Fullt ös
Aktiv medlem
Dags att byta spår i livet.
Jag har kommit till en punkt i livet där jag inser att det inte längre räcker att åka en eller två veckor per år på skidresa med vänner eller familj. Varje gång det är dags för hemfärd från fjällen är det enda jag tänker att jag inte fått nog.
Jag inser att jag vill jobba med skidåkning på ett eller annat sätt. Jag vill inte längre bara vara en besökare på fjället som kommer och går utan vara hemma där, kunna kalla det min arbetsplats.
Jag är 45 år, arkitekt i Stockholm och jag avskyr inte mitt jobb, även om jag inte skulle säga att jag älskar det heller. Men 95% av tiden sitter jag framför en dator, och jag vet inom mig att det är inte där jag ska vara. Det är i naturen jag hör hemma, det har jag vetat länge. Det är först nu jag har fattat ett beslut att göra något åt det.
Och så har jag två små barn, så det här blir ingen enkel omställning. Barnen är 8 och 5, och de gillar att åka skidor. Glädjande! Men inom en snar framtid kommer jag ha dem varannan vecka då barnens mamma och jag ska flytta isär. Och deras hemort kommer att vara Stockholm. Det blir inte lätt det här. Men ingen annan kommer att göra det åt mig, så det enda jag kan göra är att ta ett steg i taget.
Och så läser jag förstås om Christoffer Axelsson https://www.freeride.se/christoffer-axelsson-fran-gast-till-guide-vid-46-ars-alder/, och blir inspirerad. Detta går! Jag tittar på Campus Åres Vildmarksutbildning och blir väldigt, väldigt sugen. På fjället vill jag ju vara, sommar som vinter. Men att jag skulle ha 60 veckor över för mig själv där jag bara kan studera finns liksom inte på kartan. Och då tänker jag inte ens på det ekonomiska – det kanske går att lösa på ett sätt eller annat – utan på tiden som helt enkelt inte finns med barn i Stockholm varannan vecka.
Så min plan är något betydligt mer blygsamt. Jag tänkte nog läsa SLAO:s skidinstruktörsutbildning, en vecka i taget. Det är fyra veckor sammanlagt och jag får ta dem en och en. Praktiken däremellan, ja den får vi lösa efter hand.
Att veckopendla till Åre de veckor jag inte har barnen är en tanke. Och Åre får det nog bli, inte bara på grund av skidåkningens kvalitet utan också för att det går direkttåg från Stockholm. Men om det funkar ekonomiskt och praktiskt vet jag inte. Går det att jobba med skidåkning varannan vecka? Veckorna i Stockholm löser jag nog, jag har ett eget företag med konsultverksamhet så när jag inte jobbar med skidåkning kan jag försörja mig hyfsat.
Är det ens görligt? Att följa en dröm är väl bra, men man behöver ju mat på bordet också. Jag tänker att finns en och annan som jobbar i skidbranschen i det här forumet, och om ni har några synpunkter eller erfarenheter att dela med er av är jag idel öra.
Jag har inte klurat ut det här ännu. Men jag har i alla fall tagit första steget.
Jag inser att jag vill jobba med skidåkning på ett eller annat sätt. Jag vill inte längre bara vara en besökare på fjället som kommer och går utan vara hemma där, kunna kalla det min arbetsplats.
Jag är 45 år, arkitekt i Stockholm och jag avskyr inte mitt jobb, även om jag inte skulle säga att jag älskar det heller. Men 95% av tiden sitter jag framför en dator, och jag vet inom mig att det är inte där jag ska vara. Det är i naturen jag hör hemma, det har jag vetat länge. Det är först nu jag har fattat ett beslut att göra något åt det.
Och så har jag två små barn, så det här blir ingen enkel omställning. Barnen är 8 och 5, och de gillar att åka skidor. Glädjande! Men inom en snar framtid kommer jag ha dem varannan vecka då barnens mamma och jag ska flytta isär. Och deras hemort kommer att vara Stockholm. Det blir inte lätt det här. Men ingen annan kommer att göra det åt mig, så det enda jag kan göra är att ta ett steg i taget.
Och så läser jag förstås om Christoffer Axelsson https://www.freeride.se/christoffer-axelsson-fran-gast-till-guide-vid-46-ars-alder/, och blir inspirerad. Detta går! Jag tittar på Campus Åres Vildmarksutbildning och blir väldigt, väldigt sugen. På fjället vill jag ju vara, sommar som vinter. Men att jag skulle ha 60 veckor över för mig själv där jag bara kan studera finns liksom inte på kartan. Och då tänker jag inte ens på det ekonomiska – det kanske går att lösa på ett sätt eller annat – utan på tiden som helt enkelt inte finns med barn i Stockholm varannan vecka.
Så min plan är något betydligt mer blygsamt. Jag tänkte nog läsa SLAO:s skidinstruktörsutbildning, en vecka i taget. Det är fyra veckor sammanlagt och jag får ta dem en och en. Praktiken däremellan, ja den får vi lösa efter hand.
Att veckopendla till Åre de veckor jag inte har barnen är en tanke. Och Åre får det nog bli, inte bara på grund av skidåkningens kvalitet utan också för att det går direkttåg från Stockholm. Men om det funkar ekonomiskt och praktiskt vet jag inte. Går det att jobba med skidåkning varannan vecka? Veckorna i Stockholm löser jag nog, jag har ett eget företag med konsultverksamhet så när jag inte jobbar med skidåkning kan jag försörja mig hyfsat.
Är det ens görligt? Att följa en dröm är väl bra, men man behöver ju mat på bordet också. Jag tänker att finns en och annan som jobbar i skidbranschen i det här forumet, och om ni har några synpunkter eller erfarenheter att dela med er av är jag idel öra.
Jag har inte klurat ut det här ännu. Men jag har i alla fall tagit första steget.
Är för feg ännu. ( vardagen är inte tillräckligt grå ännu?) Kanske något för dig också? förstår dock att det är värre som separerad att få till en flytt. Men det är sant som 
lämna dom inte!
