Slutstation Narvik

Narvik är ingen mysig fjällby med timrade stugor och nygräddade våfflor. Narvik är mer hardcore och järnmalm. Vid det europeiska järnvägsnätets norra slutstation hittar man skidsystemet med Skandinaviens högsta fallhöjd. Bra slutstation för skidsäsongen är det också.

En av säsongens sista toppturer.

– It has always been my dream to ski in Narvik, säger den finske snowboardåkare vi möter utanför restaurangen. Något han knappast är ensam om. Vi har sett bilderna, vi har hört historierna. Nu har dock dimman svept in över berget och det är snö i luften. Han och hans kompis tar sig över räcket och börjar åka rakt ner i fallinjen.
– Är det bra ner där, ropar vi efter honom.
– I don’t know, never skied here before. De störtar ut från restaurangen rakt ner mot den fjord som vi inte ser. Utan fruktan, likt sina backhoppande landsmän. De försvinner ner i dimman. Vi tar på oss skidorna för att åka ner samma linje.
– Åk inte för långt ner här. Det är ett stup längre ner, säger en norrman som precis kommit ut från restaurangen.

Tack vare Golfströmmen är Narviks hamn vid Ofotfjorden isfri året runt. Det var därför man i början av 1900-talet byggde ut järnvägen från Kiruna till Narvik. LKAB kunde frakta järnmalmen via tåg ända ut till hamnen för vidare transport med båt. Något som har haft stor betydelse för Narvik. Och till rallarnas minne arrangeras varje år en vinterfestvecka. Ett arrangemang som är ett av Norges största. Norrmän i rallarhattar kommer från när och fjärran.

Skogsåkningen håller hög klass.

Artikelförfattaren på väg ner till skogen.

Narvik välkomnar oss i ett mörker av blåst och regn. Som göteborgare känner man sig hemma. Vi tröstar oss med att det förhoppningsvis snöar högre upp. I regnet går vi runt stan för att hitta någonstans att äta. Den kvällsöppna backen lyser bakom stadens bebyggelse. När vi sitter på Peppes Pizza kommer blöta skidåkare in för att stilla hungern.
Vi har bestämt träff med Martin från Narviksfjellet nästa morgon. Liftarna öppnar först klockan ett på vardagar, men Martin skjutsar upp oss med pistmaskinen. Det blåser och snön yr i luften. Han släpper av oss i höjd med restaurangen. Sikten är obefintlig.
– Ta sikte på liftstolpen där nere, säger Martin och pekar i en riktning som jag antar är neråt.

Vi glider sakta neråt. Balanssinnet rubbas när man inte ser något och jag får en lätt känsla av illamående. Så småningom kommer vi ner mot skogen. Äntligen får vi referenser att gå efter. Det har kommit en del snö och skogsåkningen är riktigt bra. Vi letar ut lämpliga passager att ta bilder från. Efter att hållit på någon timme i skogen tar vi lunch på Norlandia hotell som ligger nedanför dalstationen.

På väg upp mot Mörkhåla
Våren 1940 anföll tyskarna Narvik. Järnmalmen till vapenindustrin skulle säkras. I slaget sänktes 50 flyg och 46 fartyg och bomberna ödelade större delen av stan. Flera av vraken ligger inom hamnområdet och är idag ett eldorado för vrakdykare. På torget vid Kongens gate ligger Krigsminnesmuseet i en av de få byggnaderna som överlevde bombningarna. Historierna om de nordnorska fiskarsönernas motstånd mot Hitlers elitsoldater lever vidare.

Det har kommit snö under natten och Torje ska guida oss idag, en kille som gått skidgymnasiet i Narvik, men efter att han fått problem med knäet bytt till en mindre krävande sport, fotboll. Men en bra dag på fjället missar han sällan. Sikten varierar. Ena stunden sveper dimman in över berget för att sedan glida ut över fjorden. Solen visar sig korta stunder. Vi bestämmer oss för att försöka ta oss upp mot Mörkhåla men stolliften är som dränkt i glasyr. I avvaktan på avisning tar vi en tidig lunch. I restaurangen träffar vi Fabrizio och Vanessa. De har kommit hela vägen från Rom för att se norrsken. Vi må vara här av olika anledningar men dimman som åter igen lagt sig som ett täcke över berget ger oss inte de bästa förutsättningarna.

Trots den ihärdiga dimman tar vi sittliften upp efter lunch. Vi beslutar oss för att gå upp mot Mörkhåla i hopp om att det ändrar sig. Torje och Poa tar på stighudar medan Jocke och jag spänner fast skidorna på ryggsäcken. Vinden kommer in från nordväst. Snön yr i luften. Torje tar täten och vi följer efter in i dimman. Narvikfjellet känner han sedan barnsben. Det är bitvis mycket snö och jag sjunker ner till knäna på vissa ställen. Efter en halvtimmes promenad står vi uppe på kammen och tittar ner. Vi ser klipporna och att det stupar rakt ner, men inte mycket mer. Vi avvaktar ett tag men dimman har bitit sig fast. Vi ger upp vårt försök att ta oss till Mörkhåla och istället åker vi efter Torje den väg han kallar ”En och ett halvt toppen”. När vi kommer en bit ner lättar det, den nyfallna snön är orörd. Från att ha åkt lugna kortsvängar kan vi öka farten och ta ut svängarna. I hög hastighet närmar vi oss skogen. Solen lyser på de snöklädda grenarna och vi har inga spår framför oss. Det är som att åka rakt in i ett julkort. Torje visar lämplig väg in skogen. Det gäller att komma rätt där träden inte står för tätt. Efter att vi lekt oss ner bland träden börjar vi snedda åt vänster för att komma till andra släpliften då jag precis får syn på en ravin som jag inte kan motstå att åka ner i. Träden står glest och det går bra att hålla fart. Jag får betala längre ner när jag kommer ut på ett längdåkningsspår. Men det är det väl värt. Vi har fått en föraning om Narviks potential.

Vinden biter i kinderna

Jag åker liften upp med Michael från Perth som idag är ledig från sitt jobb i skidpatrullen. Han har tidigare jobbat i ski-patrols i Australien, Kanada och Japan. I höstas tog han motorcykeln och körde till Narvik.
– Japan har bästa snön, men det finns inget ställe med sådan storslagen natur som Narvik. Detta är helt unikt, säger han.

Är vi på rätt väg?

Lite luft i Narvik.

Molnen och dimman har nu övergett oss. På det mörkblå himlavalvet kämpar den orangefärgade solen med att hålla sig uppe. Nu ser vi hela fjorden, vi ser Narvik och dess hamn, vi ser fjälltopparna. Vi hinner upp en sista gång med stolsliften och Poa är ivrig att utnyttja ljuset. Vi åker på andra sidan berget där solen fortfarande ligger på. Skidåkarens vänster om restaurangen. Tagna av ljuset och den enastående utsikten letar vi orörda ytor och dropp för att få bästa möjliga motiv. Kommer för långt ner. Går upp igen för att hitta nästa ställe att fota från. Vi glömmer helt av tiden. Liftarna har för länge sedan stängt när vi kommer på att vi har våra skor inne i lifthuset. Shit, ska vi behöva gå i pjäxorna ikväll? Jag ringer Martin. Ett norskt dansband för ett väldigt oväsen i bakgrunden när han svarar inne från Norlandias after ski. Han skrattar gott.
– Vad gör ni på fjället så här sent? Ring mig när ni kommer ner så kommer jag och låser upp.

Bra åkning, bra fond.

Kongens gate som skär genom staden är en del av E6:an. Här hittar du några restauranger, gatukök och två köpcentra. Missa inte ett besök på Rallar’n Pub og Kro som ligger vid Quality Hotel Grand en bit upp på Kongens gate. Här serveras Rallarkost. Fläsklägg med rotmos är utmärkt energitillskott efter en hård dag på fjället. Glöm inte kontanter då vissa restauranger endast tar norska betalkort. Gå sedan ner till torget, ta trappan upp till höger om museet så hittar du En lite större plass på höger sida. Stadens vattenhål för skidåkare. Här hänger Narviks freerider no. 1 Ronny Dahl med vänner. Ronny som är oroväckande lik Ebbot i Soundtrack of Our Lives.

När vi vaknar nästa morgon och tittar ut från hotellfönstret är det inte ett moln på den klarblå himlen. Efter en stadig frukost möter vi Torje och Martin vid liften. Vi är ivriga att komma upp så fort som möjligt. Trots att vi är först upp med liften ser vi två skidåkare på stighudar som redan är uppe på toppen. De måste ha gått hela vägen. Väl värda att lägga första spåret. Vi spänner skidorna på ryggsäcken och går upp. Kontrasten till gårdagens promenad är markant. Poa stannar i fotoposition vid Andretoppen, Jocke och jag fortsätter.

Missat sista båten.

Joakim Lundberg leker.

Som namnet antyder ligger Mörkhåla som en gryta på skuggsidan och lämnar inte mycket rum för solen. Bra för snön men sämre ljus för att fotografera. Insteget är brant och det är överhäng längs större delen av kammen. Droppa in eller sök en position där inte överhänget är så stort. Lavinrisken ska naturligtvis beaktas. Poa instruerar mig på telefon att lägga mitt spår på kanten nedanför Tredjetoppen där solen nu kommer åt. En promenad på ytterligare 15-20 minuter från Mörkhåla. 1272 meter över havet. Efter vätskepåfyllning och klartecken från Poa ger jag mig iväg. Inledningen är brant men det flackar av något och jag försöker hålla linjen i solen som jag blivit instruerad. Kommer ner i botten av Mörkhåla för att fortsätta ner i ytterligare en gryta. Här är det bottenlöst. Vi cruisar i hög fart och gör inte många stopp på väg mot dalstationen. Ett åk på nära 1200 höjdmeter. Åh, vilket åk sedan! Helt klart ett av mina bättre åk i år. Kanske det bästa.

– Många av mina gäster har inte kunnat föreställa sig att det finns skidåkning av denna klass i Skandinavien, säger den svenska skidguiden Anders Bergwall som idag guidar en grupp svenska skidlärare. Anders som varit bosatt i Narvik i 13 år hittar här som i sin egen ficka. Toppturer eller liftburen skidåkning.

Magnus Wiström roar sig i en orörd sydsluttning.

Efter lite påfyllning av energi tar vi liftarna upp igen. När vi kommer upp till Poa som väntat kvar, står en grupp britter där och förundras över de som kastar sig ner i Mörkhåla. Efter obligatoriskt gruppfoto åker de ner samma väg de kom upp. Ronny ”Ebbot” Dahl kommer förbi och pekar ut alternativa nedfarter.
– Här är ett tiometers dropp, säger han och pekar ut över kammen. Men vi avstår. För dåligt ljus för att fota, försöker vi skylla på.

Sista åket.
Vi går vidare upp på kammen men väljer denna gång att åka ner på den sydvästra sidan. En gryta helt utan spår ligger här och väntar på oss. Inte lika brant och snön är inte lika djup. Men vilka ytor! Poa åker upp på ena kanten för att fota. Jag känner mig lite stressad att någon annan ska hinna före. Men Poa är snabbt i position och ger klartecken. Jag åker iväg i stora svängar i riktning ner mot Fagernes. Vi åker en bit nedanför trädgränsen. Möter ett par som går på stighudar. Killen i bar överkropp. Narvik är verkligen kontrasternas skidort. Vi inser att vi måste ta ett beslut. Försöka ta oss igenom skogen ner mot Fagernes och taxi tillbaka eller ta oss upp igen. Då skogen ser alltför snårig ut och ingen av oss har någon machete i ryggsäcken väljer vi att skråa och klättra upp i riktning mot liftarna. Har du stighudar kommer de väl till pass här. En dryg timme senare är vi uppe i höjd med restaurangen. Klockan är mycket och vi inser att det är sista åket. Någon lunch har vi inte hunnit äta och drickan i ryggsäcken är för länge sedan slut. Kroppen har kopplat på reservbatteriet. Den dalande solen speglar sig i det mörkblå vattnet och vi njuter en sista gång av utsikten. Jag känner stor tacksamhet. Hade inte rallarna dragit järnvägen genom fjällmassivens oländiga terräng för över hundra år sedan hade vi aldrig fått uppleva detta.