För portpiskning gäller ganske långa stavar, faktiskt. Längre ju längre svängar man kör, kan man säga. En anledning är helt enkelt att man vill ha något som är effektivt accelerationshöjande när man tar de första stavtagen ut ur starthuset. Dock är det som Luthman säger att man kan välja inte använda stavarna så mycket i själva åkningen.
Själv gillar jag långa stavar vid alpinåkning och har inga som helst problem med carvingen. Jag kör med en stil som inte är så långt från portåkarnas med armarna långt fram och ganska djupt. Jag är väl ca 177 och mina fina böjda super-G-stavar är 130cm. Det är bra för barhänget och när man stakar också. Annars är mina teleskopstavar i kolfiber väldigt sköna. Varierbara i läng (såklart) men samtidigt snärtiga och faktiskt lättare (och skönare) än de flesta vanliga stavar. Dock är de lite för dyra och känsliga för att åka runt med hela tiden, tyvärr. Dessutom inte böjda. Lite böj på staven gör väldigt mycket för kroppspositione när man åker och svänger i äggställning. Typiska aluteleskopstavar tycker jag inte alls om att åka med.
För telisar har jag lite svårare att köra med långa stavar och där kör jag med 120-125. När stavarna blir för långa på telisar tycker jag att får problem med vinklingen av överkroppen och höften. När jag bränner på genom stökig terräng på telisar kör jag en teknik där jag vinklar ut armbågarna något och låter innerstavens spets tryckas lite mot snön. Principen är att lite som en 110m-häcklöpare stabilisera överkroppen så att slag och grejor kan tas up via benen utan att hela kroppen att förlorar position eller att man släpper av på skäret (jämför en 110m-häcklöpares överkroppshållning med en vanlig 100-m löpares). Detta funkar inte alls med för långa stavar.
HWC HitMe