweiz, men på senare år har det enbart blivit helger och i bästa fall något tvåveckorsprojekt per vinter. Jag bor i Västervik neråt ostkusten, dvs en bra bit från bergen. Flickvännen bor i de italienska alperna, vilket ger en del bonusdagar under vintern, men det låser också upp ledigheter till annat än skidåkning. Snittar numera runt 40 åkdagar per år, varav ungefär hälften på stora berg och resten i lågland och Sälen. Jag är tekniskt oskolad, men ständigt medveten och i strävan efter en bättre teknik. Jag åker behärskat och ganska lugnt, men kan stå på ganska bra när förhållandena är de rätta. Jag föredrar lättåkta och roliga skidor framför stabila lok och fokuserar alltid på offpist. Ett dåligt högerknä med ett trasigt korsband omöjliggör höga luftfärder och jibba kunde jag inte ens när jag var tonåring. Det var tur att det gick att impa på damerna i liftkön i Yxbacken med en ironcross-spread på den gamla goda tiden...

MARKUS OTTOSSON

Freeridealias: MarkusO
Ålder: 33
Vikt: 70kg
Längd: 179cm
Testat skidor i: Tandådalen, Åre och Alperna
Åker i år på: Salomon Rocker2 184cm, Rossignol Scimitar 185cm, Blizzard Sigma WC jGS 17m racestock 178cm

Tvillingbror och av naturliga skäl vapendragare till MnO sedan barnsben. Boende i Göteborg och aldrig svår på skidprojekt på helger och ledigheter, vilket gör att han har hållt uppe snittet på antal skiddagar riktigt bra de senaste åren trots heltidsjobb. Att spendera en vinter utan att ha ett säsongskort för en eller flera alporter är otänkbart, oavsett vart man befinner sig. Har stenkoll på småorter och lyckas gång på gång leta upp okända pärlor med kvalitetsåkning. Rejält sargad efter många krascher genom åren. Hans bästa knä sämre än de flestas bästa och det färgar åkningen. Menisker, ledband och you bara name it och det är slitet och det är i vanlig ordning något sämre nu än förra året. Han måste hela tiden vara riskmedveten och hålla sig på rätt sida om kontrollgränsen. En enda miss och det är färdigåkt för ett par månader. Åker trots detta gärna stort och i långa svängar och gillar stabila och ganska raka skidor där åkaren styr skidan och inte tvärtom.

JON RAMSTEDT

Freeridealias: xJONx
Ålder: 29år
Vikt: 74kg
Längd: 178cm
Testat skidor på: Tirolglaciärer
Åker i år på: Salomon Rocker2 184cm

Jon har alltid varit vass på att åka, men har på senare tid tagit ytterligare flera kliv upp i nivå. Han åker fort, kraftfullt, kompakt och kontrollerat. Han har en stil som ger en låg tyngdpunkt och är ståsäker som få och rent överdjävlig att hänga på i största allmänhet när han har skidor på fötterna. Har ett stort antal säsonger på meritlistan, både i Europa och Nordamerika och kommer säkerligen att spendera vintern bland bergen även i år. Att ha en arbetsgivare som inte medger ledighet på vinterhalvåret är otänkbart och sommarhalvåret är enbart en transportsträcka för att fylla på säsongskontot. Jon behärskar alla typer av skidor, från slalomcarvers i låglandsbackar till spikraka chargers i tävlingsterräng. En mästare på att analysera prylar och en stor tillgång för det här skidtestet. Ständig rådgivare inom utrustningsfrågor för gruppen och många andra, om än ofta i det tysta på den här sidan. Dessvärre frånvarande på skidtestarhelgerna i år, men har ändå bidragit genom att lämna rapporter från en försäsongshelg i Alperna och som deltagare i pryldiskussioner i allmänhet.

PER NYBERG

Freeridealias: PNyberg
Ålder: 25år
Vikt: 85kg
Längd: 187cm
Testat skidor i: Åre
Åker i år på: Vi får se...

PNyberg var nykomling i testligan förra året och visade direkt var skåpet skulle stå. Med knivskarpa analyser och en svårslagen detaljkänsla för skidmekanik är han redan självskriven som testare. Åkmässigt är han en ganska typisk freerider av år 2012 med en ung och kaxig åkstil med en blandning av klassiskt driv och modern lekfullhet. Kreativitet är ett ledord och även om han inte är nån jibber så kan han i alla fall, till skillnad från de övriga i samlingen, stava till ordet nosebutter. Fortfarande mer Goretex än grillz och talltees dock. PNyberg bor numera i Trondheim och studerar, vilket innebär att han har nära till kvalitetsåkning, även om pluggandet tar mycket tid. Han låter meddela att han numera är anmäld till alla tävlingar i norska cupen i friåkning i vinter, så ambitionen att steppa upp åkningen ett par snäpp finns. PNyberg gillar skidor som speglar hans åkning, dvs skidor som sammanfogar lekfullhet och stabilitet i en inspirerande mix. Skidglädje är viktigare än rå prestanda och flexkurvan får gärna vara lång och genomgående.

 

[MnO]

TESTADE SKIDOR:

Völkl Shiro

Mått: 151/119/135, r=26m@184
Testad av: MnO (193+183) och MarkusO (183)
Testade längder: 193 och 183
Testad i: Tandådalen

Shiro är Völkls nyhet på friåkningssidan i år och det är en av säsongens mest intressanta skidor ur ett teoretiskt perspektiv. Völkls produktlinje i övrigt är sig lik, om än med små förändringar. Katana och Gotama har fått en ny och lättare träkärna och båda har blivit en aning bredare än förra året. Mantra är också lätt uppdaterad med en ny spannprofil. Kuro är den enda skidan i linjen som är oförändrad, om än med ny grafik förstås. Shiro är däremot en helt ny skida och det är en efterlängtad sådan.

Ända sedan de första testen av Kuro har vi gillat shapen, men i många lägen upplevt den som som så pass bred att den blir lite seg i vändningarna. I ren planande åkning i lätt fluffig snö är det en fantastisk skida, men som allsidigt verktyg på ett stort berg är den helt enkelt onödigt bred. En skidåkares vardag består inte bara av orört lätt puder, inte ens dagen efter ett stort snöfall. Ofta möts man av olika typer av förhållanden till och med under ett och samma åk. Shiro är en skida som tar det bästa från Kuro och paketerar det i ett ur mångsidighetsperspektiv mer lämpligt breddformat.

Shapen är åt pintailhållet och skärningen går hela vägen fram i tippen utan avbrott i klassisk Völkl-anda. I tailen däremot finns det en tydlig early taper som förstärker pintailkaraktären. Monteringen är i relation till många andra skidor uttalat traditionell och man står betydligt längre bak på den här skidan än vad man har blivit van vid de senaste åren. Rockern är precis som storebror Kuro lång och progressiv och går genom hela skidan. Det här är en av få skidor på marknaden som verkligen har full rocker och det märks från första sväng. I branten i Stora Backen i Tandådalen är snön under testhelgen opreparerad och ojämn i kvaliteten och bitvis ganska svåråkt. Shiros rockerkurva är rena magin i svår snö och skidan går som en småbil med city-läge på servot. Skidan verkligen hjälper åkaren in i svängen och det bara att kanta och skidan hittar vägen själv. Kanon. Det är synd att marknadstrenden går ifrån den här typen av rocker. En hybridspannad skida kan inte konkurrera med en fullrockad skida i problemsnö. Tyvärr finns inga möjligheter att testa hur den beter sig i lössnö, men det står ändå utom allt tvivel att det härkommer att vara en av de sub 120mm som flyter allra bäst i år. Suverän rocker, Völkl.

När det gäller snökontakten förvånas jag av hur lite klassiskt Völkl den visar sig vara. Tidiga testrapporter har spretat rejält när det gäller beskrivningen av snökontakten och det är något förvånande då Shiro är allt annat än svårläst just på den biten. Völkl har ju i princip alltid varit ganska krispiga och keramiska i grundkänslan, med undantag för de första tre årsmodellerna av Gotaman. Mantra och Explosive är typexemplet. Keramik och krukljud i kubik. Shiro liknar tidiga Gotama, fram till den vita modellen med en aningen ospänstig och dov konstruktion med relativt hög grad av dämpning i det övre frekvensregistret. Det innebär att Shiro inte står för något finlir där tankarna kretsar kring poesi om åkarens relation till naturmaterialet snö och sådant finkänsligt, utan det handlar snarare om en skida som gör vad den ska utan att ge den där riktiga känslan av närvaro. Den passar därmed just i snökontaktskänslan bäst för en åkare som inte funderar så mycket på vad som sitter under fötterna. Kliv i och åk, och sen är det inte mer med det... En trogen Völklkund som söker keramisk direkthet kommer att uppleva den här skidan som en aning död och tråkig.

På fast, preparerat underlag beter sig Shiro förutsägbart och tryggt. Den är superlätt att få in i sväng så länge man inleder på skär eller i sökande av skär, men i ren sladdsväng är den en smula orolig och går över i en överstyrd obalans lite då och då, speciellt när underlaget växlar utan att man fullt ut är med på det. Det är rockern som spökar i det läget, i och med att man inte får några stabiliserande kontaktpunkter. Skidan roterar ibland kring sin centerpunkt i viss mån och det ger en överstyrning då och då. Det är något som man får räkna med när skidan har fullrocker. Balansen i skidan gillade som väntat inte MarkusO. Han gillar aldrig skidor där balansen i trycket ligger framför foten, vilket den gör hos Shiro. Däremot faller den MnO väl i smaken iom att samma egenskap också spårar in i svängen med minimal insats. Kanta och det svänger, utan brytpunkter eller korta kontaktytor, oavsett om man befinner sig i lös snö eller i pisten.

Bett och spår är precis lagom. Inget speciellt, men ändå över medel för kategorin. Vid kantning märker man att kontaktlängden är av nästan full längd, med en mer stabil och lång känsla som följd, i dessa 5-pointtider. Greppet på sladd är också ok, men aningen sämre än på skär. Under teståken noterades inget bredlaggshack alls, vilket var glädjande, eftersom speciellt MnO hade problem med det med första generationens Katana. Å andra sidan är det ingen garanti, eftersom skidan knappast pressades under teståken. Noterbart är också en del tipflap i sladd, men det är knappast förvånande. Något mer oroande är en tendens till lite tunggungig känsla i lite större ojämnheter. Det är svårt att säga vad det kommer att innebära i stor åkning, men Shiro är inte någon uttryckligen stabil skida, i alla fall inte i 183. 193 är naturligtvis betydligt stabilare och mer otymplig, men ändå i allra högsta grad åkbar. I sladd rent allmänt känner man, precis som väntat med tanke på måtten ganska mycket front i inledningen av svängen, som sen övergår i typiskt pintailigt lättstyrt i svängavslutet, dvs den är lätt att trycka ur den ur skäret när det stökar till sig.

När det gäller längdvalet mellan 193 och 183 går brytpunkten för att rekommendera den längre en bit över oss två teståkares storlek. För en åkare av samma mått som MarkusO och MnO (180/75 ca) är 183:an det bästa valet, om man inte uttryckligen gillar stora skidor. 183 kan låta kort, men faktum är att den upplevdes som precis lagom i längd. Flytet lär knappast vara några problem heller med tanke på rockern. 193 är väldigt lik i grundkaraktär, men blir tydligt långsammare och mer kraftkrävande i snabba reaktioner. Man bör vara upp mot tio kg tyngre eller mer för att med självklarhet välja den längre.

Sammanfattat en mycket trevlig skida när det gäller prestanda, balans och allmänt uppträdande, men det saknas den där svårdefinierade wow-faktorn, samt lite nerv och liv i konstruktionen för att det ska bli toppbetyg. Shiro är för tystlåten och tillbakadragen i karaktären för att den skulle höja sig över mängden. Resultatet är att det är en skida som får klassas som ett säkert, men samtidigt något tråkigt val. Få kommer att bli missnöjda med Shiro. Men det är nog också få som om tio år kommer att utse den till deras favoritskida genom tiderna.


Extrem Butchers Hook

Mått:150/125/142, r=23m@188
Testad längd: 188
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen

Extrem har varit med om en resa de senaste åren och den fortsätter i allra högsta grad fortfarande. Trots att märket lever en ganska undangömd tillvaro på den svenska marknaden fortsätter skidfabriken i Såå utanför Åre att utveckla och producera riktigt bra skidor. Vi var många som passade på att besöka fabriken när de höll öppet hus under lördagseftermiddag och kväll under skidtestet i Åre. Tillverkningen i dag är en kombination mellan klassiskt hantverk och industriell produktion. Efter en tid av norskt ägande, och då en del rejäla maskininvesteringar, är nu taktpinnen tillbaka i grundarnas händer. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer de närmaste säsongerna. Skidbyggarkunskapen finns, det står fullständigt klart. Det är bara att hoppas att det kombineras med väl utformade modeller.

Modellprogrammet har i år utökats med tre modeller. Förra årets smyglansering Project tar nu steget in i den ordinarie produktportföljen och får följe av en lättad systerskida med turambitioner och samma mått, Project X. På fetingsidan kompletteras den nu några säsonger gamla Big Pen med nyheten Butchers Hook, en rejält bred skida med, i klassisk Extremanda, ganska mycket skärning. Butchern är en iögonfallande skida med en grafik som säkerligen retar upp en och annan militant vegan, med en tjej som girigt slickar på en blodig köttbit. Udda, ja. Politiskt korrekt? Nja, kanske inte den här gången...

Butchers Hook är med sina 125mm under foten och 188cm:s längd en rejäl skida. Samtidigt är flexet inte alltför hårt och det är ganska mycket rocker, både fram och bak. Det medför att den känns relativt smidig även i de mindre pister som var aktuella under testet. Rockerkurvan är helt ny och här har Extrem lyssnat på prylbögarna när de har lagt en obruten elliptisk och ganska lång harmoniskt formad tiprocker. Lössnöegenskaperna kunde vi dessvärre inte testa, men den nya rockern ser lovande ut. Fler och fler tillverkare inser värdet i att inte lägga några brytpunkter i rockern och därmed elemineras bromseffekten i mjukare snö.

Balansen i skidan är aningen mer åt det direktionella hållet än vad man har vant sig vid från Extrem de senaste säsongerna. Kanske är det den tydligt avsmalnande tailen som gör att bakänden känns lite mindre framträdande än i deras annars ganska mittmonterat balanserade skidor. För mig, som är lagd åt det konservativa hållet, både i teknik och i sinne, är det enbart en fördel. Balansmässigt känns det rätt redan när jag skatear bort mot liften och den känslan består i när jag väl åker skidan. Skidan är både lätt att hantera och lätt att driva in och igenom svängen och även om bredden känns vid kantning så hjälper den relativt korta radien till när underlaget blir stökigt.

Spårhantering och tryckfördelning i skäret är typisk för en rockad skida av den här kalibern. Det är mittendelen på skidan som står för allt spår och sen hittar front och tail vägen oftast över, eller i undantagsfall genom, i princip vilken snö som helst som man råkar stöta på. Kantar man upp ordentligt så svänger det rejält och svängväxlingar är balanserade och utan konstigheter. Kontakten med underlaget är ett uns åt det diffusa hållet, även om skidan inte är fullständigt nerdämpad. Greppet känns bastant och tryggt i blandunderlag så länge de allra hårdaste partierna undviks. På isigare partier greppar skidan fortfarande, men inte riktigt i klass med de bästa. Tandådalens söndagspist är dock mestadels smörig och mjuk efter morgonens spöregn och här kommer Slaktarkroken verkligen till sin rätt. Kortsvängar kräver naturligtvis lite kraft iom bredden, men det är ändå aldrig så att det blir besvärande jobbigt. Istället beter sig skidan lite sävligt förutsägbart vid låg kraftinsats och trycker man till lite mer så livas skidan upp och blir poppig och alert. Jag hamnar i två lägen i åkningen, i form av en avvaktande lite småpassiv avspänd cruising som alterneras med aggressiv och drivande åkning. Oavsett insats så hänger Extremen med mig utan att bråka, men den är betydligt roligare när man tar kommandot över den och verkligen åker skidan.

Överlag trivs jag mycket bra på Butchers Hook, men det är ändå något som saknas för att det ska bli ett riktigt toppbetyg. Den är konstruktionsmässigt riktigt bra, men den aningen för bred för min smak för att vara huvudskidan för offpist i produktlinjen. Extrem saknar i mitt tycke en skida som är en "vanlig" 115mm:are för allroundbruk och den här hade kunnat vara den skidan. Nu blir det istället en skida som ligger väldigt nära Big Pen i karaktär och som är lite för bred för varjedag-användande. Även om Big Pen är lite mer jibborienterad i balansen så har Extrem nu ett tydligt överlapp i sin produktlinje, samtidigt som de saknar en skida som är det självklara valet för en alporienterad offpistfokuserande avancerad åkare som vill åka på svenska skidor.


Extrem Project

Mått:140/110/130, r=24m@185cm
Testad längd: 185
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen

Project är Extrems nya högprestandaskida för åkare som fokuserar på offpist, men som ändå vill ha rejält med pulver i pisten. Och det får man sannerligen med den här mycket bastanta modellen. Tankarna går mot Hendryx Funkallistic och likheterna är många. Flexet är påtagligt hårt, speciellt under foten och skidan är en av de tyngsta vi testar i år. Det är en rejäl träbit till kärna som har limmats ihop med titanal, ett par fiberlager och gummi helt enkelt och här har Extrem inte snålat på ingredienserna det minsta. Shapen är också åt Hendryxhållet med begränsat med taper i kombination med en relativt kraftig skärning, som i och för sig är aningen längre än på motsvarande modeller från Hendryx. Det märks att de två svenska märkena samarbetar en hel del när det gäller konstruktioner och idéer. Det är ju trots allt Åre Skidfabrik/Extrem som bygger alla Hendryx skidor och det vore ju konstigt om de inte tog inspiration från de modeller som de rent fysiskt tillverkar.

Väl på snön tar jag några svängar och känner direkt att jag kommer helt fel på skidan. Jag hamnar inte rätt i balansen och det är på tok för mycket framände som tar över. Jag åker raka vägen ner till tältet och flyttar fram monteringspunkten två cm. På en så här hårt flexande skida måste man stå rätt, speciellt om man är en åkare som rent viktmässigt är i underkant för skidans målgrupp. Efter en lätt justering känns skidan totalt annorlunda. Den blir istället välbalanserad och jag hittar något förvånande ett visst mått av lättsamhet, trots alla kraftfulla attribut i konstruktionen. Den är dock fortfarande stor och framförallt bastant i känslan, men trots detta ändå inte så svåråkt som man skulle kunna tro. Rockern gör att den trots ett stumt flex letar sig in i svängen utan att behöva forceras. Stabiliteten ur ett lågfrekvent perspektiv är naturligtvis rent överdjävligt bra, vilket knappast förvånar. Inga slag från underlaget verkar beröra skidan och den dundrar på igenom det mesta. Stabiliteten kompletteras med en gummiartad högfrekvensdämpning som dessutom filtrerar bort vibrationer och till viss del snökontakt och liv. Men balansen mellan konstruktionen i övrigt och graden av dämpning bildar ändå en harmoni. I en så här styv och stor skida förväntar man sig en hög grad av dämpning med tanke på hur den är tänkt att användas.

Även om den, som sagt, hänger med även i ganska låg fart utan att klaga alltför högljutt så ska den här skidan åkas stort och hårt oavsett vad som dyker upp framför spetsarna. I lägre fart är den hanterbar, men den vaknar inte förrän farten ökar. Även om jag får med mig skidan både i svängväxlingar och med lite insats även i kortsväng, så är känslan hela tiden att jag inte riktigt orkar med att trycka igenom skidan. Jag får en känsla att jag åker ovanpå skidan snarare än i en symbios med den. I nån enstaka sväng här och där när jag verkligen trycker till får jag ner tillräckligt med kraft för att skidan ska fullt ut arbeta sig igenom spåret, men annars får jag inte riktigt till det. Det gäller speciellt när jag trycker ur skidan ur skäret och tar några sladdsvängar. Det stumma flexet tillsammans med en hög vikt och ganska mycket skärning gör att den känns svårhanterlig när det sladdas i stökiga lägen. Det går bra så länge jag följer det spår som skidan själv ansätter, men när jag ska ta mer kreativa initiativ i åkning så blir det helt enkelt lite väl mycket skida att hålla ordning på.

Sammanfattningsvis så är det här något av ett prestandamonster som sätter höga krav på föraren om den ska kunna utnyttjas fullt ut. Det behövs mer vikt och kraft än vad jag kan få till, men jag är övertygad om att Project kommer att leverera av stora mått för den som kan förse den med rätt input. Är du tungviktare och har bra teknik och letar efter en kraftigt skuren skida som aldrig sviker, hur hårt du än pressar den? Då kan du sluta leta.


Extrem Project X 185

Mått: 140/110/130, r=24m@185
Testad längd: 185
Testad av: MnO och MarkusO
Testad i: Tandådalen

Efter att ha återlämnat den bastanta Project till Extremfolket kliver jag i en skida med samma form, men i en lättare konstruktion. Att erbjuda en shape med två olika konstruktioner är en kul idé som förvånande nog inte är speciellt vanlig i branschen. I och med att formen redan finns blir kostnaden för att ändra konstruktionen och göra ytterligare en modell inte så stor. Project och Project X är identiska när det gäller sidoskärning och rockerform, men i övrigt ligger de extremt långt från varandra. Project X har en lätt träkärna med skumstringers och saknar metall till förmån för kolfiber. Tanken med modellen är såklart att den ska hämta en del egenskaper från Project, men att det ska paketeras i ett betydligt lättare paket. Den här skidan benämns som turskida till och med av Extrem och det är inte konstigt att förstå varför. Alla som var med på visningen i skidfabriken och fick känna på kärnan till den här modellen häpnade förmodligen lika mycket som vi när det gäller hur extremt lätt den var. Kärnan till den här skidan är som en blandning mellan cellplast och nåt trä som påminner om balsa och är verkligen superlätt. Skidan i sig är däremot inte lika extremt lätt, men man märker att den är designad med låg vikt och turåkning som högt värderade egenskaper.

Det här är ett exempel på hur extremt svårt det kan vara att bedöma en skida baserat på enbart kataloginformation. Likheten i mått till trots är Project och X-versionen fruktansvärt olika. De är så olika att det egentligen är dumt att jämföra de två, men det blir ändå naturligt att göra det eftersom de delar samma form och namn. X är flytig och driftig i skäret. Den spårar ganska dåligt, i jämförelse med godståget Project som går obevekligt igenom allting. I kortsväng är X-versionen betydligt lättare att hålla ordning på, men jag saknar svar och spänst trots inblandningen av kolfiber. Den är lättsvängd, men blir den inte riktigt rapp och alert utan känns lite fladdrigt seg på grund av brist på retur. Isgreppet är ganska dåligt och klart under medel. Jag tycker inte heller att den är vare sig inspirerande eller rolig ens på mjuka partier, vilket det är ganska gott om när skidan testas strax efter ett varmt spöregn. Kombinationen mellan dåligt bett och spår och kort skärning fungerar inte alls. Ska det vara mycket sväng i en skida, då måste det betta. Den går säkert helt ok i mjukt och bra offpistunderlag, men kraven är högre än så här idag. Jämför man tex med DPS RP112 i Purekonstruktion är Project X sämre på allt, och då är ändå RP112:an tom snäppet lättare.

Nja, Extrem, det här faller mig inte smaken. Hade skidan varit extremt lätt så hade jag haft en mer förlåtande attityd till den, men nu är det bara en skida som förvisso är snäppet lättare än vanliga friåkningsskidor, men den är ändå klart tyngre än lättviktarna på turmarknaden. Därför blir användningsområdet ganska oklart och jag kan inte riktigt komma på i vilket läge jag hade valt den här skidan före allt annat på marknaden.


Extrem PT

Mått: Varierande i linjen, men 183 är 138/92/124, r=17m i alla längder
Testad längd: 183
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Extrem PT är en trotjänare i Extrems produktsortiment och det är förmodligen också den skida som säljer bäst. Och det är inte konstigt att förstå. Det här är en väldigt förnuftig skida för åkare som spenderar den mesta tiden i Sverige. Med 92mm under foten och en lätt tip och tailrocker är det en skida som är väldigt allround. Radien är 17m rakt igenom hela linjen och det nås genom att måtten i tip och tail justeras beroende på längd. Även om de flesta är vana vid bredare skidor numera så tar man sig faktiskt runt överallt på berget med en skida av den här typen. Prestandan i lössnö är naturligtvis inte lika bra som med 110mm+, men det räcker ändå till för alla utom kanske dom allra djupaste dagarna.

Extrem hävdar att den här skidan är utvecklad för att fungera under större delen av vintern på deras hemmaarena Åreskutan och det kan man snabbt konstatera att den kommer att göra. Skutan är ett bra skidberg, men några stora snödjup och frikostigt med puderdagar kan den inte stoltsera med. Hårda pister, vindpack och allmänt grisiga snöförhållanden är mer regel än undantag. Även om en 92mm:are aldrig kan bli det optimala verktyget för tex vindpackad svåråkt offpistsnö, så är PT ett mycket bra val för åkning i Sverige. Dessutom passar den också utmärkt för åkaren som i första hand vill ha roligt i pisten, men som också vill ha möjligheten att ge sig ut i offpisten under en alpresa, eller som ett mer pistpresterande komplementpar till ett par bredare skidor.

PT är en mycket bra skida och i mitt tycke en av de bästa Extremskidorna någonsin. PT och föregångaren Patriot har alltid varit bra och har dessutom utvecklats genom åren och fått moderna attribut i form av rocker och en aning justerad balanspunkt. Generation 2012 är en kraftfull och pigg pistfokuserad allroundskida som går att åka riktigt hårt utan att för den skull vara speciellt krävande. Dämpningen har tydliga metallinslag och snökontakten är perfekt avvägd. Här finns liv och direkthet i en dos som känns i det närmaste perfekt, även om den här skidan då och då upplevs som lite åt det dovare hållet. MarkusO hyllar också åkkänslan, men trivs inte med skidor med så kort radie. Det har dock inget med skidan att göra, utan mer om personliga preferenser.

Tiprockern gör den väldigt lätt att få in i sväng, men det är en egenskap man nästan kräver idag när nästan alla skidor har någon form av rocker. PT:s låga earlyrise ger de typiskt positiva effekterna i svänginiteringen och därefter går skidan över i att få fullkontakt i ett relativt tidigt skede i kantsekvensen. Det ger en stabilitet genom hela svängen, och och en möjlighet till ett uns av vänteläge i svängväxlingar. Man kan stanna upp i initieringen i en sväng under ett ögonblick för och sen låta skidan drifta lätt för att strax därefter sätta svängen med kraft och driv. Skidan hittar då in i svängen omedelbart och svarar med ett bastant grepp och mycket god stabilitet. Kortsvängar går lätt och ledigt så länge man söker skär oavsett om underlaget är hårt eller mjukt, och den är mycket snabb i kantningen tack vare den smala midjan. Returen är tydlig och direkt och genereras främst via en en spänstig och framträdande bakände. Ibland blir returen för kraftig och då också aningen svår att tämja, i alla fall när man bara spenderar några åk på skidan. Efter inåkning är det förmodligen snarare en tillgång än ett problem. När man har vant sig vid 115mm som någon form av standardmått för allroundskidor känns 92mm som en ren pistskida på hårt underlag och det är ett klart steg neråt i bredd och uppåt i kvickhet mot de bredare alternativen som vi testar under helgen.

Kantnärvaron är av racekaraktär och drar åt det aggressiva hållet. Skidan strävar hela tiden in i skäret och är lite svårsladdad. En bastant konstruktion och en kort radie gör den dessutom lite orolig i sladd när man väl hamnar där, speciellt när den pressas hårt. Greppet är mycket bra oavsett om skidan skärs eller sladdas, och ibland är det nästan för bra när skidan skär fast en aning. Det är skönt att ha den egenskapen när det är riktigt hårt, men samtidigt blir skidan väl aggressiv i svår snö och i greppigt underlag när det går för fort och man måste pressa ut ett par svängar för att ta ner farten. På en skida av den här typen är isgreppet en mycket viktig egenskap dock och man kan inte få allt. Jag ser hellre att skidan är aningen överbettande i sladd än att den släpper i skär när den är så här pass smal. Vill man ha grepp på skär på hårt underlag, då får man helt enkelt acceptera att den blir lite lurig att sladda. En omgång med ett hängverktyg hade förmodligen förvandlat skidan till mer lättåkt och mindre bettig, om man vill ha den så istället.

Sammanfattningen blir att PT är en perfekt skida för en åkare som mestadels åker pist, antingen i Sverige eller utomlands, men som ändå vill ha möjlighet att söka sig utanför pisterna utan att behöva tänka på att byta skidor. Ett smalt midjemått kompenseras av rocker i tip och tail, vilket ökar flytförmångan. Kraftfull i karaktären, men inte svåråkt. Spänstig och kul, med rejält med stuns i botten. Rekommenderas.


Majesty Superior

Mått: 135/115/130, r=23m@186cm
Testad längd: 186
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Majesty är ett märke som inte har synts speciellt mycket på marknaden, trots att de har varit med ett tag. Skidorna byggs i Polen i en fabrik som även gör skidor åt en del andra mindre märken, tex Down Skis, som också finns med i det här testet. Släktskapet med Down syns tydligt, speciellt kosmetiskt, men även på snön. Majesty presenterar till i år ett digert modellprogram med ett riktigt komplett sortiment från jibblagg via damskidor till puderplankor och chargers. Kort och gott alla former av skidor som hör till friåkningskategorin.

Superior är en modern 115mm:are med hybridrocker. Majesty kallar sin rockervariant för Cat-Banana Rocker och logotypen för detta är ett ganska underligt djur i form av en katt som har klonats tillsammans med en banan. Eller är det en banan med svans och fyra ben kanske? Det är ganska oklart vad symboliken egentligen är tänkt att visa, men man kan inte annat än bli imponerad av kreativiteten. Smidig som en katt och hal som ett bananskal? Kampen om titeln för knäppast marknadsföringsterm är en hård match mellan Majestys Cat-Banana Rocker och Elans Amphibio Rocker i år. Den sistnämnda är en shape där skidan har rocker på ytterkanten och normalt spann på insidan (eller om det var tvärtom). Lysande, Sickan, som Dynamit-Harry skulle ha sagt.

Katt-bananer eller ej, så presterar Superior riktigt bra på snön. Det är en modern och neutral shape med en behaglig blandning av lugn och spänstighet. Balansen i skidan är aningen 5-pointaktig, men inte alls så utpräglad som de mer uttalade fempunktarna. Skidan ser ganska jibb-aktig ut i skärning och form, men väl på snön upplevs den som betydligt mer traditionell i balansen. Det känns tydligt att det här inte är en skida med centrerad kärna som är gjord för att monteras true center eller i närheten av det. Istället känns skidan välbalanserad när man, som på testparet, står lite längre bak. För mig som lite äldre och aningen konservativ åkare passar det perfekt, och det är några kliv mot en centermonterad lekfull rockerskida, utan att för den skull helt lämna den traditionella balansen.

Isgrepp och spårvilja är av medelkaraktär. Den känns som det mesta annat i kategorin och bettar lite lagom utan konstigheter, men det är svårt att få den att spåra perfekt över isiga eller mycket hårda partier. Däremot ligger den mycket tryggt i skäret så länge det är en aning mjukare. I svängväxlingar och kortsväng upplever jag skidan som relativt tung för sin storlek, men den är inte svåråkt för det. Skärning och rocker leder in skidan i sväng utan protester och trycker jag till lite i slutfasen på svängen så kommer det en trevlig retur, i alla fall så länge jag står skapligt centrerat. Skidan har en ganska begränsad grad av taper, dvs breddskillnad mellan bredaste punkt fram och motsvarande punkt bak. Det gör att tailen framträder ganska tydligt i kortsväng, men rockern kompenserar en del för det och det blir aldrig störande. Det är dock långt från en pintail i känslan, då tailen hela tiden markerar sin närvaro.

Skidan är inte ovanligt känslig för viktfördelning för skidtypen, men i den aspekten märks det ändå att det är en 5-pointinspirerad shape. I sann fempunktsanda ändrar Superior karaktär när man flyttar viktpunkten framåt och bakåt. Går jag fram för långt blir skidan lite överstyrd och när jag går över på hälarna blir den lätt lite okontrollerat vinglig, men ändå på något sätt trög i reaktionerna. Det är inget som förvånar dock, utan snarare något som man är van vid numera. Sweetspoten i viktfördelningen är i förhållande till mycket annat i samma kategori ganska stor och jag har inga som helst problem att hitta rätt på skidan, trots att jag bara tar ett par åk med den.

Snökontakten gillar jag inte fullt ut och det är den här skidans svaghet i mina ögon. Shapen är väl avvägd och mycket lyckad, men jag saknar lite nerv och karaktär i skidan. Den är för tyst och tråkig på fötterna och jag får aldrig någon riktig relation med den. Jag får samma känsla som med Shiro tex, dvs att den presterar bra och gör precis vad den ska utan konstigheter, men den där sista närvaron är bortfiltrerad. Skidglädjen blir en aning lidande, trots att skidan utan tvekan prestandamässigt är mycket kompetent. Det kan låta hårt, men för mig är det en mycket viktig parameter. Jag söker inspiration och glädje tillsammans med en skida och då är kontakten med underlaget faktiskt en central egenskap som skapar skidans karaktär. Byt till lite mindre högfrekvent filtrering och in med lite mer keramik och spänst, Majesty, och Superior blir en vinnare. Tills dess kan man konstatera att Majesty Superior är ett mycket tänkbart val för en one-ski-quiver i år för åkaren som vill gå lite utanför mainstream-fårorna.


Elan Boomerang

Mått: 140 / 120 / 130, r=27,7@190cm
Testad längd: 181cm
Testad av: MnO och MarkusO

Elan är representerade i Tandådalen med en mycket trevlig tältpersonal, och för ovanlighetens skull så har de hittat en tjej som visar sig vara en tvättäkta prylbög, eller vad det nu heter på den kvinnliga sidan. Många tjejer är bra på att åka, men det där äkta prylintresset saknas oftast (i alla fall enligt testpatrullens begränsade erfarenhet...). Så är inte fallet här, utan här reds det i saker som normalt sett bara hörs i Tetons TechTalk's allra mörkaste vrår. Maken till koll på rockerprofiler, monteringspunkter, bindningselasticitet och freeride-marknaden i allmänhet har vi i ärlighetens namn aldrig hört från någon kvinnlig åkare tidigare. Den manlige kompanjonen är inte sämre han, utan lånar tom ut sina privata skidor för att vi ska få testa de senaste nyheterna i sortimentet. Det är marknadsföring det. Twelve points goes to Elan.

Boomerang är en skida med ett antal år på nacken. Trots detta har den inte fått någon vidare spridning i Sverige, utan har alltid varit något av en outsider med ett fåtal frälsta användare. Skidan är en hybrid mellan en bc-jibber och en direktionell freeride med spann under foten och tip- och tailrocker av ganska kort art i stil med Lhasa Pow från PMGear, eller en minivariant av Megawatt-rocker för den som är mer familjär med den. Till den här säsongen har skidan mjukats upp en aning från bindningen och framåt och ser lite tunnare ut, men det är ingen stor skillnad vi pratar om. Flexet är fortfarande ganska hårt vid en böjbesiktning.

På snön är det här en favoriterna under helgen, liksom förra året, då den snarlika systerskidan Ninthward CVP testades (byggs i samma fabrik). PNyberg var inte lika positiv som jag då, utan efterfrågade en mjukare tip och en lite längre rocker. Rockerkurvan är densamma i år, men tippen har som sagt blivit mjukare, vilket gör dels skidan mer lättåkt och dels förstärker effekten av den rocker som finns i och med att skidan helt enkelt böjer sig mer i aktiv åkning. Därför är det synd att inte PNyberg hinner med några teståk. Han hade förmodligen gillat den här. Boomerang är mycket lekfull och trots detta neutral och förutsägbar. Nästan vem som helst, oavsett om man är jibber eller gammal charger, kan hoppa på den här skidan och känna sig hemma direkt. Spårviljan är suveränt avvägd mellan aggressivt driv och lättsammare fartkontroll. Det är enkelt att pressa ut tailen i sladd när man vill det och lika enkelt att hitta in i skäret igen någon tiondel senare. Över hårda partier mäter den sig inte med de allra bästa, men det bettar klart godkänt. Mjuk snö och små pucklar är ren underhållning och skidan är reaktionssnabb, alert och poppig. Detta tillsammans med en direkthet i snökontakt och kantnärvaro gör att det är en skida som sprudlar av åkglädje. Svängradien anges som 27,7m, men det känns som att det inte stämmer för 181cm. Den radien är nog snarare uträknad på 190cm-varianten. Känslan i Boomerang 181 på kant är snarare runt 24-25 meter och den svänger ordentligt när man kantar upp.

Ska man önska sig något hade jag velat se ett lite lägre spann, speciellt med tanke på den korta rockern, alternativt en något längre tiprocker. Det hade gett fördelar i framförallt planande snö, vilket vi dessvärre inte kunde testa i år så det är egentligen saker som man inte borde kommentera. Sammanfattat är Elan Boomerang en skida som fler borde testa. Välbyggd, uppdaterad för året och mycket, mycket trevlig överlag. En favorit.


Elan Chain Saw

Mått: 140/113/130 (187), 130/105/122 (182 och 175) och 124/102/114 (168cm) r=24,3-27,6m
Testad längd: 182 och 187
Testad av: MnO och MarkusO

Elan lanserar i år en ny friåkningsskida i Chain Saw. Skidan kommer i fyra olika längder och vi får några teståk på de två längsta i samlingen. 187 och 182 ser vid första anblicken ganska lika ut, men vid närmare granskning ser man att den kortare längden är betydligt smalare med sina 105mm mot 187:ans 113mm. Rockern är också helt annorlunda. Den kortare skidan har en lång tiprocker som börjar strax framför foten på åkaren. Den långa däremot har aningen mer och framförallt längre spann och en kort, men samtidigt högre tiprocker. Anledningen till skillnaderna är oklara och det är ovanligt att två skidor med samma namn och samma grafik, men i olika längd skiljer sig så pass mycket från varandra.

Måttmässigt är Chain Saw snäppet mindre än Boomerang, men känslomässigt är det snarare tvärtom, speciellt med 187:an. Chainsaw är en bastant skida för den som gillar att lägga in kraft i åkningen. Den kräver fart och driv för att komma till sin rätt, och det är dessvärre inget som bjuds i överflöd i en liten testpist i Tandådalen. 182:an är tydligt mindre i hanteringen, både tack vare det mindre formatet i både bredd och längd, men också för att rockern trollar bort ytterligare lite längd. Huvudintrycket för båda längderna blir dock trots detta att det är en rätt trög och jobbig skida som inte ger mycket gratis och som saknar nästan all den spänst och retur som Boomerang precis innan roade oss med. Istället för att inspirera till lekfullhet och kvicka svängar som Boomerang, ligger Chainsaw behärskat och lite småtjurigt stilla och väntar på input. Det här är en skida som kommer att vara lugn och förutsägbar i hög fart och utmanande terräng, men på berg med begränsad fallhöjd eller för en åkare som tar det lite lugnare är det inget bra val. Det handlar om personliga preferenser om man vill ha en skida som är spänstig och rapp, eller en som är lugn och avvaktande och här har Elan något som passar båda de målgrupperna. I helgens Sälenpist råder ingen tvekan. Boomerang är för dagen den som håller Elans freeridefana högst.

Men åter till Chainsaw... Känslan i skidorna är traditionell välbyggd fiberburen sandwich. Det är oklart om det finns någon metall konstruktionen, men om det gör det så framträder den inte i snökontakten i alla fall. Skärningen är rund, dvs den ökas inte gradvis utåt spetsarna alá Völkl, utan det är en jämn och harmonisk radie som dels gör att skidan ser rakare ut än vad den egentligen är, och dels gör skidan passiv in i sväng. Graden av dämpning är hög, även om det inte går över till ren gummikontakt som hos vissa andra skidor.

Balansen är typisk för 2012, men en tydligt framflyttad monteringspunkt, men ändå med en traditionell balans i botten. Skidan är trygg och stabil även i skärande sväng och den något sävliga karaktären märks i svängväxlingar. Skidan beter sig som man förväntar sig och allt sker med kontroll, men det är ändå ett visst motstånd när skidan ska styras in i nästa sväng. Jag gillar generellt sett spänstiga och alerta skidor och därför blir det inget toppbetyg för Elan Chainsaw. Men det är ett betyg som utdelas med ett stort mått av brasklapp. Den här skidan kan upplevas totalt annorlunda om man har större ytor och mer berg att jobba med. Om det är någon som har kört den i större terräng, så bidra gärna med synpunkter.


Elan Amphibio Waveflex 12

Mått: 125/74/104, r=14,1m@168cm
Testad längd: 168cm
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

En skida som är totalt annorlunda mot allt annat som testas här. Det är en pistskida, eller i viss mån en allroundskida, för medelgoda åkare med 74mm:s midja. Anledningen till att den testas är för att jag i öronvrån råkar höra Elanförsäljaren förklara för en annan skidåkare hur deras nya serie allroundcarvers har något som kallas för Amphibio Technology. I mer raka ordalag innebär det att skidan har rocker på ena sidan och vanligt spann på den andra. Med ett ännu tydligare språkbruk är det en skidan som är rejält skev i framänden.

Den går som det mesta annat i den kategorin. Fullständigt sorglöst och lättkört, men ändå med ganska bra svar och grepp. Det är bara att kliva i och sen kan man i princip blunda och köra. Skidor i den här klassen passar många åkare, helt klart. Den revolutionerande nyheten med dubbelrocker känner jag inte av alls dock, men det är väl knappast något som förvånar. Tanken är inte helt dum dock ska väl tilläggas och det hade faktiskt varit intressant att testa samma skida med vanlig tiprocker, med vanligt spann och med sned rocker, bara för sakens skull. Vi får väl se om den här så kallat revolutionerande nyheten överlever i framtiden. Det är knappast några höga odds på att den inte gör det, och i så fall kommer Amphibio att göra sällskap med en hel dröse innovationer som efter marknadens hårda granskning fasas ut ur produktlinjen.

I övrigt har jag inga direkta kommentarer om den här specifika modellen. Det säger ingenting att testa en enda skida i ett breddsegment, förutom för att testa just hur den skidtypen i fungerar. En sån här skida är för mig personligen i det närmaste helt ointressant, iom att den varken är en högpresterande pistskida, eller en skida som ens är tänkbar för offpiståkning om man har det minsta av ambition på den fronten. Däremot är det en skidtyp som säljer i stora antal och det är lätt att förstå. För en åkare som håller sig enbart i pisten och vill ha en skida som hanterar blandade underlag bra, utan att bli svåråkt eller alltför utmanande så är det här ett ypperligt val. Tittar man på medelåkaren så hamnar nästan alla i den kategorin trots allt, rent numerärt. Sen är det många av de som hyr skidor, men det köps en hel del skidor även av den gruppen skidåkare, det ska man inte glömma.

Det vore intressant att göra en riktig marknadsgenomgång av alla de hundratals skidor som finns i den här breddklassen, men det vore ett hästjobb, även för en grupp teståkare. Problemet är också att dessa skidor ständigt dekaltrimmas från säsong till säsong och det är omöjligt att hålla koll på vad de olika modellerna egentligen står för. Jag lämnar den uppgiften med varm hand till alla Intersport- och Stadiumsäljare...


Icelantic Keeper 178

Mått: 150/119/136, r=16m@178cm
Testad längd: 178cm
Testad av: MarkusO, xJONx, MnO
Testad i: Tandådalen, Åre, Alperna

Icelantic var som vanligt representerade med ett digert utbud i Tandådalen. Intressantast i år i produktlinjen är den nya fullrockade BC-jibbern Gypsy, men den hinner vi dessvärre inte testa. Ibland har man inte riktigt flyt med timingen på de skidor som finns tillgängliga i tälten.

Istället testas Keeper 178cm, en favorit sedan förra året som är tillbaka i oförändrat format, men med ny grafik. Den finns testad och beskriven i detalj i fjolårets test och jag äger numera ett par, så jag är inte riktigt objektiv när jag testar den här skidan, eftersom jag har ett 20-tal dagar på den i blandade underlag numera. Sammanfattat är det en riktigt rolig och spänstig skida med mycket skärning och en allmänt lättsam attityd. Balansen är tydligt frontdominerad och den driver in i sväng som få andra skidor, och då särskilt i kortsväng. Den är extremt lättåkt för att vara 119mm under foten, även om den också är mycket känslig för kanttrim, vilket gör att den kan trimmas från att vara väldigt spårande och greppig till att vara lös och snäll. Det gäller iofs i princip alla skidor, men iom att den är så pass bred och har så mycket skärning så blir effekten extra tydlig här.

Jag har sedan sist skidan beskrevs som sagt testat den i varierade underlag. Däribland perfekt puder, vindpack, skare och slaskig vårsnö. I planande djupsnö är jag förvånad över hur bra den går. Dess föregångare Shaman är diplomatiskt sagt måttligt bra där med moderna mått mätt. Keeper är flera klasser bättre i det mesta, så även i puder. Flytet är kanonbra för att vara en så kort skida och man kan stå i en neutral position. Liksom i pisten driver den ordentligt in i sväng och minsta impuls gör att skidan svänger, både på gott och ont. I puder och kanske framförallt några dagar gammal orörd kallsnö är Keeper otroligt poppig, lekfull och svängvillig. Det är fantastiskt roligt, men det går ibland till lite överdrift. Man måste hela tiden vara varsam med input när farten ökar. Viker man in framänden överstyr den ibland och kortar man upp en sväng så lyfter man nästan ur snön i returen om man inte aktivt förhindrar det. Underhållning av högsta klass, men samtidigt är skidan inte alls lämplig för någon som verkligen gillar att gasa på och inte fundera på vad skidan gör. Det här är snarare en skida för en lekfull åkare som håller ner farten och gillar att leka och svänga.

Svår snö hanteras skapligt. I jämförelse med en 100mm:are utan rocker är den en fullkomlig dröm i skare och vindpack, men om den går en match mot andra, rakare 120mm:are så är den inte lika övertygande längre. Det säger sig självt att en skida med så här mycket skärning blir hooky i framänden i vissa typer av snö, och teorin bekräftas av praktiken den här gången. Skidan har early taper fram och tydlig tiprocker, vilket delvis minskar problemen. Men när snö blir sämre så märker man att det finns mycket framände och det blir lite hooky då och då.

I testpisterna i Åre och Sälen i år har skidan samma karaktär. Den är extremt snärtig och lättkörd i kortsväng för att vara så bred. I större svängar (så stora dom blir med 16 meters radie) går det bra så länge farten är måttlig, men släpper man verkligen iväg den blir det en prövning att hålla ordning på skidan. I pister med stor fallhöjd är skidan mjuk och lite fladdrig när det går undan ordentligt. På skär på hårt underlag är Keeper lite indirekt i spåret, men trots detta är kantnärvaron krispig och tydlig. Greppet är helt ok, så länge kanterna är vassa. Skidan är överlag ganska mjuk och det fladdrar en del när det blir ojämnt. Liksom de flesta skidor med mycket skärning krävs en aktiv åkstil och man måste hålla kontroll över skidan i alla lägen. Roligt när man är inställd på att åka aktivt. Inte lika roligt när man vill effektivtrycka höjdmeter.

Förvånande nog gillar även MarkusO skidan, och det hör inte till vanligheterna när radien går en bit under 20 meter. "Svänger mycket, men blir aldrig aggressiv. En perfekt skida för skidtestarhelgen i Åre år 2012. Klarar allt som erbjuds galant, från hård pist till Bräckepuder", sammanfattar han det hela.

Keeper är en skida för åkare som gillar kort skärning, lekfullhet och spänst framför det mesta annat. De som letar efter en stabil kamrat på berget gör bäst att leta någon annanstans.


Moment Bibby Pro ("Special")

Mått: 150/116/134, r=23m@196cm
Testad längd: 196
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Moment var populära förra året bland många testare. I år hinner vi dessvärre inte åka på mer än en enda skida från det amerikanska märket. I Tandådalen var förhållandena som de var och liftköerna gjorde det omöjligt att mata igenom speciellt många skidor per dag. Och Moment kom aldrig till Åre, vilket så här i efterhand kan sägas vara ett rimligt val, även om vi saknade Momenttältet där, speciellt på lördagen. Hasse hade det säkert bra i Stranda istället

I Tandådalen tar jag i alla fall ett par åk på Bibby Pro 196. Bibby-linjen är lite underlig i år. Den består av fem olika längder och faktiskt två olika modeller, trots att det förefaller vara samma skidor rakt igenom. 178, 184 och 190 cm är samma skidor som förra året. 186 och 196 är däremot en helt ny modell som har smugit sig in i den befintliga linjen och som i vissa kretsar har namntillägget "Special". Den stora skillnaden mellan de tre tidigare Bibby-längderna och den nya är att de har fått betydligt mer pintail i formen och att de har betydligt mer skärning. Rockerformen är däremot likvärdig, även om den inte är exakt likadan. Flexet är tämligen bastant och skidan inger respekt redan när jag lyfter den från stället. "Det här kommer att bli en prövning" tänker jag när jag stakar bort mot liften. Och nog är det mycket skida man har under fötterna med 196cm:s längd och 115mm:s bredd under foten.

Från första sväng förvånar Bibby. Den är riktigt lättåkt för att vara så stor. Visst är det lite långsamt i svängväxlingar och snabba riktingsförändringar sker med en viss fördröjning, men den är ändå otroligt smidig även i låg fart. När farten ökar känner man fördelen av att ha en lång skida. Stabiliteten är mycket god och ojämnheter i pisten absorberas effektivt av den stabila konstruktionen. Isgrepp och spårvilja är av hög klass och klart över medel, men man märker att det är en pintail i balansen. Trycker man till med hälen överbelastas tailen snabbt och släpper. Det är just det som gör att skidan är så lättkörd i kortsväng och lätt att hantera i större åkning. Skidan driver in med framänden och sen är avslutningen på svängen väldigt styrbar. Är man lugn i slutfasen på svängen så är skidan snäll och avvaktande. Söker man returen och trycker till så svarar den genast på ett bestämt, men inte överdrivet sätt.

Snökontakten är typiskt Moment mycket väl avvägd mellan dämpning och direkthet och precis som hos flera andra av tillverkarens modeller finns det en mycket trevlig spänst i konstruktionen. Det är mycket synd att vi inte hinner testa 186cm:aren i linjen. 196:an blir, trots att den är lätthanterlig, väl stor för min smak. En decimeter mindre skida med samma grundkänsla och balans hade varit intressant att provåka. Bibby Pro fortsätter sin tradition att vara ett mycket bra val för en åkare som åker mest på större berg och som vill ha en skida som fungerar till allt.


Salomon BBR 8.9

Mått: 147/88/110, r=13,5m@186cm
Testad längd: 186cm
Testad av: MnO, xJONx, MarkusO
Testad i: Tandådalen, Alperna

En av säsongens mest omtalade skidor är BBR från Salomon. Då kanske inte framförallt för dess egenskaper, utan för att skidjätten Salomon har slagit på den stora trumman när det gäller marknadsföring och hypebuilding. Det dyker upp testtält både här och där i tid och otid. Även på skidtestet lyfts de ur det ordinarie sortimentet och markeras med egna flaggor och logos. Dessutom står det en hel dröse BBR i diverse längder i tältet, vilket är något som man annars aldrig ser. Det pratas om ett nytt koncept och referenserna till skivat bröd står som spön i backen.

Skidan ska vara en modell som klarar allt på berget, inkl isig pist och puder. Salomon har alltid varit mästare på att bygga hype kring nya produkter, med late-släpp och "läckta" bilder. Historien är full med Salomonskidor som har hypats till skyarna redan innan lansering. Se bara på aktuella Rocker2 eller tidigare modeller som Pocket Rocket, AK Rocket Hexagon, AK Swallowtail, eller nu senast bindningen Guardian 16 som har plockats ner i detalj rent verbalt av personer som aldrig ens sett den på avstånd.

Med BBR har de dock inte lyckats alls, utan har gått för långt. Förra säsongen var skidan på väg att nå den sedvanliga hypen tack vare begränsade släpp och läckage av prototypbilder och även om kritiska röster hördes om shapen så kändes det ändå som Salomon hade något intressant på gång. I år har skidan lanserats sönder av Salomon och den allmänna uppfattningen ligger närmare en blandning av fjortistuggummi och Justin BieBeR än en skida för en avancerad åkare. Nörd/tönt-stämpeln ligger farligt nära och det är säkerligen en del som undviker att köpa den här skidan enbart för att imagen inte känns rätt. För de som är initierade i vindsurfingvärlden känns parallellen med Kona-konceptet inte helt främmande. Lite småkul produkter, men total nördstämpel, iom en marknadsföring som inte passade den marknad som de skulle ge sig in i. Salomon kommer ändå att sälja drösvis med BBR, det står utom tvivel. Men skidan hamnar känslomässigt utanför det tänkbara segmentet för de flesta freeride-åkare, trots att många säkert hade kunna ha roligt på den.

Det som är intressant är shapen på skidan. Den har en framände som är väldigt bred och långsträckt och sedan en extrem pintail-shape och kallas för revolutionerande. I realiteten är det knappast något nytt. Y-skärning har funnits länge och även om den nu kompletteras med en tiprocker så är det ett väl beprövat koncept redan. Visst är kanske Salomon först med att lägga in rocker i en sådan shape, men med tanke på att i princip alla skidor över 90mm numera har någon form av rocker så är det inget som drar blickarna till sig för initierade åkare. Den skida som ligger närmast i referens är Icelantic Shaman som har funnits i fyra-fem år och den har en mycket liknande karaktär, både i skärning och uppträdande, även om Shaman är rejält mycket bredare. Elan SCX Parabolic är ett annat exempel på samma grundshape och den var en av de allra första carvingskidorna på marknaden. Inget nytt i shapeväg alltså, även om det görs ett försök att referera till vågsurfing och vattensporter. Den referensen har mest med grafiken och utformningen av den passiva delen av spetsen att göra dock.

Hur känns då BBR på snön? Tja, förutom att den är betydligt mer bastant byggd än vad man skulle kunna tro med tanke på marknadsföringen mot medelåkaren, så känns den exakt som väntat efter att man har studerat kataloginformationen. Den är superenkel att initiera svängen med, i alla fall om man har en lite konservativ teknik där man går in med plöstryck och pressar in fronten på skidan i svängen med detta. Den reagerar blixtsnabbt på input under svängens första halva. I mitten och slutet av svängen är den däremot snäll och lugn och man får verkligen sträva efter att hålla inne skäret strax innan viktväxling. Det går, men det känns mer naturligt att låta den släppa lite ur spåret. Personligen tycker jag att det är ganska underhållande så länge man åker med kortsväng i brant och stökig terräng, eller bara rent allmänt håller ett högt tempo i svängarna. Jag hamnar i en ganska upprätt position liknande den man åker i med ett par slalomcarvers och då går BBR bra, även om det är en speciell känsla med en så stor tipp som hela tiden styr skidan. När man söker större skär och en mer storslalominriktad åkning är det inte lika självklart längre. Skidan känns lite obalanserad och vobbling i fronten när det stökar till sig och står man lite framåt så är tailen konstant nära att släppa. Står man lite längre bak så finns det faktiskt lite stöd att hämta ur tailen. Den är inte så extremt smal som den ser ut, utan det är snarare fronten som är abnormt bred för en skida som inte ens är 90mm under foten. Men så fort man går över och lägger lite tryck på fronten så känns tailen eftersläpande och odistinkt.

Efter några åk börjar jag lära mig skidan och då spårar den bättre, men det är ändå långt från någon carvingmaskin som bara lägger sig på rälsen och åker. Här handlar det nästan om att hålla in skidan i skäret från utgångsläget sladd än att, som annars, pressa skidan från skäret ut i sladd. Den extremt stora tippen är såklart lite bökig att ha att göra med när det är ojämnt, men tiprockern gör att det inte är så illa som man skulle kunna tro. Avsaknaden av tail gör att helheltsintrycket blir att det är en lättåkt skida, i alla fall för de åkare som inte strävar efter tryck och retur i slutet av svängen. Överlag är skidan faktiskt ganska kraftfull i känslan, även om bakänden inte riktigt hänger med. Skidan känns nästan som en raceskida i konstruktionen, vilket är lite förvånande eftersom den riktar sig till medelåkaren. Stabiliteten är mycket god, när det gäller vibrationer och genomslag, men eftersom skidan är så nervig vid input så är det långt från en lugn skida. BBR kräver en konstant aktiv åkare om den ska vara rolig, men går faktiskt helt ok att slöåka på också om man låter spetsen styra och bakänden sladda sig fram där bakom.

Något som marknadsförs med stor insats är också skidans egenskaper utanför pisten. Den ska, enligt Salomon, fungera som enda skida även för de som har relativt höga offpistambitioner. Dessvärre får vi aldrig chans att testa hur den går i planande snö (även om det åktes en hel del sådant på söndagen i Åre med egna skidor...) men det är ingen större chansning att säga att den går riktigt bra i lössnö. Om man jämför den med en 75-85mm allroundskida vill säga. Det är ju det som målgruppen kommer att göra. Jag kan redan nu se bilden av en lätt åldrad österrikisk skidlärare som lyriskt förklarar att den är superbreda skidan är en dröm för puderwedlaren. Så visst... för vissa kommer det här att vara en riktigt bra offpistskida. Däremot lär den inte ha något som helst att sätta emot en modern sådan. Jag blir gärna överbevisad, men BBR är knappast något som kommer att attrahera speciellt många av kärngruppen på den här sidan... Det är en udda skida och en del kommer att älska den här, så är det bara. Jag har svårt att säga vem det skulle kunna vara, men jag tror att det är en teknikfråga. Den som gillar skidor med en dominerande framände och ett snällt, kontrollfrämjande avslut på svängen, kommer att falla för BBR. Och dålig är den definitivt inte. Det är bara att testa och se hur man uppfattar den. Jag kan inte undvika över att ändå bli en smula imponerad av Salomon som vågar satsa så stort på en så udda manick.

 

[MnO]

Salomon Rocker 2

Mått: 144/122/134, r=26m@184cm
Testad längd: 184
Testad av: MnO, MarkusO, xJONx, PNyberg
Testad i: Tandådalen, Åre, Alperna (nyårsveckan -11/12... do we need to say more?)

Om Salomon har missat en aning med marknadsföringen och hypebuildingen kring BBR, så har de gjort desto mer rätt med Rocker 2. Varje år är det någon skida som verkligen höjer sig över mängden i förhandssnacket. Förra året var det RP112 från DPS. I år är det tveklöst Rocker2 från Salomon.

Det var länge sedan någon skida hypades upp till en sådan grad. Det började redan förra vintern när information om en efterföljare till Rocker började läcka ut. Lägg till lite spyshots och Cody-insideinfo på Teton och snöbollen är i rullning. Sen när skidan officiellt lanseras är det i begränsad upplaga, såklart, som alltid när Salomon gör sina late-släpp i februari-mars. Ju svårare att få tag på nyheten, desto bättre, även om det faktiskt står ett par i ett skyltfönster i Cham, enligt någon på forumet. Salomon följer upp med att låta Michael Douglas presentera skidan i en video och han är mästaren på att få skidor att se sköna ut. Salomon sätter dit en monteringslinje och kallar den "Salomon reference", men låter samtidigt teamåkarna gå ut och rekommendera helt andra positioner på skidan. Som gjort för diskussion, och det är nästan så att man undrar om det är medvetet för att öka forumfrekvensen för modellen. Sedan fylls det på med nån video med Henke Windstedt som drar på som satan och visar att det går att åka fort på R2 också. Visst hade han kunnat åka precis lika fort på precis vad som helst med tanke på hans åkförmåga, men de som tidigare tvivlar på om det bara var ytterligare ett par BC-jibbers kan sluta undra. Sida efter sida med kommentarer produceras på skidforumen runt om i världen och sakta men säkert växer bilden fram. Det här ÄR verkligen skidan som förändrar allt och som är bättre än allt annat, åtminstone i forumvärldens teoretiska höstverklighet. Salomon är och kommer förmodligen förbli mästaren på att skapa en hype kring en produkt och den här gången har de överträffat sig själva.

Hype är en sak och praktiken en annan. Rocker2:an har vi testat betydligt mer ingående än det mesta annat i det här testet. Den har körts i på glaciär tidigare i höst, under skidtesten och just i skrivande stund också under en fantastisk snöperiod i alperna. Absolut fjäderlätt och meterdjup lössnö har fallit över alperna de senaste dagarna och några i testgruppen hade turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle den här gången (dock inte MnO, som istället visar full medmänsklig glädje för de andra. Fan heller i sanningens namn. Puder är inte värt ett skit om jag inte åker det själv...). Rocker2:an har testats på ett sätt som vi borde göra med alla skidor, men som vi aldrig har eller kommer få möjlighet att göra.

Rocker 2:s shape är inget speciellt direkt. Det är en typisk 5-point med indragen skärning fram och bak, en lång tiprocker och rejäl, men något kortare tailrocker. 184 och 192cm är 122mm under foten, vilket är ganska medel för kategorin och radien är strax över 25m. Inget som förvånar där alltså. Det som är mest iögonfallande med skidan är avsaknaden av stålkant i hela fram och bakänden, i den del av skidan som inte ligger i snön på hårt underlag. Där behövs den inte, förutom för att skydda skidan mot skador, så det är ett bra sätt att eleminera vikt där det märks som mest, dvs långt ut i spetsarna. Som förstärkning finns dock stålkanten fortfarande kvar längst ut både på tippen och tailen, för att skydda skidan mot slitage när man ställer ner dom på marken. De två par som vi har tillgång till är båda monterade -3 cm från true center, som referens.

I pist går skidan förvånande bra, och klart bättre än de flesta andra 5-points vi har testat genom åren. Visst är den aktiva längden fortfarande kort, men det är inte det minsta svårt att hamna rätt i skäret och spårviljan är mycket god. Det är framförallt dessa två punkter som felar på många skidor med liknande shape. Jämför man den med en fulllängskontaktskida av stabilare art, tex Katana, så är det naturligtvis inte samma solida känsla på skär, men det är ändå mil bättre än skidor som exempelvis JJ. Så länge man har kontroll och underlaget är skapligt jämnt så presterar skidan fullt godkänt även i mycket hög fart och med bra tryck i pist. Det är först när det blir slagigt och svårt som man märker att kantlängden är begränsad och då tappar den lätt spåret och börjar drifta en aning. Tappar man balansen och viktfördelningen i längsled förstärks effekten ytterligare.

På fast underlag är balansen i skidan är relativt neutral, med en tendens mot en lös bakände. Det finns ingen framände alls att jobba med i inledningen på svängen, så den som är van vid att initiera svängen med plöstryck för att låta fronten driva svängen kommer att kamma helt noll med den tekniken med R2. Istället gäller det att stå mitt på skidan och låta kantningen starta svängen. Med lite vana av olika modeller kommer det naturligt redan efter ett par svängar, men är man konservativt lagd, eller inkörd på skidor med mycket front i skärningen, tex moderna pistskidor, så krävs det en omställning. Ju mjukare snö, desto enklare att hamna rätt på skidan. Personligen hade jag lite svårt att ta till mig R2 direkt. Jag föredrar en mer drivande front och behöver tid för att lägga om balansen. R2 är en av de allra minst frontdrivande skidor av alla som jag har testat genom åren. Detta innebär dock inte att den är obalanserad, eftersom den obefintliga framänden kompenseras med en ungefär lika frånvarande bakände. Det är helt enkelt bara ett segment i mitten som används som åkyta i pisten och det märks.

Greppet är fullt godkänt, även på hårt underlag som närmar sig isigt. Det är ett mycket gott betyg för en skida av den här typen. Är snön greppig blir bredden märkbar och vridmomentet i fötterna känns av. Det är dock, som alltid, något av en trimfråga. Det handlar om att hitta en balans mellan hängningsvinkeln och kravet på grepp. Man skulle kunna tänka sig att med en så kort kant så skulle man kunna köra med ett lite mer aggressivt trim, men så upplevde inte vi det. Alla tre teståkarna (MarkusO, MnO och xJONx) som körde skidan kartongny klagade på ett väl aggressivt trim från fabrik och upplevde skidan som för lite hängd. Båda paren fick en grundpreparering med standardvinklar 89/1 grad och blev då avsevärt bättre i kortsväng och allmän hantering, utan att för den skull tappa i egenskaper på hårt underlag. För de som inte trivs med skidan vid första testet på fabrikstrimmet kan det vara bra att känna till, speciellt eftersom Salomon annars brukar leverera skidor som är vältrimmade från fabrik. En nollställning i planslip och vinklar rekommenderas alltså.

PNyberg testar skidan enbart i Åre och är klart skeptisk innan start. Han gillar inte stora drakar i branschen och i synnerhet inte sellouts och hypade produkter därifrån. Med en rebellisk ton lägger han ribban direkt i liften med kommentaren: "Hoppas att dom här suger" och fortsätter med "Honeycomb mumbo jumbo... det är säkert inget nytt under solen". Ett par åk senare är tonen totalt annorlunda. PNyberg tvingas lägga prestigen åt sidan och konstaterar motvilligt att skidorna är välbalanserade, förlåtande, lagom dämpade och otroligt lekfulla. Han kallar vidare stabiliteten för bra, men inte i toppklass, när han låter skidan löpa i pistens nedre del. PNyberg låter senare meddela att han beställt ett par 192:or. Åkaren som sågade hypen initialt har alltså därmed hjälp till att ytterligare förstärka den när tom de mest skeptiska omvänds efter ett par teståk. En spelvändning i klass med en Sverige-Finland-match i hockey

Rocker 2 är trots avsaknaden av stålkant i front och tail ganska tung i konstruktionen, vilket förvånar en aning med tanke på bc-jibb-inriktningen. Det är dock inget som känns på snö, utan där är den poppig och rolig och känns lätt i manövrar, trots en ganska hög grad av dämpning. Förmodligen är det de upplättade spetsarna tillsammans med shapen som skapar den karaktären. En av fördelarna med 5-points är just lekfullheten. I puder är flytet inte helt perfekt i jämförelse med mer traditionellt monterade skidor. Framförallt är det flytet i lägre fart som är ganska dåligt, rent ut sagt. Skidan har en tydlig planingströskel som ligger en bit upp i fartregistret i lätt, orörd kallsnö. Det ger ungefär samma reaktion som en hård pistskida som är svår att betta i låga farter, fast vi här pratar lössnö istället. När man känner lite på skidan i lägre fart i de första svängarna finns risk för tipdive om man lägger vikt på framänden innan man har fått upp farten. MarkusO och Jon upplever att tippen i allra högsta grad är möjlig att sänka i den lägre delen av fartregistret och det händer då och då, speciellt i början när man inte är fullt ut inåkt. Det första intrycket blir för många att den är för frammonterad, och det var också min initala reaktion. Men efter ett tag när man vågar lita mer på skidan och låter den löpa mer fritt så märker man snart att monteringen snarare är en av skidan absoluta fördelar. -3 från true som testparen är monterade känns för mig aningen långt fram, men det är ändå någonstans runt -3 till -5 som man hittar sweetspoten för monteringen. Den långa bakänden ger ett stöd och en stabilitet som verkligen imponerar. Faktum är att inte ens Jon hittade någon övre fartgräns med skidan i löst underlag, och det vill inte säga lite. Det är trots allt en bc-jibber vi pratar om och en åkare som normalt sett åker på styva comp-skis.

Skidan är fullständigt styrbar när det gäller svängradie i puder. Från långa svepande högfartssvängar, via uppkortade snärtigt poppiga puderslashturns till klassiskt puderpump med spänstig retur. Skidan klarar allt och dessutom med oavbruten skidglädje. Det går att stå helt mitt på skidan och sen är det bara att kanta och åka med och sen tar skidan hand om resten. Går det för fort är det bara att slasha ut tailen och sakta ner. Det här är en av de bästa puderskidorna vi har testat, trots att den inte är direkt superbred. I lite trånga rejält branta skogsrännor presterar den närmast bisarrt väl. Maken till harmoni och “ett-med-skidan-känsla" har vare sig MarkusO eller kryss-Jon upplevt. Det är bara att dråsa och studsa ner med full kontroll och minsta antydan till sväng räcker för att ändra riktning.

Det enda den inte är riktigt hundra på är som sagt all form av lössnöåkning i låg eller begränsad fart. Då krävs det en shape som är mindre beroende av fart för att plana upp på snön. Det är en viktig aspekt att tänka över faktiskt, eftersom en vanlig inställning är att en centermonterad skida med mycket rocker ofta nämns som ett mycket bra val för en nybörjare i lössnö. Jag skulle snarare säga att Rocker 2 inte är ett optimalt val för en nybörjare som vill lära sig puderåkning. Visst... det är ändå inte direkt svårt att åka puder med den här skidan, hur man än ser det, men det gäller att våga dra på lite för att skidan ska vakna till och fungera som det är tänkt med en modern stance. En ovan åkare som åker med låg fart kommer att styras mot att åka med alldeles för mycket bakvikt, eftersom han/hon helt enkelt inte vågar stå så mitt på skidan som man behöver göra. Skidor som tex Pontoon är betydligt mer sorglösa att åka puder med för en ovan åkare.

Ett av paren monteras om i testsyfte till -5 från true center, vilket resulterar i ett lite annat beteende. Då flyter framänden även i flackare terräng med begränsad fart och tipdivetendenserna försvinner nästan helt. Samtidigt blir skidan lite vingligare bak när det rullar iväg ordentlig och vi hittar inte riktigt samma totala harmoni i brant skog. Det man vinner i lågfartsflyt förlorar man i stabilitet helt enkelt. Som alltid en avvägning.

Lever då Rocker 2 upp till hypen? Ja, till viss mån gör den det, för det är en fantastisk skida som kombinerar lekfullheten hos 5-points med stabilitet och skidkänsla på ett sätt som få har lyckats med tidigare. Den går i jämförelse med liknande skidor mycket bra i pisten och är en av de bästa puderskidorna vi har testat. Men, det är ingen skida som alla kommer att älska från första sväng. Gillar man inte centermonterade skidor så bör man leta någon annanstans, eller vara beredd på att ge skidan rejält med inåkningstid. För en åkare som är van vid jibbskidor är det här förmodligen en av marknadens bästa allroundskidor med offpistfokus. För en mer konservativ åkare, speciellt om antalet åkdagar per år är begränsat, kan det blir ett förhållande som aldrig riktigt blommar ut. Rocker 2 är skidan för dig som antingen vet att du gillar mittmonterat, eller också vill utveckla dig mot att göra det. För tre i testgruppen (xJONx, MarkusO och PNyberg) är det här årets favorit och alla dessa tre äger numera ett par, vilket får ses som det bästa betyg som kan delas ut. Jag (MnO) är inte lika säker. Det är en kanonskida utan tvekan, men jag trivs bättre på skidor som är anpassade för en montering längre bak. Salomon har gjort ett ypperligt jobb i alla fall och hypen är inte på något sätt obefogad. "Destined to be a classic", som Atomic hade sagt, eller som PNyberg träffsäkert säger. "Rocker 2 tummar upp!".


Hendryx Purple Haze

Mått: 149/110/143, r=18m@182cm
Testad längd: 182cm
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Hendryx är numera en tung aktör på den svenska skidmarknaden. Få skidor uppskattas lika mycket på testhelgerna, och i år är Hendryx återigen kung bland tälten. Åkare efter åkare kommer in med ett stort leende på läpparna och det är inte svårt att förstå varför. Hela Hendryxlinjen, med undantag för Idiosynaptic, är som gjorda för de förhållanden som ofta dyker upp på skidtestarhelgerna. Allra bäst för den stora massan skidåkare går Hendryx i hårt till isigt underlag och i begränsad lutning, där även en medelgod åkare klarar att hålla skäret. Under lördagen i Tandådalen håller Henrik Luthman med medhjälpare hov i testpisten och i det närmaste förlöjligar konkurrenterna. I en stenhård Stora Backen är isgrepp och spårning över ojämn snö de viktigaste egenskaperna och där matchar ingen Hendryx. Precis som vanligt är Henrik otroligt noggrann med prepareringen på sina skidor. Varje par maskinslipas flera gånger under testdagen och i princip innan varje utlåning kontrolleras kanterna så att de är i toppskick. Det påverkar naturligtvis testintrycken i positiv riktning, men skidorna är så välbyggda att de tveklöst hade gått som skållade troll på isen även utan denna specialbehandling.

Hendryx har hela tiden gjort skidor som har varit inriktade på piståkning i första hand även om allroundegenskaperna inte har skämts för sig heller. Iom årets kollektion tar de ytterligare ett steg mot pistprestanda. Henrik har sedan länge varit förespråkare av rocker på pistskidor, men i år är rockern förminskad och ersatt med ett lätt spann under foten som kompletteras med en ytterst låg tip- och tailrocker. För prestanda i pisten är det ett steg i rätt riktning, iom att vi tidigare har upplevt skidorna som väl överstyrda i kortsväng när man tappar balansen och hamnar lite fel. Purple Haze årgång -10 tex var ett typexempel på det. Den roterade nästan kring sin egen centerpunkt ibland när det stökade till sig bland pucklarna. Å andra sidan gav rockern mer flyt och mer "servostyrning" i lössnö och allmänt svår snö. Med ett lätt spann blir skidan lite stabilare i pisten, men har förmodligen tappat en del av sitt flyt utanför. Tanken är, enligt Henrik själv, att skidorna ska ha ett lätt spann i början för att sedan efter inåkning bli i det närmaste helt plana i mitten. Skidorna vi kollar på i testtältet är relativt nya och oåkta och har tydligt spann, speciellt på 917-modellerna. De mer offpistinriktade Cash och Rhino har lägre spann och mer rocker. Det återstår att se om Henrik har tänkt rätt här, men det ska mycket till att kritisera en sådan skidmagiker. I pist är jag övertygad om att det här är den bästa linje skidor som Hendryx har levererat. Vad som har hänt med offpistegenskaperna kan jag inte uttala mig om, men med tanke på hur centermonterade skidorna är borde de vara känsliga för minskning av rockern ur den aspekten.

Hendryx säljer inte bara skidor. Han säljer ett helt koncept för hur man ska attackera ett berg och verktygen för att utföra det hela. Skidorna ska åkas med en kraftfull, modern carvingposition och med mycket kantning och framförallt mycket kraft och insats. Vill man åka på detta sätt är de här skidorna rätt val, och om man dessutom kan göra det, så kommer de här planken att förvandla dig till en superhjälte på snö. Alla skidor i linjen, förutom återigen Idiosynaptic, följer samma grundidé. Sen gäller det för konsumenten att försöka lista ut vilken modell som passar bäst. Hendryx skidor är uppdelade efter bredd och framförallt flex. 80-100-110-120-130mm ca beroende på vart skidan ska användas. Från ren pistskida i form av Cobra eller 917 till de mer offpistinriktade Rhino och Chash. Välj bredd efter önskad optimerad snö och flex efter din vikt. Det är inte helt enkelt att förstå modellprogrammet vid en första anblick, så ta dig tid att fundera och red ut vad du egentligen vill ha.

Först ut på en testsväng blir Purple Haze, som är en gammal favorit för mig. Den är den mjukaste av alternativen hos Hendryx och mäter in på ett ganska lagom midjemått på 110mm. Skärningen är oförändrad mot i fjol och det är inte mycket andra förändringar heller, förutom då som tidigare nämnts ett nytt spann under foten istället för ett platt eller aningen rockat mittparti som tidigare år. Upplevelsen i testpisten är föga förvånande väldigt lika från föregående år. Det här är en riktigt, riktigt bra skida om man gillar att dra på skär och åka aktivt. Isgreppet är obevekligt och spårningen över varierade snötyper är suveränt bra. Purple Haze är dock ändå åt det klart lättsammare hållet i jämförelse med de andra skidorna i linjen. Det går lätt och ledigt att pressa ut bakänden och sladda ner farten om man behöver, samtidigt som den går som på räls när man vill det. I kortsväng är den rapp och smidig, så länge som man åker den i relativt upprätt position med skärsökande kortsväng ala en modern slalomcarver. Sladdgreppet är ok, men tryggheten försvinner en aning när man släpper skäret.

För mig blir Purple Haze även i år favoriten bland Hendryx +100mm-modeller. Det mjukare flexet och allmänt snällare uppträdandet gör att jag kan åka utan att fundera på vad skidan gör. Den är lättare än de andra att verkligen få igenom i svängen och blir för mig tydligt kvickare när det stökar till sig. Samtidigt är isgrepp och spårförmågan i absolut toppklass. En kanonskida för den som vill testa Hendryxprestanda, men som inte riktigt orkar med de styvare modellerna.


Hendryx Cobra GLH

Mått: 117/79/111(182) och 112/79/106(172), r=23,5m@182cm
Testad längd: 182
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Cobra är en helt ny skida från det svenska märket. Här är det rå racingprestanda rakt igenom och det här var en av de skidor som jag såg fram mest emot att få testa i år. Tyvärr faller testet helt platt. Jag åker den på söndagen i Tandådalen och då är backen slaskigt mjuk efter ett kraftigt regn under sennatten. Redan där är förutsättningarna fel för att provåka en raceinspirerad pistskida. Dessutom saknas både fallhöjd och lutning för att kunna känna efter vad den klarar av eller inte, eller i det här fallet förmodligen mer att känna vad jag klarar av eller inte. I det mjuka underlaget kommer den inte alls till sin rätt. Den skär fast på mjukare partier och jag tappar ytterskidan gång på gång. Dessutom är farten inte ens i närheten av tillräckligt hög för att jag ska kunna få skidan att livas upp. Tyvärr får jag lämna tillbaka skidan redan efter två åk utan att ens ha en bild av den. Tråkigt, men det är bara att inse att testhelgens förhållanden inte räcker till för att testa den här. Fint bygge dock...


Hendryx Cash is King

Mått: 155/127/150, r=19m@180cm
Testad längd: 180
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Cash is King är en skida som har funnits med några år nu. Även Cash anno 2012 är, liksom Purple Haze, väldigt lik sin föregångare från förra året. Det är en styv och relativt bred skida med alla de attribut som vi numera är vana vid att se ifrån Hendryx. Det är mycket skärning, relativt lite taper, framflyttad montering, duckstance och rockerinslag. Även Cashen har fått en aning spann mitt i skidan, men har samtidigt en högre rocker än de smalare alternativen.

Även den här skidan är för stor för att på allvar testas i Tandådalen. Men efter några kliv upp i branten går det ändå ganska bra att släppa tyglarna och låta den Johnny Cash-prydda besten lägga några djupa fåror i underlaget. Det här är prestanda av allra yppersta mått, men det är också en skida som kräver sin åkare. Flexet är hårt och stumt och skärningen aggressiv och oförlåtande. Jag får bita ihop rejält och försäsongsträningen får bekänna all färg den har för att Cashen ska göra som jag vill. Men när den gör det så är det en imponerande mix av prestanda och underhållning. Cashen låter sig rullas från sväng till sväng och skickar mig med en resolut retur upp från en låg position och in i nästa sväng. Kortsvängar går så länge jag lägger in full insats, men med det minsta slöande så känns skidan lite seg i vändningarna och för stum för att hänga med i mina inviter. I en pist av Sälenstorlek innebär det inga problem, och det är snarare roligt att man får jobba lite och fokusera på att få så mycket kraft ner i snö som möjligt, men den här skidan hade varit jobbig och tung för mig under en alpdag tex. Det krävs något tiotal kilo till, eller en mer kraftfull teknik för att den här skidan ska vara rätt val.


Hendryx 917:7 och 917:20

Mått: 139/97/133, r=17m@180cm / 21m@186cm
Testad längd: 180 och 186cm
Testade av: MnO
Testade i: Tandådalen

Nästa modell för rakning är den pistinriktade 917, som med sin racinginspirerade grafik andas storslalombana och fartdräkt redan när man får syn på den i skidstället. Förra årets absoluta pistfavorit, 186:an är tillbaka i en något förändrad upplaga. 178:cm-varianten har blivit 2cm längre, men är i övrigt mycket snarlik med fjolårets skida. Båda längderna har fått Hendryx nya spannprofil med ett ganska lågt spann under foten som sedan övergår i en harmonisk, lätt tiprocker och en aning, aning tailrocker, även om den är nästan rak bak. Båda dessa två skidor är egentligen för högpresterande för att testas fullt ut i rådande förhållanden, men det går ändå förvånande bra märker jag när jag tar några åk med varje. 917 är tillräckligt bred för att hantera mjuka partier och för en åkare som är van vid bredlagg är det här en mycket lämplig skida att ha som enda pistalternativ. Bredden ligger strax under 100mm och det är precis lagom för att man ska ha kvar den kraftfulla känslan och egenskaperna i blandad snökvalitet från en feting. Samtidigt är de klart smalare än vad de flesta avancerade friåkare är vana vid idag, och det gör att att kantnärvaron och rappheten i svängväxlingar närmar sig en "riktig", smal, raceskida utan att för den skull kräva den stora omställning det blir när man går på riktiga racegrejor direkt från bredlagg. Det här är en suverän pistskida helt enkelt, för oss som kommer från bredlaggshållet och har ett friåkningsperspektiv på vår skidåkartillvaro.

180-cm-versionen är mycket lik förra årets 178:a, till den grad att jag har svårt att känna någon skillnad alls faktiskt. Den är aggressiv både in och ut ur sväng och spårar och bettar som inget annat. En racestock-skida bettar kanon på riktig is, eller i alla fall hård snö, men blir flytig och driftig så fort underlaget övergår till mjukt. 917 bettar som en racestock på is, men tappar inget spår alls när det mjuknar till. Det enda som händer är att det går från att bli skärsår i isen till att bli diken i slasket, men skidan släpper inte en mm någonstans, om man nu inte vill att den ska göra det. När jag pressar skidan ur skäret är den påtagligt aggressiv och letar sig så fort det går tillbaka igen till utgångsläget, dvs skär med fullt tryck. I kortsväng är den smått hooky och jag får ta i rejält för att tygla den. Den känns helt enkelt, precis som förra året, som ett snäpp för högpresterande för vad jag klarar av. Också precis som förra året får jag stunder av total lycka med den här skidan. Plötsligt stämmer allt och jag tar åkningen till en ny nivå för ett antal svängar. Men plötsligt får jag ett slag, eller så kommer det någon i vägen och jag tappar positionen eller missar i vägvalet en aning och tvingas till ett par fartdämpande kortsvängar. Då blir 917 väl mycket att ha att göra med för mig, återigen. Men herredjävlar, vilka bra skidor det här är. Det får mig att tänka på ett gammalt Jack Nicholsson-citat från nån gammal smörig kärleksrulle om livets ljusa sidor: "You make me want to be a better skier", som den gode Jack hade sagt. Eller, nja, det där med "skier" kanske inte riktigt var helt korrekt återgivet, men andemeningen är densamma. Det handlar om en skida som utför stordåd, och kanske framförallt inspirerar till stordåd. 917 skapar drömmar om att satsa mer på gymmet nästa höst och om att bli en bättre åkare.

186:an var ren magi förra året. Ren och skär skidmagi. Jag har en förmåga att komma ihåg nästan alla skidor jag har åkt på genom åren, när det gäller snökontakt, balans och allmän känsla. Men inte alla. En del skidor är tråkigt neutrala och är svåra att komma ihåg ens någon timme efter test. 186:an från förra året är den raka motsatsen till det. Få, om ens någon skida har vare sig före eller efter lämnat ett lika starkt avtryck i mitt arkiv av skidtestarminnen som den skidan. Den var en fullkomligt lysande stjärna och kändes som en förlängning av min själ som skidåkare under ett par fantastiska åk i Specialen i Tandådalen förra hösten. Därför känner jag mig lite oroad när jag kliver i samma modell, men i en uppdaterad version ett år senare i klart sämre förhållanden. En del saker ska man kanske lämna orörda, både när det gäller skidkonstruktioner och minnen. Men prylbög som man är så kan jag såklart inte nöja mig med det utan stakar bort mot liften med ett hoppfullt, lite smålurigt leende inom mig, som bäst kan liknas vid en tioåring som precis har färdigställt en ny slangbella. Här handlar det inte om att skjuta sönder gatlyktor dock, utan om att försöka sig på att känna vad som har förändrats sedan sist vi sågs, 917:20 och jag.

Jag tar återigen ett antal kliv upp i branten för att ge skidan mer rättvisa. Väl iväg känner jag direkt vad tanken från Hendryx är. Den här skidan har tagit ett steg närmare 178:an förra året, eller 180:an i år om man så vill. Fronten är aningen mer framträdande och den initerar svängen lite tidigare. Den känsla av att skidan låg och väntade på input i neutralläget är betydligt svagare nu. Istället har den fått mer av den direkta och aggressiva känslan av sitt kortare syskon. Kantningen kommer tidigt och direkt och prestandan är, precis som med 180:an vulgärt bra. Det blir inte bättre än så här när det gäller kantgrepp, balans och svar i skäret. Stabiliteten är helt suverän och ojämnheterna i testpisten är som bortblåsta. Det är bara att dundra över vad som än må dyka upp framför spetsarna.

Men, det är ändå något som har förändrats och ur mitt eget egoistiska perspektiv så är det mot det sämre. Den harmoni och grad av ökad hanterbarhet som gjorde att förra årets skida lyfte sig från övriga Hendryxskidor genom åren är delvis borta. Kvar är den lite längre skärningen och den absoluta topprestandan, men det som verkligen gjorde fjolårets skida populär bland lättviktarna i testgruppen var att den var lite mjukare och snällare än de övriga när det stökade till sig och när man inte förmådde hålla ett perfekt skär. Nu känns linjen mer unison och det är säkert det som är meningen. 186:an känns som en längre variant av de mindre och inte tvärtom som det var förra året när den längsta skidan också var den minst krävande och mest lättåkta. Hade Bud66 varit kvar i testteamet hade han jublat över förändringarna, men för oss dödliga är det ett steg mot en mer krävande skida. Ett litet steg förvisso, men ändå ett steg ifrån en av tidernas bästa skidor ur min synvinkel och redan föregångaren var på gränsen av vad jag klarar av med bekvämlighet.

Inte samma totala magi i år, men inte desto mindre infinner sig ett sånt där nästan osläckbart habegär efter att ha testat den här skidan. Varför ska man åka runt på nåt annat i Sverige, egentligen? Hur kan man försvara att man INTE äger ett par? 917 förblir i mitt tycke marknadens bästa pistskidor för bredlaggsvana friåkare. Testa och njut av vad svensk skidindustri kan prestera när den är som allra bäst.


Down Skis Countdown 2

Mått: 137/114/129, r=25m@190cm
Testad längd: 190
Testad av: MnO, MarkusO, PNyberg och xJONx
Testad i: Sälen och Alperna

En skida som vi har testat ingående förut och som jag åkte på en del redan i våras. Ett mer detaljerat test från tidigare i höst finns här:

https://www.freeride.se/forum/thread.php?t=81400

Eftersom förmodligen fler kommer att läsa den här tråden så använder jag mig av den texten som grund även här. Det känns som onödigt att bara omformulera samma intryck. Däremot kompletterar jag med en del intryck från de övriga i gruppen.

Down är ett nytt märke på den redan ganska dignande skidhimlen och än så länge är det skidor i små serier och ett återförsäljarnätverk saknas. Produktlinjen går från puderplankan CD1 via everyday-semi-jibbern CD2 till chargern CD3 och turskidan CD4. 1-4 alltså beroende på egenskaper. Inte helt lätt att hålla reda på, även om det finns någon form av logik i modellnumreringen. Till denna mix läggs dessutom en riktigt udda fågel i form av CD-V som är en full reverse-reverse med "bara" 117mm under foten. Den måste ändå aspirera på titeln smalaste R-R:en på marknaden. Förmodligen en dödare för riktigt svår snö, men annars en rätt underlig skapelse. I Åre finns Down på plats med hela sitt sortiment, exkl R-R:en och SiSt, som han heter på Freeride visar sig vara en trevlig prick som gärna snackar skidor och förklarar om företagets idéer bakom de olika modellerna.

Countdown 2 är ett stadigt bygge och finns dessutom bara i 190cm. Kortare längder verkar inte vara något som Down bryr sig om för tillfället, utan här är det skidor för åkare som kan dra på och inte är alltför små. Längden är "reell", dvs skidan är 190cm med rakt måttband (underligt att man ska behöva skriva det, men det skiljer sig ju ett par cm beroende på tillverkare). Shapen är lätt 5-pointinspirerad, med indragen skärning fram och bak. Konstruktionen var på de skidor vi testade förra våren lite halvt garageaktig, men till den här säsongen och serietillverkningen så har Down steppat upp det hela ett snäpp och skidorna ser riktigt bra ut rent byggtekniskt.

Flexet är tämligen bastant, om än inte överdrivet hårt. Böjkurvan är aningen mjukare fram och går mot en tail som är hårdare än vad man förväntar sig och som svarar rejält vid provflex. Tillsammans med en skärning med moderna inslag med earlytaper och en bra rocker har CD2 en väl avvägd och ganska neutral shape. Spannprofilen är för övrigt riktigt lyckad. En lång och inte alltför hög tiprocker, ett platt parti i mitten, utan någon som helst antydan till spann och därefter en aningen kortare, men ändå tydlig tailrocker ut mot en full twintip. Helt i min smak.

Skidorna har testats en del utöver skidtestarhelgerna, bland annat under en senvinterhelg i Sälen (som trots sin storlek bjöd på högklassig åkning under en marshelg, bland annat det här: https://www.freeride.se/forum/thread.php?t=78121) och en femdagarstripp i Alperna med mycket bra kvalitet på åkningen. Skidorna har hängt med i allt från dagsgammal kallsnö till slask och isigt pistföre och nu dessutom även i klassisk svensk försäsongspist.

Det sammanfattade intrycket är att skidorna presterar riktigt, riktigt bra som allroundskida i lite större åkning. Testgruppen gillar känslan i bygget överlag, även om det finns lite att fila på till kommande säsonger för att utvecklas ytterligare. Det är en lagom kombo mellan direkthet och dämpning och det finns mycket spänst att hitta i konstruktionen i kortsväng och kantväxling. Vi saknar lite krisp i kontakten med underlaget för att det fullt ut ska bli toppbetyg i den här punkten och på vissa snötyper upplevdes skidan som snäppet för mycket dämpad. Det är ganska vanligt bland undergroundmärken av någon anledning, och det beror förmodligen på att det är en ytterst finkänslig avvägning där det alltid är säkrare att gå mot mer dämp. Balansen i skidan passar mig verkligen, speciellt på fast underlag. Det är en skida som har en traditionell grundbalans med tydliga inslag av en modernare bc-jibbinspirerad bootcenterpunkt. Flera i gruppen refererar till likheterna med Moment Bibby Pro. Karaktären är liknande, men Down har en aningen dovare och lite mer diffus snökontakt och ett lite sämre grepp, med de för- och nackdelar som det innebär. Mer Ross-rubber än Solly-crisp, som Tetontomtarna skulle ha uttryckt det och lite mer slash än rent spår i alla lägen.

I pist är CD2 rapp och alert i reaktionerna och lagom spårvillig, med tendens åt det flytiga hållet. Isbettet är inget speciellt, men ungefär som man förväntar sig av kategorin och speciellt i försäsongspisterna hade det varit bra med lite mer greppegenskaper. Noteras bör dock att underlaget var mycket krävande ur den aspekten för ett par bredlagg. Med vassa, underhållna kanter klarar den även mycket hårt underlag utan att falera, men det gör å andra sidan det mesta annat också av den här kalibern. I skär är den lätt att pressa ur spåret för att ta ner farten och lika lätt att hitta tillbaka i skär igen när man vill det. Skidan är överlag väldigt lättkörd, trots sin kraftfulla konstruktion och känns smalare än den i själva verket är. Snabba manövrar mellan pucklar och stök går galant och utan större kraftansträngning. I pist är det faktiskt en av mina favoriter i fetingkategorin, så länge det inte är alltför hårt. Inte för spåret och direktheten då, utan för den mycket väl avvägda balansen i skär och sladd och i blandningar däremellan. Stabiliteten är mycket god, vilket förvånar föga med tanke på den allmänna biffigheten. Vad som är glädjande är att denna stabilitet inte medför en svåråkt skida. Det kan man tacka rockerkurvan för.

Till skillnad från många andra skidor i det här testet har vi haft möjlighet att testa CD2 även i djup kallsnö. CD2 planar upp tidigt och känns välbalanserad i puder så länge jag har skapligt med utrymme. I trånga lägen, eller när jag kortar upp svängar för att få ner farten gillar jag inte skidan fullt ut. Oftast känns det bekvämt, men då och då hamnar jag i lägen där jag tappar kraft och kontroll en aning, precis som jag brukar känna med stora skidor. För mig är 190 i reell längd aningen för långt och skidan är väl stum i flexet, vilket märks. Det här är ingen skida för småväxta. Hade jag fått välja själv hade jag hellre tagit en längd runt 186-187 kanske för att snälla till den en aning och dessutom gjort den överlag lite tunnare och mjukare. Förr körde jag alltid med längder runt 190cm, men nu med rockerns intåg och minskat antal skiddagar, så har jag klivit ner lite i mitt optimala längdmått.

Jag gillar generellt sett mjukare skidor, men iom rockern så kan jag åka även på en så här pass hård pjäs med full behållning i nästan alla lägen och det är imponerande att känna att en så stor skida ändå kan vara så pass smidig. Bakänden är som sagt rejält hård och den är lite stum i lägen när jag will washa ut den för att ta ner farten. Skidan är väldigt okänslig för bakvikt och har en stor sweetspot i viktfördeling åt det hållet. Framåt däremot så finns det en tydligare gräns för när tippen börjar känna lite överstyrd och i vissa snötyper, lite hooky. Den gränsen ligger rejält framför min normala viktfördelning och jag hamnar bara där då och då när jag tappar balansen, men jag märker det ändå här och där när jag hamnar lite snett. I ärlighetens namn åker nästan alla med en stance som är lite mer bakåt när det åks lössnö jämfört med piståkning, även med rockerskidor. Alla pratar om centerposition, men 90% åker ändå med lite "säkerhet" i form av en ytterst liten, men ändå existerande bakvikt (90% av åkarna med koll alltså... bland massan så snackar vi äkta baksäte och inte finlir med viktfördelning). Så även jag. Det gör att många, för att inte säga nästan alla kommer att ha väldigt lätt att hitta rätt på den här skidan. Den går helt enkelt bäst i en viktfördelning som dom flesta redan använder utan att tänka på det.

Skidan reagerar logiskt och som man förväntar sig vid input och känns rapp och responsiv på ett surfigt sätt i planande snö. Samtidigt ligger den snällt och väntar på order när det går rakt fram, något som är ganska ovanligt annars i tider av lätt överstyrda rockerplank. Jag förmodar att livligheten kommer från den aningen mjukare tippen, och stabliteten från den bastanta tailen. Jag har svårt att bestämma mig om jag tycker den är för hård bak, eller om det är jag som behöver vänja mig. Eftersom de har CD3 i linjen för de som vill ladda på så tycker jag nog ändå att tailen kunde varit ett snäpp softare, men många kommer att gilla den just för tailen. Förmodligen har Down någon hårdkörare i prototypteamet som droppar betydligt högre än vad jag gör och som vill ha en styvare tail för att undvika wheelies i landningar.

Flytet är mycket bra och får mig att fundera på om jag någonsin behöver något bredare än det här, trots den beskedliga faktiska bredden. Görs en 115mm:are med rätt rocker så räcker definitivt flytet i de allra flesta lägen. Jag gillar verkligen rockerkurvan med den flata sektionen i mitten som ger ett visst mått av stöd i straightlining och i annan typ av passiv åkning. Man slipper den gungbrädekänsla som fullrockerskidor ger, samtidigt som flyt och "servostyrning" är i toppklass och bättre än på hybridspannade skidor. Kanon. Ska jag ge någon form av kritik så får jag använda mig av kryss-Jons åsikter (han höll sig som vanligt framme och tog ett par provåk). Han hade velat se en aningen lägre tip med obruten rockerkurva för att få ännu mer silkeslen och "obromsande" gång i puder. Något som jag själv inte märkte av, men Jon har en finkänsla för detaljer som få besitter och har dessutom en mer framåtfokuserad stance än mig.

Rocker har verkligen gjort underverk för åkning i varierad snö. I tider när hybridspann av olika art översvämmar marknaden är det befriande att Down väljer att inte lägga spann under foten. Även om motivering till att lägga spann i mittsektionen är att skidorna ska gå bra på fastare underlag, så visar det sig gång på gång att det kan vara precis tvärtom. Av alla breda skidor som jag har testat genom åren har de gått BÄST i pisten ofta haft platt eller lätt negativt spann under foten, och Down är ytterligare ett exempel på detta. Den går fenomenalt bra i pisten som sagt, även om rent rått grepp inte är helt i toppklass.

Sammanfattat är CD2 ett par riktigt trevliga skidor som riktar sig till relativt kraftfulla och/eller stora åkare. Skidan har bra stöd i tailen och en mycket lyckad rocker. Snökontakt åt det dova hållet och en relativt väl dämpad skida. Kanonbra i pisten, bra flyt och allmänt trevlig. Välkommen in på marknaden, Down.


Down Skis Countdown 3

Mått: 135/115/122, r=41m@190cm
Testad längd: 190
Testad av: MnO, MarkusO, PNyberg
Testad i: Åre

CD3 är ett steg upp på charge-skalan från CD2. Flexet är aningen hårdare och skärningen är betydligt rakare, framförallt i bakänden. Här är det en ren pintaildesign det handlar om och egenskaperna blir därefter. Känslan är i grunden ganska lik CD2 i konstruktionen. Skidan är lite styvare, men det känns knappt på snön eftersom shapen är snällare. Isgrepp, dämpning och allmänt uppträdande när det gäller själva bygget är snarlikt och den känns också ungefär lika stor, eller liten, beroende på hur man ser det. Den stora skillnaden är skärningen. CD3 har en lite längre aktiv kant, men annars är framänden ganska lik lillebrorsan till formen. Från mitten och bakåt däremot är CD3 nästan helt rak och har bara 7mm:s skillnad mellan midjan och den bredaste punkten bak, vilket också i allra högsta grad visar sig i åkningen.

Skidan är extremt lättsladdad trots sin i övrigt rejäla konstruktion och ger en mycket god kontroll tack vare detta. Ska man få tryck i skäret krävs hög fart och även då är bakänden snäll och sladdvänlig, även om skidan sitter bra i skäret ändå när man vill att den ska göra det. Precis som vanligt med styva skidor är isgreppet lite svårfunnet i låg fart och det krävs att man vågar släppa iväg skidan för att greppet ska träda fram. Med sladdgrepp är det precis likadant. I de första svängarna känns skidan hal och svårbettad, men när jag pressar den mer så dyker plötsligt ett resolut grepp upp, i alla fall så länge snön är något annan än riktigt hård och isig. Det blir aldrig ohanterligt på något sätt dock, utan det här är en skida som hela tiden är ganska lättåkt, i alla fall ur den aspekten att den aldrig skenar iväg med åkaren. Precis som med de andra Downskidorna saknas den där sista spetsen när det gäller isgreppet. Det känns som att kanterna är en aning slöa och på de riktigt hårda partierna längst upp i Gästrappet får ingen i testgruppen riktigt fast kanterna.

I slutet på svängen i skär är det svårt att runda upp svängarna för att hitta någon retur. Istället ligger skidan lugnt och tryggt och gör sig redo för nästa manöver. Lika tryggt och säkert rullar den över när man byter kant. Hela tiden behärskat och kontrollerat och i väntan på order från åkaren. I kortsväng däremot där man inte är lika beroende av skärningen är skidan relativt rapp och alert. Inte riktigt på samma sätt som CD2, men den är ändå förvånande lättåkt även när det börjar puckla på lite trots att det är två tjocka träbitar som man har under fötterna.

CD3 är ett bra alternativ för de som verkligen vill stå på och som vill styra skidan och inte tvärtom. Den tillåter åkare att helt på egen hand bestämma sin väg ner för berget, utan att man styrs av tighta svängradier, vilket i viss mån känns som befriande i tider där 20m:s-skidor är mer regel än undantag. Den kommer att vara mycket riktningsstabil i större åk och det här är en skida som inte hittar på några egna konstigheter. I viss mån är den faktiskt mer lättåkt än CD2, men för att den verkligen ska komma till sin rätt så krävs det vikt, kraft och teknik. Det här är testets i särklass mest bastanta skida. PNyberg avslutar med orden: "Den här skidan hade jag lätt kunnat tävla på! Smidig och stabil!"

EDIT: Ytterligare kompletterande info finns längst ner i inlägget. PNyberg har kört CD3 i Bulgarien...

Down Countdown 4, prototyp

Mått: 122/102/109, r=41m@180cm
Testad längd: 180cm
Testad av: MnO, MarkusO
Testad i: Åre

Nästa skida att luftas blir en prototyp till CD4. SiSt vid skidstället låter meddela att de serietillverkade skidorna skulle ha varit på plats, men att leveransen hade blivit försenad under frakten från fabriken. Den skida vi testar ska vara väldigt lik de som senare ska dyka upp.

CD4 är en udda fågel. Det är en skida som i princip är en CD3 som har smalnats av en aning och sågats av i båda ändar. Trots att den är en decimeter kortare än de övriga har den samma aktiva längd och känns faktiskt också nästan lika lång på snön. Det får en verkligen att fundera över hur mycket det faktiskt kan skilja i aktiv längd och känsla mellan två skidor som till synes har samma längd. På CD4 har en dryg centimeter bantats på bredden och sen är det framförallt tailen som har försvunnit samt att flexet har blivit en aning mjukare. Till skillnad från CD1-3:s fulltwins så har 4:an en kort liten twintip. Det hela ger en skida som är speciell och som inte liknar något annat jag har testat. Trots att den är mjukare än CD3 så är det ändå ett i sammanhanget enormt styvt flex och en tydlig pintaildesign. Samtidigt är vikten relativt låg och det känns som att det har blandats i en hel del kolfiber i konstruktionen för att lätta upp den. Framänden på skidan har en radie på 29 meter och sen är bakänden kanske upp mot 50m, vilket i effektiv teoretisk radie ger en skärning på 41 meter. Balansen är därmed nästan exakt lika som CD3, om än i ett kortare och framförallt smalare format. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av det här och på väg till liften känns det som jag har två styva och korta klubbor på fötterna.

Ett par svängar ner i Gästrappet lägger jag en stoppsladd och har redan då hunnit bli rejält förvånad. Fasen vad den går bra! De udda parametrarna till trots är det är faktiskt en av favoriterna i år för min del när det gäller åkning på stökigt underlag. I Gästrappet framåt eftermiddagen är det inte lätt att vara kaxig och köra på skär hela vägen. Det är det iofs aldrig i den pisten, men alla som har varit med på en skidtestarhelg i Åre vet hur det blir framåt tretiden. Det pucklar på rejält helt enkelt. I det läget var CD4 en fantastisk kamrat. Med en framände som styr svängen och en bakände som hänger med utan att märkas blir man påtagligt kvick i fötterna och plötsligt blir pucklarna underhållning. Nån puckelåkare kommer jag förmodligen aldrig att bli, men jag tar i alla fall ett steg i den riktningen med den här skidan som är rapp som attan i reaktionerna.

MarkusO tar ett par vändor och håller med. Han brukar gilla skidor med lång radie och den här passar honom perfekt. "Befriande lång radie i kontrast till mycket annat", utbrister han och fyller i med "Puderwedla, smeara eller släpp iväg. Det här är en explosion i åkglädje!". Skidan klarar sig dock inte utan kritik, utan MarkusO hade gärna sett att den hade varit lite bredare och därmed lite mer kraftfull i känslan.

Känslan i konstruktionen är spänst, krisp och lite lagom pigg på nåt sätt. För min del hittar jag en del av de komponenter i snökontakten som jag saknar hos de andra Downskidorna, även om det också innebär att den är lite mindre dämpad. När jag släpper iväg den i skär imponerar den inte lika mycket, men är ändå lätthanterlig och smidig. Med tanke på den långa radien svänger det ändå en del, men nån carving med armbågarna i snön blir det aldrig med dryga 40 meters radie. Däremot är skidan mycket trevlig att köra med en aning släpp, eller i ett läge nära ett släpp i bakänden, då man kan runda upp åkningen och verkligen kontrollera radien i varje sväng. Fördelen med den raka skärningen är att skidan blir stabil och fullständigt un-hooky (vad det nu heter på svenska) i mjukare och konstig snö. Lägg därtill en slashig bakände och en pigg konstruktion och vi har ett riktigt underhållande paket.

CD4 är en helt annan skida än skidor i samma breddkategori med radie neråt eller en bit under 20 meter, och man åker den också på ett helt annat sätt. För mig känns radien för lång för att jag verkligen ska ge den toppbetyg, men jag är ändå förvånad över hur roligt jag har på skidan. Det är som sagt en konstig skida i viss mån, eftersom det mer är en avsågad 190cm charger som har lättats upp, än en ren turskida, men faktum är att den tack vare detta är en skida som verkligen står ut i det annars rätt likformade formatet på 100-110mm-skidor. Väl värd ett test och en kanonskida för den som gillar skidor med rak skärning med bra stuns.


Down Countdown 1

Mått: 151/135/145, r=31m@194cm
Testad längd: 194
Testad av: MnO
Testad i: Tandådalen

Trots olämpligheten att testa en puderskida i rådande förhållanden kan jag inte motstå att ta ett par åk med CD1. Det här är en stor skida. En riktigt stor skida, tom. 194cm lång i "true" längd och 135 under foten skojar man inte bort i en försäsongspist. Och nog får jag jobba en del för att få den att svänga, men förvånande nog går det ändå ganska skapligt. Isgreppet är inte speciellt bra, och tur är nog det, för redan nu vrider det märkbart i fötterna när jag kantar upp skidan. Man tar sig ändå fram med någon form av heder i det hårda Gästrappet, men det är mer transport än underhållning. Precis som förväntat är den seg i vändningarna mellan pucklar och ojämnheter, men med tanke på sin storlek kan den ändå klassas som skapligt lättåkt. Skidan är plan under foten och har rejält med både tip- och tailrocker. Flexet är mjukt och böjkurvan är jämn och harmonisk.

CD1 är lätt att böja igenom i kortsväng och känns välbalanserad i alla manövrar. Men det är ändå fullt tydligt att man är helt fel ute med en sån här skida under en försäsongshelg på konstsnö. Därför smiter jag in i det stängda Lundsrappet istället och får några orörda svängar i nåt 30-tal centimetrar fluffig kallsnö. Med den här bredden är risken för att gå i botten obefintlig och jag flyter högt upp på snön och det känns då och då som jag åker i meterdjup lössnö. En så här bred skida trollar verkligen fram en känsla av bottenlös snö av relativt små snöfall. I pudret är den fortfarande stor och för mig lite onödigt lång. Men oj, vad bra den går. Den påminner mycket om CD2 i balansen, men i ett mjukare och bredare format. Skärningen är dock liknande och den har samma fina balans mellan spårning och möjlighet att trycka ur bakänden vid behov. Det är bara att kanta och låta skidan surfa sig fram. Det blir inget ingående test av den här skidan. Det saknas snö för att köra löst i någon form av lutning. Jag nöjer mig med att konstatera att den här skidan är en äkta feting som går kanon i mjuk snö och som jag gärna hade testat en bra dag i alperna. Men jag har också en viss oro över att jag kommer att uppleva den som lite väl stor i ett sådant läge.

EDIT: Kompletterande info finns längs ner i inlägget. PNyberg har åkt CD1 i Bulgarien...

 

[MnO]

Storm Strike

Mått: 143/111/131, r=26m@191cm
Testad längd: 191
Testad i: Åre
Testad av: MarkusO, MnO

Storm har i år utökat sitt modellprogram rejält och har nu ett 15-tal modeller och de flesta av dom har friåkningsinriktning. Det är inte helt enkelt att reda ut vad respektive modell står för egentligen. De mest intressanta som vi hittar i tältet är två skidor ur Stormforce-serien, Pro och Richouchette som är två 111mm:are med inriktning på charging, och bc-jibbarlaggen Blast och Strike som är 98 respektive 111mm under foten. Första provturen blir med Strike i längden 190.

Strike är en ganska traditionellt formad twintip med en lätt tip- och tailrocker och ett lågt, men tydligt spann under foten. Shapen på skärningen är av fullkontaktstyp utan early taper. Flexet är medelhårt och skidan har en böjkurva som är utpräglat rund och lång. Överlag en shape som borde kännas neutral på snön. Det gör den inte. Den är otroligt trög och svåråkt, förvånande nog. För mig är det här en av testets bottennapp. Misstanken är att den här skidan på något sätt var feltrimmad när det gällde kantvinklar och förmodligen är det hängningen som är problemet. MarkusO testar ett åk och får exakt samma intryck. Han lämnar snabbt ifrån sig paret och är inte nådig i bedömningen.

Strike är påtagligt seg i svängens början. Den driver ingenting in i sväng och ger inget gensvar alls på impulser från åkaren. Dessutom känns den nästan omöjlig att få med sig i svängväxlingar och hur vi än försöker hittar vi inget liv i skidan. Lätta fötter, tryck, sladd, skär, pressad kortsväng, långa svängar, korta svängar. Inget känns rätt, utan skidan hänger kvar för länge i svängen och är samtidigt otroligt seg in. Känslan i konstruktionen känns ändå bra och snökontakten är som vanligt med Storm kanon. I nån enstaka sväng här och där hamnar jag rätt, men bara nån sekund senare tar skidan över kontrollen igen och blir bångstyrig och trög. Jag hade gärna testat den här skidan efter en rejäl genomgång i slipen, eller också fått svar på hur den egentligen var preparerad. Baserat på de intryck vi fick efter de aktuella teståken blir det ett riktigt bottenbetyg och tiden fanns aldrig för en andra chans. Tyvärr.

Storm Richouchette

Mått: 143/111/131, r=26m@185cm
Testad längd: 185cm
Testad av: MarkusO, MnO
Testad i: Åre

Richouchette har samma midjemått som Strike med 111mm, men är balanserad på ett helt annat sätt. Richouchette är i mångt och mycket så traditionellt shapad som det bara går att vara, om det inte vore för en lätt early rise i tippen. Tailen är spikrak, utan det minsta tendens till twintip. Skärningen går hela vägen fram och monteringen är satt påtagligt långt bak i relation till trenderna på marknaden.

Förväntningarna är låga efter åkturen på Strike precis innan, men här är det en helt annan harmoni mellan mig och skidan. Nu är det inga problem med trim och balans, utan den här passar perfekt för mig som konservativt lagd när det gäller stance. Dessutom ger den raka tailen en fullständigt ren känsla i mjukare snö som jag nästan hade glömt bort hur den känns. En twintip ger så gott som alltid en liten bromseffekt när man kantar i mjuk snö. Det var något som jag störde mig rejält på i början när bredlaggen började komma med twin, men genom åren har man vant sig vid det och numera tänker jag inte ens på det. Richouchette är som att stänga av en bakgrundsfläkt på kontoret. Man tänkte inte på fläkten innan, men ändå blir det otroligt tyst när man stänger av den. Det är ingen stor grej, men ändå tillräckligt för att det ska bli ett omedelbart intryck när jag kantar i mjuka partier. Men en tail av den typen innebär också nackdelar. Jag skulle inte vilja försöka backa mig ur ett trångt läge med den här skidan i en brant colouir.

I övrigt är skidan kraftfull i skäret och ganska krävande i kortsväng, men jag gillar den överlag. Dock är skidan ganska anonym i känslan och det är en typisk skida där man konstaterar att den presterar riktigt bra, men samtidigt finns det liksom ingen direkt anledning att välja just den bland alla andra som känns ungefär likadana. Konstigt nog är faktiskt en av Richouchettes mest intressanta attribut att den inte direkt har någon sådant. I tider när många skidor stoltserar med diverse rockerkurvor, indragna skärningar, moderna monteringspunkter och trippla whatevers så är det i viss mån befriande att fortfarande görs skidor som följer de gamla vanliga ramarna. Nu har iofs även Richouchette tiprocker och det finns säkert nån fin marknadsföringsterm för den rockern också, men det märks inte när man åker, utan här känns det som en klassisk fatski. MarkusO kallar shapen för utdaterad, men gillar åkegenskaperna. Den presterar, men glänser inte tillräckligt för att kunna kallas speciell.

Storm är överlag mycket välbyggda och de har en fin snökontakt i sina skidor och Richouchette är inget undantag. Problemet är att de saknar egen identitet. Grafiken är lite egen och där känner man igen Storm, men när det gäller känslan i skidorna så finns det inget som man kan definiera som en Storm-känsla och det gör att de försvinner i bruset på marknaden. Dessutom skiljer sig känslan ganska mycket mellan de olika skidorna i linjen, vilket gör att det haltar ännu mer. Men inte desto mindre är Richouchette en riktigt bra skida och det är synd att vi inte hinner åka igenom de övriga skidorna i Storms sortiment, speciellt den här gången när vi inte var nöjda med den skida som normalt borde vara ett förstahandsval, dvs Strike. Återigen en effekt av den otroligt begränsade tiden som fanns att tillgå.

Coreupt Slasher

Mått: 131/112/128, r=20m@187cm
Testad längd: 187cm
Testad av: MnO
Testad i: Åre

Det är kul att se att CoreUpt finns representerade i Åre. Det är ett relativt ungt märke med ett stort antal modeller, som vi tidigare inte har sett på skidtesterna. Märket är dock ganska omtalat och då främst för att de erbjuder skidor till en till synes helt ok kvalitet, men till ett pris som ligger lägre än de flesta andra stora märken. Märket var från början en avknoppning från Dynastar och skidorna tillverkades i deras fabrik. Numera är märket mer fristående och tillverkningen har flyttats till Kina. Priserna är inte riktigt lika låga längre som vid lanseringen, men de ligger ändå i den lägre prisklassen jämfört med den övriga marknaden.

Slasher är en intressant shape som har lånat väldigt mycket idéer från DPS RP112, förutom det tydliga släktskapet med sitt större märkessyskon Born to Drop. Spannprofilen är i princip en kopia av DPS ResortPow och även om måtten antyder en symmetrisk shape så är den i åkkänslan mycket snarlik DPS succé från förra vintern. Slasher har t.o.m. ett midjemått på just 112mm som av en slump... Skidan har ett normalt spann under foten och en liten tailrocker som leder upp till en twintip. I framänden ligger en mycket kraftig och hög rocker med en tydlig brytpunkt, som sedan saknar ytterligare böj mot slutet. De skillnader som finns rent shapemässigt är att skärningen är aningen längre iom att Slasher har en lite smalare framände och den har mindre grad av indragen skärning fram. Det gör att den inte är lika extremt formad som RP112, utan den är ett steg närmare medelskidan. Sedd rakt uppifrån är Slasher formad som en traditionell skida, men med det viktiga undantaget att om man studerar spannprofilen så ser man att de första 20-30 centimetrarna befinner sig en bra bit över snön när man åker. Det är en typ av hyvelbänksrocker, som jag brukar kalla det, dvs det ser ut som att man har tagit en normalspannad skida och sen satt fast den i en hyvelbänk och dragit till. På hårt underlag spelar formen på den inaktiva delen såklart ingen roll, men det är tänkbart att man i riktigt djup snö kommer i ett läge där Slasher börjar hooka en del. Det är dock rena spekulationer iom att vi aldrig testade skidorna i den typen av snö.

Shapen är inte allt dock och i jämförelse med DPS kolfibermonster RP 112 Pure så finns det inte mycket likheter där. Båda har belag, sidewall och topsheet, men sen slutar likheterna... Jämför man med Hybrid från DPS kommer man en aning närmare Slasher, men det är ändå stor skillnad i hur skidan känns på snön. Slasher har en betydligt dovare och mer indirekt kommunikation med underlaget och saknar helt den superdistinkta krisp som kännertecknar DPS Purekonstruktion i synnerhet och även i viss mån Hybriden. Det är inte nödvändigtvis något negativt dock, utan mer frågan om en annan karaktär. Slasher som en ganska typisk indie-skida trots sitt Kina-ursprung. Den är välbyggd och känns lagom dämpad tycker jag. Konstruktionen är en smula anonym, men skidan har trots detta en distinkt personlig prägel tack vare sin shape.

Skidan är lättsvängd och allmänt rolig att åka runt med, men visar samtidigt upp en hel del stuns i skäret. Även om tiprockern är rejäl upplever jag ändå inte skidan som utpräglat kort. Den känns snarare ganska lagom stor i både skär och kortsväng och den faller mig direkt i smaken. Isbettet är bra och den bettar bestämt och spårigt nästan som en kortradiepistskida. På de allra hårdaste partierna räcker den inte riktigt till och på grund av den kraftiga skärningen och korta åkytan så blir den lite orolig och obalanserad när det släpper. Inte i den mån att det havererar, men i jämförelse med lugnare bredlagg är skillnaden ändå markant. Balansen i skidan är med tanke på shapen förvånande neutral. Neutral för mig innebär att den är mer åt traditionell stance än jib. Skidan svarar direkt på input och är mycket reaktiv i sitt sätt att hantera snön. Det är ingen skida som kan slöåkas, utan här gäller det att söka kant hela tiden. Skärningen är kraftig och det svänger också mycket i praktiken. Responsen i skäret är mycket bra, men jag saknar den där riktiga renheten i spåret som man hittar hos DPS-skidan. Fartstabiliteten är sådär och när det verkligen går undan så gäller det att våga fortsätta att sätta skäret med tryck. Så länge man gör det håller sig den kraftigt rockade tippens ofrånkomliga fladder just i tippen. Så fort man övergår i att åka mer rakt fram, eller mer passivt på sladd så fortplantar sig vibrationerna ner i skidan och orsakar en lätt otrygg känsla och ett försämrat grepp. I de farter jag normalt sett åker i är det inga problem, men den som verkligen gillar att ladda på bör fundera på en annan modell.

I den mån skidan kunde testas i lössnö (ok då... jag tog några svängar i VM-störtloppets övre del...) så upplevs skidan som liknande i karaktär som i pist. Den är extremt lättsvängd och rolig även där, utan att kännas det minsta hooky. Snarare styrbar och behärskad som komplement till en lekfull och inspirerande grundattityd. Nu var det inte direkt något bröstdjupt vi pratar om, men skidan imponerar ändå i den 20-30cm djupa kallsnön. Sammanfattat är det här en riktigt bra allroundskida för en åkare som gillar skidor som värdesätter lek och kreativitet före bastant fartstabilitet. Slasher är ändå en skida som svarar bra och står pall för rejält med tryck, men det bestående intrycket är ändå att det här är en glädjespridare i första hand. En av testets stora överraskningar för mig och den gjorde mig verkligen sugen på att testa fler skidor från CoreUpt, vilket vi dessvärre aldrig fick möjlighet till eftersom liften brakade sönder.


Blizzard Bodacious

Mått: 142/118/132, r=32m@186cm
Testad längd: 186cm
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre

Blizzard Bodacious testades redan förra året, då den fanns i begränsad upplaga för teamåkare och andra initerade. Blizzard valde då att ta med den och visa den på skidtestet, vilket alltid får anses vara trevligt. I år är det en officiell modell och skidan är toppmodellen i en serie med den rockerteknik som Blizzard kallar Flipcore. Det innebär att man fräser undersidan av kärnan istället för ovansidan, enkelt uttryckt. Rockerkurvan är lång och harmonisk och liknar den som Völkl använder på Katana. Överlag är skidan ganska lik just Katana, med mycket metall och ungefär samma shape och målgrupp. Den här skidan riktar sig till kraftfulla åkare som vill ha en stabil och trygg plattform i alla lägen.

I tältet står både 196 och 186 och det ytterligare ett exempel på att leverantörerna har satsat ordentligt på skidtestarhelgerna i år. PNyberg klämmer försiktigt på 196:an, men kommer till sans och tar den betydligt mänskligare 186:an istället. Han konstaterar att den är ganska lagom i storlek och iom att Per är ganska stor så kan man snabbt konstatera att man behöver vara en stor åkare med mycket kraft för att man ska behöva kliva upp på 196cm Bodacious. Skidan är köttig och stor i känslan och har ett mycket bra kantgrepp. På hårt underlag känns de lite döda, men de vaknar till liv så fort underlaget blir mjukare. Trots ett stumt flex upplever PNyberg dom aldrig som plankiga vare sig på hårt eller mjukt underlag, utan snarare lite för mycket dämpade ibland. Skidan är tung och lite sävlig, men ändå inte svårhanterlig med tanke på vilken typ av skida det är. En 118mm charger med dubbla metallager blir aldrig vad man i mer absoluta tal kan kalla för lättåkt, men den är ändå inget monster.

Förra årets intryck var att den var för mycket skida för MnO, men PNyberg är en storlek större och kör lite hårdare och kan väcka det här metallpaketet på ett annat sätt. Letar du efter par stora skidor med stabilitet som honnörsord och klassisk gummiblandad metalldämpad derbyflexkänsla? Då är det bara att beställa ett par Bodacious.

Blizzard Cochise

Mått: 135/108/123, r=28,5m@185cm
Testade längder: 193 och 185cm
Testad av: PNyberg (193) och MarkusO (185)
Testad i: Tandådalen och Åre

Lillebrorsans tur att bli testad. Cochise påminner om Bodacious, men är ett snäpp smäckrare. Det är dock inte på något sätt en liten och lätt skida, speciellt inte 193:an. MarkusO testar 186:an och PNyberg tar ett par åk på 193:an. Cochise är smalare än Bodacious, men delar samma harmoniskt jämna rockerkurva och köttiga grundkänsla. Radien är snäppet kortare än Bodacious, vilket ger ett mer hanterligt beteende i de tätbefolkade testpisterna. Isgreppet upplevs som lättare att hitta på den kortare skidan. Även den långa har ett helt ok grepp, men PNyberg tycker ändå inte att den riktigt når upp till toppklass där. MarkusO däremot prisar sättet 186:an sitter i stökigt underlag och hur den hanterar slag och stökigheter i allmänhet. Flexet är påtagligt hårt och det gör att den långa skidan blir lite väl stor i känslan.

PNyberg hade sett fram emot att testa just den här och måste dessvärre uttrycka en del besvikelse över hur han upplevde den: "Tyckte tyvärr att den var lite anonym och jag hade hoppats på ett wow istället". Han tycker att den går lite för långt från att vara en mindre Bodacious, som han hade önskat. "Den är varken plankig eller mjuk, utan lite trist mittemellan", blir den något kryptiska sammanfattningen när han tvingas konstatera att 193cm-versionen av Cochise inte riktigt går hem hos honom.

MarkusO däremot som kör 186:an gillar den och tycker att det är en utmärkt kombo mellan en rejäl och välbyggd konstruktion. Han beskriver den som innehavare av en lätt raceaktig karaktär, som trots detta är snäll in i sväng och lätt att få att upp på kant. I skär håller den emot fint och lär inte balla ur även om man laddar på ordentligt. Skidan är trots detta inte på något sätt mesigt lättjobbad, utan kräver ändå en del av åkaren på ett sätt som uppmanar till en aktiv och kraftfull åkning.

Summa summarum blir att de flesta kommer att föredra den kortare 186:an före 196 när det gäller Cochise.

Blizzard Bonafide 180

Mått: 135/98/118, r=21m@180cm
Testad längd: 180cm
Testad av: MarkusO
Testad i: Tandådalen

När vi tar ytterligare ett snäpp ner i storlek i Blizzards linje hittar vi Bonafide, en 98mm bred allroundskida av den där vettiga "jag borde egentligen köpa den här för jag åker mest i Sverige"-arten. Egentligen klarar man sig alldeles utmärkt på 98mm och för de allra flesta så har man förmodligen dessutom roligare på en sån här skida säkert 80% av dagarna, i alla fall om man har majoriteten av sina åkdagar i Sverige. Det var inte många år sedan som en sådan här skida hade kallats för en dröm i puder, det är lätt att glömma. Nu ser man det nästan som en otänkbarhet att man skulle klara en puderdag med något under 100mm på fötterna... Utvecklingen går framåt och synen på olika skidors bredd likaså.

Bonafide ingår i samma serie som Bodacious och Cochise och dragen återkommer. Det är återigen samma typ av rocker och grafiken samspelar och kopplar ihop skidorna. Men här tar vi ett ganska stort antal steg mot en skida som är hanterbar för en större massa skidåkare. Borta är den där bastanta metalldominerade kompromisslösa känslan. Istället bjuds vi på en klart nättare och lekfullare skida än de två större syskonen. Radien är mycket kortare och skidan utstrålar snärt och lekfullhet i sitt sätt att hantera snön. Isgreppet är lättfunnet och direkt och skidan följer sitt utsatta spår obevekligt så länge som man kantar upp ordentligt. Precis i inledningen på svängen är den aningen driftig, men när svängen är satt så är skäret obevekligt. En mycket bra skida och en kombination av alert kvickhet och lättfunnen prestanda. MarkusO utnämner den till en av sina favoriter.

Salomon Sentinel

Mått: 129/96/122, r=21m@184cm
Testad längd: 184cm
Testad av: MarkusO
Testad i: Tandådalen

En skida som testades redan förra året och som är oförändrad till i år. Vi nöjer oss att konstatera att det här är, liksom Blizzard Bonafide och Extrem PT ovan, en mycket välpresterande prestandaskida i ett måttsegment som för många åkare är det mest sansade och vettiga valet när en skida för Sverige ska handlas. Sentinel är en riktigt skön liten sak med racedrag i bygget. Den har en snäll framände som ger en trivsam känsla av kontroll och styrbarhet. Bygget håller emot även absolut full tryck i åkningen och den kommer inte kollapsa i första taget. Full rekommendation om du letar pistkänsla, men med vissa inslag av offpistambitioner.

Salomon Czar

Mått: 133/114/123, r=55m@190cm
Testad längd: 182cm
Testad av: MarkusO
Testad i: Tandådalen

Återigen en skida som testas för andra, eller tom tredje gången. Det här är förutsägbarhet på burk, eller i en skida då snarare. Czar har en mycket lång radie, men är ändå lätt att få runt när det är mjukt. En sann mästare på kortsväng med lite sladdande runtdrivande tryck och fullständigt lysande i skitsnö och när det råkar lägga iväg. Det är aldrig svårt att ta ner farten och att plocka ner den på jorden igen om det har börjat slå och skaka. Men den är för seg i skär och har på tok för lång radie för att den ska ge någon större underhållning i Tandådalens testpist, eller rent allmänt i pister av den storleken. Håller man sig i kanten på pisten och leker i den mjuka snön är det roligt. Men annars icke. En bra skida, ja. Men inte för Sälen i december.


Black Crows Nocta

Mått: 146/125/140, r=16m@188cm
Testad längd: 188,2cm
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre

Black Crows är ett märke som har vunnit stor populäritet på ganska kort tid. Då i första hand bland lite äldre åkare som lockas av kvalitetsbyggen, stabila och välpresterande shaper och en grafik som känns tidlöst ingenjörsmässig. Däremot har de som gillar mer lekfulla skidor inte riktigt hittat något i Black Crows produktlinje. Nocta är ett försök att flörta med den publiken och det är en 5-pointer i stil med flera andra modeller i den kategorin. Nocta sticker ut i den mån att den är klart tyngre än de flesta, vilket förmodligen inte uppskattas av målgruppen.

PNyberg har spanat på den här skidan ett tag, men har inte vågat slå till utan att först testa dom, och detta främst på grund av rapporter som säger att de väger upp mot 5 kg. Det är betydligt mer än vad man är van vid i det här segmentet. Skidan har en klassisk fempunktsform med tydlig tip- och tailrocker och ett lätt spann under foten. Tapern är 7mm och det är nära standard i kategorin. Hade den här skidan kommit för tre-fyra vintrar sen hade den ansetts som extrem i formen och nyskapande. Nu är det istället en skida som helt faller inom ramen av det normala när vi pratar bc-jibbers av år 2012.

PNyberg stakar iväg mot liften och sätter därefter fart nerför Gästrappet för att skapa sig en bild av skidan. Första intrycket blir att det här är inte helt illa. Nocta är följsam, förutsägbar och dämpad, med ett väldigt runt flex och en känsla av att man åker runt på ett suddgummi snarare än ett hallon-hubbabubba som vissa andra 5-points. Andra testrapporter har tidigare indikerat att skidan ska vara trög och seg, men det är dock något PNyberg verkligen inte håller med om. Det var inte den kvickaste skidan jag testade under dagen, men den har bra respons och är med sin korta radie svängvillig så fort den kantas.

Nocta är en välbalanserad och förlåtande skida som tål att man gör misstag utan att man blir straffad för det. Den överraskar med rätt bra spänst trots gummikänsla, men fullt ut lekfull blir den aldrig. Den kategoriseras av tillverkaren som en player, men den är i realiteten mer av en väldigt lätthanterlig ganska lugn feting. Den passar bäst till de åkare som vill ha en funshape med bra åkegenskaper som drar åt det mer behärskade hållet istället för att påminna om spralliga tonåringar. Black Crows lyckas alltså behålla sitt märkes-DNA med kärnpunkter som lugn, stabilitet och prestanda, även när de har lanserat en 5-pointer.

Armada AKJJ 195

Mått: 141/120/138, r=18mm@195cm
Testad längd: 195
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre

AK JJ känns som en konflikt mellan ett antal klassiska skiddesignparametrar redan vid ritbordet. En av de mest lättsamma skidorna sen man började åka på bredlagg, JJ, ska här konverteras till ett bigmountainvapen för Alaska. Kan det verkligen fungera? AK JJ är oavsett bakgrund en rätt underlig skapelse med till synes onödigt mycket lyft i tip och tail och dessutom med 18 meters radie på en skidlängd av 195. Hur någon någonsin kan anse att 18m:s radie är lagom i Alaska är en gåta som än så länge saknar svar. Tanken är dock lätt att förstå från Armada. JJ är en stor succé för märket och den har sålts i massor. Många åkare prisar den för egenskaperna, till och med i pist. Det handlar såklart om att de som äger skidan har kunnat spendera mer tid på den och då hittar man egenskaper i en skida som vi aldrig har tid att ta fram under ett par åk på skidtestet. AK JJ ska ta de populära egenskaperna från lill-JJ:en och överföra det till ett vertyg för större åkare och större berg. Oavsett om man tror på idén eller ej är det en intressant skida. Hur presterar den då på snö?

PNyberg får uppgiften att reda ut saken och klickar i bindningarna med en hel del förväntningar. Framförallt för att han gillar skidor med låg swingweight och det har verkligen JJ. Det borde inte vara några som helst problem att spinna med dom här. "Vad är den gjord av i tip och tail... Papp eller???", undrar Nyberg när han lyfter skidan för att provflexa den lite. Men tanken på en stor skida som ändå är lätt att snurra med lockar. Dags för AKJJ att bekänna färg. Det innebär också dessvärre att det är slut på rosorna och dags att plocka fram riset.

Ingen av oss i testgruppen har någonsin gillat JJ, förutom för riktig lekåkning i mjuk snö, då den förmodligen är det mest lekfulla som finns. 15 meters radie i en 185cm plastig förpackning har helt enkelt inte tilltalat gruppen och i synnerhet inte PNyberg. Det visar sig att det inte räcker att styva upp orginalJJ:en och att göra den 10cm längre för att det ska falla Per i smaken. Skidan känns stenhård under foten och riktigt mjuk i tip och tail. Samtidigt väger tip och tail väldigt lite så man får effekten av att de slår som en flugsmälla i snön när man dundrar fram i uppkört.

Känslan i skidan är precis som förutspått, vilket känns lite trist, men ändå väntat. Det är ett kort, styvt parti under foten som står för hela plattformen i pist och precis som 185:an så lider AK-versionen av problemet att radien är för kort och sektionen där radien sitter är för styv. Det går inte att sätta ett skär med tryck helt enkelt och det blir en konstig kombination av nästan obefintlig spårvilja och en väldigt kort radie, som resulterar i en total konflikt i åkningen. Det är nästan ännu värre med den här skidan, eftersom mittsektionen är ännu styvare. PNyberg går in med en positiv inställning, men får ändå konstatera att det inte fungerar speciellt bra. Den korta radien får nog snarare fungera som två stödpunkter för riktningsstabilitet i lössnö. Vi hade gärna blivit övertygade åt det positiva hållet, men nej. Det blev vi inte. Det här är en skida för inbitna JJ-fans som vill testa en större version som är snarlik orginalJJ:en i det mesta, om än i ett uppskalat format. Det finns gott om sådana, så det kommer säkert att sälja, men från oss blir det inget överbetyg den här gången heller för Armadas 5-points.

Atomic BentChetler 183

Mått: 140/123/134, r=19m@183cm
Testad längd: 183
Testad av: PNyberg
Testad i: Åre

Bent Chetler är, liksom JJ, en skida som vi i testgruppen inte gillade sist vi testade den, men som trots detta har en mycket trogen skara anhängare runt om på friåkningsscenen. Bent Chetler var förra året en otroligt lättsam skida med obefintligt isgrepp och stabilitet, men också kanske den mest lekfulla skida som någonsin tillverkats. Poppigt, snärtigt och otroligt mycket dagis över hela uppenbarelsen. PNyberg klassade den som förra årets klart sämsta skida, medans de lite mindre åkarna i testteamet ändå uppskattade just graden av åkglädje i liten och plockig åkning i mjuk snö. Det rådde knappast några tvivel om att den skulle vara ett lyckopiller av rang för åkare som gillar att studsa ner bland granar och åka cirklar runt vettskrämda ekorrar i skogen, men ur ett allroundperspektiv och som trygg och stabil följeslagare på ett stort berg för en avancerad åkare var det så fel det kan bli. Dessutom var testparet förra året utrustade med en klen bindning som gjorde att flera av oss fick tjuvsläpp, trots beskedlig fart och obefintligt tryck. Det gör inte direkt intrycken mer positiva. Med en färsk lårkaka kan man bli tjurig på det mesta i skidväg

I år har Atomic styvat upp tailen en aning och dessutom har de ansvariga i testtältet dragit dit en riktigt bra bindning. Och resultatet är förbluffande bra. Kvickhet och den där charmerande lekfullheten finns kvar, men en grad av mogenhet har tillkommit och det ger en skida som är sprängfylld med åkglädje. PNyberg kommer på sig själv att flyga mellan pucklar och folk med lite sådär kontroll, men med ett stort leende på läpparna. BC känns klart smalare än vad måtten anger och isgreppet är helt ok, om än långt från de bästa. Det spelar inte så stor roll dock, eftersom det fortfarande är en skida som i första hand ska vara rolig i mjuk snö. Men Bent Chetler har tagit steget från att vara nästan oåkbart lättsam till att bli helt ok med tanke på hur kul den är. I skärande svängar är den lite svår att få att spåra, men det går, trots att testpisten erbjuder ett mycket fostrande underlag. Den påminner mycket om Rocker2 från Salomon och Atomic och Salomon är ju numera samma företag, så det förvånar knappast. Bent Chetler är snäppet lättare och kvickare och mindre dämpad.

Monteringen på testskidorna satt på -2,5 från true center, vilket uppfattades som välbalanserat och rätt av PNyberg, men som väntat lite för långt fram av MnO. Liksom med R2 kommer blir säkerligen flytet en aning lidande när man monterar där. Man kan gå lite mer bakåt i monteringen, men känslan vi båda får är att man inte ska gå längre bak än ett fåtal cm till. Vill man ha mer flyt och en större känsla är det 192cm som gäller. Med tanke på hur otroligt kvick Benten är i den korta längden så är det få som kommer att uppleva 192:an som för stor.

Sammanfattat en riktig leksak som har vuxit till sig lite sen sist och det är bara en fördel. Väl värd ett test och det är många som kommer att gilla det här, både lättviktare och större åkare med barnasinnet kvar.


Rossignol Experience 98

Mått: 139/98/128, r=19,9m@180cm
Testad längd: 188cm
Testad av: MarkusO
Testad i: Tandådalen

MarkusO hinner med ett par åk på Experience 98 från Rossignol. Det är en skida ur en serie som kommer från ett annat håll än det mesta annat vi testar här, nämligen underifrån när det gäller bredd. Det här är en breddad pistskida snarare än en smalare friåkningsskida. Den har ett ovanligt högt spann under foten och en liten tiprocker som knappt märks om man inte pressar samman spannet. Det sägs att den ska ha tailrocker också, men den är inte många centimeter och syns inte om man inte verkligen tittar efter.

Skidan ger omedelbart en känsla av rå raceprestanda och den spårar som få andra i testpisten, rakt över is och diverse svårigheter som börjar dyka upp framåt eftermiddagen. Stabiliteten i skäret är total och matchas bara av Hendryx och Extrems pistorienterade modeller. Den är mycket aggressiv på kant och gillar att skära skivor av snön oavset vad som kommer i vägen. Snökontakten är livligare än vad man är van vid från Ross och man kan till och med ana lite krisp, även om det inte är mycket. MarkusO hinner bara med två åk innan han skär fast i en sväng, tappar balansen och får bakvikt för en halv sekund. Det räcker för att knät ska säga ifrån och sen är den dagen klar och han kan inte lämna någon närmare beskrivning tyvärr. Voltaren och en veckas vila senare var han på snö igen, men återigen påmind om den dåliga hållbarheten i knälederna. En respektingivande skida som inte är helt enkel att tämja, med andra ord. Racingkänsla i ett brett och sannerligen kraftullt format.

Head Motörhead Inferno och Rock´n Roll

Mått:
Inferno: 130/104/120, r=26m@181cm
Rock´n Roll: 132/94/119, r=20m@180cm
Testad längd: 181cm (Inferno) och 180cm (Rock'n Roll)
Testad av: MarkusO
Testad i: Tandådalen

Head har inte riktigt lyckats att synas på friåkningshimlen de senaste säsongerna. Klassiker som Monsterserien med 85:an och 103:an i spetsen har inte följts upp med några skidor som har fastnat vare sig på näthinnan eller i prylbögarnas historieböcker. Motörheadserien är kanske ett försök att vända på detta och de har en iögonfallande design som hade fallit Bröderna Hårdrock mitt på läppen. Attityden hamnar någonstans mellan K2:s hårdrockstema och Extrems tidiga flamesbeprydda Freedom och andas band-tshirt med eld och dödskallar. Syns gör dom i alla fall och hela linjen har en tydligt gemensam grafikprofil.

Inferno är en midfat på 104mm och i tidsenlig anda är den såklart försedd med tip- och tailrocker som tillsammans med ett lätt spann under foten bildar en skida som helt slinker in i standardmallen för hur en allroundskida i 105mm-klassen ska byggas idag. Även om många har gått upp en aning i bredd numera så är det för många ändå ett fortfarande ett mer vettigt val att hålla sig i den här storleksklassen.

MarkusO tar ett snabbt test på ett par åk och trivs direkt. Snökontakten påminner om Elan Boomerang som åktes strax innan, dvs en okomplex klassisk sandwich med ganska direkt fiberdominerad karaktär. Den känns lätt och reaktiv på snön och spårar riktigt bra, men är samtidigt lättåkt och inte speciellt krävande. Skidan är kryddad med lite rocker som ger den där typiska lättsamheten i svänginiteringen och lite mer trygghet vid plana skidor. Den går bäst i samlad, kompakt åkning med en neutral viktfördelning, men presterar också bra i längre svängar även med ganska rejält med tryck. Skidan sväljer skitsnö och småpucklar och är trots att den är lättåkt en ganska trygg kompanjon. Överlag är det en riktigt bra skida, som tyvärr ändå saknar egen personlighet för att verkligen göra ett avtryck. Ett säkert val för en åkare som är aningen konservativt lagd.

Rock´n Roll är en skida ett steg ner i serien när det gäller bredd. Det är inte bara grafiken som är snarlik med den större syskonskidan. Med 94mm istället, men i övrigt nästan identiska egenskaper, är den helt enkelt en rakt av nerskalad version av Inferno. Precis som förväntat. Trevligt och välpresterande, men samtidigt lite smått grå vardag. Isgreppet är kanon, balansen likaså. Den aningen smalare midjan ger en rappare svängväxling och lite mer närvaro i kantningen, men samtidigt en lite mindre kraftfull upplevelse för åkaren.

Sammantaget är det två skidor som inte riktigt lever upp till den attityd som grafiken antyder. De tål båda hård åkning och är riktigt bra skidor, men när balansen är neutral och det mesta när det gäller egenskaper och form är nära marknadens nuvarande medelnivå, ja då blir det ingen skida som man kommer ihåg. Tyvärr Head, men de här kommer inte heller att bli någon klassiker.



______________________________________________________________

Det var allt för i år. Vi får hoppas på att vädret är mer på vår sida nästa försäsong. Som jag sa tidigare, så känn er fria att fylla på med egna kommentarer.

/Martin Ottosson
MnO


BONUS: Nya recensioner av PNyberg efter test i Funäsdalen och Bulgarien

4FRNT YLE

Mått: 140/119/140, r=25m@187cm. Monterad på rekommenderad bootcenter.
Testad längd: 187cm
Testad av: PNyberg
Testad i: Bansko, Bulgarien

4frnt YLE 187 var en skida som jag länge funderade på att köpa. Det som lockade mig var vikten, rockern och flexet. Den handflexas medelstyv genom hela skidan med ngt styvare nos än tail. Monteringspunkt är så modern som den kan bli vilket gör att den känns otroligt lekfull och lätt att snurra. Skidan i måtten är symmetrisk (140-119-140) men inte i rockern eller flexet.

En tanke var ett tag att montera skidan bakvänt för att få en styvare tail än nos, men insåg fort att rockern skulle bli fel och skidan skulle inte prestera maximalt.


Skidan är Wiley Millers första pro model. Hans åkstil återspeglar i skidan, lekfull med flyt och fart. Skidan känns betydligt mjukare i nosen när skidan sitter på foten och man ska buttra, ngt som handflexen egentligen säger tvärtom. Tom jag som aldrig har buttrat i puder förr blev sugen på ett försök...gick nästan :P

Första känslan var, shit vilken kort skida! Tittar man bakom sig så lägger man dessutom märke till den långa tailen. Shapen är fin med väldigt lite (om någon) early taper alls. Det ser helt enkelt ut som en förstorad parkskida. Och det är just tanken. Det är ett fint bygge med fin finnish. Lite minus för den cap-aktiga konstruktionen i tip och tail. Men jag antar att det är för att man ska spara vikt. ?

Skidan sitter fint i pist (jo, jag vet att detta är tot. orelevenat för vissa..men ändå) så länge den inte är för hård
och svänger bättre än vad radien anger. Jag tänker att det är pga/tack vare monteringen och flexet. Väldigt livlig och initierar sväng fort som bara den! Den har dock tendens att släppa i tailen i stället för att skjuta ut mig ur svängen. Släppet är dock förutsägbart så det är inget som drar ner på betyget.

Banskos skogar bjöd på olika typer av 3D snö: Blower, vindtransporterat, crusty och kartong.

I vindpack så märks tailen av en hel del. Den vill inte helt släppa så lätt och det gäller verkligen att
ligga på skidan ordentligt för att den ska lyda. Får egentligen inte så mkt "whoops" känsla av att skidan ev skulle skära iväg. Detta är något jag förvånas av med tanke på rockern i tippen.

Det är en lätt skida, och det märks väl. Den är otroligt lätt att dra runt i skogen så länge det är lätt snö.
Blir farten lägre och snön tyngre så dominerar tailen en aning för mkt för min smak och den blir nästan lika tungslashad som mina Head Monster103 193cm. I håradre snö så beter den sig ungefär som man tror när man först ser den. För kort och för lite "kött" i skidan för att den ska kännas lugn. Detta skyller jag helt på den låga vikten (dvs dåligt dämpande material), men å andra sidan så hade skidan vart ologisk om den hade vart tung.

Trots skidans längd, montering och shape så flyter den helt löjligt bra. Var först orolig att tailen inte skulle sjunka ner nog och att nosen skulle ha dyktendenser då den kändes för kort. Det visar sig att men inte alls behöver vara orolig för tip-dive, utan det är bara att köra på som om man vore på en mer directional skida vilket jag verkligen gillade. Hade ändå gärna sett en ngt längre YLE, kanske en 195a?

Även switchkörandet var ngt som jag vågade mig på trots att det var i skog. Är inte direkt ngn Pollard, men det gick under omständigheterna...bättre än förväntat. Med det sagt så är väl inte jag i målgruppen för 4frnt YLE 187. Hade jag kört lite mer park och sökt efter en görvadsomhelstskida så hade jag verkligen hittat hem. Tror även att det hade hjälpt om jag var ngt kg lättare och ngn cm kortare. Du behöver absolut inte vara pro för att åka den. Den är lättkörd och relativt förlåtande, ngt som jag iofs tycker är synonymt med lekfulla BC-lagg.


Komplettering till recensionen av Down Skis Countdown 1
av PNyberg

För att bygga vidare på Down CD1 recensionen så har jag testat dem under 4 dagar i Bansko i dess rätta element....powpow!

Flyt, flyt och mer flyt. Den flyter verkligen helt löjligt bra. I receptet finner man längd, bredd och en underbart vacker rocker. Man åker skidor på ett helt annat sätt och McConkeysvänger sig ner mellan träd och åker finner fort fart i öppna fält. Bara att låta skidorna löpa och när farten blir för stor så skrubbar man fort ner farten till komfort-zonen. Flexet är genomgående över medelstyv med ngt mjukare nos än tail. Rockern är directional vilket gör att nos rocker är betydligt längre än tailrockern. Det här kan vara andra flex än vad MnO har testat i Åre då mina är produktions ex. och dem han testade var protos som var ngt mjukare (eller?? SiSt..?).

Fördelen med dessa monster är (förutom bredden) vikten. Dem väger in på strax under 2200g per skida, vilket är otroligt lätt för en skida i den här kategorin. Så tillsammans med ett par dukes så får man ett puderdon som man kan gå lättare turer med för att jaga det vita guldet. Eller varför inte montera fram dem en bit och ha som BC-jibb lagg?

Balansen tycker jag känns igen i mina CD3 och är väldigt behagliga överallt. Med lite bättre snurrteknik än vad jag har så är det inget problem att snurra dessa. Trots den låga vikten så lider de inte av ngt som helst av en för crisp snökontakt. Jag skulle kalla den för snärtig men diffus.... inte gummidämpad men heller inte toppturspapp ngt där i mellan. Detta kan bero på att QK monteringen inte blev 100% tight och duken är inte heller känd för att vara den tightaste av bindningar...

Jag valde att montera dem först med Quiver killers för ett par dukes. Isättningen av QK tog så pass lång tid att jag bara hann med ett set. Så det blev dukes på -6cm från mitten ( har jag för mig..ska dubbelkolla) och sedan var det tanken att sätta STH16 på -3,5 eller 4 beroende på var hålen fick plats. -6cm med dukes känns väldigt bra. Balanserat i luften men har fortfarande stabilitet för att dundra fram i uppkörd snö i slutet av dagen. Dem har ett ton med pop och jag kommer ofta på mig själv olla hööga ollies i pudret. Skidorna svänger dessutom på en dajm så det finns väl inte så mkt att klaga på?

Jo....man ska alltid vara lite kritisk...det måste man. Jag har aldrig vart på en så här stor skida, och det märks. Skidans bredd gör att den planar så sjukt fort i snön så att skogsåkning blir i ett högre tempo än vad jag är van vid (egentligen inget negativt men). Jag känner även ibland att det blir tungt att åka tight åkning då man måste skjuva undan så otroligt mkt mer snö än vad jag är van vid. Första gången jag snackade med Simen så sa han att CD1 skulle vara en "brei og leken pudderski", och det är det. Han menade även att flexet skulle vara så pass mjukt att butters skulle vara barnsligt enkelt (rätta mig om jag har fel nu), men det finner jag det inte. Skidans längd och styvhet och min teknik (som kanske inte är den bästa) sliter med att få upp skidan ordentligt på nosen.
Å andra sidan så känns dessa skidor som en större CD3 och jag hittar fort sweetspot på dem (stoooor sweetspot).

Jag hoppas på att få ett gäng fler puderdagar på dessa sjuka lagg. Som jag sa i en tidigare tråd...det var "love at first slash"

Komplettering av recensionen av Down Skis Countdown 3
av PNyberg

Efter 2 dagar till i varierat före med CD3 så må jag säga att jag har hittat hem på skidan. Jag monterade dem på samma ställe som griffon demobindningen stod på....ca -7. Den här gången blev det lite stabilare bindningar i form av ett par FKS 185...guld och svart.

Jag har än så länge svårt att hitta ngt negativt med skidorna. Bristen i dämpande egenskaper vägs upp av riktningsstabilitet. Dämpningen är väldigt lik Bibby 190...och det är nog därför jag faller pladask för CD3. Lätt men ordentlig träkärna kryddat med lite kolfiber....mumma.

Flexet är ganska mjukt för att vara en skida i den här klassen (directional powcharger with inslag av funshape) men jag märker inget fladder när det går undan (även om jag antar att nosen fladdrar då den har en rätt lång rocker). Ska jag jämföra dem med några andra skidor så är det Nordica Blower 193 (när det var en twin) eller ngt styvare än EHP 186. Märker inte så mkt att någon del av skidan är styvare än någon annan och skidan upplevs väldigt förutsägbar. Eller en Bibby 190 med styvare nos...det är nog den bästa beskrivningen.

Skidan är 190cm lång mätt längs med belaget, men mäter man rakt från tip till tail så är den närmare 184-185. (MnO:s anm.: Det stämmer inte på det exemplaret jag testade. De är 190cm tip-tail med rakt måttband)

I uppkörd greppig kartong så glänser dem. Superenkla att vrida runt men greppar när man känner för det. Dubbla två knölar och ta ner farten på nästa utan problem. Samma rutin i uppkört puder. EHP193 09/10 som tidigare var mina vapen åff shåjs känns mer tungjobbade utan att få så mkt mer när det kommer till stabilitet.

I puder så finner iaf jag sweetspoten otroligt lätt. Jag känner igen det flytet från Bibby 190 och skidan planar väldigt fort trots sina föga 114mm under foten. När skidan har planat så kan du enkelt slarva eller gräva svängarna.

Det bjöds verkligen på all typ av snö i Bansko och jag kände mig aldrig osäker på skidan. Sällan tungjobba, aldrig klen.

De klippor jag har hunnit hucka än i år är varken stora (största på 4m) eller många, men allt har vart stomp utan problem.

Jag hade gärna testat samma skida fast med ett lager eller 2 med titt-anal för att se vad som skulle hända med skidan..? Behövs det alls? Hade det blivit den bästa allroundchargern ever?

 

[Heinz_p]

Euforin är total! Ni gör ett sådant djävulskt jobb grabbar! Återkommer med en mer djupgående analys efter läsningen :D

Edit:
Men snyggt jobbat. I vanlig ordning ges ärliga och djupa analyser av skidorna, vilket är extremt uppskattat! Speciellt roligt var det att läsa om BBR:en efter ha klämt på den tidigare i höst, samt läst denna tråd. Eftersom jag, precis som förra året med DPS 112:an, köpt hajpen med hull och hår, grisen i säcken osv, så var R2 recensionen också trevlig att läsa. Extra skönt känns det nu att mina är monterade +1 från Salomon Reference. Det blev alltså precis så som jag ville ha dom, efter att ha läst er recension (+1 SR = -5 TC). Skidorna är än så länge oåkta, men står o morrar åt mig här bredvid. Premiär i helgen - kör så det ryker.

Återigen, tack för det enorma arbete ni lägger ner. Riktigt, riktigt bra jobbat också med tanke på rådande testförhållanden. Säger som P_Nyberg, Rocker 2 tummar upp!

 

[Freeridefredde]

Yes... Äntligen kom den :D nu ska det läsas.
Lade till länkar högst upp till skidorna, tycker det är bra med ett register över skidorna som är med i testet. Några hittade jag dock inte i databasen:
Atomic BentChetler, Armada AKJJ, Storm Richouchette, Hendryx cobra, Hendryx Purple Haze, Salomon BBR 8.9, Elan:s.

 

[Korsbandet]

Äääntligen! :D

 

[Pallepuder]

Då har man kvällens aktivitet spikad! Alltid grymt bra läsning. Tack!

 

[Mountain_Man]

Jag köpte Åka Skidors prylspecial i går och blev djupt besviken. Mycket bilder och lite text som då och då tycks vara direkt klippt direkt ur produktspecifikationerna ... Det här däremot, i år, mer genomarbetat än någonsin och jag kostar på mig alla fyra tummarna UPP! ;-)

/MM

 

[Corin]

Grymt bra skrivet! Höll med om det mesta, och det kanske är tecken på att man börjar växa upp.. eller? Synd att ni inte hann testa en viss skida från ett visst italienskt märke, där hade ni nog blivit lite överraskade tror jag ; )

 

[A-Pow]

Tusen tack!!! Underbart så jag har längtat

 

[FF]

Wünderbart, som vanligt. Hatten av! Nu ska jag återgå till inlägget och läsa vidare

 

[Benner]

Tack grabbar för ett fantastiskt arbete. Lika roligt att läsa varje år. Keep up the good work

 

[Tancoll]

Tack, veckan är räddad! :D

 

[Lundblom]

Det här har jag väntat på. Nu har jag visserligen redan köpt skidor men det ska bli kul att läsa ändå.

 

[MarkusO]

När jag påminns om hur många skidor jag provat undrar jag lite lätt varför jag ändå beställde ett par Scimitar - som alltså inte provat. Märkligt beteende...

 

[rabbit]

När jag påminns om hur många skidor jag provat undrar jag lite lätt varför jag ändå beställde ett par Scimitar - som alltså inte provat. Märkligt beteende...

De var väl snygga?

Tack allihop för ännu ett test. Alltid kul läsning.

 

[FlyingW]

Snyggt jobbat!

 

[FlyingW]

Hur hård är Icelandic keepern?

 

[SiSt]

Endelig!

Alltid en favoritt, og ekstra moro å få lese om ski man har designet selv.

 

[MnO]

Tack för kommentarerna så här långt. Tanken i år var att gå in lite djupare på en del skidor, eftersom vi inte hade möjlighet att testa så många skidor. Det blev dock en rätt ansenlig samling till slut ser jag nu, men det kändes ändå lite tunt i början.

Hur hård är Icelandic keepern?

Jag har åkt mest på 178cm:aren och jag såg i en annan tråd att du är intresserad av den långa. Keeper är inte alls hård. Det är snarare en mjuk och riktigt lekfull skida. 189:an är lite mer skida såklart, men även den är ganska mjuk, både i tip och tail och under foten.

 

[Blide]

Helt grymt skrivet, tackar!

 

[FlyingW]

Tack för kommentarerna så här långt. Tanken i år var att gå in lite djupare på en del skidor, eftersom vi inte hade möjlighet att testa så många skidor. Det blev dock en rätt ansenlig samling till slut ser jag nu, men det kändes ändå lite tunt i början.

Hur hård är Icelandic keepern?

Jag har åkt mest på 178cm:aren och jag såg i en annan tråd att du är intresserad av den långa. Keeper är inte alls hård. Det är snarare en mjuk och riktigt lekfull skida. 189:an är lite mer skida såklart, men även den är ganska mjuk, både i tip och tail och under foten.

Tack, folk verkar lite oense om hårdheten om man läser runt lite. Lutar rätt mycke åt Keepern eller Gypsyn nu, svårt val trots att det är rätt olika skidor.

 

[Carled]

Wow, nu har man att läsa ett tag framöver! Stort tack!!!

Känns sjukt bra att ha kompletterat mina 112RP med ett par R2, precis som Heinz. Jag har dock mina monterade på -2,5 från mitt (+3,5 från SR) och jag tror det blir bättre komplettering än en +1-montering. DPS'en är ju en riktig kork i låga hastigheter och funkar bäst i skog och annan teknisk åkning. Mina R2 192'or är tänkta att användas när DPS'en viker ner sig, dvs. stor åkning och vid dropp och klippor... Hur de beter sig i låg hastighet är med andra ord skit samma för mig!

 

[ARE1977]

Cred till gänget!!!

 

[snej]

Alltid lika kul och intressant att läsa. Bra jobbat med små medel..

 

[Mountain_Man]

När jag påminns om hur många skidor jag provat undrar jag lite lätt varför jag ändå beställde ett par Scimitar - som alltså inte provat. Märkligt beteende...

Fullkomligt normalt beteende hos en prylartist ... visst är det så att man söker det där lilla, lilla extra som man kanske inte hittat i de modeller man testat och så stöter man på något som fångar ens intresse (osså blir det lite lätt maniskt)! Antar att det var Experience 98 som fick dig på fall (bokstavligen) men du kände att dina knän behövde något lite vänligare? ;-)

/MM

 

[Heinz_p]

Känns sjukt bra att ha kompletterat mina 112RP med ett par R2, precis som Heinz. Jag har dock mina monterade på -2,5 från mitt (+3,5 från SR) och jag tror det blir bättre komplettering än en +1-montering. DPS'en är ju en riktig kork i låga hastigheter och funkar bäst i skog och annan teknisk åkning. Mina R2 192'or är tänkta att användas när DPS'en viker ner sig, dvs. stor åkning och vid dropp och klippor... Hur de beter sig i låg hastighet är med andra ord skit samma för mig!

Ja, det är vi med svenne-setupen i år. Även om jag inte tror att monteringspunkten är någon stor grej för mig, så tror jag mina 90/190 är lite mer välanvända en bit bak jämfört med den monteringen du rekommenderade. Salomon Reference ligger inte heller där en "vanlig" bakre montering tenderar ligga kopplat till längdförhållandet på skidan, utan det är +1-monteringen som är det - därav min montering där.

Jaja, nog med prat om monteringar. Det behandlas i en annan tråd.

 

[Ake_Astrom]

Som jag väntat på detta även om just den skida som jag ville läsa om inte var med.
Detta inte menat som kritik utan bara ett konstaterande.

Har tittat i formet flera gånger om dagen sedan före Jul.

Man tackar för den tid och energi ni lägger ner på detta för att skänka oss andra så mycket intressant läsning.

Återigen Tack //Åke

 

[Pillard]

Tack för som vanligt trevlig läsning. Jäkligt trist att vädret blev som det blev i Tandådalen. Hade varit jäkligt kul att få prova lite skidor där. Nu fick jag köra privat test av de skidorna jag var sugen på i Ramis istället. Där fanns precis den snön som de ska köras i också så jag är mycket nöjd och har utökat quivern lite. Lite fascinerad att du ändå tyckte att Bibby 196 var någorlunda lättåkt, utifrån de preferenser du gett smak på när det gäller längre skidor numera. Jag upplevde 196an som en riktigt rejäl pjäs. Alldeles för mycket skida för mig. Men för den som vill åka riktigt fort på stora berg så lär den vara suverän.

 

[johan]

Tråden är nu klistrad!

 

[Blide]

Pillard, hur upplevde du greppet på hårdare snö med Bibby 196? Fingrade lite på ett par härom veckan, ser onekligen stabil ut (minst sagt) och gissar att den fullkomligt äter upp uppkörd och puder.

 

[MnO]

Som jag väntat på detta även om just den skida som jag ville läsa om inte var med.
Detta inte menat som kritik utan bara ett konstaterande.

Tyvärr blev det så i år. Det var riktigt frustrerande att behöva konstatera att det fanns så många intressanta skidor kvar att testa, men så gick inte liftarna pga för mycket vind eller haveri. Eller också var det en halvtimmes liftkö som i Tandådalen, som gjorde att tiden bara rann iväg. Vilka skidor var det? Voodoon? Det kanske är någon annan som kan fylla i lite menar jag.

Tack för som vanligt trevlig läsning. Jäkligt trist att vädret blev som det blev i Tandådalen. Hade varit jäkligt kul att få prova lite skidor där. Nu fick jag köra privat test av de skidorna jag var sugen på i Ramis istället. Där fanns precis den snön som de ska köras i också så jag är mycket nöjd och har utökat quivern lite. Lite fascinerad att du ändå tyckte att Bibby 196 var någorlunda lättåkt, utifrån de preferenser du gett smak på när det gäller längre skidor numera. Jag upplevde 196an som en riktigt rejäl pjäs. Alldeles för mycket skida för mig. Men för den som vill åka riktigt fort på stora berg så lär den vara suverän.

Tackar för detta. En del i mitt intryck beror på min teknik. Jag trivs alltid på skidor som har pintail-shape pga min vana, eller ovana, beroende på hur man ser det, att åka med mycket plöstryck i framförallt kortsväng och i svänginitering i skär. Visst var den enormt stor och lite småseg som alla så långa skidor är, men huvudintrycket var ändå att den var lättåkt för att vara så pass rejäl. Det hade förmodligen blivit mer jobb om jag hade kört den i Gästrappet. Det är en skida som jag aldrig skulle kunna tänka mig att åka runt på, där är den för stor. Men det var ett par roliga åk och det är alltid en speciell känsla med så pass stora skidor. Annars har jag, precis som du säger, skruvat ner mina längdmått lite i takt med ökad ålder, minskat antal åkdagar och intåget av rocker. För mig gör faktiskt rocker det exakt motsatta mot vad McConkey en gång sade. Hans råd var att man ska gå upp en decimeter i längd, men jag har snarare gjort tvärtom. Rocker gör stora skidor mer lättåkta, ja, men framförallt har det gjort att jag kan åka på en 180cm:s skida med full behållning.

 

[supercross]

När det gäller Solly R2 pist egenskaper måste man jämföra med andra breda 5 point skidor som MnO påpekar.
Var i Hemsedal i förra veckan, testade då R2 184cm i hård till isig pist.
Det första åket var hemskt innan jag hittade balansen i skidan. Det hjälpte inte heller att jag testade ett par-
Fischer RC4 Superrace RC precis innan.
Nordica Girish slaktar Solly R2 i pist men det är en helt annan typ av Freeride skida.
Fick tyvärr bara ett par svängar i 10cm kallsnö men märkte direkt R2 vaknade till liv.

 

[Pillard]

Pillard, hur upplevde du greppet på hårdare snö med Bibby 196? Fingrade lite på ett par härom veckan, ser onekligen stabil ut (minst sagt) och gissar att den fullkomligt äter upp uppkörd och puder.

Tyvärr vet jag inte. Jag fick bara låna den en dag med hysteriskt snöfall i Ramis. Jag antar att den lär gå som ett tåg. I hård pist måste jag säga att jag imponerades enormt av förra årets Katana.

 

[Nojlas]

Ifall testtruppen kommer förbi Åre någon mer gång har vi på DPS ett par av nya Wailer 99 Pure och Hybrid till utlåning.

 

[MnO]

Ifall testtruppen kommer förbi Åre någon mer gång har vi på DPS ett par av nya Wailer 99 Pure och Hybrid till utlåning.

Tackar för det erbjudandet. Det var en av de skidor som man såg i ställen och ville testa, men som inte hanns med...

 

[MarkusO]

När jag påminns om hur många skidor jag provat undrar jag lite lätt varför jag ändå beställde ett par Scimitar - som alltså inte provat. Märkligt beteende...

Fullkomligt normalt beteende hos en prylartist ... visst är det så att man söker det där lilla, lilla extra som man kanske inte hittat i de modeller man testat och så stöter man på något som fångar ens intresse (osså blir det lite lätt maniskt)! Antar att det var Experience 98 som fick dig på fall (bokstavligen) men du kände att dina knän behövde något lite vänligare? ;-)

/MM

Träffande... träffande. Det är alltid lättare att köpa skidor som man bara testat i teorin osv. Då känner man ju inte till svagheterna... Det är ett komplement till R2 184 vi snackar här. Skulle jag vara märkestrogen var det alltså typ Sentinelen som var aktuell, men lite för mycket pistfokus och för klen rocker för att riktigt hålla hela vägen. Ross vågar lite mer och kör continuous rocker på både Experience och Scimitar. Medan Experience var väl bitig känns Scimitaren lite mer lättsam samtidigt som den sägs spåra bra. Därav valet. Vi får se... Vi får se.

 

[PNyberg]

Ifall testtruppen kommer förbi Åre någon mer gång har vi på DPS ett par av nya Wailer 99 Pure och Hybrid till utlåning.

Testar gärna ett par w99or. Om det även finns ett par 120hybrid så är även det intressant

Ville för övrigt testa DPS i Åre. Men det var ju nästan omöjligt med tanke på hur stor trafiken var i ert tält

 

[Eric_W]

Aaah, underbar läsning! Välskrivet och analyserat in i det minsta!

Kul att ni provade Shiron. Stod precis och valde mellan den och förra årets Katana.
Blev till slut katanan, men efter att ha läst recensionen blev jag verkligen sugen på att testa shiro!
Synd att ni inte hann testa årets Katana. Verkar ha gjorts om rätt rejält! Åt det köttigare hållet.
Men å andra sidan fick ni med så många andra högintressanta skidor att det räcker och blir över!

Grymt jobbat!